Alla inlägg den 26 september 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 september 2016 21:13

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.


Kapitel.  27.


DÄR VI BÖRJAR ATT TALA OM DET FJÄRDE SLAGET


AV GODA TING, DEM SOM MAN KALLAR DE


MORALISKT GODA TINGEN.


VI VISAR DERAS NATUR OCH REDOGÖR FÖR HUR


VILJAN KAN TILLÅTAS ATT GÖRA DEM TILL


FÖREMÅL FÖR SIN GLÄDJE.


1.  Det fjärde slaget av goda ting i vilka viljan kan söka sin glädje är de moralskt goda tingen.


Därmed menas dygder och förvärvade goda egenskaper i den mån dessa är av moralisk natur,

vidare utövandet av alla dygder och barmärtighetsverk, fullgörandet av gudomlig

       och mänsklig lag, med ett ord, de verk som

framspringer ur lyckliga naturanlag och medfödda

     goda böjelser.


2.  Äger man och använder dessa goda ting, då finns det ett inneboende värde i dem, som kanske vida mer berättigar viljan att glädja sig åt dem, än något

       av de tre andra slagen av goda ting som vi redan har avhandlat.


Det finns två orsaker som kan skapa denna glädje, var för sig eller båda tillsammans: man betraktar

      antingen vad de är i sig själva, eller också den fördel de ger oss, som medel eller som redskap.


Och gör vi det, så finner vi att ägandet av de tre tidigare nämnda goda tingen inte har ett så stort inneboende värde att de stämmer viljan till glädje.


Som vi i de föregående kapitlen har sett, skänker de i sig själva inte människan någon fördel, de äger inte något inneboende värde, utan de är i själva

     verket skröpliga och bräckliga, och de framkallar

och bereder själen bara plåga, smärta och bedrövelse i anden.


Om de också för den andra orsakens skull förtjänar ett visst beaktande, i den mån de kan hjälpa

       människan att höja sig till Gud, är detta dock

ganska osäkert, som vi ofta kan se, eftersom de

         i allmänhet mera skadar än gagnar henne.


Men de moraliskt goda tingen förtjänar däremot en viss uppskattning av den som äger dem, redan

     av den första orsaken, för sitt inneboende

värdes skull.


De skapar frid och ro, förnuftet går med deras hjälp på rätta vägar och håller sig genom deras välordnade verksamhet inom de rätta skrankorna.


Därför finns det inget bättre här på jorden som människan, mänskligt talat, kan kalla för sitt eget, än dessa moraliskt goda ting.


3.  Och eftersom dygderna förtjänar uppskattning

och kärlek för sin egen skull, så kan människan, mänskligt talat, med rätta vara glad över att få

      äga dem och att kunna använda dem,

och detta både för deras egenvärde och för de mänskliga och timliga fördelars skull, som de

         förskaffar henne.


Det var i den meningen och av den anledningen som filosofer, visa män och antikens furstar satte dygderna så högt och prisade dem med lovtal.


De sökte att vinna dem och utöva dem, så hedningar de var.


Det var visserligen endast den timliga nyttan av dygderna de hade för ögonen, alltså deras timliga, matriella och naturliga värde.


Och de drog också bara timliga föredelar av dem och vann det jordiska anseende som de eftersträvade.


Men Gud, han som älskar det goda även hos hedningar och barbarer, hans som är "vän till det goda", som den Vise säger, han belönade dem

     ( Vish 7:22 ).


Han gav dem ett långt liv, rykte, herravälde och ärorik fred.  


Romarrikets historia visar oss detta; de levde efter rätvisa lagar, och Gud lade så att säga hela världen under dem och belönade sålunda med timlig

       välsignelse de lovvärda sederna hos dessa människor, vilka genom att de inte hade tron ju heller inte kunde höja några anspråk på evig belöning.


Gud älskar nämligen i hög grad dessa goda ting

av moralisk natur.


Salomo, som endast hade bett Gud om vishet för att kunna undervisa sitt folk, styra det i rättvisa och  utforma goda seder, han blev därmed så välbehaglig för Gud att Gud sade till honom:

        "Eftersom du har bett om vishet för detta ändmål vill jag ge dig den, med därtill ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både

        rikedom och ära, så att i all din tid ingen kung skall vara din like"  ( 1 Kung. 3:11-13 ).


4.   Naturligtvis får också den kristne glädja sig på detta första sätt, åt det moraliska goda och åt de goda verk han utför i denna värld, eftersom han

         genom dem förvärvar sig de timliga välsignelser som vi har talat om.


Men där får inte hans glädje stanna upp, som hos hednngarna, vilkas blickar ju inte kunde lyfta sig ut över detta dödliga liv.


Eftersom hon äger trons ljus måste han hoppas på det eviga livet, utan vilket ingeting har något 

      värde för honom, varken här eller på andra sidan.


Därför bör han glädja sig över att få äga och praktisera dessa dygder i första hand av den orsaken att han fullgör sina handlingar av kärlek till

     Gud, och så uppnår det eviga livet.


På så sätt kommer han alltid att rikta blicken mot Gud och glädja sig åt att genom sina goda verk och sitt dygdiga liv förhärliga honom.


Utan denna avsikt har dygden inget värde för Gud, som vi ser i evangeliet i liknelsen om de tio jungfruarna  ( Matt 25:1-13 ).


De hade allesamman bevarat sin jungfrulighet och gjort goda verk.


Men fem av dem hade inte förstått att finna glädje i dygderna genom att utöva dem för Guds skull.


De gladde sig på ett fåfängt sätt och skröt med att äga dem, och därför blev de uteslutna ur himlen och fick inte ta emot vare sig tack eller belöning från

Brudgummen.


Det fanns likså många människor i gamla tider som ägde varjehanda och utövade dessa.


Till och med i våra dagar ser vi många kristna som lever på samma sätt.


De utmärker sig genom goda verk och åstadkommer ofta stora ting, men allt detta gagnar dem inte för

       det eviga livet, om de inte utför sina verk till

Guds ära och förhärligande, vilket endast tillkommer honom.


Den kristne får inte finna sin glädje i att han utför goda verk och försöker leva moraliskt rätt, utan endast i att han i allt handlar uteslutande av kärlek

      till Gud, utan någon biavsikt?.


Ty bara de gärningar som  görs för Gud är värda den eviga härligheten, under det att ju mer man låter leda sig av andra bevekelsegrunder,

      desto större blir en gång skammen inför Gud. 


5.  För kunna helt och hållet vända till Gud all glädje över det moraliska goda, skall den kristne betänka att värdet av hans goda verk, hans fastor,

       allmosor, botöningar, böner och så vidare inte beror på mängden eller beskaffenheten hos dem,

          utan bara på den kärlek till Gud som han

lägger in i dem.


Ju renare och fullkomligare den kärlek till Gud är med vilken de fullgörs, desto värdefullare är dessa

verk.


Ju mer hans eget jag får träda tillbaka och ju mindre glädje, njutning eller beröm han själv får,

desto värdefullare är hans handlingar.


Och därför får en kristen inte söka sitt eget hjärtats tillfredsställelse, och inte heller tröst, nöje eller andra fördelar som ofta är följdföreteelser

till goda verk och fromhetsövningar.


Hans enda glädje skall vara att tjäna Gud, han skall önska att på detta sätt få arbeta för Guds ära,

avstå från och visa bort den glädje han själv finner

     i detta, vilja att Gud ensam skall glädja sig åt det och i hemlighet njuta av det, med ett ord,

        han skall inte ha annat intresse eller annan

lycka än detta enda, att arbeta för Guds ära

och härlighet.


Det är så den kristne skall handla för att i Gud koncentrera all sin viljekraft vad det moraliska

goda beträffar.

    

           


   



 


 


   


 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 september 2016 21:12

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  26.


ANDLIGA OCH TIMLIGA FÖRDELAR SOM SJÄLEN


BERIKAS MED GENOM ATT AVSTÅ FRÅN DEN


GLÄDJE SOM KOMMER AV SINNLIGT


FÖRNIMBARA TING.


1.   Förvånansvärda är de fördelar som själen drar av att avstå från denna glädje.


De är dels av andlig, dels av timlig art.


2.  Den första fördel som själen förvärvar genom sin försakelse av sinnes glädjen består i att hon åter blir stark i kampen mot den förströddhet hon

      råkat in i genom att alltför mycket sysselsätta

sina sinnen, och så kan hon åter samla sig i Gud.


Anden återfår sin kraft, och de förvärvade dygderna tilltar ständigt.


3.  Den andra andliga vinsten som själen skördar genom motståndet mot sinnesglädjen är av förträfflig art.


Vi kan i sanning säga att den sinnliga människan

blir andlig.


Från ett djuriskt stadium höjer hon sig till ett förnuftigt stadium, hennes mänskliga liv närmar sig ett änglalikt liv, och från att ha varit mänsklig

      och världslig blir hon nu himmelsk och gudomlig.


Liksom en människa som söker sin glädje endast i de sinnliga tingen inte förtjänar annat epitet

    än sinnlig, djurisk och jordisk, så förvärvar hon sig alltifrån det ögonblick hon avstår från

       sinnesglädjen rätten att kallas en andlig

och himmelsk människa.


4.  Detta är en alldeles uppenbar sanning.


Sinnenas verksamhet och sinnlighetens kraft står ju, som Aposteln säger, i motsättning till andens verksamhet och kraft  ( Gal 5:17 ).


Om därför den enes krafter avtar och blir svagare, så ökas den andras krafter och blir starkare;

      de kunde inte tillta så länge de första stod hindrade i vägen.


När därför människans ande renar sig, det vill säga den högre del av själen som står i förbindelse och samband med Gud, förtjänar den alla de benämningar vi har talat om, ty den fullkomnar

       sig genom delaktighet i de andliga skatter

och de himmelska gåvor som Gud ger den.


Denna dubbla sanning bekräftas av den helige Paulus.


Han kallar den sinnlige, vars vilja inte söker annat än det förnimbara, för "en djurisk människa som inte tar mot vad som hör Guds Ande till",  under

       det att den som upplyfter sin vilja till Gud,

honom kallar han för "en andlig människa,

     som utrannsakar allt, ja också Guds djuphet"

( 1 Kor 2:14 ).


Själen förvärvar sig alltså här en beundrandsvärd

fördel, som sätter henne utmärkt väl i stånd

     att mottaga andliga skatter och gåvor från Gud.


5.  Den tredje fördelen består i en utomordentligt stor ökning av den njutning och glädje som viljan

får uppleva, även rent timligt.


Ty Frälsaren har ju sagt att han redan i detta livet skall vedergälla hundrafalt ( Matt 19:29 ).


För försakelsen av ett enda glädjeämne kommer Herren redan i denna världen att ge dig hundrafalt igen, både i andligt och i timligt hänseende,

        likväl som du också av det frivilliga njutandet av en enda sinnesglädje ådrar sig hundrafaldig

      plåga och bitterhet.

  

När ögat har renats från varje fåfäng glädje vid seendets njutning, upplever själen en helt förandlig glädje, som är vänd till Gud, vid allt vad hon ser, vare sig gudomligt eller profant.


Om hon har renats från det nöje som hörselsinnet kan ge henne, upplever hon hundrafalt mera andlig glädje, som är riktad mot Gud, vid allt vad hon hör,

       vare sig gudomligt eller profant.


Likadant är det med de övriga sinnena när de har renats.


Se på våra första stamföräldrar i paradiset som levde i oskuldens tillstånd.


Allt vad de såg, sade eller åt, det tjänade bara till att öka njutningen i deras kontemplation, därför att

den sinnliga delen hos dem hade reglerats och underordnats under förnuftet.


På samma sätt är det med den som har renat sina sinnen från alla förnimbara ting och underordnat dem under anden, han kommer också att redan

vid första ingivelsen kunna njuta en outsäglig

       ljuvlighet i sin älskande hänvändelse till Gud

och i kontemplationen av honom.


Så förhåller det sig nämligen, at för den rene vänder sig allting, både upphöjt och lågt, till det bästa 

och förskaffar honom en ännu större renhet.


För den som däremot är oren, vänder sig allt till fördärv, på grund av hans egen orenhet.


Men den människa som inte behärskar sinnenas glädje får aldrig smaka den upphöjda kontinuerliga glädjen i Gud genom hans skapade varelser

och verk.


Den däremot som inte länge lever sinnenas liv har styrt sina sinnens och själsförmögenheters handlingar hän mot kontemplationen av Gud.


Ty efter en god filosofis lära lever och handlar varje ting i enlighet med det vara som det har eller det liv som det lever.


Om alltså själen lever ett andligt liv och har kuvat det djuriska livet hos sig, så är det utan tvivel tydligt att då henne handlingar och känslor genom

      hennes andliga verksamhet har blivit förandligade. kan hon i allt bara vända sig till Gud.


Det följer att en sådan människa, som redan äger ett rent hjärta, i alla ting finner en kunskap om Gud som är fröjdefull och ljuvlig, kysk, ren och andlig,

       glad och älskande.


7.  Av det sagda framgår följande lära:

Så länge som människan ännu inte har vant sina sinnen vid den fullständiga reningen från sinnlig

      glädje, och som vi sagt inte använder dem så att hon i allting redan vid första ingivelsen håller sin andliga blick riktad på Gud, så länge måste hon

       också avstå från sin glädje, eller bättre sagt,

undertrycka sitt välbehag, för att hon skall kunna

          befria sin själ från det sinnliga livet.


Eftersom den människan ännu inte är andlig, måste hon leva i fruktan för att hon genom bruket av dessa ting kanske kunde komma att tillföra sina sinnen mera näring och kraft än sin ande.


Ty den sinnliga kraften är ännu förhärskande vid hennes verksamhet, och den höjer, underhåller och livnär sinnligheten.


Vår Frälsare ar sagt: "Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande"

( Joh. 3:6 ).


Den sanningen må man väl betänka.


Den som därför ännu inte har förkvävt sitt välbehag över sinnliga ting, han skall inte tro sig kunna göra ett gott bruk av sinnenas kraft och verksamhet,

       i hopp att därmed finn ahjälp för anden.


Tvärtom, själskrafterna kommer att öka mer, om  hon avstår från sinnliga glädjeämnen, det vill säga dämpar njutningen och begäret efter dem,

       än om han gör bruk av dem.


8.  Om den himmelska härligheteens skatter,

som i nästa liv är förbehållna dem som verkligen avstår från sinnesglädjen, behöver vi här inte tala.


Låt oss bara betänka beskaffenheten hos kropparna i lycksaligheten, såsom rörlighet och klarhet,

     som kommer att bli mycket högre än hos dem

som inte har utövat denna försakelse.


Låt oss också betrakta ökningen av den väsentliga härligheten, vilken motsvarar den grad av kärlek till Gud som själen har förvärvat.


Ty det är genom kärlek till Gud som själen har avvisat sinnesglädjen.


Och varje tillfällig och övergående glädje som man avstår ifrån motsvaras, som den helige Paulus

anmärker, av en evig och allt uppvägande härlighet

( 2 Kor 4:17 ).


Jag skall nu heller inte tala om de ytterligare moraliska, timliga och andliga fördelar som kommer av denna den sinnliga glädjens natt.


De är desamma som dem vi har talat om när vi behandlade de andra slagen av glädje, men de

uppenbarar sig här i en mycket högre grad,

därför att de njutningar man avstår ifrån berör människonaturen mycket innerligare.


Och det är därför som man, när man tar på sig denna försakelse, uppnår en mycket innerligare, djupare renhet.   


 


 


    

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 september 2016 21:12

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TRDEJE BOKEN.  KAPITEL. 25.


SOM HANDLAR OM DE SKADOR SOM SJÄLEN FÅR


ERFARA OM VILJAN SÖKER SIN GLÄDJE I


SINNLIGT FÖRNIMBARA TING.


1.   Om själen inte genast undertrycker den genom sinnliga ting framkallade glädjen och riktar den mot Gud, drar hon över sig alla de allmänna skador vilka som vi redan sagt härrör från varje annat  

       slags glädje, sådana som förståndets förmörkande, ljumhet och andlig olust.


Dessutom finns det ett stort antal andra skador,  både andliga, kroppsliga och sinnliga, som kommer av denna glädje.


2.   I första hand kan den glädje som kommer av det man kan se, om man inte använder den för hjärtats

upplyftande till Gud, direkt skapa fåfänga hos själen och andlig förströddhet, oordnade begär, lystnad

   inre och yttre lättsinne, orena tankar

och avundsjuka.


3.   Den glädjen man känner över att höra onyttiga ting skapar direkt en förströddhet hos inbillningskraften, pratsamhet och avund,

        förmätna omdömen, andlig ombytlighet

och ännu många fler fördärvliga skador.  


4.  Glädjen över ljuvliga dofter framkallar motvilja mot de fattiga, vilket strider strider mot Kristi lära,

       fientlig inställning mot att tjäna andra, obetydliga hjärtats hängivenhet vid ringa och vanliga ting och andlig känslolöshet, som 

        åtminstone står i proportion till

begärets styrka.


5.   Den glädje man känner över god mat leder direkt till frosseri och dryckenskap, till vrede,

     tvedräkt och bristande kärlek till medmänniskor och fattiga.


Detta var fallet med den rike rumlaren, som varje dag åt fina rätter och som föraktade Lasaros

     ( Luk. 16:19 ).


Av detta uppstår kroppsligt förfall och sjukdomar;

    av detta uppstår också dåliga böjelser,

därför att lockelserna till otukt ökas.


Vidare skapar denna glädje direkt en andlig avtrubbning och förminskar smaken för andliga ting

och fromma seder, till den grad att man inte längre tycker om dem, inte vill delta i dem, inte tala om

      dem.


Slutligen förorsakar denna glädje också förströddhet hos de övriga sinnena och hos hjärtat

och skapar missnöje på en mängd punkter.


6.  Vad den glädje beträffar som uppstår vid beröring med angenäma ting, så åstadkommer den

ännu flera och ännu fördärvligare skador.


På kort tid får de sinnena att inta andens plats,

vars kraft och spänstighet de förstör.


Ur den utvecklar sig den avskyvärda lasten veklighet, eller böjelse för denna, alltefter häftigheten hos denna förvända glädje.


Denna glädje föder otukt, gör själen verklig och räddhågad, under det att sinnet blir otuktigt och känslosamt och alltid berett till att synda och ställa

till ont.


Den fyller hjärtat med fåfäng gladlynthet och lusta, leder till hämningslöshet i talet och fräckhet i

blicken, och bedövar och avtrubbar också de övriga

sinnena, alltefter graden av lidelsefullhet.


Den förvirrar omdömet och river det med sig till andliga dårskaper och dumheter.


I sedligt avseende skapar denna glädje slapphet och obeständighet, fördunklar själen och försvagar hjärtat och gör det räddhågat där ingenting finns

     att frukta.


Ur denna glädje framspringer ibland också ett slags förvirring i anden, vilken visar sig som okänslighet hos samvete och ande.


Den försvagar i hög grad förståndet och reducerar det ibland till ett sådant tillstånd att själen är oförmögen att ta emot ett gott råd och likaledes

att ge ett.


Den gör henne oemottaglig för moraliska och andliga värden, med ett ord, onyttig som en sönderslagen kruka.


7.  Alla dessa skador härrör från detta slags glädje.


De är somliga mer intensiva och för andra mindre,

alltefter graden av intensitet i denna glädje,

    liksom också efter mottagligheten, svagheten

och obeständigheten hos personen i vilken

de förekommer.


Ty det finns naturer som av en ringa orsak tar större skada än andra av en stor orsak.


8.  Genom detta slags glädje som kommer av känselsinnet kan man med ett ord dra på sig allt det onda och alla de skador som följer på glädjen åt de

      naturliga goda tingen, så som vi har framställt detta.


Och eftersom det redan är avhandlat, talar jag nu

inte mera om detta här, och inte sinnets glädje,

     som till exempel försummandet av andliga övningar och kroppsliga botövningar, inte heller

        om ljumhet och brist på andakt vid mottagandet av botens och eukuarstins sakrament. 


   





Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se