ANDLIG SÅNG.  FYRTIONDE STROFEN.

         INGEN SÅG PÅ,

         INTE HELLER AMINADAB HAR VISAT SIG,

         BELÄGRINGEN VAR UPPHÄVD,

  

         OCH RYTTARSKARAN

         STEG NED ATT SKÅDA VATTNEN.

FÖRKLARiNG.

1.  I denna sista strof vill själen fastställa den inställning hon har för att kunna mottaga de nådebevis som man i detta tillstånd får åtnjuta,

och vilka hon har bett sin gudomliga Brudgum om;

        ty utan denna inställning skulle hon varken kunna ta emot dem eller bevara dem, och det är därför som hon för den Älskade framställer följande fyra olika inställningar eller avsikter vilka räcker

      för att nå målet, och detta för att ännu starkare förmå honom at bevilja henne dessa nådegåvor:

Den första är att själen numera är frigjord och skild från allt.

Det andra är att hon har besegrat djävulen och drivit honom på flykten.

Den tredje är att hon har kuvat alla sina lidelser,

såväl som sina naturliga och andliga böjelser. 

Den fjärde är att hennes känslomässiga jag redan har reformerats och renats, i överrensstämmelse

med dennes andliga jag, så att det inte bara

       har upphört att vara henne till hinders,

utan också så att detta känslomässiga jag skall kunna förenas med anden och ta del av

det andliga goda.  

Det är detta som hon framställer i den föreliggande

strofen, när han säger:

                INGEN SÅG PÅ.

2.  Detta betyder:  Min själ är numera så frigjord,

så ensam och så fjärran från alla skapade ting,

både högre och lägre; hon har dessutom trätt in

i en så djup inre samling med dig, min Gud,

      att inget av dessa ting kan få syn på henne,

det vill säga att det skapade inte lyckas ge henne

          något nöje med sina goda egenskaper,

men inte heller någon avsmak eller lida med sitt

elände och sin låghet.

Min själ står så fjärran från alltsammans, att hon

sedan länge har förlorat det ur sikte.

Men det är inte allt, ty

            INTE HELLER AMINADAB HAR VISAT SIG. 

3.  Aminadab föreställer i den Heliga Skrift djävulen, brudsjälens motståndare; han kämpade hela tiden mot henne, och förvirrade henne genom oräkneliga

drag och motdrag i sina frestelser och genom sina

          onda försåt, för att hindra henne att komma in i den dolda fästning som den inre samlingen med

     hennes Älskade är.

Så snart som hon har tagit sin tillflykt till den,

blir hon så benådad och så stark i dygd och så

segerrik, att djävulen inte vågar uppträda inför henne.  

Hon blir verkligen så beskyddad i Guds omfamning,

och hon har vunnit en så fullkomlig seger över djävulen genom att öva sig dygderna, att hon har

        lyckats jaga bort honom genom styrkan

i sina dygder, så att han inte merr visar sig

för henne.

Det är därför som hon nu med all rätt kan säga,

att inte heller Aminadab har  visat sig.

             BELÄGRINGEN VAR UPPHÄVD.

4.   Med ordet BELÄGRING betecknar hon själens lidelser och böjelser som, så länge de inte är besegrade och förintade, omger henne och anfaller henne, därför kallar hon dem en belägring.

Hon säger också att deras belägring nu är upphävd,

och eftersom det förhåller sig så, bönfaller hon

den Älskade att bevilja henne det goda som hon

har bett honom om.

Eftersom belägringen verkligen har upphävts,

så kan den inte längre förhindra den inre frid som

behövs för att kunna ta emot detta goda, äga det

och bevara det.

Hon uttrycker sig på det sättet, därför att det

är nödvändigt att lidelserna hos den själ som   upphöjts till detta tillstånd skall stillas, och att hennes böjelser eller känslor skall tillintetgöras

        för att inte länge orsaka henne bekymmer

och inte längre föra krig mot henne; snarare måste

denna belägring med sina verkningar anpassa sig  

       till själens inre och på sitt eget sätt ingå i

den inre samlingen och ta del i hennes njutningar;

och det är därför som hon sedan säger:

             OCH RYTTARSKARAN

             STEG NED ATT SKÅDA VATTNEN.

5.  Vattnen betecknar själen här den nåd och den

andliga glädje som Gud låter själen få njut av i

detta tillstånd.

Bruden använder ordet ryttarskara för de inre

och yttre krafter hos själens kännnade del, ilska i detta tillstånd, säger hon, stiger ned för att skåda

de andliga vattnen.

Själens kännande del är nu så renad och på något

sätt förandligad, att den med sina kännande

förmögenheter och sina naturliga krafter kan

      samla sig för att på sitt sätt delta i andliga

härligheter som Gud ger åt själen.

Det är detta som David vill förklara för oss med dessa ord:

"Min själ och min kropp gläder sig och njuter av den

levande Guden"  (Ps. 84:3 ).

6.  En sak bör vi lägga märke till.

Bruden säger här inte att ryttarskaran steg ned

för att dricka vattnen, utan att den steg ned för

att skåda vattnen; ty denna kännande del av 

          själen och dess förmögenheter kan inte, egentligt talat, smaka eller på ett väsentligt sätt

uppleva de andliga härligheterna;

     den kännande delen står inte i något som helst förhållande till dem, varken i denna världen eller

         i den kommande; men till följd av ett visst

överflödande från anden mottar den vederkvickelse

   och njutning från dessa andliga härligheter;

         därigenom dras de kroppsliga förmögenheterna och krafterna in i den inre samlingen, där själen får dricka de andliga

      härligheterna; och det är detta som menas med att ryttarskaran ------ förmögenheter och sinnen ------

          stiger ned för att skåda vattnen, och alltså

inte för att dricka av dem på ett väsentligt sätt;

men som vi har sagt, de får del av det

      överflödande av härligheterna som sker från

själen till dem.

Själen säger här att ryttarskaran steg ned;

hon valde detta ord framför andra för att låta oss förstå att alla dessa förmögenheter stiger ned

       och lämnar sina naturliga verksamheter för tt träda in i den inre samlingen.

Dit in ber vi Jesus Kristus, vår underbare Brudgum, att låta alla dem få inträda som åkallar hana

heliga Namn.

Åt honom äran och härligheten, liksom åt Fadern

och den Helige Ande, i evigheternas evighet. Amen.