BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.  Kapitel. 2 Del. 2.

9.    Därför är också sådana själars verk de enda

som är riktiga och förenliga med förnuftet,

och de är aldrig olämpliga.

Ty Guds ande låter dem få veta vad de bör veta,

han låter dem å andra sidan vara okunniga om vad

de bör vara okunniga om, och han låter den erinra

       sig vad de bör minnas, men utan bilder.

Guds Ande låter dem glömma vad de skulle glömma, älska vad som är värt att älska, men däremot inte älska vad som inte står i förbindelse med Gud.

På så sätt är de första rörelserna hos själskrafterna i dessa själar alltid gudomliga.

Och det är ingenting att förundras över, att dessa själskrafters rörelser och handlingar är gudomliga, eftersom de är omdanade till Gud.

10.   Jag vill ge några exempel för att belysa dessa

verkningar.

Någon ber en person om är i föreningens tillstånd

att anbefalla honom till Gud.

Men denna person bevarar inte något intryck av detta i minne, inte någon kunskap alls om vad den

andre bett honom om.

Men om det är riktigt att anbefalla honom till Gud,

och om Gud vill ta emot denna bön, då ger han

en impuls till viljan hos denna första person

och inger honom en önskan att göra vad han

       blivit ombedd att göra.

Om Gud emellertid inte vill veta av denna bön, då kan denna första person anstränga sig hur mycket

som helst, han kommer ändå inte att lyckas,

ja han kommer inte ens att känna någon lust därtill.

Emellanåt kan Gud däremot inge honom lust att be för andra som han inte alls känner, eller som han kanske aldrig hört talas om.

Detta kommer sig av, som jag har sagt, att det är Gud ensam som ger dessa själar impulser till

att fullgöra de verk som motsvarar Guds vilja

och hans planer, och detta utan att det är möjligt 

        för dem att handla annorlunda.

Det är därför som dessa själar alltid har framgång i

sina böner och strävanden.

Av sådan art var den ärorika Jungfruns, Vår Frus,

verk och böner.

Då hon redan från början hade upphöjts till detta tillstånd av förening, bar hon aldrig i sin själ

bilden av något skapat, som skulle ha kunnat avlägsna henne från Gud eller ge henne någon impuls.

Alla impulser inom henne utgick från den Helige Ande.

11.  Ett annat exempel.

En person skall vid en viss tidpunkt förrätta ett nödvändigt arbete.

Han har emellertid inte någon minnesbild av detta.

Men utan att han vet hur, tar hans minne emot den nyssnämnda impulsen och med ens är han medveten om hur och när han skall utföra sitt

uppdrag för att lyckas.

12.  Den Helige Ande ger en sådan själ sitt ljus inte bara vid sådana tillfällen, utan också i en mängd

andra fall som just inträffar eller kommer att inträffa, även om de ligger henne helt fjärran.

Dessa kunskaper, som ibland når själen på

intellektuell väg, ges henne ofta utan någon förnimbar form.

Själen själv vet inte hur hon har fått dem, men de

har getts henne av den gudomliga Visheten.

Ty eftersom själar av detta slag uppövas att med sina naturliga själsförmögenheter inte veta eller förstå någonting, kommer de ofta så långt att de

vet allting, som vi sade när vi beskrev BERGET,

      så att de med den Vise kan säga:

"Ty Visheten, hon som är mästare i allt,

undervisar mig"  ( Vish 7:22 ).

13.  Men, säger du kanske, det är alldeles omöjligt för en själ att göra sitt minne så tomt och så fritt

från alla intryck och fantasiföreställningar att hon

skulle kunna nå fram till ett så  upphöjt tillstånd.

Här finns det ju två svårigheter inför vilka all mänsklig ansträngning och skicklighet kommer

till korta.

Den första är att man med sin naturliga färdighet skulle kunna kasta av sig naturen, vilket är omöjligt.

Och den andra, som är ännu svårare att genomföra,

att kunna vidröra och förena sig med det

övernaturliga.

Jag svarar förvisso är det Gud som måste upphöja själen till detta övernaturliga tillstånd.

Men själen får därför inte själv försumma någonting för att förbereda sig, och det kan ske på alldeles naturlig väg, särskilt med den hjälp som Gud ger

henne.

Och därför sker detta att ju  mera själen å sin sida går framåt i utblottning och frigörelse från alla

förnimbara former, desta mera sätter Gud henne

i besittning av föreningen.

Men detta utför Gud inom henne utan hennes egen medverkan, som vi med Guds hjälp skall beskriva det när vi senare behandlar själens passiva natt.

Och följaktligen är det när Gud själv vill, och enligt graden av själens förberedelse, som han upphöjer henne till den fullkomliga och gudomliga

föreningens tillstånd.

14.  Dessa gudomliga verkningar, som föreningens tillstånd när det är fullkomligt frambringar i själen, beträffande såväl förståndet som minnet och  

        viljan, dem skall vi inte befatta oss med här i denna natt och i denna aktiva rening.

       

Ty denna natt räcker inte för att åstadkomma den gudomliga föreningen.

Utan dessa verkningar skall vi tala om den passiva natten, där själens förening med Gud äger rum.

Jag skall nu alltså inskränka mig till att behandla vad som är nödvändigt för minnet, i den mån det självt kan bidra till att aktivt försätta sig i denna

natt och rening.

Det nödvändiga hjälpmedlet består i att den själ som hängivet ägnar sig åt det andliga livet noga håller sig till följande regel:

Allt som gör intryck på synen, hörseln, lukten, smaken eller känseln skall hon se till att hon inte fäster sig vid och inte bevarar någonting av i minnet.

Hon skall bemöda sig om att genast glömma bort det och till och med arbeta på detta, om så behövs,

med samma iver som man använder för att erinra  sig andra ting.

Hon får inte lämna kvar i sitt minne någon kunskap eller något intryck av dessa ting, utan betrakta dem som om de inte existerade här i världen.

Man skall låta sitt minne vara absolut fritt och obehindrat och inte söka förmå det till något som helst mediterande, varken av himmelska eller

     jordiska ting, precis som om man inte ägde den förmågan.

När dessa ting sjunker i glömska låter man det lugnt ske, liksom något som ändå bara står hindrande i vägen om det inte försvinner.

Ty alla det naturliga livets ting verkar snarare hämmande än befordrande, om man vill begagna sig av dem i det övernaturliga livet.

15.  Om de tvivel och betänkligheter som kom fram när vi talade om förståndet skulle uppstå här igen, och om man säger att då gör man ju ingenting,

att man bara förlorar tid och att själen berövar sig  

        själv de andliga värden som han annars med minnets hjälp kunde skaffa sig, så svarar vi att vi redan då gav ett svar på dessa invändningar

           och att vi på nytt skall tala om detta i den passiva natten.

Därför finns det ingen anledning att nu uppehålla 

oss vid detta.

Man bör emellertid lägga märke till att fastän någon tid kan förflyta utan att själen märker någon nytta

av att hon avsagt sig alla intryck och erinringar,

         är deta inte någon anledning för den andliga

själen att förtröttas.

Gud kommer säkert i sinom tid att ingripa och hjälpa henne.

Och då det rör sig om något så stort och värdefullt, är det väl värt att man utstår en del möda och ansträngningar för det i tålamod och tillit till Gud.

16.   Visserligen är det sant att man endast sällan finner en människa som alltid och överallt handlar under påverkan av Gud, och som lever i en så  obruten förening med honom att hennes själskrafter

        utan förmedling av yttre intryck alltid arbetar

under gudomligt inflytande.

Emellertid finns det verkligen själar som i sitt handlande mestadels drivs av Gud.

De handlar alltså inte av egen kraft, utan det är som den helige Paulus säger: 

"Guds barn", det betyder de som är omformade till Gud och förenade med honom,

"drivs av Guds Ande"  ( Rom. 8:14 ), som driver deras själskrafter att utföra gudomliga verk.

Men skall alltså inte förvåna sig över att deras verk är gudomliga, ty själens förening med Gud

är gudomlig.