Alla inlägg den 21 augusti 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 augusti 2016 06:38

FULLKOMLIGHETENS VÄG.


KAPITEL.  4.


NUNNORNA UPPMANAS ATT HÅLLA REGELN.


TRE PUNKTER SOM ÄR AV STOR BETYDELSE


FÖR DET ANDLIGA LIVET.


BESKRIVER DEN FÖRSTA AV DESSA PUNKTER,


SOM ÄR KÄRLEKEN TILL NÄSTAN, OCH DE


SKADLIGA FÖLJDERNA AV ENSKILDA


VÄNSKAPSFÖRBINDELSER.


1.  Nu, mina döttrar, vet ni vilket stort slag vi försöker vinna.


Men hurudana borde vi vara för at i Guds och världens ögon inte anses alltför dristiga?


De är klart at vi måste anstränga oss mycket

och ha upphöjda tankar, ty därigenom bemödar

vi oss att även handla upphöjt.


Om vi med stor omsorg strävar efter att helt och fullt följa vår regel och konstitutionerna,

hoppas jag att Herren skall höra våra böner.


Jag ber er inte om något nytt, mina döttrar, utan bara att vi skall hålla våra löften; ty det är vår kallelse och därtill är vi förpliktade,

      fastän det är stor skillnad på att hålla och hålla.


2.  Den ursprungliga regeln manar oss att be

utan uppehåll.  


Detta är det allra viktigaste och om vi gör det med all den omsorg vi förmår, så skall vi inte heller underlåta fastorna, botövningarna och tystnaden

       som vår Orden föreskriver.


Ty ni vet redan att bönen, för att vara äkta, måste åtföljas av dessa övningar.


Bekvämlighet och bön kan inte förenas.


3.  Det är om bönen ni har bett mig säga något,

men jag i min tur ber att ni som erkänsla för bad jag kommer att skriva, gärna läser och iakttar vad jag

       hitintills har sagt.


innan jag talar om den inre bönen, det vill säga om bönen i egentlig mening, måste jag säga er vissa saker som är nödvändiga för alla dem som traktar

       efter att vandra bönens väg.


Så nödvändiga är de att man, utan att vara särskilt kontemplativ, med dem kan nå långt i Herrens tjänst.


Å andra sidan är det dem förutan omöjligt att vara verkligt kontemplativ.


Och skulle man tro att man ändå är det, så bedrar

man sig fullständigt.


Herren give mig sin nåd och läre mig vad jag må

säga, så att det må ske till hans ära. Amen.


4.  Tro inte, mina vänner och systrar, att jag kommer att ålägga er månghanda ting.


Gud give at vi måtte göra det som våra heliga fäder föreskrev och övade, ty på denna väg förtjänade de sitt namn.


et skule inte vara riktigt av oss att söka en annan väg eller hämta kunskap hos någon annan.


Jag skall endast uppehålla mig vid tre ting, och de är hämtade ur själva konstitutionen.

Ty det är mycket viktigt att vi förstår hur synnerligen väsentligt det är att vi iakttar dessa ting för att vi till det yttre och inre skall kunna bevara den frid som Herren så varmt anbefallde.


Det första är kärleken till till varandra, det andra frigjordheten från allt det skapade, det sista

den sanna ödmjukheten, vilken, fastän jag nämner den sist, är den allra viktigaste och innefattar allt det övriga.


5.  Det första, nämligen att älska varandra högt,

har stor betydelse ty det finns ingenting, hur svårt att fördra det än är, som inte blir lätt att tåla när man älskar varandra, och då sulle det behövas mycket för att väcka förargelse.


Om man i världen efterlevde detta bud såsom man borde, tror jag att det skulle vara till stor hjälp för efterlevandet av de övriga buden.


Men eftersom vi efterlever detta antingen för mycket eller för litet, lär vi oss aldrig att hålla

det fullkomligt.


Det kan tyckas att detta att hysa för mycket kärlek till varandra inte kan vara något ont och ändå för det med sig så mycket ont och så många ofullkomligheter, att jag inte tror på någon som inte varit ögonvittne till detta kan fattadet.


Djävulen lägger här ut många snaror vilka de samveten, som föga bryr sig om att behag aGud knappast varseblir, utan ser dem som dygder.


De däremot som strävar efter fullkomligheten genomskådar dem mycket klart, ty dessa snaror försvagar ju efterhand viljan så att den inte helt

och hållet kan hänge sig åt Guds kärlek.


6.  Jag tror att det är ännu vanligare hos kvinnor än hos män.


Det förorsakar mycket  kännbara skador i

kommunitetslivet, ty härav följer att alla systrarna

inte älskar varandra lika mycket.


Man är känslig för väninnans förödmjukelser,

man önskar ha något gott att skänka henne,

man söker tid för att prata med henne, och många gånger bara för att säga att man håller av henne

      eller för att uttrycka andra olämpliga saker,

i stället för att uttrycka sin kärlek till Gud.


Dessa stora vänskaper avser sällan att ömsesidigt hjälpa varandra att växa i kärleken till Gud.


Snarare tror jag att det är djävulen som  uppväcker dem för att splittra kommuniteterna i kotterier.


När vänskapen har till mål att tjäna Hans majestät,

ser man det snart, ty viljan är då inte åtföljd av lidelse utan hjälper i stället till att övervinna de andra lidelserna.


7.  I de stora klostren skulle jag önska många av dessa vänskaper men inte i detta hus där vi inte helle rfå vara mer än tretton.


Här måste alla vara vänner, alla måste älska varandra, alla måste tycka om och hjälpa varandra.


Gör Guds kärleks skull, avhåll er från att knyta enskilda vänskapsband, hur heliga de än må vara,

ty även bland syskon brukar de vara skadligt gift och jag kan inte se någon fördel i dem.


Om dessa nunnor dessutom skulle vara släkt med varandra vore det än värre.


J, det vore en riktig pesthärd!


Tro mig, systrar, även om min stränghet på denna punkt förefaller er överdriven, så följer med den

stor fullkomlighet och djup frid, och den befriar

dessutom dem som inte är så starka i dygden från många farliga tillfällen.


Vi kan känna oss mer dragna till den ena systern än  till den andra, det kan inte undvikas, ty det är en naturlig böjelse, och det får oss ofta att att älska den mest bristfälliga om hon har stora naturliga

          gåvor, men vi måste kraftigt behärska oss och inte låta känslan få överhand.


Låt oss älska dygderna och den inre godheten

och alltid akta oss noga för att fästa oss vid

de yttre egenskaperna.


8.   Låt oss inte tillåta, mina systrar, att vår vilja

blir slav under någon annan än honom som köpte den fri med sitt blod.


I annat fall skall vi, utan att förstå hur, finna oss så

bundna att vi inte längre kan hjälpa oss själva.


O, Gud hjälpe mig, vilket oändligt antal barnsligheter ger inte detta upphov till.


Det är så banala att endast den som själv har bevittnat dem kan förstå och tro det.


Därför finns det ingen anledning att tala mer om dem här utom att säga att de är av ondo hos varje syster där de förefinns, och finns de hos priorinnan är det en pesthärd.


9.  För att bemästra dessa böjelser måste man ingripa så snart en vänskap uppstår och gå fram

med mera klokhet och kärlek än med stränghet.


En god hjälp skall dessa systrar finna i att aldrig vara tillsammans utan på de därtill bestämda tiderna och i att de följer vår nuvarande sedvana

att aldrig prata eller vara ensamma med varandra,

       såsom Regeln befaller, utan var och en skall

förbli ensam i sin cell.


Bevare oss ifrån att ha gemensamma arbetsrum

i Sankt Josefs kloster!


Ty fastän det är ett lovvärt bruk, så är det lättare

att bevara tystnaden när var och en är för sig själv, och att bli van vid ensamhet är en stor hjälp

           för bönen.


Och eftersom den måste vara grundvalen för detta hus, är det nödvändigt at vi lär oss att älska

det som mest gynnar den.


10.  Jag återvänder till den kärlek vi skall hysa för varandra, även om det kan förefalla onödigt att föreskriva den för er, ty var finns så hårdhjärtade människor att de inte skulle lära sig att älska 

        varandra, när de bor tillsammans och inte få samtala, umgås eller underhålla sig med någon  

            utanför deras eget hus, och då vet att Gud älskar dem och de älskar honom, eftersom de avstår från allting för hans skull?


Alra helst som dygden alltid upptäcker kärlek

och den hoppas jag, vid Gud, alltid skall finnas

hos systrarna i detta hus.


Dygd, så synes det mig, är det sålunda inte nödvändigt att särskilt anbefalla er!


11.  Men hur skall vi älska varandra?


Och vari består den dygderika kärlek som jag önskar se  härska ibland oss?


Och hur skall vi var asäkra på att vi äger denna dygd, som är så viktig att Vår Herre med ett sådant eftertryck anbefaller den åt oss och framför allt åt sina apostlar?


Härom vill jag nu tala en smula i den mån min tarvliga stil tillåter det.


Om ni i andra böcker finner detta förklarat med en lika stor noggrannhet, fäst er då inte vid vad jag säger, ty jag förstår kanske inte ens vad

jag talar om. 


12.  Det finns två slag av kärlek om vilka

jag skall tala.


Den ena är andlig, ty den tycks inte ha någonting

att göra med vår naturs sinnlighet eller ömhet,

vilket skulle beröva den dess renhet.


Den andra är också andlig men den är förbunden med vår sinnlighet och svaghet; den är dock god

och uppenbarligen tillåten kärlek, till exempel

          mellan släktingar och vänner.


Om denna har jag redan sagt något.


13.  Det är om den rent andliga kärleken jag

nu vill tala.


Den är heltfri från allt slags lidelse, ty sådant skulle fullständigt förstöra dess harmoni.


Om den tillsammans med måttlighet och diskrektion

åtföljer oss närvi samtalar med rättfärdiga människor, särskilt med våra själasörjare, är den

till stor nytta.


Men om ni hos biktfadern skulle upptäcka något som närmar sig fåfänga av något slag, skall ni vara

misstänksamma gentemot allt och på inga villkor

får ni, även om hans samtal vore uppbyggliga,

        underhålla er med honom, utan ni skall bara

bikta er i all korthet och ingenting mer säga.


Det bästa vore att säga till priorinnan att han

inte passar er själ och byta biktfader.


Detta är det allra säkraste, såframt man kan göra det utan att skada hans anseende.


14.  I dylika fall och i andra svårigheter där djävulen kunde fånga oss i sina snaror och där vi inte ser någon utväg, är det allra säkrast att försöka

        få tala med någon lärd, och om det är nödvändigt får vi tillstånd att göra det och att bikta

            oss för honom och följa hans råd i detta fall.


Ty när man inte finner någon utväg är det lätt att

gå vilse.


Vilka felsteg gör man inte i världen, därför att man inte ber om råd, särskilt när det finns risk att

skada sin nästa!


Att underlåta att söka hjälp är inte tillåtet, ty när djävulen börjar oroa på den här punkten kommer han inte göra litet ont, om han inte genast blir hejdad.


Därfär är det, som jag redan sagt, säkrast att försöka tala med en annan biktfader, om detta är möjligt, och det hoppas jag vid Gud att det

skall vara.


15.  Betänk hur viktigt mitt råd är, ty detta är något som rymmer många faror och det kan bli till ett riktigt helvete och till skda för alla.


Jag råder er att inte vänta tills detta onda vuxit sig stort, utan att ni vidtar alla åtgärder som är möjliga

och som ni kan tänka ut, för att hejda det från

första bbörjan.


Det kan ni göra med lugnt samvete.


Men jag hoppas vid Gud att han inte skall tillåta

att personer som tillbringar sitt liv i bön, skall fästa sig vid någon anan än vid en äkta Guds tjänare.


Det är jag säker på att han inte skall göra, såframt

d ä lskar bönen och strävar efter fullkomlighet på

det sätt som man har för vana i detta kloster.


Ty o m de ser att biktfadern inte förstår deras språk och inte tycker om att tala om Gud, skall de möjligen kunna tycka om honom, emedan han

inte är lik dem. 


Om han är en sådan person kommer han inte att ha

många tillfällen att åstadkomma ont och, såfamt han inte är  ytterst enfaldig, kommer han inte att vidare försöka störa sin egen och Guds tjänarinnors sinesfrid.


16.  Eftersom jag har börjat att tala om detta uprepar jag återigen, att den skada som djävulen här kan åstadkomma är stor och mycket svår

       att upptäcka och sålunda kan fullkomligheten efterhand gå förlorad utan att man vt varav det kommer.


Ty om biktfadern ger tilfälle till fåfänga eftersom han själv är fåfäng, skall han även överse med det

hos andra.


Måtte Gud i sin godhet bevara oss för dylika ting.


Det skulle vara nog förat oroa alla nunnorna, eftersom deras samveten och biktfaderns skulle

tal tvärtemot varandra, om man höll fast vid att de endast får ha en biktfader, skulle de inte veta

       vad de skulle ta sig till elle rhur de skulle finna ro för sina själar, eftersom just han som skulle lugna och hjälpa dem är den som gör den skada.


På somliga platser finns det visst tillräckligt av detta slags bekymmer ----- och detta smärtar mig mycket ------- så ni skall inte förundra er över att jag fäster så stor vikt vid att ni förstår denna fara.




 

             

 







 

 




 


 





ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 augusti 2016 06:37

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


Kapitel. 7.


DÄR DET TALAS OM DEN ANDRA ARTEN AV


FÖRNIMMELSER I MINNET, DET VILL SÄGA DE


ÖVERNATURLIGA FÖRNIMMELSER


GENOM BILDER.


1.  Redan vid behandlingen av den första arten av intryck, dem som på naturlig väg kommer in i minnet, har vi gett en lära som också gäller de

       naturliga intrycken genom bilder.


Men det är lämpligt att göra denna uppdelning

för de andra formes och föreställningars skull

som minnet bär inom sig och som däremot

      är övernaturliga, som visioner, uppenbarelser,

ord och känslor som har kommit till oss på

         övernaturlig väg.


När sådan intryck drar genom själen, stannar det ofta kvar en bild, en form eller en föreställning i själen, minnet eller i fantasin, vilka ibland är mycket levande och kraftiga. 

    

Också fall är det nödvändigt att ge anvisningar,

för att minnet inte skall invecklas i svårigheter,

      och för att dessa ting inte skall bli till ett hinder för själens förening med Gud i ett rent

och fullkomligt hopp.


2.  Jag säger därför, att för att kunna uppnå detta mål och detta goda får själen aldrig reflektera över de klara och tydliga ting som på övernaturlig väg

        har kommit in i henne, i avsikt att på så sätt

kunna bevara formen, gestalten eller bilden

av dessa.


Vi får aldrig förlora ur sikte den huvudgrundsatsen att ju mera man fäster sig vid någon tydlig och klar iakktagelse, naturlig eller övernaturlig,

desto mindre fallenhet och förmåga har man

        att tränga in i trons djup, där alla intryck försvinner.


Ty som vi redan har visat, ingen form och ingen föreställning som på övernaturlig väg kommer in 

i minnet och där bevaras är Gud, och har de

      den ringaste likhte med honom, och därför kan

de inte tjäna som direkt medel till förening med Gud.


För att nå fram till Gud måste själen frigöra från allt som inte är Gud.


Hon måste göra minnet fritt från alla former

och bilder, för att kunna förena sig med Gud i hoppet.


Varje ägande är i motsats till hoppet, vilket ju,

säger den helige Paulus, har till förmål

"det som man inte äger"  ( Hebr. 11:1 ).


Ju mera minnet därför övar försakelse, desto mera vinner hoppet i kraft.


Och ju mera hopte växer, desto mera är det förenat med Gud.


Ty ju mera en själ hoppas angående Gud, desto mera uppnår hon.


Men jag upprepar at hennes hopp växer i propotion till hennes självförsakelse.


Och när denna själförsakelse har nått sin högsta grad, då har hon också uppnått det fullkomliga

ägandet av Gud i gudomlig förening.


Men de är många, de människor som inte vill avstå från den tillfredsställse och njutning som minnet ger dem genom dess föreställningar. 


Och det är därför som de aldrig någonsin når fram  till det högsta ägandet och den odelade ljuvligheten.


Ty "den som inte försakar allt vad han äger, han kan inte vara kristi lärljunge"  ( jfr. Luk.  14:33 ).




 





ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 augusti 2016 06:37

BESTIGNINEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL. 8.


SKADOR SOM IAKTTAGELSER AV DE


ÖVERNATURLIGA TINGEN KAN FÖRORSAKA


SJÄLEN, OM HON TÄNKER PÅ DEM.


VI RÄKNAR UPP DEM.


1.  Den människa som ägnar sig åt andlighet utsätter sig för fem olika slags skador, om hon stannar upp eller tänker på de iakttagelser eller bilder som hon får på övernaturlig väg.


2.   Den första skadan är att hon mycket ofta tar fel genom att tro det ena vara det andra.


3.  Den andra skadan är att hon  löper risk att bli inbilsk eller fåfäng.


3.  Den tredje är att djävulen har ett lätt spel att med hjälp av dessa iakttagelser för asjälen vilse.


Den  fjärde är att föreningen med Gud genom hoppet förhindras.


Den femte är att själen mestdeles har en lågt stående  uppfattning om Gud.


3.  Vad den första olägenheten beträffar, är det klart att om den andliga människan stannar upp och tänker på de iakttagelser och bilder vi har talat om, misstar hon sig ofta vid sitt bedömande av dem.


Liksom ingen kan i grunden känna till vad som på naturligt sätt sker i hans inbillning och intekan bilda sig ett alldeles säkert omdöme om detta, kan man

         ännu mindre bedöma de övernaturliga tingen, vilka förekommer mycket sällan och ju överstiger vår fattningsförmåga.


Därför tror man ofta att dessa ting kommer från Gud, när de inte är annat än en produkt av ens inbillning.


Andra gånger tror man att de kommer från Gud när

de kommer från djävulen, eler tillskriver djävulen dem när de kommer från Gud.


Ännu oftare händer det att själen bevarar ett livligt minne av dte goda eller det onda hos andra eller

avv andra föreställningar som inställer sig.


Hon betraktar dessa iakttagelser som alldeles säkra och sanna, under det att de tvärtom är

helt oriktiga.


Andra som är sanna tror hon är felaktiga, men enligt min åsikt är detta omdöme säkrare, därför att det oftast beror på ödmjukhet.


4.  Även om man emellertid inte tar fel ifråga om själva saken, kan man dock ta fel ifråga om dess storlek och beskaffenhet, eller ifråga om dess värde, och till exempel inbilla sig att litet är mycket

och att mycket är litet.


Och vad beskaffenheten beträffar, kan man förväxla den; inbillningskraften kan ta något för att vara

av dte slaget, medan det dock inte är sådant; som Jesaja säger,

"de gör mörker till ljus, och ljus till mörker, de gör

surt till sött, och sött till surt"  ( Jes. 5:20 ).


Kort sagt även om man på en punkt träffar rätt,

vore det underligt om man inte tog fel på en annan.


Och även om man inte vill avge något omdöme alls

om dessa ting, är dock redan detta att man beaktar dem fullt tilräckligt för att själen åtminstone passivt skall lida den skada som vi just har nämnt,

      eller också någon av de fyra andra som vi strax skall tala om.

 

5. För att den andliga människan nu inte skall lida någon skada och ta fel i sin bedömning, bör hon

avhålla sig från varje omdöme och inte ens inlåta sig på någon önskan att få veta vad som försiggår

       inom henne, eller vad hon känner, huruvida

det är fråga om den eller den visionen eller kunskapen eller förnimmelsen.


Hon bör inte hysa någon betydelse, utan bara berätta det för sin biktfader, så att han kan ge anvisning om hur hon skall kunna frigöra sitt minne från alla dessa kunskaper.


Ty hur stort värde dessa än kan ha, förmår de likväl inte hjälpa henne att älska Gud så mycket som den allra minsta lila akt av  levande tro och hopp,

vilken utförs i utblottning och försakelse

av alla dessa kunskaper.




 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 augusti 2016 02:37

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


Kapitel. 6.


FÖRDELAR SOM SJÄLEN VINNER I GLÖMSKAN


OCH FÖRSAKELSEN AV ALLA TANKAR OCH


IAKTTAGELSER, VILKA HON PÅ NATURLIG VÄG


KAN HÄMTA UR MINNET.


1.  Enligt vad vi har sagt om de skador som förorsakar själen av mnnets föreställningar, kan sluta oss till vilka fördelar som är deras motsatser, och som uppstår då man verkligen glömmer och försakar dessa föreställningar.


Ty, som naturfilosoferna säger, kunskapen om en motsats tjänar kunskapen om en annan motsats.


Den första fördelen består i  lugn och frid i anden.


Den förvirring och oro som uppstod ur tankar och minnets iakttagelser finns inte längre, och följaktligen äger man ett rent samvete och en

ren själ, vilket är något mycket värdefullare.


Så har själen på bästa sätt förberetts till att kunna ta emot mänsklig och gudomlig vishet såväl som alla dygder.


2.  För det andra bevaras själen från en mängd suggestioner, frestelser och impulser från den onde

fienden, som smyger sig in i själen med hjälp av dessa iakttagelser och tankar.


På detta sätt störtar han henne åtminstone i många ofullkomligheter och synder, enligt Davids ord:

     "De tänkte och talade ondska" ( Ps. 73:8 ).


Men om dessa tankar en gång avlägnats, finner djävulen inte längre något hjälpmedel till att på naturlig väg anfalla anden.


3.  För det tredje vinner själen genom denna glömska och denna isolering från det skapade en

ny mottaglighet för den Helige Andes impulser

och undervisning, vilken, som den Vise säger, 

     "håller sig på avstånd från oförnuftiga tankar"

( Vish. 1:5 ).


Men även om människan inte drog någon annan nytta av denna glömska och tomhet i minnet än

att hon blev fri från oro och förviringar, måste hon dock anse att redan detta vore en stor vinning

för henne.


Ty alla de bördor och förvirringar som uppstår i själen av smärtsamma händelser och prövningar,

de tjänar inte alls till att underlätta dessa prövningar, tvärtom förvärrar de dem och skadar

också själva själen.


Därför säger David:

"Sannerligen, fåfänglighet är varje människas oro"

( Ps. 39:7 ).


Det är klart att förvirring alltid är onyttig, eftersom den på inget sätt medför någon vinning.


Om också allt tog slut, gick under, om också allt

som hände svek våra förhoppningar och gick emot våra önskningar, skulle det ändå vara meningslöst att oroa sig.


Ty långt ifrån att avhjälpa det onda skulle man tvärtom öka det.


Man måste uthärda allt med jämnmdo, lugn och frid.


Den sinnestämmningen förskaffar själen många goda ting och hjälper henne att bättre förstå motgångarna, att bättre bedöma dem och att på lämpligt sätt avhjälpa dem.


4.  Salomo kände väl till dessa fördelar och nackdelar när han sade:  

"Jag insåg att ingenting är bättre för människan än att glädja sig och göra gott, så länge hon lever"

( Pred. 3:12 ).


Därigenom visar han oss att i alla motgångar,

hur tråkiga de än är, bör vi hellre glädja oss än oroa oss, för att inte förlora något som är ännu värdefullare än all framgång, nämligen själens ro och frid.


Denna frid skall man bevara likadan, i motgång

som i medgång.


Klarhet och lugn, det skulle människan aldrig behöva förlora, om hon bara förstod att överlämna åt glömskan de iakttagelser som stiger upp ur minnet och att avvisa sina egna tankar, och likaså om hon efter bästa förmåga undvek att se och höra

och umgås med andra.

 

Men vår natur är svag och lätt att förleda, och trots alla goda vanor kan vi knappast undvik att råka i den oro och upprördhet som kommer av de föreställningar som minnet förse oss med, under det om vi lät dem stanna kvar i glömskan, skulle vi äga ro och frid.


Därför sade Jeremia:

"Jag tänker på mina minnen, och min själ är svag

av smärta"  ( Klag. 3:20 ). 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se