KAPITEL.  4.

DETT AKAPITEL TALAR OM DEN ANDRA SKADAN,

DEN SOM DJÄVULEN KAN FÖRORSAKA SJÄLEN

GENOM MINNETS NATURLIGA FÖRNIMMELSER.

1.  Den andra positiva skadan som själen kan lida till följd av minnets kunskaper förorsakas av djävulen för att utöva ett starkt tryck på själen.

Han är nämligen i stånd till att bibringa själen nya

intryck, kunskaper och infall och med deras hjälp väcka till liv inom henne stolthet, girighet, avund,

       vrede och så vidare, förleda henne till orätfärdigt hat och fåfäng kärlek och på många

sätt lura henne.

Dessutom brukar han så starkt inprägla fantasins ingivelser och framställa dem på ett sådant sätt

att det falska ser sant ut och det sanna falskt.

Kort sagt, största delen av det onda som djävulen

tillfogar själen kommer ur kunskpaer och föreställningar hos minnet.

Om därför denna själsförmögenhet inhöljs i glömskans fullständiga mörker, därmed porten stängd för det skadliga inflytandet från den

onde fienden och själen är befriad från allt

      detta, vilket är en stor välsignelse för henne.

Djävulen förmår nämligen ingenting i själen annat än genom själsförmögenheternas verksamhet, framför allt genom kunskaper, eftersom det är

      av dessa som nästan all verksamhet hos

de andra själsförmögenheterna beror.

Om därför minnet töms på dessa kunskaper, förmår djävulen inte längre någonting, ty han finner ingenting att hålla sig till, och när han inte

       har något hjälpmedel kan han ingenting göra.

2.   Jag skulle önska att de själar som ägnar sig åt andlighet kunde nå fram till full förståelse för vilket stort elände de onda andarna kan åstadkomma i själarna medelst minnet, när de vill använda det.

Hur mycket sorger och bedrövelser, hur mycket fåfänglig glädje inger djävulen dem inte, och detta

inte bara när de skulle rikta sina tankar på Gud,

       utan också när de måste ägna sig åt jordiska ting!

Hur mycket orenhet låter han inte gro fast i deras ande genom att med styrka vände dem bort från den rätta bönen, som består i att själen hel och hållen,

        med alla sina själskrafter, vilar i det Högsta Goda, detta ofattbara, och därför att de inte

              är detta ofattbara Goda!

Och även om denna frigörelse inte åstadkommer något så värdefullt som själens vila i Gud,

     måste man ändå betrakta den som något

mycket stort och gott, därför att den skyddar själen från en mängd bekymmer, sorger och bedrövelser, för att nu inte tala om alla de ofullkomligheter

         och synder som den bevarar henne från.  

ALLT HAR SIN TID.

PREDIKAREN. 3:1-8.

1.  #Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen#.

2.  #En tid för födelse, en tid för död, en tid för att plantera, en tid för rycka att upp#.

3.  #En tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva

ner, en tid att bygga upp#.

4.  #En tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja,

en tid att dansa#.

5.  #En tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag#.

6.  #En tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta#.

7.  #En tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala#.

8.  #En tid att älska, en tid att hata, en tid för krig,

en tid för fred#.  

KAPITEL.  3.

DÄR DET TALAS OM TRE SLAGS SKADOR SOM

DRABBAR SJÄLEN, OM HON INTE ÅSTADKOMMER

NATT INOM SIG GENOM ATT AVVISA ALLA

ERINRINGAR OCH INFALL UR SITT MINNE.

DET TALAS OM DEN FÖRSTA SKADAN.

1.  Om nu andlig själ trots allt vill betjäna sig av sina erinringar och sin naturliga tankeverksamhet, det må vara för att nå fram till Gud eller i andra syften, måste hon ta på sig tre slags skador eller olägenheter.

Två av dessa är av positiv natur, den tredje av privativ.

Orsaken till den första skadan ligger i denna världens ting, orsaken till den andra ligger hos djävulen.

Den  tredje skadan, som är privativ, är ett hinder,

ett motstånd, som de skapar i själen för att hindra

hennes förening med Gud.

2.  Den första olägenheten, som framgår ur kontakten med denna världens ting, består i att utsättas för alla slags faror till följd av ens erinringar och tankeverksamhet.

Det gäller misstag, ofullkomligheter, begär, böjelse för att kritisera, tidsspillan och ännu flera ting,

som åstadkommer en mängd orenhet i själen.

Men det är inte tänkbart annat än att den som

håller fast vid sina erinringar och tankar med nödvändighet måste falla offer för varjehanda misstag. 

 Ofta ser det sanna falskt ut, det säkra ser tvivelaktigt ut och tvärtom, vi lär ju knappast känna en enda sanning, riktigt grundligt.

Men allt detta undviker man, om man frigör sitt minne från alla erinringar och allt självständigt

tänkande.

3.   Om man sysselsätter minnet med vad man har hört, sett, rört eller smakat, råkar man vid varje

steg in i ofulkomligheter.

Varje föremål orsakar alltid något intryck av exempelvis kärlek, smärta, fruktan, hat, fåfängt hopp, fåfäng glädje, fåfäng ära och så vidare.

Allt detta är årtminstone ofullkomligheter och ibland till och med obestridliga förlåtliga synder; alltsammans är sådant som grumlar den fullkomliga renheten i själen, även om dessa erinringar och

       detta tänkande skulle röra sig om

gudomliga ting.

Vidare är det klart att det då uppstår ytliga önskningar, ty de väcks helt naturligt till liv av dessa erinringar och denna tankeverksamhet hos minnet, och för övrigt innebär redan själva

        det faktum att man vill äga av dessa erinringar

och syssla med dem en böjelse till lystnad. 

Man inser också lätt att en sådan själ dessutom ofta förleds till falska omdömen.

Ty det är alldeles oundvikligt att man tar fel på ont och gott hos sin nästa om man förlitar sig på sitt

minne, av det skälet att det goda kan se ont ut

         och det onda gott.

Enligt min åsikt kan ingen människa skydda sig mot dessa fel, om hon inte förblindar sitt sinne och bevarar det i den djupaste natt i fråga om alla

dessa ting.

4.   Ni kanske invänder att människan kan  övervinna dessa svårigheter, allteftersom de 

träder fram.

Men jag anser att hon inte är fullt i stånd till detta,

ifall hon bryr sig om dessa kunskaper och erinringar, ty de föder tusentals ofullkomligheter, några är så subtila och fina att de omärkligt hänger

       fast vid själen, ungefär som bleck vid händerna på den som vidrör det.

Bäst undgår man alltsammans genom att en gång för alla befria minnet därifrån.

Nu invänder vidare att på detta sätt berövar man själen en mängd goda tankar och reflexioner, som skulle ha kunnat hjälpa henne att få mera nåd av Gud.

Då svrar jag att till denna rening, som förbereder för nåd från Gud, bidrar ingenting bättre än själens renhet, och består i frigörelse från tillgivenhet för

allt skapat, för förgängliga ting och för de frivilliga erinringar av dessa som man håller kvar.

Ty sådan tillgivehet hänger förvisso trots allt envist fast vid själen, enligt min åsikt, på grund av den ofullkomlighet som henne ssjälskrafter av naturen

     har och som de för in i sin verksamhet.

Därför finns det ingenting bättre än att lära sig att bringa dem till tystnad och stillhet, så att Gud

kan tala till själen.

Ty som vi har sagt, om själen vill uppnå föreningens tillstånd, måste hon förlora sin naturliga verksamhet ur sikte.

Och detta sker när hon, enligt profetens ord, tillsammans med alla sina själskrafter går ut iöknen och Gud talar till hennes hjärta  ( Hos 2:14 ).

5.  Ni kanske alltjämt vill svara mig och säga att själen kan väl inte få någon nåd om hon inte tänker efter och riktar sina tankar på Gud, ty annars måste hon ju bara utsätta sig för tusentals distraktiner

och svagheter.

Jag svarar att om minnet håller sig fritt från allt

som kan oroa det, både på jorden och i himlen,

     då ser jag verkligen ingen möjlighet till att något ont, några distraktioner eller andra olägenheter

och fel skulle kunna vinna inträde, ty dessa är ju

         alltid följden av ett utsvävande minne.

Men då skulle källan till dem vara igentäppt och ingången spärrad.

Det vore en annan sak om man stängde sina portar för allt tänkande och mediterande över himmelska

ting och däremot öppnade dem för jordiska ting.

Men i vårt fall tänger vi portarna för allt varifrån det än kommer, genom att hålla minnet tyst och stumt.

Och i denna tystnadens stillhet lyssnar anden till Guds röst och säger med profetens ord:

"Tala, Herre, din tjänare hör"  ( 1 Sam. 3:10 ).

Sådan skulle sinnestämningen hos Bruden i Höga Visan vara, enligt Brudgummens ord när han sade:

"Min syster är en tillsluten lustgård, en förseglad källa"  ( 4:12 ), det vill säga att hon är tillsluten

för allt som tifrån kunde tränga in i henne. 

6.  Måtte själen alltså förbli så tillsluten och vara fri från bekymmer och sorger.

Han som kroppsligen gick in till sina lärljungar, fastän portarna var stängda, och som gav dem sin

frid, fastän de själva var okunniga och inte kunde tro att detta var möjligt, han skall också andligen gå in i själen utan att hon själv vet hur eller

       medverkar till detta.

Och detta sker när hon väl stängt portarna till sina tre själsförmögenheter, minnet, förståndet och viljan, för alla intryck.

Då kommer hon att bli uppfylld av frid och, för att tala med profeten, en 

"ström av frid skall  utgjutas över henne"

( Jes 66:12 Vulg. ), för att skingra all misstro och

       osäkerhet, förvirring och mörker, som kom

henne att tro att hon var förlorad.

Må själen alltså inte förtröttas att be och hoppas

i utblottning och frigjordhet, ty han som är hennes Högsta Goda skall inte vara borta länge.