BESTIGNINGEN ABV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  10.

OM DEN TRDEJE SKADAN, VILKEN DJÄVULEN

OCH SOM BIBRINGAS MINNET I FORM AV BILDER.

1.  Av allt som hittils har blivit sagt ser man klart

vilka faror djävulen utsätter själen för, när hon går de övernaturliga förnimmelsernas väg.

Han har makt at förespegla minnet och fantasin olika bedrägliga kunskaper och bilder,

som till synes är sanna och goda.

Han är i stånd att genom sina suggestioner inprägla dem så levande och säkert i anden och sinnena 

att det verkligen tycks själen som om det inte

   fanns något annat, utan att det är så som det

förespeglas henne.

Eftersom  djävulen också förvandlar sig till en ljusets ängel, tänker själen att hon verkligen äger det sanna ljuset.

Likaså förmår djävulen att på många sätt fresta henne ifråga om de verkliga kunskaper som kommer

från gud, därigenom att han bringar både andliga och sinnliga begär och känslor i uppror.

Och om själen finner behag i sådana förnimmelser, är det en lätt sak för djävulen att öka dessa böjelser och begär inom henne och få henne att falla offer

från andligt frosseri och andra skador.

2. För att lyckas bättre brukar han uppväcka sinnligt välbehag, glädje och förnöjelse  själen vid dessa ting som rör Gud, för att själen, bländad

och tjusad av dessa sinnligt förnimbara känslor, 

        skall förblindas och tycka mera om dem än

åt den självförnekelse och självutblottning som

      tro, hopp och kärleken till Gud medför.

Sålunda för han henne med stor läthet att sätta

tilltro till hans bedrägerier.

Är själen väl en gång förblindad, tycks henne det

bedrägliga inte längre bedrägligt och det onda

    inte längre ont, ty hon anser mörker vara ljus

och ljus mörker.

Därför råkar hon i tusentals dårskaper, både ifråga om naturliga, moraliska och andliga ting.

Och så har det som varit vin förvandlats till ättika.

Vad är nu orsaken till allt detta?

Den står bara att finna i att själen inte genast från början undertryckte sin glädje över sådana övernaturliga förnimmelser.

Eftersom hon i början bra såg det som något betydelselöst, eller åtminstone något oförargligt, fruktade hon heller ingenting.

Hon lät det finnas till och växa liksom senapskornet, som blir ett stort träd.

Vad som från början bara är ett litet fel, det blir så

småningom ett stort fel.

3.  För att undgå den stora fara som hotar från djävulen är det därfr alldeles nödvändigt att själen undertrycker den glädje och det välbehag som de övernaturliga förnimmelserna medför.

Ty det är ställt utom allt tvivel att hon av detta bara förblindas och kommer på fall.

Välbehag, glädje och njutningar försvagar och förblindar minsann själen av sig själva, även utan 

djävulens inblandning, vilket också David uttrycker

med dessa ord:

"Kanske skall mörker blända mig i min förnöjelse, och jag skall tro natten vara mitt ljus" 

( Ps. 139:11 ).

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  9.

OM DET ANDRA SLAGET AV SKADOR, SOM ÄR

FARAN ATT RÅKA IN I SJÄLVÖVERSKATTNING

OCH TOM SJÄLVFÖRHÄVELSE.

1.  De nämnda övernaturliga förnimmelserna hos minnet utgör för de andliga människorna en stor fara, ty de kan förfala till självförhävelse

och fåfänga som de ger akt på dem och tillmäter

dem någon betydelse.

Den som inte alls bekymrar sig om dem löper mycket mindre risk för att råka in i dessa fel, eftersom han inte iakttar något inom sig som han kunde räkna sig tillgodo.

Den som däremot har sitt intresse inriktat på detta, han lockas lätt att tro att han har kommit långt i andlighet, eftersom han får övernaturliga meddelanden.

Naturligtvis kan man hänföra dem till Gud och tacka honom i en känsla av egen ovärdighet.

Men trots allt erfar man gärna en viss hemlig tilfredsställelse i anden, en viss uppskattning av dessa ändelser och av sin egen person, ur vilket

      det lätt uppstår en farlig andlig stolthet.

2.  Man kan lätt märka detta på sin egen ovilja och antipati gentemot människor somi nte gillar denna anda eller godkänner dessa nådebevis, liksom på

      den fötret som stiger upp i sinet, när man tänker på eller hör talas om att andra har fått samma nådebevis eller kanske ännu högre.

Alt detta är utslag av den hemliga stolthet och självuppskattning man besitter.

Och själv märker man det inte, inte ens när man står i det upp till hakan.

Många människor tror att det  räcker med ett visst allmänt erkännnade av vårt mänskliga elände,

under det att man samtidigt kanvara uppfylld av hemlig självuppskattning och självbelåtenhet

       ochfinna mera behag i sin egen ande och sina egna andliga gåvor än i andras.

I detta avseende liknar man farisen, som tackade Gud för att han inte var som de andra, utan ägde den eller den dygden, och som självbelåtet njöt

      av sin egen förträfflighet ( Luk. 18:11-12 ).

Naturligvis uttrycker sig dessa människor inte på samma sätt som han, med deras inställning är densamma.

Vissa mnniskor går rentav så långt i sitt högmod

att de är värre än  djävulen.

Märker de inom sig några förnimmelser eller känslor av andakt och glädje som de tror kommer från Gud,

blir de  ytterst belåtna.

De tror att de har kommit mycket nära Gud och att människor som inte får samma upplevelser står

långt under dem.

Därför föraktar de dem, liksom farisen föraktade

tullindrivaren.

3.  För att undfly detta gissel, som är avskyvärt inför Gud, är det två ting som måste tas i btraktande.

Det första är det faktum att dygden inte består i de förnimmelser man har av Gud, och inte i känslor

man har inför honom, de må vara aldrig så upphöjda, inte heller i någoting liknande som man kan erfara inom sig.

Däremot består den i vad som är omärkligt,

nämligen en djup ödmjukhet, självförakt och förakt,

för allt som är vårt eget, ett uppriktigt och grundligt

förakt, som gör att man är lycklig när andra har    samma uppfattning om en, och att man inte

     på något sätt vill bli älskad och uppskattad

av andra.

4.  Det andra som man bör ta i betraktande ärdet faktum att alla visioner och uppenbarelser,

himmelska känslor och allt man kan tänka sig

      av upphöjda ting inte är värda så mycket som den minsta lilla akt av ödmjukhet, ty ödmjukheten

         har samma verkningar i själen som kärleken.

Den har inte minsta tanke på sitt eget intresse

och söker det inte, den tänker illa bara om sig själv,

       och den bryr inteom egen lycka, bara om andras.

Avv alla dessa skäl ser vi alltid alltså att det är rätt

och riktigt att inte fästa någon vikt vid dessa övernaturliga förnimmelser utan att lägga an på att glömma dem för att bevara sin andliga frihet. 

OLIKA HELGON-KORT.

1.   MARIA GORETTI.  ( 1890-1902 ).

2.   GIENNA BERETTA MOLLA.  ( 1922-1962 ).

3a.   SANKTA JEANNE D´ARC.  ( 1412-1431 ).

3b.  SANKTA ELIZABETH OF HUNGARY ( 1207-1231

4.   MARIANA DE JESUS DE PAREDES.  ( 1618-1645 ).

5a.   SANKT PETRUS CANISIUS.  ( 1521-1597 ).

5b.   SAINT PEREGRINE

6.   SANKT FRANCES XAVIER CABRINI.

      ( 1850-1917 ).

7.   LUTGARD.  ( 1182-1246 ).

8.   LUIGI GUANELLE.  ( 1842-1915 ).

9.   BLESSED JOSEPH GERARD.  ( 1831-1914 ).

10.  JOSEF AV COPERTINO.  ( 1603-1663 ).

11.  SAINT CAMILLUS DE LELLIS.  ( 1550-1614 ).

12.  JEAN-BAPTISTE DE LA SALLE.  ( 1651-1719 ).

13.  JOHN OF GOD.  ( 145-1550 ).

14.  CLARE OF ASSISI.  ( 1194-1253 ).

15.  SAINT ROSE VENERINI.  ( 1656-1728 ).

16.  ISABELLA OF FRANCE.  ( 1224-1270 ).

17.  ELISABETH OF TRINITY.  ( 1880-1906 ). 

18.  SAINT ANTHONY O F PADUA  ( 1195-1231  ).

19.  BLESSED BENEDICT MENNI  ( 1841-1914 ).

20.   GABRIEL OF OUR LADY OF SORROWS

    (  1838-1862 ).

21.   DOMINICUS  ( 1170-1221 ).

22.   MARY MAC KILLOP  ( 1842-1909 ).

23.   SAINT CHARLES OF BORROMEO  ( 1538-1584 )

24.   SAINT IGNATIUS LOYALA   (  1491-1556 ).  

25.   MARIANNA COPE   ( 1838-1918 ).

26.   URSICINUS OF SAINT-URSANNE ( DOG. C. 625 ).

27.   BLESSED JOHN PIAMARTA ( 1841-1913 ).

28.   MARIA SCHININA    ( 1844-1910 ).

29.   SAINT CATHERINE OF SIENA

30.   Sankta Lucia    283-304.

31.   BARTHOLOMEW OF BREGA (1514-1590 ).

32.   JOHANNES PAULUS I  1912-1978.

33.    Frassetti

34.    Peregrine  Laziosi