Alla inlägg den 10 augusti 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 augusti 2016 19:42

ANDLIG SÅNG.  TRETTIONIONDE STROFEN.


        VINDENS ANDEDRÄKT,


        SÅNGEN FRÅN DEN LJUVA NÄKTERGALEN,


        SKOGSDUNGEN MED SINA LOCKELSER


        I DEN LUGNA OCH KLARA NATTEN


        SÅVÄL SOM LÅGAN SOM FÖRTÄR UTAN ATT



        ORSAKA LIDANDE.


FÖRKLARING.


1.   I den föregående strofen har vi sagt att Bruden ber om två saker:


För det första, det som var föremål för hennes

önskningar; och vidare det som den Älskade hade gett henne häromdagen.


Det är onödigt att uppehålla oss vid detta andra,

som vi ju just talat om.


Vad det första beräffar, som bestod i föremålet för hennes önskningar, så vill hon framställa dess

natur i den föreliggande strofen.


Det rör sig inte bara om den fulländade kärleken, som redan har beskrivits, utan också som vi

har lagt märke till om allt det som den nya strofen ger, om själva kärleken och om det som genom

den ges åt själen.


Hon utpekar nu alltså fem ting som innehåller alla

hennes önskningar:

den första, vindens andedräkt, kärleken som vi talat om, och det är den som hon först och främst längtar efter;

den andra, näktergalens sång, jublet som själen erfar i Guds lov;

den tredje, skogsdungen med dess lockelser:


kunskapen om de skapade varelserna och den harmoni som leder dem emellan;


den fjärde, den rena, sublima kontemplationen;


den femte, lågan som förtär utan att orsak lidande;

       den är på sätt och vis inrymd i den första;

det är den ljuvliga kärleksförvandlingens låga,

      som leder fram till ägandet av alla dessa ting.


              VINDENS ANDEDRÄKT


2.   Denna vindens andedräkt är en förmåga som den helige Ande har och som själen här ber honom att få för att kunna älska Gud på ett fulländat sätt.


Hon kallar det vindens andedräkt därför att det är en ytterligt lätt beröring, en känsla av kärlek, som genom förbindelsen med den helige Ande vanligen

      lever i en själ som är i detta tillstånd.


Denne Ande lyfter genom sin gudomliga andedräkt själen mycket högt; han ger henne förmågan att frambringa i Gud samma andning av kärlek som Fadern frambringar i Sonen, och Sonen i Fadern,

        som just är denna samme Helige Ande som de inandas i henne i denna förvandling.


Förvandligen skulle inte vara verklig och sann, om det inte förelåg en själens förening och förvandling i den Helige Ande lksom i de två andra gudomliga

personerna, ehuru det inte kan vara i så klar

        och tydlig grad på grund av lågheten i våra nuvarande förhållanden under detta liv.


Och detta är för själen en så hög ära, en källa till

så djup, så sublim glädje, att ingen mänsklig tunga

skulle kunna uttrycka det, och att inget mänskligt

förstånd av sig självt kan ha någon uppfattning

av det.


3.  Ty när själen väl en gång är förenad med Gud,

förvandlad till honom, då utandas hon i Gud

och åt Gud samma andning som Gud, som är i henne, i sig själv utandas åt henne.

j

Det är detta, tror jag, som den helige Paulus har velat säga genom dessa ord:

"Eftersom ni nu är Guds söner, har han sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som i bön ropar till Fadern"

   ( Gal. 4:6 ).


Det är detta som äger rum hos de fullkomliga.


Låt oss i alla fall inte förvånas över att själen

är i stånd till något så upphöjt.


Ty eftersom Gud ger henne nåden att bli gudsliknande och att vara förenad i den Allraheligaste Treenigheten, i vilken hon blir Gud

        genom delaktighet, hur skulle det då kunna vara otroligt att hon också utför förståndets,

      kunskapens och kärlekens handlingar i Treenigheten tillsammans med den, på samma

        sätt som den, fastän på ett delaktigt sätt,

genom att Gud handlar i henne?


4. Eftersom det är så, är det omöjligt att uppnå

en högre vishet, en högre makt; man kan bara låta förstå hur Guds Son har utverkat åt oss att få nå fram till ett så sublimt tillstånd och har vunnit åt

      oss denna så dyrbara nåd att, som den

helige Johannes säger,

#ha fått makt att bli Guds barn" ( joh. 1:12 ).


Därför har han också, säger den helige Johannes vidare, riktat denna bön till sin Fader:


"Fader, jag vill att där jag är, så att de får se min

härlighet, som du har givit mig"   ( Joh. 17:24 ).


Detta vill säga:

Må de genom sin delaktighet i oss fullgöra samma verk som jag av naturen fullgör, det vill säga att de utandas den Helige Ande.


Han har också sagt:


"Fader, icke allenast för dessa här närvarande beder jag, utan ock för dem som genom deras ord kommer till tro på mig, för att de alla må vara ett,

och att såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig,

        också de må vara ett i oss; den härlighet som du givit åt mig, den har jag givit åt dem, för att de

      skall vara ett som vi är ett; jag i dem,

och du i mig, för att de skall vara fullkomligt 

         förenade till ett, så att världen kan förstå

att du har sänt mig, och att du har älskat dem,

      såsom du har älskat mig"  ( Joh. 17:20-23 ).


Han ger dem alltså sama kärlek som han ger sin Son, fastän det inte är av naturen som till Sonen,

      utan som vi sagt genom renhet och förvandling

i kärlek.


Likaså får man här inte tro att Sonen vill säga till Fadern att helgonen skall vara ett till väsen och till naturen, så som Fadern och Sonen är det, utan att de det genom örening i kärlek, så som Fadern och Sonen är det genom enhet i kärlek.


Själarna äger alltså genom delaktighet samma andliga tillgångar som han av naturen äger:


varigenom de verkligen är gudar genom delaktighet, lika Gud, ja, de blir hans följeslagare.


Det är detta som den helige Petrus säger i dessa ord:

"Nåd och frid föröke sig mer och mer hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre Jesus Kristus. 

      Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss medelst sin härlighet

och underkraft.

Genom dem  har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att göra eder delaktiga i gudomlig natur"   ( 2 Petr. 1:2-4 ). 


Dessa ord visar att själen deltar i Guds natur, genom att hon i honom och tillsammans med honom utför den Heliga Treenighetens verk, på det sätt som vi har talat om, på grund av den väsensförening som finns mellan själen och Gud. 


Detta sker naturligtvis inte på ett så fullkomligt sätt som i det kommande livet.


Icke desto mindre, när själen är på jorden uppnår detta tillstånd av fullkomlighet, så ser hon många

spår av det och hon får en försmak av det,

       på det sätt som vi talat om, fastän,

och det upprepar vi, det är omöjligt att uttrycka detta i ord.


5.  O själar, ni är skapade för stora ting!


Ni är kallade att äga dem!

Vad gör ni?

Vad sysselsätter ni er med?


Era inre ögon ser inte längre!

Inför ett så bländande starkt ljus förblir ni blinda!

När så mäktiga röster låter höra sig, förblir ni döva!


Varför ser ni inte att om ni strävar efter denna väldens storhet och ära, så förblir ni små och eländiga, okunniga om alla dessa himmelens skatter och ovärdiga att äga dem?


Här följer nu Brudens andra begäran:


Era önskningar är bara ynkedom, era tillgångar är bara fattigdom.


Bedrövliga blindhet!

Era inre ögon ser inte  längre!

Inför ett så bländande stakt ljus förblir ni döva!


Varför ser ni inte att om ni strävar efter denna världens storhet och ära, så förblir ni små och eländiga, okunniga om alla dessa himmelens skatter och ovärdiga ätt äga dem?


Här följer nu Brudens andra begäran:


      SÅNGEN FRÅN DEN LJUVA NÄKTERGALEN.


6.  Vad som föds i själen genom denna vindens andedräkt, det är den ljuva näktergalens sång.


Liksom den ljuva näktergalens sång låter höra sig på våren, då vinterns kyl och regn är förbi, välljudande för örat och uppfriskande för anden,

så förhåller det sig också i det aktuella umgänget  

      med Gud och i kärleksförvandlingen.


Bruden är hädanefter beskyddda, fri från alla bekymmer och häftiga omkastningar som hör till

tiden, renad, frigjord från alla ofullkomligheter,

        straff och dunkelheter hos den egna naturen,

och hon känner en ny vår stiga upp i sin ande,

där hon hör Brudgummens milda röst, sin underbara näktergal; det är han som vederkvicker

     och förnyar själens substans, när han säger till

henne:

"Stå upp, min älskade, min duva, du min sköna,

och kom hitut; ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.


Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit

då vinträden beskärs, och turturduvan låter höra

sin röst i vårt land"  ( Höga V.  2:10-12).


7.  När bruden hör denna röst från Brudgummen

som genljuder i det innersta av hennes själ,

så förstår hon att alla hennes olyckor är slut

och att hon börjar få njuta av allt gott; och där

        finner hon vederkvickelse, stöd och känslan

av all glädje, och som en ljuv näkteral också hon,

      låter sin röst ljuda och sjunger en ny sång till

Gud, i samstämmighet med honom som är upphov till den; ty när hennes Älskade ger henne

         en sång, så är det för att hon tillsammans

med honom skall stämma upp den inför Gud.


Detta är hans längtan och detta är hans önskan,

så som han i Höga Visan uttrycker det i dessa ord:


"Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut;

du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömslen;

låt mig se ditt ansikte, låt mig höra in röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt"

  ( Höga V. 2:13-14 ). 


Guds hörande symboliserar här hans önskningar

att vi skall lovsjunga honom på ett fulkomligt sätt:

        den röst som han ber Bruden att låta honom höra, är en fullkomlig lovsång, fylld av jubel i Gud.


Men för att den skall vara fullkomlig, säger Brudgummen att hon skall låta den genljuda 

i bergets grottor, det vill säga i de kärleksrika kunskaper om Kristi mysterier, där hon som vi förut

har sagt förenades med honom.


I denna förening jublar hon, och lovsjunger Gud tillsammans med Gud själv, just så som hon älskade honom med honom själv, och därför är också hennes lovsång fullkomlig:

eftersom hon befinner sig i detta tillstånd av fullkomning, utför hon fullkomliga verk, och därför

       klingar hennes röst ljuvligt för Gud och för

henne själv.


Det är detta somm brudgummen säger  i fortsättningen:

"Eftersom din röst är ljuv", inte bara för dig, utan

också för mig, eftersom du är ett med mig,

så låter du höra med mig  och för mig din ljuva

näktergalsröst.


       SKOGSDUNGEN MED SINA LOCKELSER.


8.  Det tredje som Brudgummen sedan skall visa själen, det är, äger hon, SKOGSDUNGEN MED SINA LOCKELSER.


Med skogsdungen menar själen Gud och alla de skapade varelser som är i honom.


På samma sätt som alla träd och alla växter har

sitt liv o ch sina rötter i skogsdungen, så har också

alla skapade varelser i himmelen och på jorden

sina rötter och sit liv i Gud.


Det är där, säger själen, som man skall visa henne Gud, för så vitt som han är liv och vara för alla skapade varelser; hon skall i honom lära känna ursprunget och livslängden hos de skapade

      varelserna och lära känna den själva; ty utan

Gud betyder allt annat mycket litet för henne,

         och hon har ingen önskan att lära känna

det på andligt sätt.


Själen har vidare den livligaste önskan att få se

lockelserna i denna skogsdunge.


Dessa lockelser är inte bara den nåd, den vishet, och de lockelser som Gud ger åt varje skapad

varelse, utan dessutom den harmoni som råder

      mellan alla högre och lägre varelser genom deras överensstämmelse och deras ömsidiga

         underordnande.


Detta är att lära känna de skapade varelserna på kontemplativ väg, och denna kunskap frambringar den renaste glädjen, därför at den innebär att

man känner dem i deras förhållande till Gud.


Här kommer nu det fjärde goda: 


9. Denna natt, i vilken själen önskar att få se

dessa under är kontemplationen; kontemplationen är dunkel; det är därför som man ger den ett annat namn, nämligen mystik teologi, ett utryck som betyder Guds dolda och hemliga vishet och där,

        utan sorl av ord, utan medveten eller hjälp av något kroppsligt eller andligt sinna, liksom i nattens

           tystnad och stillhet, varvid allt det som är förnimmande och naturligt förblir ovetande, där undervisar Guds själen på ett fördolt och hemligt

         sätt, utan att hon förstår hur.

För några andliga författare är det:

att förstå genom att inte förstå.


Denna verkan är inte en handling av det förstånd som filosoferna kallar aktivt, som brukar former,

bilder och föreställningar av föremålen;

      utan av förståndet i den mån det är möjligt eller

passivt, oförmöget till sådana former och bilder,

          men som på ett passivt sätt mottar en substantiell kunskap, meddelad utan minsta ansträngning eller möda från dess sida.


10.  Därför kallas denna kontemplation inte bara

en natt, utan en lugn och klar natt, ty natten kallas lugn och klar när den är ren och utan moln eller dimmor i luften, det är nämligen dessa som hindrar

       natten från att vara ren och klar; på samma sätt

är denna kontemplationens natt för förståndets blick ren, frigjord från alla de moln som former, bilder eller detaljkunskaper utgör och som kan tränga in genom sinnena; den är vidare ren från

           alla de dimmor som känslor och naturliga

böjelser utgör; därför att också kontemplationen

en lugn och klar natt för sinnet och det naturliga

       förståndet, så som Filosofen lär oss

när han säger: 


"Så som solstrålen är mörk och full av skuggor

för fladdermusens öga", så är också de djupaste

och klaraste kunskaper om Guds mörka för vårt gförstånd.


    SÅVÄL SOM LÅGAN SOMM FÖRTÄR


    UTAN ATT ORSAKA LIDANDE.


11.  Själen säger oss i denna vers att Brudgummen beviljar henne allt det föregående med en låga

som förtär utan att orsaka lidande.


Den låga betecknar här Guds kärlek som slutligen har blivit fulländad i själen. 


Ty för att vara fulländad måste kärleken ha dessa två egenskaper:

Den måste förtära och omvandla själen till Gud,

och denna lågans brand och förvandling i själen måste ske utan lidande.


Sålunda är denna flamma en behaglig kärlek;

och när själen har förvandlats i den, föreligger

det fullkomlig överensstämmelse och tillfredsställelse mellan de två parterna;

       hon upp lever alltså inte något lidande vid

denna mer eller mindre djupa förändring,

så som det skedde innan hon ägde denna

fullkomliga kärlek.


Hon har redan nått målet, honhar redan förvandlats

så till Gud och är så helt lik honom, på samma

sätt som det brinnande kolet liknar elden,

det avger inte någon rök eller som tidigare,

       det är inte längre svart och saknar de särskilda accidenser som det hade innan elden helt

förtärde det.


Men dessa egenskaper som kan kallas svärta, rök och lukt orsakar ju oftast en del plåga och besvär för själen vad beträffar hennes kärlek till Gud,

        så länge honi nte har uppnått det tillstånd

av fulländad kärlek, där kärlekselden helt och fullt,

     på ett fullkomligt och ljuvligt sätt, tar henne i besittning; då kommer hon inte längre att uppleva

         någon plåga av lidelsernas rök eller av

naturliga accidenser; hon kommer att bli helt

förvandlad i denna ljuvliga låga, som har förtärt

       henne i fråga om alla dessa ting och förvandlat

henne till Gud, i honom har också alla hennes verk och alla hennes handlingar gjorts gudomliga.


12.  I denna låga vill Bruden, som vi har sagt,

att Brudgummen skall ge henne alla de nådebevis

som hon avser; men hon villinte äga dem,

       inte pröva dem och inte njuta av dem utan

att samtidigt vara upptänd av denna Guds kärlek,

den mest fulländade och ljuvliga.

  


    





     


 




 


 




 

     

 



 


Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 augusti 2016 19:42

ANDLIG SÅNG.  FYRTIONDE STROFEN.


         INGEN SÅG PÅ,


         INTE HELLER AMINADAB HAR VISAT SIG,


         BELÄGRINGEN VAR UPPHÄVD,

  

         OCH RYTTARSKARAN


         STEG NED ATT SKÅDA VATTNEN.


FÖRKLARiNG.


1.  I denna sista strof vill själen fastställa den inställning hon har för att kunna mottaga de nådebevis som man i detta tillstånd får åtnjuta,

och vilka hon har bett sin gudomliga Brudgum om;

        ty utan denna inställning skulle hon varken kunna ta emot dem eller bevara dem, och det är därför som hon för den Älskade framställer följande fyra olika inställningar eller avsikter vilka räcker

      för att nå målet, och detta för att ännu starkare förmå honom at bevilja henne dessa nådegåvor:


Den första är att själen numera är frigjord och skild från allt.


Det andra är att hon har besegrat djävulen och drivit honom på flykten.


Den tredje är att hon har kuvat alla sina lidelser,

såväl som sina naturliga och andliga böjelser. 


Den fjärde är att hennes känslomässiga jag redan har reformerats och renats, i överrensstämmelse

med dennes andliga jag, så att det inte bara

       har upphört att vara henne till hinders,

utan också så att detta känslomässiga jag skall kunna förenas med anden och ta del av

det andliga goda.  


Det är detta som hon framställer i den föreliggande

strofen, när han säger:


                INGEN SÅG PÅ.


2.  Detta betyder:  Min själ är numera så frigjord,

så ensam och så fjärran från alla skapade ting,

både högre och lägre; hon har dessutom trätt in

i en så djup inre samling med dig, min Gud,

      att inget av dessa ting kan få syn på henne,

det vill säga att det skapade inte lyckas ge henne

          något nöje med sina goda egenskaper,

men inte heller någon avsmak eller lida med sitt

elände och sin låghet.


Min själ står så fjärran från alltsammans, att hon

sedan länge har förlorat det ur sikte.


Men det är inte allt, ty


            INTE HELLER AMINADAB HAR VISAT SIG. 


3.  Aminadab föreställer i den Heliga Skrift djävulen, brudsjälens motståndare; han kämpade hela tiden mot henne, och förvirrade henne genom oräkneliga

drag och motdrag i sina frestelser och genom sina

          onda försåt, för att hindra henne att komma in i den dolda fästning som den inre samlingen med

     hennes Älskade är.


Så snart som hon har tagit sin tillflykt till den,

blir hon så benådad och så stark i dygd och så

segerrik, att djävulen inte vågar uppträda inför henne.  


Hon blir verkligen så beskyddad i Guds omfamning,

och hon har vunnit en så fullkomlig seger över djävulen genom att öva sig dygderna, att hon har

        lyckats jaga bort honom genom styrkan

i sina dygder, så att han inte merr visar sig

för henne.


Det är därför som hon nu med all rätt kan säga,

att inte heller Aminadab har  visat sig.


             BELÄGRINGEN VAR UPPHÄVD.


4.   Med ordet BELÄGRING betecknar hon själens lidelser och böjelser som, så länge de inte är besegrade och förintade, omger henne och anfaller henne, därför kallar hon dem en belägring.


Hon säger också att deras belägring nu är upphävd,

och eftersom det förhåller sig så, bönfaller hon

den Älskade att bevilja henne det goda som hon

har bett honom om.


Eftersom belägringen verkligen har upphävts,

så kan den inte längre förhindra den inre frid som

behövs för att kunna ta emot detta goda, äga det

och bevara det.


Hon uttrycker sig på det sättet, därför att det

är nödvändigt att lidelserna hos den själ som   upphöjts till detta tillstånd skall stillas, och att hennes böjelser eller känslor skall tillintetgöras

        för att inte länge orsaka henne bekymmer

och inte längre föra krig mot henne; snarare måste

denna belägring med sina verkningar anpassa sig  

       till själens inre och på sitt eget sätt ingå i

den inre samlingen och ta del i hennes njutningar;

och det är därför som hon sedan säger:


             OCH RYTTARSKARAN


             STEG NED ATT SKÅDA VATTNEN.


5.  Vattnen betecknar själen här den nåd och den

andliga glädje som Gud låter själen få njut av i

detta tillstånd.


Bruden använder ordet ryttarskara för de inre

och yttre krafter hos själens kännnade del, ilska i detta tillstånd, säger hon, stiger ned för att skåda

de andliga vattnen.


Själens kännande del är nu så renad och på något

sätt förandligad, att den med sina kännande

förmögenheter och sina naturliga krafter kan

      samla sig för att på sitt sätt delta i andliga

härligheter som Gud ger åt själen.


Det är detta som David vill förklara för oss med dessa ord:

"Min själ och min kropp gläder sig och njuter av den

levande Guden"  (Ps. 84:3 ).


6.  En sak bör vi lägga märke till.

Bruden säger här inte att ryttarskaran steg ned

för att dricka vattnen, utan att den steg ned för

att skåda vattnen; ty denna kännande del av 

          själen och dess förmögenheter kan inte, egentligt talat, smaka eller på ett väsentligt sätt

uppleva de andliga härligheterna;

     den kännande delen står inte i något som helst förhållande till dem, varken i denna världen eller

         i den kommande; men till följd av ett visst

överflödande från anden mottar den vederkvickelse

   och njutning från dessa andliga härligheter;

         därigenom dras de kroppsliga förmögenheterna och krafterna in i den inre samlingen, där själen får dricka de andliga

      härligheterna; och det är detta som menas med att ryttarskaran ------ förmögenheter och sinnen ------

          stiger ned för att skåda vattnen, och alltså

inte för att dricka av dem på ett väsentligt sätt;

men som vi har sagt, de får del av det

      överflödande av härligheterna som sker från

själen till dem.


Själen säger här att ryttarskaran steg ned;

hon valde detta ord framför andra för att låta oss förstå att alla dessa förmögenheter stiger ned

       och lämnar sina naturliga verksamheter för tt träda in i den inre samlingen.


Dit in ber vi Jesus Kristus, vår underbare Brudgum, att låta alla dem få inträda som åkallar hana

heliga Namn.


Åt honom äran och härligheten, liksom åt Fadern

och den Helige Ande, i evigheternas evighet. Amen. 

 






Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 augusti 2016 19:42

TREDJE BOKEN.  KAPITEL.  1.


DÄR RENINGEN I DEN AKTIVA NATTEN HOS


MINNET OCH VILJAN BEHANDLAS.


DET UNDERVISAS OM DEN HÅLLNING SOM


SJÄLEN 


BÖR INTA TILL DESSA TVÅ


SJÄLSFÖRMÖGENHETERS FÖRNIMMELSER,


FÖR ATT NÅ FRAM TILL FÖRENINGEN MED GUD


GENOM FULLÄNDNING AV HOPPET


OCH KÄRLEKEN.


KAPITEL  1.


1.  Vi har i det föregående visat hur den första själsförmögenheten, förståndet, måste renas i alla sina förnimmelser genom den första teologala

dygden, tron.


Först när detta har skett, kan själen genom denna

själsförmögenhet förena sig med Gud på den ena

trons väg.


Nu återstår oss att ge liknande anvisningar för

de båda andra själsförmögenheterna, minnet

och viljan.


Ty  också dessa måste först renas i sina förnimmelser, så att själen också genom dem kan förena sig med Gud i ett fulländat hopp och en

fulländad kärlek.


Det är detta som vi i korthet skall göra i denna

tredje bok.


Vi är nu klara med förståndet.


På sitt sätt är det som en uppsamlingsplats för alla övriga föremål.


Därmed har vi fullgjort en stor del av den uppgift som vi har förelagt oss.


Det blir alltså inte nödvändigt att behandla dessa båda själsförmögenheter lika utförligt.


I själva verket är det omöjligt att en andlig människa, som underordnar sitt förstånd under tron

i enlighet med vår undervisning, skulle kunna underlåta att samtidigt också öva de två andra

       själsförmögenheterna i de båda andra dygderna, hoppet och kärleken.

 

Ty de enas verksamhet är beroende av de båda

andras.


2.  För att nu i fortsättningen följa den inslagna vägen och samtidigt ge en bättre förståelse av ämnet, måste vi tala om det på ett tydligt

och klart sätt.


Vi skall här alltså tala om de förnimmelser som

är utmärkande för var och en av dessa själsförmögenheter, och främst om minnets förnimmelser.


Jag kommer att göra de särskiljande indelningar som behövs för vårt syfte.


Till grund för dessa indelningar kan vi ordna dess föremål i tre grupper:

de naturliga, de imaginära och de andliga.


Altefter dessa tre grupper av föremål finns det också tre slag av kunskapsformer för minnet:


de naturliga, de övernaturliga och de andligt imaginära.


3.  Dessa kunskapsformer skall vi med Guds hjälp här behandla, och vi skall börja med de naturliga, som har de mera yttre förmålen till innehåll.


Därefter skall vi tala om viljans böjelser, och därmed kommer vi att avsluta denna tredje bok

om den aktiva natten i anden. 


        

 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards