BESTIGNING AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.   21.

DÄR DET VISAS HUR TOMT OCH INNEHÅLLSLÖST

DET ÄR NÄR VILJAN SÖKER SIN GLÄDJE I DET

NATURLIGA GODA, OCH HUR DENNA GLÄDJE

I STÄLLET SKALL TJÄNA TILL ATT VÄNDA

HJÄRTAT TILL GUD.

1.  Med naturligt gott menar vi här skönhet, älskvärdhet, behag, välskaphet och alla övriga kroppsliga företräden.

I fråga om själen avser vi därmed gott förstånd, sunt omdöme och alla andra goda egenskaper hos förståndet.

Om människan i den mån hon iakttar dessa egenskaper hos sig själv och hos andra finner sin glädje endast i dem, och inte går vidare och tackar Gud som har gett henne dem för at bättre lära

         känna och älska honom, då är det fåfänga och självbedrägeri, så som Salomo säger:

"Fägring är bedräglig och skönhet fåfänglig,

men prisas må en hustru som fruktar Herren" 

  ( Ord. 31:30 ).

Därmed vill han lära oss att människan snarare borde bäva inför dessa naturgåvor, därför att de lätt kan förleda och vilseföra henne, så att hon vänder

       sig bort från kärleken till Gud och faller offer för

fåfängan.

Därför säger han att kroppsliga behag är  "berägliga".

De leder människan vilse på hennes väg och lockar henne till oriktiga handlngar genom den högmodiga och tomma glädjen över hennes egna naturgåvor och hennes beställsamma artighet mot dem

         som har sådana naturliga företräden.

Han tillägger vidare att "skönheten är fåfänglig",

ty en bringar på mångas olika sätt den människa på fall som tar sikte på den och uppskattar den.

Hon bör inte glädja sig åt den annat än om den

       hjälper henne själv eller hennes nästa till

att bättre tjäna Gud.

För övrigt bör hon snarast misstroget frukta att dessa natrliga gåvor och anlag, antingen genom självförhävelse eller genom överskattning, kan bli orsak till att hon förolämpar Gud. 

Därför bör den som har fått sådana gåvor vara mycket försiktig och noga se till att han inte genom egen fåfänga eller ett utmanande beteende kommer någon enda människa att aldrig så litet avlägsna

         sig från Gud.

Ty dess kroppsliga gåvor och företräden är både för den som äger dem och för den som beundrar dem så tilldragande och så förföriska att det knappast

         finns någon någon vars hjärta undgår deras snaror och lockelser.

Av fruktan för denna fara har, som vi vet, många andliga själar som utrustats med dessa gåvor

levat i bävan och genom brinnande bön uppnått att få bli befriade från sin yttre skönhet.

De vill inte, varken för sig själva eller för andra,

vara anledning till någon dåraktig känsla eller

   fåfäng glädje.

2.   I det andliga livet skall man alötså rena sin vilja från denna fåfänga glädje och betänka att den naturliga skönheten och alla andra naturliga gåvor är jordiska; av jord är de komna, och till jord skall

       de åter bli.

Älskvärdhet och behag förgår som dimmor och rök på denna jord.

För att inte falla offer för fåfänga skall man anse

naturliga företräden som likgiltiga, och bibehålla sitt hjärtats inriktning på Gud, i jubel och glädje 

       över att i Gud finns all skönhet och allt som är värt att älska i den högsta intensitet och i oändlig överlägsenhet över allt skapat.

"Alla dessa företräden",  säger David,

"skall alla nötas ut som en klädnad, men du förblir evig och oförgänglig"  ( 102:27 ).

Om därför människan inte betraktar all glädje somkommer av det skapade ur naturlig synpunkt och lyfter den till Gud, kommer hon alltid vara fåfäng och leva i illusioner.

Det är synbarligen om en sådan glädje hämtad i det skapade som Salomo uttalade detta ord:

"Jag måste säga om  glädjen:

Vad gagnar den till?  ( Pred. 2:2 ).

Detta ord besannas när människans hjärta låter sig intas av det skapade.