BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TRDEJE BOKEN.

KAPITEL. 23.

FÖRDELAR SOM SJÄLEN DRAR GENOM ATT INTE

GLÄDJA SIG ÅT DET NATURLIGA GODA.

1.  Talrika är de fördelar som själen vinner när hennes hjärta avstår från detta slags glädje.

Först och främst gör hon sig mottaglig för kärleken till Gud och andra dygder.

Men dessutom bereder hon plats inom sig för ödmjukhet vad henne själv beträffar, och för kärleken till nästan rent allmänt.

Ty när hon inte låter sig fångas av de bedrägliga naturgåvorna hos någon speciell människa, bevarar hon sin frihet och sitt oberoende, så att hon kan

         älska alla människor på ett förnuftigt

och andligt sätt, så som Gud vill att de skall älskas.

Genom detta komer hon till insikt om att ingen människa förtjänar att älskas annat än för de dygder hon äger.

När man älskar så, älskar man efter Guds vilja och i full frihet.

Och om det också i detta kan finnas en viss bundenhet till det skapade, är dock bundenheten till Gud större.

Ty ju mer kärleken till nästan då ökar, desto mer ökar också kärleken till Gud, och tvärtom, ju mer

Gud ökar, desto mer ökar också kärleken till nästan.

Båda springer ju fram ur en och samma källa och har en och samma grund.

2.   Detta avstående har ännu en betydelsefull fördel till följd, nämligen att man följer och på ett fullkomligt sätt iakttar detta råd av vår Herre:

"Om någon vill efterfölja mig, måste han förneka sig själv"  ( Matt 16:24 ).

Men detta kan själen inte på något sätt fullgöra så länge hon söker sin glädje i sina naturliga gåvor.

Ty den som som fäster någon vikt vid sig själv försakar inte sig själv och efterföljer inte Kristus.

3.   Ytterligare en stor fördel kommer av att man avstår från detta slags glädje, och det är att man förvärvar en djup själsro och blir fri från andlig förströddhet, så att man bättre kan samla 

       sinnen, särskilt blickarna.

Ty så snart själen inte längre vill ha denna njutning utan vänder bort blicken och övriga sinnen från sådana ting, inte låter sig fångas utan flyr från dem,

      då förlorar hon inte heller tid med att i onödan

tänka på dem.

Hon har blivit lik den listiga huggormen som

     "tillstoppade sitt öra, så att han inte hör tjusarnas röst, inte den förfarne besvärjarens"

    ( Ps 58:5-6 ), för att inte duka under för deras

inflytande.

Bevakar man sinnena, dessa portar till själen,

   då är man väl skyddad och har desto mera

renhet och frid.

4.  En annan vinst, som inte är mindre fördelaktig för de själar vilkas framsteg i detta slags späkning har bivit avsevärda, det är att oanständiga objekt och tankar inte längre gör samma orena intryck på 

          dem som på andra själar, som ännu ha kvar någon liten svaghet för dem.

Försakelsen och förnekandet av detta slags glädje medför för den andlige en själens och kroppens renhet, det vill säga renhet i anden och sinnen.

Han uppnår då i sitt liv en ängalik likformighet med Gud, hans själ och hans kropp blir till ett värdigt

      tempel för den Helige Ande.

En sådan renhet är omöjlig när hjärtat söker sin glädje i naturliga företräden och naturliga tjuskraft.

För detta behövs det inte att man samtycker till något otillbörligt eller tänker på det, utan redan uppfattandet av och glädjen åt sådana tng räcker

       fullt ut för att förorena själ och sinnen.

Ty den Vise har sagt att

"den Helige Ande håller sig på avstånd från oförnuftiga tankar"  ( Vish 1:5 ), det vill säga från

      tankar som inte genom ett högre förnuft

inriktar sig på Gud.

5.  Ännu en fördel bör nämnas, och den är allmän.

Själen inte bara befrias från de faror och skador som vi har talat om, utan hon undgår också många andra lättsinnigheter och mycket både andligt

      och timligt ont, särskilt den ringaktning som alla människor förfaller till som finner behag i sina

        egna naturgåvor eller i andras.

Men den som inte bryr sig om detta slags företräden, utan bara befattar sig med vad som behagar Gud, den människan uppskattas som förnuftig och vis, och det är hon också.

6.  Ur alla dessa fördelar uppstår den sista, som gör själen ädelmodig och är något som är absolut nödvändigt för att kunna tjäna Gud: det är Andens frihet.

Med den friheten övervinns frestelser lätt, helgas prövningar och gör själen lyckosamma framsteg

i alla dygder.