ANDLIG SÅNG.  TRETTIONIONDE STROFEN.

        VINDENS ANDEDRÄKT,

        SÅNGEN FRÅN DEN LJUVA NÄKTERGALEN,

        SKOGSDUNGEN MED SINA LOCKELSER

        I DEN LUGNA OCH KLARA NATTEN

        SÅVÄL SOM LÅGAN SOM FÖRTÄR UTAN ATT

        ORSAKA LIDANDE.

FÖRKLARING.

1.   I den föregående strofen har vi sagt att Bruden ber om två saker:

För det första, det som var föremål för hennes

önskningar; och vidare det som den Älskade hade gett henne häromdagen.

Det är onödigt att uppehålla oss vid detta andra,

som vi ju just talat om.

Vad det första beräffar, som bestod i föremålet för hennes önskningar, så vill hon framställa dess

natur i den föreliggande strofen.

Det rör sig inte bara om den fulländade kärleken, som redan har beskrivits, utan också som vi

har lagt märke till om allt det som den nya strofen ger, om själva kärleken och om det som genom

den ges åt själen.

Hon utpekar nu alltså fem ting som innehåller alla

hennes önskningar:

den första, vindens andedräkt, kärleken som vi talat om, och det är den som hon först och främst längtar efter;

den andra, näktergalens sång, jublet som själen erfar i Guds lov;

den tredje, skogsdungen med dess lockelser:

kunskapen om de skapade varelserna och den harmoni som leder dem emellan;

den fjärde, den rena, sublima kontemplationen;

den femte, lågan som förtär utan att orsak lidande;

       den är på sätt och vis inrymd i den första;

det är den ljuvliga kärleksförvandlingens låga,

      som leder fram till ägandet av alla dessa ting.

              VINDENS ANDEDRÄKT

2.   Denna vindens andedräkt är en förmåga som den helige Ande har och som själen här ber honom att få för att kunna älska Gud på ett fulländat sätt.

Hon kallar det vindens andedräkt därför att det är en ytterligt lätt beröring, en känsla av kärlek, som genom förbindelsen med den helige Ande vanligen

      lever i en själ som är i detta tillstånd.

Denne Ande lyfter genom sin gudomliga andedräkt själen mycket högt; han ger henne förmågan att frambringa i Gud samma andning av kärlek som Fadern frambringar i Sonen, och Sonen i Fadern,

        som just är denna samme Helige Ande som de inandas i henne i denna förvandling.

Förvandligen skulle inte vara verklig och sann, om det inte förelåg en själens förening och förvandling i den Helige Ande lksom i de två andra gudomliga

personerna, ehuru det inte kan vara i så klar

        och tydlig grad på grund av lågheten i våra nuvarande förhållanden under detta liv.

Och detta är för själen en så hög ära, en källa till

så djup, så sublim glädje, att ingen mänsklig tunga

skulle kunna uttrycka det, och att inget mänskligt

förstånd av sig självt kan ha någon uppfattning

av det.

3.  Ty när själen väl en gång är förenad med Gud,

förvandlad till honom, då utandas hon i Gud

och åt Gud samma andning som Gud, som är i henne, i sig själv utandas åt henne.

j

Det är detta, tror jag, som den helige Paulus har velat säga genom dessa ord:

"Eftersom ni nu är Guds söner, har han sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som i bön ropar till Fadern"

   ( Gal. 4:6 ).

Det är detta som äger rum hos de fullkomliga.

Låt oss i alla fall inte förvånas över att själen

är i stånd till något så upphöjt.

Ty eftersom Gud ger henne nåden att bli gudsliknande och att vara förenad i den Allraheligaste Treenigheten, i vilken hon blir Gud

        genom delaktighet, hur skulle det då kunna vara otroligt att hon också utför förståndets,

      kunskapens och kärlekens handlingar i Treenigheten tillsammans med den, på samma

        sätt som den, fastän på ett delaktigt sätt,

genom att Gud handlar i henne?

4. Eftersom det är så, är det omöjligt att uppnå

en högre vishet, en högre makt; man kan bara låta förstå hur Guds Son har utverkat åt oss att få nå fram till ett så sublimt tillstånd och har vunnit åt

      oss denna så dyrbara nåd att, som den

helige Johannes säger,

#ha fått makt att bli Guds barn" ( joh. 1:12 ).

Därför har han också, säger den helige Johannes vidare, riktat denna bön till sin Fader:

"Fader, jag vill att där jag är, så att de får se min

härlighet, som du har givit mig"   ( Joh. 17:24 ).

Detta vill säga:

Må de genom sin delaktighet i oss fullgöra samma verk som jag av naturen fullgör, det vill säga att de utandas den Helige Ande.

Han har också sagt:

"Fader, icke allenast för dessa här närvarande beder jag, utan ock för dem som genom deras ord kommer till tro på mig, för att de alla må vara ett,

och att såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig,

        också de må vara ett i oss; den härlighet som du givit åt mig, den har jag givit åt dem, för att de

      skall vara ett som vi är ett; jag i dem,

och du i mig, för att de skall vara fullkomligt 

         förenade till ett, så att världen kan förstå

att du har sänt mig, och att du har älskat dem,

      såsom du har älskat mig"  ( Joh. 17:20-23 ).

Han ger dem alltså sama kärlek som han ger sin Son, fastän det inte är av naturen som till Sonen,

      utan som vi sagt genom renhet och förvandling

i kärlek.

Likaså får man här inte tro att Sonen vill säga till Fadern att helgonen skall vara ett till väsen och till naturen, så som Fadern och Sonen är det, utan att de det genom örening i kärlek, så som Fadern och Sonen är det genom enhet i kärlek.

Själarna äger alltså genom delaktighet samma andliga tillgångar som han av naturen äger:

varigenom de verkligen är gudar genom delaktighet, lika Gud, ja, de blir hans följeslagare.

Det är detta som den helige Petrus säger i dessa ord:

"Nåd och frid föröke sig mer och mer hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre Jesus Kristus. 

      Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss medelst sin härlighet

och underkraft.

Genom dem  har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att göra eder delaktiga i gudomlig natur"   ( 2 Petr. 1:2-4 ). 

Dessa ord visar att själen deltar i Guds natur, genom att hon i honom och tillsammans med honom utför den Heliga Treenighetens verk, på det sätt som vi har talat om, på grund av den väsensförening som finns mellan själen och Gud. 

Detta sker naturligtvis inte på ett så fullkomligt sätt som i det kommande livet.

Icke desto mindre, när själen är på jorden uppnår detta tillstånd av fullkomlighet, så ser hon många

spår av det och hon får en försmak av det,

       på det sätt som vi talat om, fastän,

och det upprepar vi, det är omöjligt att uttrycka detta i ord.

5.  O själar, ni är skapade för stora ting!

Ni är kallade att äga dem!

Vad gör ni?

Vad sysselsätter ni er med?

Era inre ögon ser inte längre!

Inför ett så bländande starkt ljus förblir ni blinda!

När så mäktiga röster låter höra sig, förblir ni döva!

Varför ser ni inte att om ni strävar efter denna väldens storhet och ära, så förblir ni små och eländiga, okunniga om alla dessa himmelens skatter och ovärdiga att äga dem?

Här följer nu Brudens andra begäran:

Era önskningar är bara ynkedom, era tillgångar är bara fattigdom.

Bedrövliga blindhet!

Era inre ögon ser inte  längre!

Inför ett så bländande stakt ljus förblir ni döva!

Varför ser ni inte att om ni strävar efter denna världens storhet och ära, så förblir ni små och eländiga, okunniga om alla dessa himmelens skatter och ovärdiga ätt äga dem?

Här följer nu Brudens andra begäran:

      SÅNGEN FRÅN DEN LJUVA NÄKTERGALEN.

6.  Vad som föds i själen genom denna vindens andedräkt, det är den ljuva näktergalens sång.

Liksom den ljuva näktergalens sång låter höra sig på våren, då vinterns kyl och regn är förbi, välljudande för örat och uppfriskande för anden,

så förhåller det sig också i det aktuella umgänget  

      med Gud och i kärleksförvandlingen.

Bruden är hädanefter beskyddda, fri från alla bekymmer och häftiga omkastningar som hör till

tiden, renad, frigjord från alla ofullkomligheter,

        straff och dunkelheter hos den egna naturen,

och hon känner en ny vår stiga upp i sin ande,

där hon hör Brudgummens milda röst, sin underbara näktergal; det är han som vederkvicker

     och förnyar själens substans, när han säger till

henne:

"Stå upp, min älskade, min duva, du min sköna,

och kom hitut; ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.

Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit

då vinträden beskärs, och turturduvan låter höra

sin röst i vårt land"  ( Höga V.  2:10-12).

7.  När bruden hör denna röst från Brudgummen

som genljuder i det innersta av hennes själ,

så förstår hon att alla hennes olyckor är slut

och att hon börjar få njuta av allt gott; och där

        finner hon vederkvickelse, stöd och känslan

av all glädje, och som en ljuv näkteral också hon,

      låter sin röst ljuda och sjunger en ny sång till

Gud, i samstämmighet med honom som är upphov till den; ty när hennes Älskade ger henne

         en sång, så är det för att hon tillsammans

med honom skall stämma upp den inför Gud.

Detta är hans längtan och detta är hans önskan,

så som han i Höga Visan uttrycker det i dessa ord:

"Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut;

du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömslen;

låt mig se ditt ansikte, låt mig höra in röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt"

  ( Höga V. 2:13-14 ). 

Guds hörande symboliserar här hans önskningar

att vi skall lovsjunga honom på ett fulkomligt sätt:

        den röst som han ber Bruden att låta honom höra, är en fullkomlig lovsång, fylld av jubel i Gud.

Men för att den skall vara fullkomlig, säger Brudgummen att hon skall låta den genljuda 

i bergets grottor, det vill säga i de kärleksrika kunskaper om Kristi mysterier, där hon som vi förut

har sagt förenades med honom.

I denna förening jublar hon, och lovsjunger Gud tillsammans med Gud själv, just så som hon älskade honom med honom själv, och därför är också hennes lovsång fullkomlig:

eftersom hon befinner sig i detta tillstånd av fullkomning, utför hon fullkomliga verk, och därför

       klingar hennes röst ljuvligt för Gud och för

henne själv.

Det är detta somm brudgummen säger  i fortsättningen:

"Eftersom din röst är ljuv", inte bara för dig, utan

också för mig, eftersom du är ett med mig,

så låter du höra med mig  och för mig din ljuva

näktergalsröst.

       SKOGSDUNGEN MED SINA LOCKELSER.

8.  Det tredje som Brudgummen sedan skall visa själen, det är, äger hon, SKOGSDUNGEN MED SINA LOCKELSER.

Med skogsdungen menar själen Gud och alla de skapade varelser som är i honom.

På samma sätt som alla träd och alla växter har

sitt liv o ch sina rötter i skogsdungen, så har också

alla skapade varelser i himmelen och på jorden

sina rötter och sit liv i Gud.

Det är där, säger själen, som man skall visa henne Gud, för så vitt som han är liv och vara för alla skapade varelser; hon skall i honom lära känna ursprunget och livslängden hos de skapade

      varelserna och lära känna den själva; ty utan

Gud betyder allt annat mycket litet för henne,

         och hon har ingen önskan att lära känna

det på andligt sätt.

Själen har vidare den livligaste önskan att få se

lockelserna i denna skogsdunge.

Dessa lockelser är inte bara den nåd, den vishet, och de lockelser som Gud ger åt varje skapad

varelse, utan dessutom den harmoni som råder

      mellan alla högre och lägre varelser genom deras överensstämmelse och deras ömsidiga

         underordnande.

Detta är att lära känna de skapade varelserna på kontemplativ väg, och denna kunskap frambringar den renaste glädjen, därför at den innebär att

man känner dem i deras förhållande till Gud.

Här kommer nu det fjärde goda: 

9. Denna natt, i vilken själen önskar att få se

dessa under är kontemplationen; kontemplationen är dunkel; det är därför som man ger den ett annat namn, nämligen mystik teologi, ett utryck som betyder Guds dolda och hemliga vishet och där,

        utan sorl av ord, utan medveten eller hjälp av något kroppsligt eller andligt sinna, liksom i nattens

           tystnad och stillhet, varvid allt det som är förnimmande och naturligt förblir ovetande, där undervisar Guds själen på ett fördolt och hemligt

         sätt, utan att hon förstår hur.

För några andliga författare är det:

att förstå genom att inte förstå.

Denna verkan är inte en handling av det förstånd som filosoferna kallar aktivt, som brukar former,

bilder och föreställningar av föremålen;

      utan av förståndet i den mån det är möjligt eller

passivt, oförmöget till sådana former och bilder,

          men som på ett passivt sätt mottar en substantiell kunskap, meddelad utan minsta ansträngning eller möda från dess sida.

10.  Därför kallas denna kontemplation inte bara

en natt, utan en lugn och klar natt, ty natten kallas lugn och klar när den är ren och utan moln eller dimmor i luften, det är nämligen dessa som hindrar

       natten från att vara ren och klar; på samma sätt

är denna kontemplationens natt för förståndets blick ren, frigjord från alla de moln som former, bilder eller detaljkunskaper utgör och som kan tränga in genom sinnena; den är vidare ren från

           alla de dimmor som känslor och naturliga

böjelser utgör; därför att också kontemplationen

en lugn och klar natt för sinnet och det naturliga

       förståndet, så som Filosofen lär oss

när han säger: 

"Så som solstrålen är mörk och full av skuggor

för fladdermusens öga", så är också de djupaste

och klaraste kunskaper om Guds mörka för vårt gförstånd.

    SÅVÄL SOM LÅGAN SOMM FÖRTÄR

    UTAN ATT ORSAKA LIDANDE.

11.  Själen säger oss i denna vers att Brudgummen beviljar henne allt det föregående med en låga

som förtär utan att orsaka lidande.

Den låga betecknar här Guds kärlek som slutligen har blivit fulländad i själen. 

Ty för att vara fulländad måste kärleken ha dessa två egenskaper:

Den måste förtära och omvandla själen till Gud,

och denna lågans brand och förvandling i själen måste ske utan lidande.

Sålunda är denna flamma en behaglig kärlek;

och när själen har förvandlats i den, föreligger

det fullkomlig överensstämmelse och tillfredsställelse mellan de två parterna;

       hon upp lever alltså inte något lidande vid

denna mer eller mindre djupa förändring,

så som det skedde innan hon ägde denna

fullkomliga kärlek.

Hon har redan nått målet, honhar redan förvandlats

så till Gud och är så helt lik honom, på samma

sätt som det brinnande kolet liknar elden,

det avger inte någon rök eller som tidigare,

       det är inte längre svart och saknar de särskilda accidenser som det hade innan elden helt

förtärde det.

Men dessa egenskaper som kan kallas svärta, rök och lukt orsakar ju oftast en del plåga och besvär för själen vad beträffar hennes kärlek till Gud,

        så länge honi nte har uppnått det tillstånd

av fulländad kärlek, där kärlekselden helt och fullt,

     på ett fullkomligt och ljuvligt sätt, tar henne i besittning; då kommer hon inte längre att uppleva

         någon plåga av lidelsernas rök eller av

naturliga accidenser; hon kommer att bli helt

förvandlad i denna ljuvliga låga, som har förtärt

       henne i fråga om alla dessa ting och förvandlat

henne till Gud, i honom har också alla hennes verk och alla hennes handlingar gjorts gudomliga.

12.  I denna låga vill Bruden, som vi har sagt,

att Brudgummen skall ge henne alla de nådebevis

som hon avser; men hon villinte äga dem,

       inte pröva dem och inte njuta av dem utan

att samtidigt vara upptänd av denna Guds kärlek,

den mest fulländade och ljuvliga.