BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJED BOKEN.  Kapitl. 5.

OM DEN TREDJE SKADAN SOM SJÄLEN

FÅR LIDA GENOM DE  KLARA NATURLIGA

UPPFATTNINGARNA I MINNET.

1. Den tredje skadan som själen ådrar sig genom de naturliga iakttagelserna i minnet är privativ,

     ty den kan förhindra det moraliska goda och ta

bort det andliga goda.

Och för att visa hur dessa iakttagelser hindrar det

moraliska goda i själen, måste vi först av allt känna till att det moraliska goda består i att undertrycka

        häftiga begär och att tygla oordnade böjelser.

Och därmed följer som resultat i själen lugn, frid, vila och moraliska dygder, alltsammans

        sådant som utgör det moraliska goda.

Dessa tyglar och tömmar, dem äger själen inte verkligen, om hon inte håller fast vid att leva på avstånd från och i glömska av allt sådant som väcker en viss böjelse hos henne.

Ty det är bara ur minnets uppfattningar som förvirringar i själen uppstår.

Men har man skjutit undan allt skapat ur minnet, finns det ingenting som kan störa friden eller väcka

lustarna.

Därför säger ett ordspråk:

Vad ögat inte ser, det begär inte hjärtat.

2.  Denna erfarenhet gör vi varje ögonblick.

Vi ser att varje gång som själen tänker på något blir hon upphetsade och förlorar mer eller mindre sinnesron, alltefter det intryck som förmålet

gör på henne.

Är  föremålet besvärligt eller retfullt, känner hon

ledsnad eller motvilja; är det behagligt, väcker det

glädje och längtan och så vidare.

Av vilken art de intryck än är som framkallas av tankarna, måste de nödvändigtvis utlösa förvirring

i själen. 

Hon går från glädje till ledsnad, från avsky till kärlek och är inte i stånd att vidmakthålla ett

och samma tillstånd, villket bara den moraliska friden kan, om hon inte försöker att gömma allting. 

Det är alltså tydligt och klart att de iakttagelser som finns i minnet i hög grad hindrar de

moraliska dygderna i själen.

3.  Av det sagda framgår också klart att ett minne

som är upptaget av föreställningar är ett hinder

för det mystiska och andliga livets goda.

Ty en själ som lever i oro och som inte äger något stöd i det sedligt goda som sådant, är inte mottaglig för det andliga, som bara ingjuts i en själ där lugn och frid härskar.

Och om själen dessutom sätter värde på minnets

iakttagelser, som hon lägger vikt vid dem och sysselsätter sig med dem, fastän hon bara kan ägna uppmärksamhet åt en sak i sänder, hur skulle

       hon då kunna vara fri att sysselsätta sig med

de ofattbara tingen, det vill säga med Gud?

Som vi alltid sagt, för att själen skall kunna nå fram till Gud, måste hon föredra icke-förståelsen,

framför förståelsen, hon måste byta ut det föränderliga och begripliga mot det oföränderliga

och obegripliga.