Alla inlägg den 10 september 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 september 2016 05:03

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TRDEJE BOKEN.


KAPITEL. 23.


FÖRDELAR SOM SJÄLEN DRAR GENOM ATT INTE


GLÄDJA SIG ÅT DET NATURLIGA GODA.


1.  Talrika är de fördelar som själen vinner när hennes hjärta avstår från detta slags glädje.


Först och främst gör hon sig mottaglig för kärleken till Gud och andra dygder.


Men dessutom bereder hon plats inom sig för ödmjukhet vad henne själv beträffar, och för kärleken till nästan rent allmänt.


Ty när hon inte låter sig fångas av de bedrägliga naturgåvorna hos någon speciell människa, bevarar hon sin frihet och sitt oberoende, så att hon kan

         älska alla människor på ett förnuftigt

och andligt sätt, så som Gud vill att de skall älskas.


Genom detta komer hon till insikt om att ingen människa förtjänar att älskas annat än för de dygder hon äger.


När man älskar så, älskar man efter Guds vilja och i full frihet.


Och om det också i detta kan finnas en viss bundenhet till det skapade, är dock bundenheten till Gud större.


Ty ju mer kärleken till nästan då ökar, desto mer ökar också kärleken till Gud, och tvärtom, ju mer

Gud ökar, desto mer ökar också kärleken till nästan.


Båda springer ju fram ur en och samma källa och har en och samma grund.


2.   Detta avstående har ännu en betydelsefull fördel till följd, nämligen att man följer och på ett fullkomligt sätt iakttar detta råd av vår Herre:


"Om någon vill efterfölja mig, måste han förneka sig själv"  ( Matt 16:24 ).


Men detta kan själen inte på något sätt fullgöra så länge hon söker sin glädje i sina naturliga gåvor.


Ty den som som fäster någon vikt vid sig själv försakar inte sig själv och efterföljer inte Kristus.


3.   Ytterligare en stor fördel kommer av att man avstår från detta slags glädje, och det är att man förvärvar en djup själsro och blir fri från andlig förströddhet, så att man bättre kan samla 

       sinnen, särskilt blickarna.


Ty så snart själen inte längre vill ha denna njutning utan vänder bort blicken och övriga sinnen från sådana ting, inte låter sig fångas utan flyr från dem,

      då förlorar hon inte heller tid med att i onödan

tänka på dem.


Hon har blivit lik den listiga huggormen som

     "tillstoppade sitt öra, så att han inte hör tjusarnas röst, inte den förfarne besvärjarens"

    ( Ps 58:5-6 ), för att inte duka under för deras

inflytande.


Bevakar man sinnena, dessa portar till själen,

   då är man väl skyddad och har desto mera

renhet och frid.


4.  En annan vinst, som inte är mindre fördelaktig för de själar vilkas framsteg i detta slags späkning har bivit avsevärda, det är att oanständiga objekt och tankar inte längre gör samma orena intryck på 

          dem som på andra själar, som ännu ha kvar någon liten svaghet för dem.


Försakelsen och förnekandet av detta slags glädje medför för den andlige en själens och kroppens renhet, det vill säga renhet i anden och sinnen.


Han uppnår då i sitt liv en ängalik likformighet med Gud, hans själ och hans kropp blir till ett värdigt

      tempel för den Helige Ande.


En sådan renhet är omöjlig när hjärtat söker sin glädje i naturliga företräden och naturliga tjuskraft.


För detta behövs det inte att man samtycker till något otillbörligt eller tänker på det, utan redan uppfattandet av och glädjen åt sådana tng räcker

       fullt ut för att förorena själ och sinnen.


Ty den Vise har sagt att


"den Helige Ande håller sig på avstånd från oförnuftiga tankar"  ( Vish 1:5 ), det vill säga från

      tankar som inte genom ett högre förnuft

inriktar sig på Gud.


5.  Ännu en fördel bör nämnas, och den är allmän.


Själen inte bara befrias från de faror och skador som vi har talat om, utan hon undgår också många andra lättsinnigheter och mycket både andligt

      och timligt ont, särskilt den ringaktning som alla människor förfaller till som finner behag i sina

        egna naturgåvor eller i andras.


Men den som inte bryr sig om detta slags företräden, utan bara befattar sig med vad som behagar Gud, den människan uppskattas som förnuftig och vis, och det är hon också.


6.  Ur alla dessa fördelar uppstår den sista, som gör själen ädelmodig och är något som är absolut nödvändigt för att kunna tjäna Gud: det är Andens frihet.


Med den friheten övervinns frestelser lätt, helgas prövningar och gör själen lyckosamma framsteg

i alla dygder. 

    



      

 





Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 september 2016 05:02

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


KAPITEL.  22.


OM DE SKADOR SOM ÅSAMKAS SJÄLEN NÄR


HENNES VILJA MED GLÄDJE VÄNDER SIG TILL


DET NATURLIGA GODA.


1.  Många av de skador och vinster som jag räknar upp vid behandlingen av de olika slagen av glädje, till antalet sex, är gemensamma för dem alla.


Emellertid, eftersom de uppkommer direkt ur avståendet från eller anslutningen till den glädje som hör till det ena eller det andra slaget,

så kan det som jag anför om vart och ett av

       em lika väl tillämpas på de andras, på grund av

deras inbördes samband.


Men mitt huvudsyfte är att framställa de speciella skador eller vinster som uppstår för själen när hon gläder sig åt det naturliga goda eller inte gör det.


Jag kallar dem speciella, därför att de härrör direkt

och omedelbart ur ett bestämt slags glädje, under det att de ur ett annat slag bara följer

      förmedlat och indirekt.


Den andliga ljumheten till exempel framgår direkt ur vart och ett och ur alla slagen av glädje.


På så sätt är denna skada gemensam för alla sex slagen av glädje, under det att sinnlighet som själsligt ont på ett särskilt sätt och direkt har sin

         grund i själen åt kroppens naturliga företräden.


Oh om allt detta skall vi nu tala. 


2.   De viktigaste andliga och kroppsliga skador som direkt och omedelbart uppstår i själen ur glädjen åt det naturliga goda kan återförenas till sex grundskador.


Den första skadan är fåfäng äregirighet, självhävelse, högmod och ringaktning för nästan.


Man kan nämligen inte ensidigt uppskatta en sak utan att vända sig bort från de andra.


Då uppkommer det, åtminstone på ett faktiskt och

underförstått sätt, en ringaktning för allt det övriga.

      

Ty det är naturligt att av den uppskattning man ger en sak följer att man vänder sitt hjärta från det andra och till den man föredrar.


Denna faktiska ringaktning leder sedan lätt till en avsiktlig och frivillig ringaktning av något av dessa ting, antingen speciellt eller allmänt, och denna

          känsla stannar då inte bara kvar i hjärtat, utan den träder också i dagen utåt och uppenbarar sig i

      ord, såsom:

Den eller den saken, den eller den personen, är inte

      som den eller den.


Den andra skadan består i att denna glädje över naturliga ting uppeggar sinnena och leder till

     eftergivenhet, sinnliga lustar och otukt.


Den  tredje skadan är lusten att ge sig hän åt smicker och lovtal, i vilket det ligger en bedräglig fåfänga enligt Jesajas ord:


"Mitt folk, de som prisar dig för dig vilse"

     ( 3:12 ).


Utan tvivel talar man emellanåt sanning när man i beundran framhäver skönheten och behagfullheten hos någon annan, men det vore i alla fall underligt 

      om inte dessa ord skulle utöva något skadligt

inflytande på nästan, vare sig de väcker fåfäng

         tillfredsställelse och självbelåtenhet,

     eler ofullkomliga böjelser och avsikter.


Den fjärde skadan är allmän.


Den består i en stark avtrubbning av förståndet

och omdömet liksom vid glädjen åt timliga goda ting, men på sätt och vis i ännu högre grad.


Ty de naturliga ägodelarna står i mycket intimare förbindelse med människan än de timliga, och den

       glädje man känner över dem gör sig också mycket snabbare gällande; den lämnar djupare spår

          i sinnena och bedårar människohjärtat ännu

mycket mera.


Förnuft och omdöme förlorar sin frihet och blir liksom förmörkade till följd av denna intima

glädje känsla.


Ur detta uppstår den femte skadan, som består i förströddhet hos minnet, eller bättre sagt, utvikningar hos anden genom tankar på det skapade.


Ur detta uppstår den sjätte skadan som också är allmän, nämligen ljumhet och tröghet hos anden, vilket förorsakar äckel och en känsla av långtråkighet inför himmelska ting, till dess

       man slutligen känner avsky för dem.


Vid denna glädje över naturliga ting förlorar man ofelbart andens renhet, åtminstone i början.


Om man trots allt känner någon iver, så är den bara sinnlig betingad och av grov natur, alltså mycket litet andlig, och den leder inte till inåtvändighet

      och samling.


Den består snarare i sinnlig njutning än i själens spänstighet.


Ty själen är alltför jordisk och svag för att den skulle kunna avlägsna den vanemässiga glädjen.


Och dnna ofullkomliga vana räcker till för att utplåna den andliga renheten, även om själen vid somliga tillfällen inte samtycker till nya akter

av glädje.


Följderna av ett sådant liv vittnar er om sinnlig svaghet än om andlig styrka.


Är inte detta fallet, skall man märka det på den styrka och ofullkomlighet man äger när tillfälle erbjuder sig.


Därmed vil jag inte förneka att trots allt många

dygder kan bestå vid sidan av en mängd ofulkomligheter.


Men så länge man inte avstår från glädjen över de naturliga gåvorna, kan den inre anden absolut inte vara ren och uppfylld av Guds glädje.


Där härskar altjämt det "kött som ligger i strid med anden"  ( Gal 5:17 ), och även om anden inte märker den skada den lider, är den åtminstone offer för

     en hemlig förströddhet.


3.  Men jag återgår till den andra skadan, som i sig innehåller ett stort antal andra.


Ingen penna kan beskriva och inget ord uttrycka detta, en sak som dock är varken dunkel eller hemlig, hur långt denna skada sträcker sig

och hur stora olyckor som härrör sig ur glädjen åt den naturliga skönheten och behagfullheten.


Dagligen framspringer ur den tallösa mord, förluster av ära, skymfningar, förskingringar, svartsjuka och strider, äktenskapsbrott, våldtäkter och otukt,

     detta är de oundvikliga följderna.


Ja, till och med helgon faller, och de till ett antal som jämförs med en "tredjedel av alla himlens

       stjärnor, vilka av drakens stjärt drogs med och kastades ned på jorden"  ( Upp. 12:4 ).


"Hur har inte guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats!


Heliga stenar ligger kringkastade i alla gators hörn.


Sions ädlaste söner, som aktades lika med fint guld, hur räknas de inte nu som lerkärl, krukmakarehänders verk!"   ( Klag 4:1-2 ). 


4.  Hur långt når det inte, det gift som rinner ur denna andra skada?


Var finns någon som inte mer eller mindre närmar sina läppar till en gyllene kalk som framräcks av den babyloniska skökan i Uppenbarelseboken

( 17:4 )?


Hon sitter på det stora vilddjuret som har sju huvuden och tio horn, och ropar att det varken finns hög eller låg, varken helgon eller syndare som inte bjuder att dricka av sitt vin, för att på något sätt

       berusa deras hjärtan.


Och, som samma text berättar, har alla,

"jordens kungar blivit druckna av detta vin" ( 17:2 );

        i alla samhällsklasser gör hon erövringar, hon  tränger till och med in i prästdömets härliga helgedom och, som Daniel säger, ställer sin av

           förbannelser tyngda kalk på den heliga

platsen ( 9:27 )


Den finns knappast någon som är stark nog att motstå, som hon inte ger att dricka mer eller mindre av vinet i denna kalk, det vill säga av den fåfänga

       glädjen över de naturliga gåvor vi talar om.


Därför heter det att alla jordens kungar har berusat sig av denna kalk.


Det torde finnas få, hur heliga de än varit, som inte i någo blivit tjusade och förvirrade av detta glädjens och nöjets vin som skönhet och behagfullhet

erbjuder.


5.   Vi måste lägga märke till att det här talas om

"berusning".


Så snart man nämligen har druckit av sinnesnjutningens vin känner sig hjärtats genast fånget och gripet av yrsel; förståndet å sin sida

       blir omtöcknat, så som det sker med vindrinkaren.


Tar man inte genast ett läkemedel mot detta gift för att hastigt kasta upp det, befinner sig själens liv i fara.


Ty när den andliga svagheten tiltar, når själen ett lika beklagansvärt tillstånd som Simson när fienderna hade stuckit ut hans ögon och klippt

       hans hår, vilket utgjorde hans första styrka

( Dom 16:19 ).


Då ser sig också själen tvingad att dra kvarnstenen,  hon är en fånge mitt ibland fiender och kanske kommer hon att dö den andra döden,

        som är den andliga döden, liksom Simson

    dog mitt ibland fiender.


Orsaken till alla dessa olyckor är den att själen berusae sig med deta slags glädje.

Den åstadkommer på det andliga planet detsamma som den åstadkom för Simson på det timliga,

      och detta sker i våra dagar för ett stort antal

människor.


Och kanske kommer själens fiender att säga till henne detsamma som filisteerna sade till Simson

       för att skämma ut honom:


"Vardet inte du som slet av tredubbla rep, som slet sönder lejon och slog ned tusentals filisteer?


Var det inte du som lyfte portarna ur deras gångjärn och som undkom alla dina fiender?"


6.  Låt oss emellertid för att avsluta detta ämne anvisa det nödvändiga läkemedlet mot detta dödliga gift.


Här är det.


Så snart hjärtat känner en dragning till denna fåfänga glädje åt de naturliga gåvorna, skalldet erinra sig hur fåfäng det är att söka sin glädje i vad som helst som står utanför tjänandet av Gud,

        och hur farligt och fördärvligt detta är.


Vidare skall själen betänka vilken katastrof det blev för änglarna, när dessa gladde sig och kände välbehag över sin skönhet och sina naturliga gåvor.


Ty för detta fels skull blev de kastade ned i avgrundens faror.


Denna fåfänga störtar varje dag också människor i namnlöst elände.


Därför måste man rycka upp sig och i rätt tid ta det läkemedel sompoeten tilråder dem som börjar känna denna dragning inom sig:


"Skynda digg endast i början; räddningen kommer för sent, om genom dröjsmål det onda får växa sig starkt".


Den Vise säger:


"Så se då inte på vinet, att det är så rött, att det ger

sådan glans i bägaren och att det så lätt rinner ned.


På slutet stinger det ju som ormen, och likt basiiken sprutar det gift"  ( Ord. 23:31-32 ).









           

    


  



 


 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 september 2016 05:02

BESTIGNING AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.   21.


DÄR DET VISAS HUR TOMT OCH INNEHÅLLSLÖST


DET ÄR NÄR VILJAN SÖKER SIN GLÄDJE I DET


NATURLIGA GODA, OCH HUR DENNA GLÄDJE


I STÄLLET SKALL TJÄNA TILL ATT VÄNDA


HJÄRTAT TILL GUD.


1.  Med naturligt gott menar vi här skönhet, älskvärdhet, behag, välskaphet och alla övriga kroppsliga företräden.


I fråga om själen avser vi därmed gott förstånd, sunt omdöme och alla andra goda egenskaper hos förståndet.

Om människan i den mån hon iakttar dessa egenskaper hos sig själv och hos andra finner sin glädje endast i dem, och inte går vidare och tackar Gud som har gett henne dem för at bättre lära

         känna och älska honom, då är det fåfänga och självbedrägeri, så som Salomo säger:


"Fägring är bedräglig och skönhet fåfänglig,

men prisas må en hustru som fruktar Herren" 

  ( Ord. 31:30 ).


Därmed vill han lära oss att människan snarare borde bäva inför dessa naturgåvor, därför att de lätt kan förleda och vilseföra henne, så att hon vänder

       sig bort från kärleken till Gud och faller offer för

fåfängan.


Därför säger han att kroppsliga behag är  "berägliga".


De leder människan vilse på hennes väg och lockar henne till oriktiga handlngar genom den högmodiga och tomma glädjen över hennes egna naturgåvor och hennes beställsamma artighet mot dem

         som har sådana naturliga företräden.


Han tillägger vidare att "skönheten är fåfänglig",

ty en bringar på mångas olika sätt den människa på fall som tar sikte på den och uppskattar den.

Hon bör inte glädja sig åt den annat än om den

       hjälper henne själv eller hennes nästa till

att bättre tjäna Gud.


För övrigt bör hon snarast misstroget frukta att dessa natrliga gåvor och anlag, antingen genom självförhävelse eller genom överskattning, kan bli orsak till att hon förolämpar Gud. 


Därför bör den som har fått sådana gåvor vara mycket försiktig och noga se till att han inte genom egen fåfänga eller ett utmanande beteende kommer någon enda människa att aldrig så litet avlägsna

         sig från Gud.


Ty dess kroppsliga gåvor och företräden är både för den som äger dem och för den som beundrar dem så tilldragande och så förföriska att det knappast

         finns någon någon vars hjärta undgår deras snaror och lockelser.


Av fruktan för denna fara har, som vi vet, många andliga själar som utrustats med dessa gåvor

levat i bävan och genom brinnande bön uppnått att få bli befriade från sin yttre skönhet.


De vill inte, varken för sig själva eller för andra,

vara anledning till någon dåraktig känsla eller

   fåfäng glädje.


2.   I det andliga livet skall man alötså rena sin vilja från denna fåfänga glädje och betänka att den naturliga skönheten och alla andra naturliga gåvor är jordiska; av jord är de komna, och till jord skall

       de åter bli.


Älskvärdhet och behag förgår som dimmor och rök på denna jord.


För att inte falla offer för fåfänga skall man anse

naturliga företräden som likgiltiga, och bibehålla sitt hjärtats inriktning på Gud, i jubel och glädje 

       över att i Gud finns all skönhet och allt som är värt att älska i den högsta intensitet och i oändlig överlägsenhet över allt skapat.


"Alla dessa företräden",  säger David,

"skall alla nötas ut som en klädnad, men du förblir evig och oförgänglig"  ( 102:27 ).


Om därför människan inte betraktar all glädje somkommer av det skapade ur naturlig synpunkt och lyfter den till Gud, kommer hon alltid vara fåfäng och leva i illusioner.


Det är synbarligen om en sådan glädje hämtad i det skapade som Salomo uttalade detta ord:


"Jag måste säga om  glädjen:


Vad gagnar den till?  ( Pred. 2:2 ).


Detta ord besannas när människans hjärta låter sig intas av det skapade.    



       



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards