KAPITEL.  4.

DETT AKAPITEL TALAR OM DEN ANDRA SKADAN,

DEN SOM DJÄVULEN KAN FÖRORSAKA SJÄLEN

GENOM MINNETS NATURLIGA FÖRNIMMELSER.

1.  Den andra positiva skadan som själen kan lida till följd av minnets kunskaper förorsakas av djävulen för att utöva ett starkt tryck på själen.

Han är nämligen i stånd till att bibringa själen nya

intryck, kunskaper och infall och med deras hjälp väcka till liv inom henne stolthet, girighet, avund,

       vrede och så vidare, förleda henne till orätfärdigt hat och fåfäng kärlek och på många

sätt lura henne.

Dessutom brukar han så starkt inprägla fantasins ingivelser och framställa dem på ett sådant sätt

att det falska ser sant ut och det sanna falskt.

Kort sagt, största delen av det onda som djävulen

tillfogar själen kommer ur kunskpaer och föreställningar hos minnet.

Om därför denna själsförmögenhet inhöljs i glömskans fullständiga mörker, därmed porten stängd för det skadliga inflytandet från den

onde fienden och själen är befriad från allt

      detta, vilket är en stor välsignelse för henne.

Djävulen förmår nämligen ingenting i själen annat än genom själsförmögenheternas verksamhet, framför allt genom kunskaper, eftersom det är

      av dessa som nästan all verksamhet hos

de andra själsförmögenheterna beror.

Om därför minnet töms på dessa kunskaper, förmår djävulen inte längre någonting, ty han finner ingenting att hålla sig till, och när han inte

       har något hjälpmedel kan han ingenting göra.

2.   Jag skulle önska att de själar som ägnar sig åt andlighet kunde nå fram till full förståelse för vilket stort elände de onda andarna kan åstadkomma i själarna medelst minnet, när de vill använda det.

Hur mycket sorger och bedrövelser, hur mycket fåfänglig glädje inger djävulen dem inte, och detta

inte bara när de skulle rikta sina tankar på Gud,

       utan också när de måste ägna sig åt jordiska ting!

Hur mycket orenhet låter han inte gro fast i deras ande genom att med styrka vände dem bort från den rätta bönen, som består i att själen hel och hållen,

        med alla sina själskrafter, vilar i det Högsta Goda, detta ofattbara, och därför att de inte

              är detta ofattbara Goda!

Och även om denna frigörelse inte åstadkommer något så värdefullt som själens vila i Gud,

     måste man ändå betrakta den som något

mycket stort och gott, därför att den skyddar själen från en mängd bekymmer, sorger och bedrövelser, för att nu inte tala om alla de ofullkomligheter

         och synder som den bevarar henne från.