BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  19.

OM DE SKADOR SOM SJÄLEN KAN LIDA NÄR

HON FINNER SIN GLÄDJE I TIMLIGA ÄGODELAR.

1.  Skulle vi räkna upp alla de skador som själen ådrar sig genom viljans böjelse för timliga ägodelar, skulle varken bläck eller papper eller tid räcka till.

Ty ur små orsaker kan stora olycker komma,

och de största värden förintas.

Det är liksm en gnista som inte är utsläckt,

den är i stånd att åstadkomma ofanliga eldsvådor,

      som sätter hela världen i brand.

Alla dessa skador har sin rot och sitt ursprung i den grundskada som kommer av den glädje man finner

      i det timliga goda, loch den är privativ, den vänder oss bort från Gud.

Allt gott kommer till oss när vi vände ross till Gud genom viljans böjelse, men nä rvi vänder oss bort

       från honom och fäster oss vid de skapade

tingen, kommer alla skador och olyckor över oss

         i proportion till hur mycket vi fäster oss vid

de skapade tingen med välbehag och kärlek.

Ty därmed vänder man sig bort från Gud.

Av detta förstår man att allteftersom man avlägsnar

sig mer eller mindre från Gud, desto mer eller mindre ansenliga blir skadorna i utbredning

     eller intensitet, och oftast i båda avseendena

samtidigt.

2.  Denna privativa skada varifrån de övriga skadorna härrör, både privativa  och positiva, innefattar fyra grader, den ena värre än den andra.

Nä själen har nått fjärde graden har hon fallit offer för allt ont och alla olyckor som kan uppräknas i detta fall.  

Dessa fyra grader har utmärkt väl karakteriserats

av Mose.

Han säger oss i Femte Mosebok:

"Då blev Guds älskade fet och istadig, han blev fet och tjock och stinn.  Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa"  ( 32:15 ).

3.  "Fetman" hos den själ som tidigare var Guds älskade betyder att hon har kastat sig in i glädjen över de skapade tingen.

Av detta kommer den första graden av denna skada som når henne; hon går tillbaka, i hennes förhållande till Gud har det kommit en andens tyngd som beslöjar de andliga värdena för henne,

liksom molnet förmörkar himlen och hindrar oss

att se solens klarhet.

Genom själva det faktum att den andlige finne rsin glädje i något skapat och ger fria tyglar åt sina böjelser för frivola ting, förmörkas han i sitt förhållande till Gud, han förlorar enkelheten

         i förstånd och omdöme.

Det är detta som Guds Ande lär oss i Vishetens bok:

Det ondas tjusning gör dygden vanmäktig, och begärelsens yra förvänder ett oskyldigt sinne"

  ( 4:12 ).

Dessa den Heliges Andeord låter oss förstå attredan begäret efter ch glädjen åt de skapade tingen  räcker för att framkalla den första graden av denna

        skada, även om förståndet inte i förväg var

i det ondas våld.

Det är ett slags avtrubbning av förståndet som sker,

en fördunkling, som hindrar omdömet att riktigt förstå sanningen och att uppskatta saker och ting

       efter vad de är värda.

4.  För denna skada skydar varken helighet eller människans vanliga sunda förnuft, om hon tillåter sig att finn aälbehag och glädje i timliga ting.

För att varna oss för detta ger Gud oss ett råd

och säger genom Mose:

"Du skall inte ta mutor, ty mutor förblindar de seende och förvrider de rättfärdigas sak"

    ( 2 Mos 23:8 ).

Dessa ord gäller på ett särskilt sätt dem som skall vara domare.

Ty dessa måste ha ett klart och sunt omdöme, vilket inte kan bestå vid sidan av girighet

och lystnad efter gåvor.

Därför befallde också Gud Mose att utnämna till domare endast sådana män som avskydde girighet, för att deras omdöme inte skulle fördunklas av rikedomens lockelser 8 2 Mos 18:21 ).

Därför borde han vända sig till sådana som inte bara ogillade begär efter timliga ägodelar, utan som rentav avskydde dem.

Den som vill väpna sig mot en bundenhet till någonting mste få avsky mot detta, för att sålunda bekämpa en sak med dess motsats.

Av denna orsak förblev profeten Samuel alltid en rättsinnig och upplyst domare, eftersom han,

      han som skrev i Första Samuelsboken,

aldrig hade accepterat någon gåva från någon

  ( 12:3 ).

5.  Den andra graden av privativ skada bygger på den första, så som det ovan anförda citatet säger:

"Han blev fet och tjock".

Denna andra grad består i en utvidgning av viljan, som nu med större lätthet ger sig åt det timliga goda.

Själen bekymrar sig inte längre med betänkligheter och samvetskval över att hon ägnar sig åt skapade ting.

Denna sinnesstämning beror på att man inte från början tyglade glädjen över dem; ty lämnar man den fritt lopp, ger själen sig hän åt den i ännu högre grad, och denna tilltagande glädje och begärelse utvidgar viljan och leder den allt närmare de skapade tingen.

Detta sker till stor skada för själen.

Ty denn anadra grad avlägsnar henne från de himmelska tingen och från hennes fromma vanor.

Hon har inte längre smak för dem, utan tycker bättre om andra saker.

Och så faller hon offer för en mängd ofullkomligheter och onyttigheter och ägnar sig ivrigt åt frivola nöjen och glädjeämnen.

6.  När den andra graden har uppnåtts och fullbordats, avlägsnar den själen helt och hållet från den andaktsövningar som ingick i hennes vanor, 

      och kommer hennes uppmärksamhet och önskningar att syssla med världsliga ting.

Den som befinner sig i denna andra grad, hans förstånd och omdömesförmåga är inte bara förmörkade som hos dem i första graden, så att

         han inte mer har någon förståelse för

sanning och rättfärdighet.

Utan han blir också mycket ljum och trög och försumlig, och bekymrar sig inte längre om att lära

känna sanning och rättfärdigt eller att sätta

      dem i verket.

        

Det är som Jesaja säger:

"Alla älskar de mutor och far efter vinning.

     Den faderlöse skaffar de inte rätt, och änkans

sak kommer inte inför dem"  ( 1:23 ).

Ett sådant beteende är inte fritt från skuld, i all

synnerhet om de är förpliktade å ämbetets vägnar.

Dem som är i andra graden kan man väl knappast längre frikänna från ondskans skuld så som dem

      som är i första graden, och de avviker mycket mera från rättfärdighetens och dygdens väg,

        eftersom deras vilja är mycket mera upptänd

av lidelsefull kärlek till de skapade tingen.

7.  Den  tredje graden av denna privativa skada består i att fullständigt bortvändande från Gud.

Man bekymrar sig inte längre om att uppfylla hans

lag för att inte behöva avstå från denna världens ting och goda, och genom denna lystnad råkar

      man så in i den ena dödssynden efter den andra. 

I denna tredje grad är tillståndet det om vilket det förut anförda bibelcitatet säger:

"Han övergav Gud, sin skapare".

I denna grad befinner sig alla de människor som

med sina själsgåvor så helt förlorar sig i världliga ting, rikedomar och allt sådant som hör dit, att de

      inte längre har blick för upfyllelsen av vad Guds lag förpliktar dem till.

De glömmer bort och försummar fullständigt omsorgen om sin frälsning, under det at de riktar all uppmärksamhet och omsorg på denna världens angelägenheter.

I evangeliet kallar Kristus dem för "denna världens barn", och säger om dem att de i sina angelägenheter går till verket på ett både

      "klokare och skarpsinnigare sätt än ljusets barn"  ( Luk 16:8 ).

Rör det sig om Gud, duger de till ingenting, men rör det sig om världsliga, duger de till allt.

Detta är människor som har verklig vinningslystnad, människor vars hela välbehag och glädje så hängivet vänder sig till skapade tingen att de inte kan mättas.

I stället växer deras hunger o ch törst i samma mån som de avlägsnar sig från den enda källa som kunde tillfredsställa dem, det vill säga från Gud.

Om Sådana människor säger Gud genom Jeremia:

"Mig har de övergett, en källa med friskt vatten, och de har gjort sig brunnar, usl abrunnar som intehåller vatten" ( 2:13 ).

Och därför kan den vinninglystne inte stilla sin hunger och törst med det skapade, utan bara öka den.

De som befinner sig i detta själstillstånd råkar i tusentals synder, deras kärlek till det timliga störtar dem i namnlöst elände.

Om dem säger David:

"De följer sitt hjärtats alla lidelser"  ( Ps 73:7 ).

8.  Den fjärde graden av denna privativa skada antyds i sista delen av det nämnda citatet.

"Och han avlägsnade sig från Gud, sin frälsnings klippa".

Det är en följd av den tredje graden som vi just

har talat om.

Underlåter människan av kärlek till de timliga intressena att bevara sitt hjärta i underkastelse under Guds lag, avlägsnar hon sin giriga själ allmer från Gud med både minne, förstånd och vilja.

Hon glömmer bort Gud alldeles som om han inte fanns, hon har faktiskt gjort pengarna och de

      världsliga angelägenheterna till sin Gud.

Därför säger den helige Paulus att "girigheten är avgudadyrkan"  ( Kol. 3:5 ).

Denna fjärde grad leder ändå hän till fullkomlig glömska av Gud, och människan som borde formligen plaera sitt hjärta i Gud, hon placerar det istället formligen i pengarna, som om det inte

fanns någon annan Gud.

9.  Det är i denna grad som alla de människor befinner sig vilka inte tveka ett ögonblick att ställa de gudomliga och övernaturliga tingen i tjänst hos de världsliga intressena som hos deras gud,

          när de i stället borde inordna det världliga under Gud, ifall de erkände  honom som Gud

så som Gud så som förnuftet Bileam, som sålde

       den profetians gåva som Gud hade gett honom

    ( 4 Mos. 22:7 ).

Sådan var också Simon Trollkarlen, som trodde Guds nåd kunde mätas i guldvikt och ville köpa den

( Apg. 8:18-19 ).

Därmed visade han klart att pengar hade större värde i hans ögon, han trodde att det fanns någon

      som tyckte mera om pengar, eftersom denne skulle sälja nåd för pengar.

I våra dagar finns det många människor i världen som i olika avseenden står på denna fjärde grads nivå.

Mångas förstånd har genom lystnad förmörkats

i fråga om andliga ting, och så tjänar de pengar

och inte Gud.

För deras verksamhet är bara pengar inte Gud bestämmande, de har ögon bara för förtjänsten

och inte för det gudomliga värdet och den

    gudomliga förtjänsten.

Pengar bir för dem den viktigaste guden och deras mål, vilket de sätter före Gud, deras slutmål.

10.  I denna sista grad befinne rsig alla de stackare som är så förälskade i det timliga goda att de upphöjer det till sin avgud, som de utan betänkande

       offrar sitt liv för.

Ty om de ser att deras timliga gudom kommer att fattas dem, blir de fötvivlade och tar av ynkliga skäl själva sitt liv, och så visar de vilken sorglig lön man har att vänta av en sådan gudom.

Ingenting har man att hoppas på av den, och den ger bara förtvivlan och död.

Och han störtar den dem inte i det allra största eländet, i döden, så gör den dock deras liv till ett slags dödsångest genom bekymmer och oro och tusende obehag.  

Den fördriver varje glädje ur deras hjärtan, och låter

dem knappast få en stråle av lycka på denna jord.

Och de, de betalar sitt hjärtats ständiga tribut till dessa pengar för vilkas skull de plågas, och de fortfar att samla ihop dem ända fram till ögonblicket

      för deras sista lycka, den rättvisa eviga förkastelsen.

Om detta talar den Vise när han säger:

"Hopsparad rikedom blir sin ägare till skada"

  ( Pred 5:12 ).

11.   Till denna fjärde grad hör också alla de som den helige Paulus talar om i dessa ord:

"Gud gav dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag"

    ( Rom. 1:28 ).

Tänk vilka skador människan ådrar sig genom sin glädje åt timliga ting, ifall hon ser ägandet av dem som sitt högsta mål. 

Men också de som skadas mindre av dessa är värda vårt medlidande, ty som vi redan har sagt går de ständigt tillbaka på vägen till Gud.

Därför utropar David:

"Frukta inte när en man blir rik", det vill säga avundas honom inte och tänk inte att hon står

över dig,

"ty av allt detta får han vid sin död ingenting med sig, och hans h ärlighet följer honom inte dit ned"

         ( Ps. 49:17-18 ).