BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  14.

DÄR DET TALAS OM DE ANDLIGA INSIKTER SOM

MINNET ÄR I STÅND TILL.

1.  De andliga insikterna kallade vi för det tredje slaget av minnets förnimmelser, inte därför att de skulle hänföra sig till fantasins kroppsliga sinne som de andra, ty de har varken bild eller kroppslig

       form, utan därför att de faller inom området för

den andliga eringsförmågan och minnet.

Har själen en gång upptagit i sig en sådan insikt, kan hon erinra sig den så ofta hon vill.

Detta beror på att denna förnimmelse skulle ha lämnats kvar någon gestalt eller bild i det kroppsliga sinnet, ty det som är kroppsligt är,

        som vi har sagt, ur stånd att motta andliga former.

Utan själen erinrar sig den intellektuellt och andligt,

genom den form som den andliga insikten har kvarlämnat i själen, en form som också är en bild eller ett begrepp av andlig eller formell art.

Det är ur denna som erinringen uppstår, antingen ??direkt eller genom den verkan som den åstadkommit.

Av denna orsak inräknar jag dessa förnimmelser bland minnets förnimmelser, fastän de inte tillhör fantasins förnimmelser.

2.  Men vad är nu detta för slags insikter, och hur skall själen använda sig av dem för att uppnå förening med Gud?

Dessa frågor har vi tillräckligt ingående besvarat

i det 26:e kapitlet av den andra boken, där vi har betraktat dem som förståndets förnimmelser.

Läsaren må se efter där, och han skall finna att vi har uppdelat dem i två kategorier: insikter i de

oskapade och insikter i de skapade tingen.

Vad nu den frågan beträfar hur minnet har att förhålla sig till dessa insikter för att uppnå föreningen, så hänvisar jag till det jag sagt om föreställningarna i föregående kapitel, ty dit hör också dessa föreställningar av skapade ting.

Frambringar de en god verkan kan man erinra sig dem, inte för att vilja bevara dem inom sig,

utan bara för att på nytt uppliva kärleken till Gud

       och kunskapen om honom.

Orsakar emellertid erinringen ingen god verkan,

så må man avlägsna den ur minnet.

Rör det sig däremot om oskapade ting, säger jag

att man bör bemöda sig om att så ofta som möjligt rikta sina tankar på dem, deras verkan är alltid mycket betydelsefull.

Ty som vi ovan har sagt gäller det beröringar

och upplevelser av förening med Gud, det mål till vilket vi vill föra själen.

Dessa erinrar sig minnet inte med hjälp av någon

i själen inpräglad form eller bild eller gestalt,

eftersom dessa beröringar och upplevelser av föreningen med Skaparen inte har någon sådan, 

         utan med hjälp av de verkningar som de

ger upphov till.

Och dessa verknngar är ljus, kärlek, ljuvlighet

och andlig förnyelse som strömmar in i själen,

och som delvis förnyas inom henne varje gång som hon på nytt tänker på dem.   

BESTIGNINGEN AV BERGAT KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel. 15.

DÄR DET DRAS UPP NÅGRA ALLMÄNNA

RIKTLINJER FÖR HUR DEN ANDLIGA SJÄLEN

BÖR FÖRHÅLLA SIG TILL MINNESFÖRMÅGAN.

1.  Vi slutar nu denna avhandling om minnet.

Och då är det lämpligt att ange de vägar som den andliga själen rent allmänt har att tillryggalägga,  

      för att genom minnet förena sig med Gud.

Även om detta ju klart framgår av vad vi redan har sagt, blir saken ändå lättare att förstå genom en kort sammanfattning.

Framför allt bör man lägga märke till att vi endast

och allenast har minnets förening med Gud genom hoppet för ögonen.

Ty att hoppas på en sak betyder att ännu inte äga

den, och ju mindre man äger av andra ting, desto större mottaglighet och förmåga har man att vänta 

                 på det som man hoppas och desto fullkomligare är hoppet.

Men ju flera föremål själen äger, desto ringare är mottagligheten och förmågan att hoppas på något

      och desto ofullkomligare är också hoppet.

Ju mera själen därför håller borta från minnet alla

sådana bilder och erinringar som inte är Gud,

desto djupare kommer hon att befästa minnet i 

        Gud, och ju mera tomrum det finns i henne,

desto mera skall hon av Herren förvänta att han skall fylla hennes minne.

För att alltså kunna leva i ett fullkomligt och rent

hopp, får själen inte befatta sig med bestämda insikter, bilder och former, utan så ofta sådana träder fram för hennes inre blick skall hon

       vända sig til Gud i innerlig kärlekförening.

Hon bör vara helt och hållet frigjord från alla sådana minnen, inte tänka på dem och inte syssla med dem, annat än just så mycket som förståelsen och uppfyllandet av hennes plikter kan fordra.

Men detta måste ske utan någon större hängivenhet och glädje, för att de inte skall efterlämna någon verkan i själen.

Själen får alltså inte underlåta att tänka på och erinra sig sådant som hon måste göra och veta för att kunna fylla sin plikt.

Ty om hon bara inte hyser någon hängivenhet för sitt ägande, gör detta henne ingen skada.

För detta ändamål är tänkespråken i kapitel 13

av första boken mycket lämpliga.

2.  Här bör läsaren emellertid noga beakta att vår lära inte har och inte vill ha någonting gemensamt med läran hos de förvända människor som,

       förblindade av djävulskt högmd och avund,

vill förbjuda de troende de välsignelsebringande

         och nödvändiga bruket av den rätta vördnaden för bilder av Gud och helgonen.

Vår lära är tvärtom helt olik deras.

Vi lär på inget sätt att man skulle avhålla sig från att vörda bilder, vi fäster bara uppmärksamheten på den skillnad som råder mellan Gud själv och bilder

         av honom, och vi vill tillåta dessa bilder och framställningar endast försåvitt de inte utgör något

      under för blicken upp mot den levande urbilden.

Och detta sker när man inskränker sig till ett sådant bruk av dem att man kan lyfta sitt sinne

till det andliga.

Ty ett medel är gott och nödvändigt om det leder 

till målet.

Och detta gäller också bilder, de tjänar som medel till att påminna oss om Gud och om helgonen.

Tillmäter man emellertid medlet större betydelse och skänker det större uppmärksamhet än det

i sig självt förtänar, verkar det hämmande, likaväl som vilket annat hinder som helst och av

samma orsak. 

Vad jag här speciellt tänker på är de övernaturliga bilderna och visionerna, vilka kan ge anledning

      till många misstag och faror.

Beträffande minnet av och vördnaden för de bilder som den katolska Kyrkan, som naturligt är, ställer oss inför, kan det inte finnas några misstag och faror, eftersom man inför dem bara vördar det som 

      de framställer, och minnet av dem kan bara gagna själen.

Ty hon vänder sig i kärlek till det föremål de framställer, och om själen begagnar sig av denna framställning endast i syfte att ännu innerligare sträva efter förening med Gud, så är bilderna med

        Guds nåd inte något hinder för själen vid  uppstigandet från bilden till den levande Gud,

           i helig glömska av allt skapat och av allt som rör det skapade.

    

  

 

 

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  16.

DÄR VI BÖRJAR ATT BEHANDLA VILJANS DUNKLA

NATT, EN UPPDELNING GÖRS AV VILJANS

BÖJELSER.

1. Det räcker inte att rena förståndet och befästa det i trons dygd, och inte heller att rena minnet

       och befästa det i hoppets dygd.

Vi skulle ingenting ha uträttat, om vi inte också renade viljan för att kunna befästa den i den tredje teologiska dygden, kärleken.

Det är kärleken som ger liv åt alla verk som utförs i  tro, och som ger dem deras stora värde.

Ty utan kärlek har gärningar inget värde, och som den helige Jakob säger:

"Utan kärlekens gärningar är tron död"  ( 2:20 ).

Men när jag nu skall tala om viljans dunkla natt

och om den aktiva reningen av viljan för att fullkomna och utveckla den i kärleken till Gud,

finner jag inget lämpligare ord än detta

       i Femte Moseboken, där Mose säger:

"Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta

och av all din kraft"  ( 6:5 ).

Denna passus? innehåller allt som den andliga människan måste göra och allt som jag här skulle

vilja lära henne, för att hon i sanning skall kunna

       nå fram till viljans förening med Gud

genom kärleken.

Ty detta ord föreskriver människan att använda alla sina krafter och böjelser, alla sina verk och alla

sina begär för Gud, så att all förmåga och kraft

         hos själen bara få tjäna detta enda syfte.

Det är detsamma som David säger:

"Min kraft bevarar jag för dig"  ( Ps. 59:10 ).

2.  Själens krafter ligger i hennes själsförmögenheter och i hennes lidelser och böjelser, vilka alla syrs av viljan:

Men när nu viljan vänder bort dem alla från det som inte är Gud och styr dem i riktning mot Gud,

då bevarar den själens hela kraft för Gud.

Det är på detta sätt som hon lyckas med att älska Gud av alla sina krafter.

För att själen skall nå detta mål, kommer vi här

att syssla med att rena viljan från alla dess oordnade begär, vänskaper och olika förehavanden och likaså till att hon inte bevarar all sin kraft

för Gud. 

Dessa böjelser eller lidelser är fyra till antalet:

glädje, hopp, smärta och fruktan.

När man reglerar dem så att deras verksamhet genom förnuftet riktas mot Gud, står det klart

att själen finner glädje endast i det som leder till

      Herren Guds ära och förhärligande, att hennes hopp inte har annat mål, att hennes smärta hänför

          sig endast till vad som rör honom och att hennes fruktan inte vet av något annat än Gud.

Därigenom blir själens hela kraft och hela förmåga riktad mot och bevarad för honom.

Men ju mer själen gläder sig åt något annat, desto mer förminskar hon kraften i sin glädje över Gud; och ju större hopp hon sätter till andra ting,

        desto svagare blir hennes hopp till Gud.

Och likadant förhåller det sig med de övriga lidelserna.

3.  För att nu mera ingående kunna förklara detta ämne skall vi följa vår vana och behandla var och en för sig av dessa viljans fyra lidelser och begär.

Ty huvuduppgiften för att nå fram till förening med Gud består i att rena viljan från dess böjelser och begär.

Så blir den mänskliga, lägre viljan gudomliggjord, den blir ett med Guds vilja.

4.  Dessa fyra lidelser härskar desto mäktigare i själen och ligger desto häftigare i kamp med henne,

       ju mindre viljan är befäst i Gud och ju mer aberoende den är av skapade ting.

Ty då finner själen lätt glädje i ting, som inte är värda glädje, hon hoppas på vad som inte medför någon vinst, sörjer över vad hon snarare borde glädjas åt och fruktar när det ingenting finns

att frukta.   

5.  När dessa böjelser inte tyglas skapar de i själen alla laster och ofullkomligheter, men också alla dygder så snart de är välordnade och bringade till

underkastelse.

Likaså är att märka att genom den ena böjelsena lydnad och underkastelse under förnuftet,

    fogar sig också de andra.

Dessa fyra böjelser är verkligen som systrar och så intimt förbundna med varandra att dit den ena aktuellt vänder sig dit följer virtuellt också de andra.

Och när en av dem aktuellt är samlad, då är de tre andra det i samma mått, dock virtuellt.

Om därför viljan gläder sig åt något, måste den följaktligen också virtuellt delta i detta med hopp,

       smärta och fruktan.

Och i den mån som glädjen åt en sak upphör, upphör också smärta, fruktan och hopp.

Viljan och hennes fyra lidelser har på något vis symboliserats i den vision som Hesekiel hade av de

      till en kropp förenade fyra väsendena.

De hade fyra ansikten, och det ena väsendets vingar var förbundna med det andras; vart och ett

    gick rakt fram, och när d egick behövde de inte vända sig ( Hes 1:8-9 ).

På liknande sätt är vingarna hos den ena av dessa lidelser förbundna med de andras, så att dit den

ena aktuellt vänder sitt ansikte, det vill säga sin

       verksamhet, dit måste också de andras

virtuellt följa.

Sänker sig den ena, så sänker sig alla, och lyfter sig den ena, lyfter sig alla.

Dit hoppet vänder sig, dit vänder sig också glädjen, smärta och fruktan; men uppger hoppet sin 

      strävan, uppger al asin strävan.

Och likdant är det med de andra lidelserna.

6.  Därför underrättar jag dig i förväg, du andliga själ, om att du en av dina lidelser dras, dit kommer hela din själ att dras.

Viljan och de andra själskrafterna kommer att leva som slavar under denna lidelse; de tre andra själskrafterna eller lidelserna kommer att hämta sin livskaft ur den, och de kommer att pina själen

     med sitt slaveri och hindra henne frånn att

uppstiga till friheten och lugnet i den ljuva

         kontemplationen och föreningen.

Av denna orsak har Boethius sagt:

"Om du vill lära känna sanningen i hela dess klarhet, så visa ifrån dig glädje, hopp, smärta

      och frktan.

Ty i den mån dessa lidelser härskar, berövar de själen det lugn och den frid som behövs för att

både naturligt och övernaturligt kunna ta

emot visheten.

        

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  11.

1.   OM DEN FJÄRDE SKADAN SOM UPKOMMER

UR MINNETS ÖVERNATURLIGA TYDLIGA

FÖRNIMMELSER OCH SOM BESTÅR I ATT

HINDRA FÖRENINGEN.

1.   Om den fjärde skadan finns det inte mycket att tillägga, i betraktande av allt som vi redan har sagt på varenda sida i denna tredje bok.

Vi har nämligen visat hur själen för att genom hoppet förena sig med Gud måste avstå från allt vad

hon äger i sitt minne.

Ty för att hoppet skall vara helt inställt på Gud,

får det inte finnas någonting i minnet som inte är

Gud själv.

Vidare har vi påvisat, att ingen av de former, gestalter, bilder eller föreställningar som minnet kan uppfatta är Gud eller ens liknar Gud, det må

        nu vara en himmelsk eller jordisk, naturlig

eller övernaturlig föreställning.

David hänvisar till detta med följande ord:

"Ingen är dig lik bland gudarna, Herre"  (Ps. 86:8 ).

Om minnet därför befattar sig med detta slags meddelanden och kunskaper, gör själen sig oförmögen till förening med Gud.

För det första därför att hon invecklar sig i svårigheter, och för det andra därför att ju mer

hon äger av dessa kunskaper, desto mindre äger hon av hopp.

2.  Det är alltså ofrånkomligt att hon frigör sig från dessa tydliga former och kunskaper om övernaturliga ting och genom ett fullkomligt hopp.

 

 

 

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  13.

OM DE FÖRDELAR SOM SJÄLEN DRAR AV ATT

FRIGÖRA SIG FRÅN ALLA FÖRNIMMELSER I

INBILLNINGSKRAFTEN.

EN VISS INVÄNDNING BESVARAS, OCH

SKILLNADEN MELLAN NATURLIGA

FÖRNIMMELSER I INBILLNINGSKRAFTEN OCH

ÖVERNATURLIGA SÅDANA FÖRKLARAS.

1.  De fördelar som själen dra av att frigöra sitt minne från alla bilder och former har redan påvisats vid framställningen de fem ovannämnda skador som dessa bilder förorsakar i själen, om hon vill

      kvarhålla dem inom sig.

Vi har talat om detta redan när vi behandlade de naturliga föreställningar.

Men förutom dessa kan också andra fördelar hävdas, och de består i en fullkomlig frid och en

salig ro i anden.

Bortsett från den naturliga ro, som anden äger när den är fri från dessa former och bilder, är den också höjd över oron över om dessa är goda eller onda

       och hur den bör förhålla sig till de ena och de andra.

Den behöver inte heller använda tid och möda till

att rådslå med andliga män för att skaffa sig visshet om huruvida de är goda eller onda och om de tillhör det ena eller det andra slaget.

Ifråga om allt detta kan man vara sorglös, när man har utblottat sig på sådana ting.

Och så kan den tid och kraft som man skulle ha ägnat åt att utforska dessa förhållanden användas åt en mycket bättre och välsignelserikare övning,

      till exempel att underkasta sig Guds vilja,

en omsorgsfull strävan efter självutblottning,

         andens och sinnenas fattigdom, vid vilken

man både till det inre och det yttre avstår från all

      tröst och all förnimmelse.

Detta uppnår man bäst och fullkomligast när man

är allvarligt inställd på att frigöra sig från dessa

      former.

Ur detta uppkommer för själen den stora vinsten

att hon kommer närmare Gud ju mer de tänkta formerna och gestalterna och bilderna försvinner,

     eftersom Guds väsen ju inte är något sådant.

2.  Men du kunde kanske invända:

Hur kommer det sig att somliga fromma människor ger många själar det räder att tillgodogöra sig dessa gudomliga meddelanden och att be Gud om

      att få dem, så att de skall bli i tillfälle att också ge honom något tillbaka?

Ty om han ingenting ger, är också en motprestation från vår sida omöjlig.

Säger inte den helige Paulus:

"Utsläck inte anden"  ( 1 Tess. 5:19 )?

Och säger inte Brudgummen till Bruden:

"Ha mig som en signetring vid ditt hjärta, som en signetring på din arm"  (Höga V 8:6 ).

Rör det sig inte där om något slags föreställning?

Men nu skall man alltså enligt den ovan framförda läran inte begära något sådant, utan till och med om Gud själv erbjuder en det, skall man avvisa det

och vända sig bort från det.

Är det inte alldeles uppenbart att om Gud ger sådana nådebevis, har han vårt bästa för ögonen och ett gott syfte?

Inte får vi kasta bort pärlorna!

Och vore det inte ett slags högmod att avvisa Guds meddelanden, alldeles som om vi utan dem

förmådde något av oss själva?  

3.   För att vederlägga denna invändning måste

jag hänvisa läsaren till mina framställningar

i kapitlen 16 och 17 i den andra boken.

Där har jag redan till största delen gett svaret på

dessa invändningar.

Där säger jag:  Den nytta som själen drar av dessa övernaturliga fönimmelser om de är goda,

      den verkar inom henne på ett passivt sätt och just i det ögonblick då de visar sig för sinnena,

och detta utan att själsförmögenheterna å sin sida

medverkar på något sätt.

Därfär är det inte nödvändigt att viljan genom sin medverkan skaffar dem inträde.

Ty om själen själv, som vi redan har sagt, vid detta

tillfälle ville medverka och använda sina förmögenheter, skulle hon genom sin av naturen lägre verksamhet snarare hämma än befordra det

       övernaturliga, som Gud med dessa förnimmelser uppväcker inom henne.

Liksom anden av dessa förnimmelser i inbillningskraften på ett passivt sätt skänks åt själen, så måste själen också förhålla sig passiv i förhållande till dem och inte träda emellan

      med någon egen handling, varken i det inre

eller det yttre.

På det sättet bevarar hon de känslor som passar Gud, eftersom hon inte förlorar dem genom sin egen låga verksamhet.

Och vidare "utsläcker hon inte anden" eftersom hon inte söker sig fram på någon annan väg än den som Gud leder henne på.

Om hon däremot, samtidigt som hon passivt mottar anden så som det sker i dessa förnimmelser,

ville uppträda aktivt och använda förståndet eller på något annat sätt blanda sig i skeendet,

       skulle hon därigenom råka i motsatsställning

till Guds inverkan.

Detta är alldeles uppenbart.

Ty själens egen verksamhet kan bara vara naturlig, något annat förmår hon inte av sig själv.

Till en övernaturlig verksamhet kommer det ingen impuls från henne själv, endast Gud ger henne en sådan impuls och leder henne in i det  övernaturliga.

Om själen därför ville verka av egen kraft, skulle hon i vad på henne beror nödvändigtvis komma att förhindra det passiva som Gud meddelar henne, 

       nämligen anden.

Själen skulle stanna kvar inom området för sin personliga verksamhet, som är låg och av ett helt

annat slag än Guds.

Guds verksamhet är passiv och övernaturlig,

själens är aktiv och naturlig.

Och detta skulle vara att utsläcka anden.

4.   Det är också uppenbart att själens sätt att verka är ofantligt mycket lägre.

Själskrafterna kan av sig själva inte tänka över något eller handla, annat än om de får använda

en föreställning, en gestalt eller en bild.

Men en sådan är ytan och det tillfälliga av det väsentliga och anden som döljs under ytliga

och tillfälliga.

Detta väsentliga eller denna ande förenar sig med själskrafterna i sann kunskap och kärlek endast

när dessa har inställt sin verksamhet.

Ty avsikten och målet för själens sätt att verka består i att uppta sig i det väsentliga, anden, av vad hon under dessa former känner och älskar.

Mellan aktiv och passiv verksamhet föreligger därför samma skillnad och samma överlägsenhet som mellan det mål man eftersträvar och det mål man redan har uppnått.

Av detta följer att om själen vill aktivt använda sina krafter vid dessa övernaturliga förnimmelser, samtidigt som hon av Gud passivt mottar anden av

       dem, är detta bara att lämna det redan färdiggjorda för att göra det på nytt.

Hon skulle inte kunna njuta av det fullordade verket och skulle genom sin verksamhet inte kunna uppnå något annat än att förlora det som hon redan ägde.

Av sig själva kan själskrafterna inte skaffa sig det andliga goda som Gud utan deas medverkan ger åt själen.

Själen skulle alltså drekt arbeta på att utsläcka ljuset av den ande som Gud ingjuter i själen genom dessa förnimmelser genom inbillningskraften, ifall

       hon skrattade dem högt.

Hon bör fäljaktligen frigöa sig från dem, och iaktta en passiv och negativ inställning till dem, så som

vi har sagt.

Ty då väcker Gud själv upp i själen att mycket högre tillstånd än hon annars skulle kunna uppnå eller förmoda.

Om detta talar profetens ord:

"Jag vill tiga upp på min vaktpost och ställa mig på muren, jag vill speja för att se vad han skall tala

till mig"  ( Hab. 2:1 ).

Det är som om han sade: Jag vill stiga uppför att övervaka alla mna själskrafter, jag skall inte tillåta dem att ta ett enda steg framåt och handla,

      på så sätt skall jag kunna uppmärksamt betrakta det han skall tala till mig, det vill säga

         att jag skall lyssna och smaka det som övernaturligt meddelas mig.

5.  Vad Brudgummen säger i Höga Visan bör förstås om den kärlek som han önskar av Bruden.

Det är ju kärlekens uppgift att göra de älskande lika varandra åtminstone vad det väsentliga.

Därför säger han till henne:

"Ha mig som en signetrng vid ditt hjärta"

( Höga V 8:6 ), som ett tecken från vilket kärlekens alla pilar, alla dess hanlingar och rörelser sänds ut, liksom ur ett pilkorger.

Dessa måste allesammans riktas mot Brudgummen och vändas mot honom, så att själen genom dessa handlingar och rörelser blir alltmer lik honom, ändå tills hon fullständigt förvandlas till honom.

Men Brudgummen säger också:

"Ha mig som en signetring på din arm", ty armen symboliserar kärlekens utövande som den

Älskade stödjer sig på och finner sin

vederkvickelse i. 

6.  Allt som själen alltså bör göra ifråga om dessa förnimmelser vilka kommer till henne från ovan,

      imaginära eller av annan art, som visioner

eller ord eller känslor eller uppenbarelser, det är

         att fästa något avseende vid bokstaven eller ytan, alltså inte vid vad de betyder eller framställer eller utsäger, utan hon bör bara ha den kärlek till

        Gud för ögonen som de uppväcker i själen.

På detta sätt bör själen inte fästa avseende vid sina inre erfarenheter av välbehag, ljuvlighet eller form utan endast vid de känslor av kärlek som de uppväcker. 

För denna orsaks skull får man ibland erinra sig någon bild eller förnimmelse som uppväcker denna kärlek, för att ytterligare förse anden med motiv

för kärlek. 

Och även  om denna erinran inte längre åstadkommer en lika djup verkan som det första meddelandet gjorde, uppväcks dock kärleken då varje gång på nytt, och sinnet blir upplyft till Gud,

        särskilt om det gäller en erinran om  övernaturliga bilder, gestalter eller intryck, ty dessa

blir vanligen inpräglade liksom ett sigill i själen,

       så att de stannar kvar längre och ofta aldrig

mera går bort ur själen.

Och dessa minnen som inpräglas liksom ett sigill

i själen, de framkallar nästan varje gång man tänker på dem gudomliga verkningar av kärlek, ljuvlighet , upplysning och så vidare, än i högre, än i lägre

         grad; ty för detta ändmål harde blivit så starkt inpräglade i själen.

Det är alltså en stor nåd detta, som Gud ger, ty man

säger därmed inom sig en outtömlig källa till

övernaturliga skatter.

7.  Desa bilder som framkallar sådana verkningar står alldeles levande inpräglade i själen och liknar inte andra bilder och former som göms i fantasin.

Själen behöver därför inte ta sin tillflykt till fantasin när hon vill erinra sig dem, utan hon ser att hon har dem inom sig själv, så som man ser en bild

i  en spegel.

När en själ formellt äger sådana bilder inom sig,

så kan hon innas dem för att framkalla de nämnda verkningarna av kärlek.

Så är det för henne inte längre ett hinder för kärleksföreningen i tro; men hon får inte låta sig helt fängslas av bilden, utan måste åter vända

      sig bort från den så snart den uppväckt kärleken.

På detta sätt blir bilden bara till hjälp.

8.  Det är svårt att urskilja när dessa bilder är inpräglade i själen, och när de bara finns i fantasin.

Ty dessa senare inställer sig också ofta.

Det finns människor som mycket ofta föreställer sig visioner i form av bilder i fantasin och inbillningskraften, och ganska ofta uppträder dessa i denna gestalt.

Detta kommer sig i bland av känsligheten hos dessa personer, så att redan vid första tanken den vanliga bilden inställer sig för fantasin och blir synlig.

Ibland kan dessa bilder ledas tillbaka till djävulens inverkan, ibland också till Guds inverkan utan att det dock formellt inpräglas i själen.  

Man kan emellertid käna igen dem på deras verkningar.

Är dessa föreställningar rent naturliga eller härrör de från djävulen, medför de ingen god verkan,

ingen förnyelse av anden, ävem om de mycket ofta inställer sig för själen.

Hon förblir torr och likgiltig vid anblicken av dem.

De goda bilderna gör visserligen när man minns dem också ett gott intryck, som liknar det första intrycket.

Men de formella bilderna, de som tydligt inpräglas i själen, åstadkommer nästan alltid när man tänker

på dem något slags verkan.

9.  Den som benådats med dessa senare kan lätt skilja dem från de andra; ja, denna skillnad står alldeles klar för var och en som har erfarenhet

av dem.

Jag vill vidare tillfoga att dessa formella bilder, sådana som varaktigt inpräglas i själen, är mycket sällsynta.

Av vilket slag de än må vara, så är det är bäst för själen att använda sig av dem uteslutande för att lära känna detta enda:

Gud genom tro och hopp.

På den andra invändningen, att det skulle visa på högmod att avvisa dessa ting om de är goda,

kan man svara:

Det tycks mig avdet sagda snarare vara en akt av förnuftig ödmjukhet, detta att dra största möjliga nytta av dem, och sedan slå in på den säkraste vägen.  

 

  

   

   

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel. 12.

OM DEN FEMTE SKADAN SOMKAN UPPSTÅ

UR SJÄLENS ÖVERNATURLIGA FORMER OCH

FÖRNIMMELSER GENOM BILDER OCH SOM

BESTÅR I EN LÅG OCH GROV UPPFATTNING

AV GUD.

1.  Den femte skadan är inte mindre allvarlig

än de föregående.

Den består i en strävan att med hjälp av inbillningsförmågan fasthålla i minnet de nämnda

formerna och bilderna av övernaturliga meddelanden, och detta i avsikt att använda sig av dem som ett medel till förening med Gud.

Därvid kan det emellertid lätt hända att man tänker på ett mindre ärdigt och djupt sätt på Guds väsen

och på hans storhet än vad som överensstämmer med hand ofattbarhet.

Förståndet och omdömesförmågan likställer honom visserligen inte uttryckligen med någon av dessa bilder, men den höga uppskattning som själen har 

       för dessa bilder hindrar henne från den djupa kunskap och de upphöjda känslor som tron inger oss, när den säger oss att han är oförliknelig

        och ofattbar och så vidare.

Men nu fråntar själen Gud allt det som hon tillskriver det skapade, och genom sin uppskattning av dessa förnimbara ting företar hon helt naturligt inom sig en jämförelse mellan Gud och dem,

        och denna jämförelse tillåter henne inte att

få en så hög uppfattning och en så stor aktning

     för Gud som hon borde ha.

Ty, som vi har sagt, allt skapat på jorden och i  himlen, alla tydliga och klara kunskaper och bilder,

naturliga och övernaturliga, hur upphöjda de än må vara, som kan fattas av själsförmögenheterna,

      kan inte jämföras med Guds väsen eller tillämpas på honom.

Ty Gud kan inte som dessa inordnas under något släkte eller artbegrepp, så som teologerna säger.

Och i detta liv kan själen tydligt och klart bra uppta sådant som kan inordnas i något släkte eller artbegrepp.

Därför säger också den helige Johannes:

"Ingen har någonsin sett Gud" ( Joh. 1:18 ),

och Jesaja säger:

"Det har ännu aldrig nått in i någon människas hjärta vad Gud är"  ( Jes. 64:4 ).

Och Gud själv sade till Mose att
"ingen i detta liv kunde se honom"  ( 2 Mos. 33:20).

Den som därför överlastar sitt minne och övriga själsförmögenheter med sådant som dessa kan

fatta, han är inte mäktig den uppskattning av Gud

och de känslor han borde ha.

2.   Låt oss ta ett mycket enkelt exempel.

Ju mer någon riktar sina blickar på kungens tjänare och ju mer han uppehåller sig vid dem, desto mindre

uppmärksamhet och vördnad ägnar han åt kungen själv.

Även om han inte formellt och uttryckligen är medveten omm en sådan avsikt, visar han den ändå i praktiken.

Ty ju mera uppmärksamhet man ägnar tjänarna, desto mera undandrar man den deras herre.

Den som därför i kungens närvaro fortfarande har

ögon för hans tjänare, han skattar inte kungen tillräckligt högt.

Så går det också med själen i hennes förhållande till Gud, om hon skänker de nämnda skapade tingen sin uppmärksamhet.

Denna liknelse är visserligen mycket ovärdig, eftersom Guds väsen är helt annorlunda än alla skapade tings väsen och oändligt övrlägset dem.

Den gäller bara så tillvida som den utsäger att man måste förlora dessa skapade ting ur sikte

och inte ägna dem en tanke, för att själen skall bli

i stånd att vända blicken mot Gud med en fullkomlig tro och ett fullkomligt hopp.

3.  Följaktligen tar de människor grundligt fel som inte, bara fäster avseende vid nämnda förnimmelser och bilder, utan rentav tror att Gud

skulle ha någon likhte med dessa, och att de

        genom dem skulle kunna uppnå förening med

Gud.

Sådana människor kommer så småningom att förlora det trons ljus i förståndet varigenom detta förenas med Gud, och inte heller kommer de att uppnå den höjdpunkt av hopp, genom vilket minnet förenas med Gud. detta sker endast om minnet utblottar sig på allt som hör till inbillningskraften.