ANDLIG SÅNG.  TRETTIOFJÄRDE STROFEN.

DEN VITA LILLA DUVAN

HAN ÅTERVÄNT TILL ARKEN MED SIN KVIST,

OCH REDAN HAR TURTURDUVAN

ÅTERFUNNIT SIN EFTERLÄNGTANDE FÄRDKAMRAT

PÅ DE GRÖNSKANDE STRÄNDERNA.

FÖRKLARING.

1.  Det är Brudgummen som talar i denna strof.

Han besjunger själens renhet i detta tillstånd, hennes rikedomar och den belöning hon fått för

att hon har förberett sig och har lidit för att nå fram till honom.

Han besjunger likaså den lycka hon fått genom att finna sin Brudgum i denna förening.

Han låter henne också förstå att hans egna önskningar har gått i fullbordan, eftersom själen

i honom har fått all glädje och vederkvickelse efter att har utstått livets och den gångna tidens

lidande och ångest.

Dessa är hans ord:

       DEN VITA LILLA DUVAN.

2.  Han kallar själen för en vit liten duva, på grund av den vishet och renhet som hon fått av den nåd

hon funnit i Gud, och han tillägger att hon

      HAR ÅTERVÄNT TILL ARKEN MED SIN KVIST.

3.  Här liknar han själen vid duvan i Noarks ark, och symboliserar genom hennes flygande av och an det som hände själen:

Sedan duvan hade flugit ut ur Noarks ark återrvände

hon dit med en olivkvist i näbben, som ett tecken

på att Guds förbarmande äntligen hade tvingat 

         tillbaka syndaflodens vatten, som hade uppslukat hela jorden ( 1 Mos. 8:11 ).

På samma sätt flög den själ vi talar om ut ut Guds

allmakts ark den dag hon skapades.

Och sedan hon trängt igenom syndernas

och ofullkomligheternas syndaflod, såväl som detta

livs plågor och prövningar, så återvänder hon därefter till arken i sin Skapares famn; hon bär

       olivkvisten: bilden av den mildhet och det förbarmande som Gud har använt mot henne

när han lyfte upp henne till ett så högt tillstånd

           av fullkomning, och när Gud befriade

henne och när han gjorde henne segerrik mot hennes fiender som förde krig mot henne

      och riktade alla sina batterier mot henne

för att hindra henne från att uppnå denna ynnest;

    det är därför som olivkvisten hon bär

utvisar den seger hon har vunnit över sina

          fiender och den belöning hon fått genom

sina förtjänster. 

Sålunda återvänder nu den lilla duvan till sin Guds ark helt vit och helt ren så som hon flög ut den dag hon skapades, men dessutom bär hon den olivkvist hon betecknar den belöning hon vunnit och den frid som är frukten av hennes seger.

   OCH REDAN HAR TURTURDUVAN

  ÅTERFUNNIT SIN EFTERLÄNGTADE FÄRDKAMRAT

  PÅ DE GRÖNSKANDE SRÄNDERNA.

4.   Här ger Brudgummen ett annat namn åt själen, nämligen turturduva, därför att hon liknar då den lilla turturduva som nyss har funnit den färdkamrat som hon längtade efter.

Denna liknelse förstår man bättre om man vet vad turturduvan gör, efter vad som berättas:

Så länge som hon inte har funnit sin färdkamrat sätter hon sig inte på någon grön kvist;

          hon dricker inte klart eller friskt vatten,

hon sätter sig inte i skuggan; hon förenar sig inte

med andra fåglar; men är hon slutligen finner

             den Älskade som hon skall sluta sig samman med, då njuter hon av allt detta.

Det sker på samma sätt med själen.

Innan hon uppnår den andliga föreningen med sin Älskade är hon tvungen att vilja avhålla sig från

alla glädjeämnen, vilket symboliseras av att inte

slå sig ner på någon grön kvist; vidare avhåller hon sig från äran, härligheten och glädjen i denna värld,

       d.v.s hon dricker inte klart och friskt vatten;

hon avhåller sig från alla världens vederkvickelser och ynnestbevis, d.v.s hon njuter inte av skuggan,

           hon stöder sig inte på något skapat,

utan jämrar sig i sin avskildhet från allt detta

som hör jorden till, ända till dess att hon funnit sin Brudgum.

5.  Och liksom själen innan hon har uppnått detta

tillstånd gör precis som turturduvan för att söka efter sin Älskade, utan att finna eller vilja finna någon tröst eller vederkvickelse annat än i bara

honom, så besjunger Brudgummen i denna strof 

          slutet på sin Bruds prövningar och fullbordan

av hennes önskningar, när han säger:

OCH REDAN HAR TURTURDUVAN, ÅTERFUNNIT

SIN EFTERLÄNGTADE FÄRDKAMRAT, PÅ DE GRÖNSKANDE STRÄNDERNA.

Deta betyder att hon redan slå sig ner på en grön kvist, då hon finner sin högsta fröjd i sin Älskade;

       redan dricker hon den höga kontempltionens

och Guds visdoms klara vatten; hon läskar sig

med ett friskt vatten, som just är den vederkvickelse som hon finner i sin Älskade;

          hon slår sig dessutom ner i skuggan av hans

beskydd och hans nåd, som hon så har längtat efter;

       och där uppfylls hon av tillfredsställelse

och förvandlas på ett underbart, udomligt sätt.

Det var detta som Bruden i Höga Visan gladde sig

åt när hon sade:

"Ljuvligt är mig att sitta i hans skugga,

och söt är hans frukt för min gom"  ( Höga V. 2:3 ).