Direktlänk till inlägg 9 september 2016

BESTIGNING AV BERGET KARMEL. TREDJE BOKEN. Kapitel.20.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 9 september 2016 12:10

BESTIGNING AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


FÖRMÅNER SOM SJÄLEN SKAFFAR SIG GENOM


ATT AVSTÅ FRÅN GLÄDJEN ÖVER TIMLIGA TING.


1.  En andlig själ bör noga akta sig för att låta någon

bundenhet till timliga ting uppkomma i sitt hjärta,

     ej heller glädje över dem.


Tvärtom bör hon frukta att denna bundenhet, som ofta är svag i början, blir allt större och större för att till sist ofantliga proportioner.


Ty en i sig själv mycket liten orsak kan slutligen åstadkomma avsevärda skador.


Det är som en gnista som kan övertanda ett helt berg, ja hela världen.


Aldrig får man säga att en bundenhet bara är obetydlig och tänka att man senare skall ta itu med den, fastän man inte gör det genast.


Ty om man inte har mod att göra upp med dem den medan en ännu är svag och i sin linda, ur skall man då kunna tilltro sig förmågan att göra det när den har växt till och slagit rot?


Har inte Kristus sagt i evangeliet;


"Den som är trogen i det minsta, han är också trogen i vad som är mer"  ( Luk 16:10 )?


Ty den som undviker små fel, han kommer inte att falla i stora fel, och förresten är redan bundenheten till små ting, en stor skada, eftersom hjärtats vallar och murar därmed redan är genombrutna.


Som det heter:


Väl börjat, hälften vunnit.


David visar oss på detta med orden:


"Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den" 

( Ps. 62:11 ).


2.  Och även om människan inte skulle handla så av kärlek till Gud eller av hänsyn till en kristna fullkomligheten, så borde hon, alldeles oavsett sina andliga intressen och bara för de timliga förmånernas skull, ändå befria sitt hjärta från all glädje över detta livets goda.


Därigenom skyddar hon sig ju för de sorgliga skador som vi talade om i föregående kapitel, men dessutom förvärvar hon sig genom denna avsägelse också frikostighetens dygd.


Den är en av de förnämsta egenskaperna hos Gud, men den är oförenlig med girighet.


Samtidigt förvärvar hon sig också andens frihet och förståndets upplysning, lugn, frid och stila tillförsikt till Gud, och i viljan sann dyrkan av och vörnad

för Gud.


Man känner mera glädje och tillfredsställelse över de skapade tingen om man avstår från dem, en glädje som den mäniska aldrig får smaka vars hjärta försöker sätta sig i besittning av dem.


Ty denna oro binder anden vid jorden liksom med en snara och tillåter inte hjärtat dess rörelsefrihet.


Det är genom avstående från de jordiska tingen som människan lär känna deras naturliga och övernaturliga värde, och bildar sig en djupgående uppfattning om de verkliga grundsatser man bör tillämpa på dem.


Och därför njuter hon av dem, och samtidigt drar hon stor nytta och fördel av dem.


Hon njuter av sanningen om dem, deras bästa sidor och deras egentliga väsen, under det att den som bara betraktar dem med sina sinnen inte ser annat än det bedrägliga skenet, deras sämre sidor 

       och det oväsentliga.


Ty sinnena når inte längre än till det oväsentliga, medan anden som befriats från det oväsentliga och det yttre skenet tränger ända fram till sanningen och fattar tingens värde, ty detta är dess egentliga objekt.


Oh därför är glädjen som ett mln som fördunklar omdöme, ty det är alldeles omöjligt att frivilligt glädja sig åt något skapat utan en frivillig känsla av ägande, och på samma sätt kan inte glädjen såsom 

         lidelse finnas till utan en vanemässig känsla av ägande hjärtat.


Förnekelsen däremot, och avståendet från denna glädje, gör omdömet klart som den luft där dimmorna dragit bort.


3.  I denna försakelse av alla ting gläder sig människan som om hon ägde dem alla, under det att den andra som gör sig all möda att komma i besittningav dem vanligen ödelägger sin glädje

åt alltihop.   


Den första människan, som i hjärta "inte äger något" av tingen, hon "äger dem alla"

      i stor frihet, som den helige Paulus säger

( 2 Kor. 6:10 ).


Den andra däremot, vars vilja hyser en bundenhet till dem, hon har ingenting och äger ingenting, tvärtom har det skapade tagit hennes hjärta i besittning och hon lider som en fånge.


Ju mer man alltså ger sig hän åt glädje över de skapade tingen, desto starkare känner man sitthjärta bundet och fastkedjat vid dem i ångest och pina.


Den som bevarar sitt hjärta ritt blir inte oroad vare sig i bönen eller utanför den.


Därför kan han lät och utan tidsförlust samla en mängd andliga skatter, under det att en anan vars hjärta är fånget i en snara och bundet till något skapat oupphörligen vände rsig hit och dit.


Och även om han på kort tid med möda kan göra sig fri från tanken på det där skapade, leder dock glädjen åt det honom snart tillbaka igen till föremålet för hans böjelse.  


Så snart den andliga själen alltså ser hos sig den första rörelsen av glädje över något skapat,

måste hon genast försöka undertrycka den.


Hon måste erinra sig det som vi nyss talade om,

nämligen att människan bara får glädja sig åt sådant som främjar Guds tjänst och hans ära

och förhärligande i allting.


På allt sådant skall hon ta sikte och vända bort från all världens fåfänga, så at hon inte söker vare sig tillfredsställelse eller tröst i de skapade varelserna och tingen. 


4.  En ännu större och viktigare vinst kommer av avståndet från glädjen över det skapade.


Hjärtat bevarar sin frihet för Gud.


Detta är det väsentliga villkoret för all nåd som Gud vill ge åt människan, och utan det ger han ingenting.


Denna nåd är sådan att om man uppofrar en övergående glädje av kärlek till honom och till den evangeliska fullkomligheten, vedergäller han det hundrafalt redan i detta livet, så som Hans Majestät

       har lovat det i evangliet  ( Matt 19:29 ).


Men även utan sådan vinning, borde inte redan det 

misshas den kristne bereder Gud genom glädjen över de skapade tingen förmå honom at driva ut den ur sin själ?

Vad står det i evangeliet?


Det blotta faktum att den rike mannen glade sig åt de hopsamlade rikedomarna misshagade Herren till den grad att han sade till honom:

"Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig"   ( Luk. 12:20 ).


Därför måste vi frukta att Gud varje gång vi låter en fåfäng glädje stiga upp inom oss till ett motsvarande straff, vars bittra plåga ibland är hundra gånger större än den njutning vi hade.


Det förblir för evigt sant vad den helige Johannes säger i Uppenbarelseboken om Babylon:


"Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken pina och sorg må ni bereda henne"

     ( 18:7).


Därmed är inte sagt att inte pinan dessutom kan vara kännbarare än glädjen, eftersom redan en kort glädje straffas med eviga kval. 


Det uttrycks bara at inget fel blir ostraffat, ty om Gud inte låter ens ett onödigt ord bli ostraffat,

      då kommer han inte heller att låta en fåfång glädje bli ostraffad. 


 


    


    

 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards