skrattet

Alla inlägg den 29 juli 2016

ANDLIG SÅNG. TRETTIOFEMTE STROFEN. I ensamhet hon levde.

Kommentera

Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 juli 2016 07:50

ANDLIG SÅNG. TRETTIOFEMTE STROFEN.

I ENSAMHET HON LEVDE,

I ENSAMHET REDDE HON SITT BO,

I ENSAMHETEN BELEDSAGADE HENNE

ENSAM HENNES ÄLSKADES,

SJÄLV I SIN ENSAMHET SÅRAD AV KÄRLEKEN.

FÖRKLARING.

1. Brudgummen fortsätter sin framställning

och visar den tillfredsställelse han känner när han ser den ensamhet som själen befann sig i före denna förening, och den ensamhet som hon nu

befinner sig i, i förhållande till mödor,

prövningar och svårigheter; och eftersom hon i sin Älskade har inrättat en boning full av frid och glädje, så är hon främmande för alla skapade ting och befriad från deras oordning.

Brudgummen visar också sin glädje över att denna själens ensamhet har varit den väg som hon har följt för att verkligen få bli ledd och styrd av den

Älskade.

Detta kunde inte förverkligas tidigare, ty hon hade inte rett sitt bo i ensamheten, det vill säga

att hon hade ännu inte tillägnat sig den fullkomliga

vana och dygd som ensamheten är; men numera

har hon letts fram till detta och av Guds Ande

inriktats på de gudomliga tingen.

Han förklarar att det är han som inte bara leder henne in i denna ensamhet, utan att det också

är han ensam som styr henne och att han står i

förbindelse med henne utan änglarnas förmedling och utan människors, utan syner

eller uppenbarelser.

Han har fattat kärlek till henne, så som hon till honom.

Han är sårad av den kärlek som hon visar honom

i denna ensamhet, såväl som av den andliga frihet som denna ensamhet ger henne, ty han hyser

en djup kärlek till ensamhet.

Därför säger han också:

I ENSAMHET HON LEVDE.

2. Vår lilla turturduva, alltså själen, levde ju i ensamhet innan hon fann den Älskade i detta tillstånd av förening, ty en själ som längtar efter Gud finner ingen glädje i ngot sällskap;

allt umgänge är närmast en börda för henne;

med ett ord, allting orsakar henne bara en ännu

djupare ensamhet, ända till dess att hon

finner sin Älskade.

I ENSAMHET REDDE HON SITT BO.

3. Den ensamhet som själen tidigare levde i bestod i att av kärlek till Brudgummens försaka allt denna

världens goda, så som vi har berättat om turturduvan, och att arbeta på sin fullkomning,

att vinna denna fullständiga ensamhet där hon

förenas med Ordet, och följaktligen också vinner

all vederkvickelse och fullkomlig vila;

denna nåd betecknas här med det bo som det talas om, symbolen för vila och frid.

Den ensamhet som själen tidigare levde i och som hon övade sig i under prövningar och ångest

därför att hon alltjämt var ofullkomlig,

den ensamheten har nu blivit till hennes vila

och vederkvickelse, därför att hon nu i Gud har förvärvat den på ett fullkomligt vis.

Och detta är den inre meningen med Davids ord:

"Ty sparven har funnit ett hus och svalan

ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar"

( Ps. 84:4 ).

Själen inrättar sin boning i Gud, där hon finner

tillfredsställelse för sina begär och sina krafter.

I ENSAMHETEN BELEDSAGADE HENNE.

4. Och detta är det som Brudgummen här vill säga.

I denna ensamhet, där själen är frigjord från allt skapat och ensam med Gud, är det han som leder och styr henne och lyfter henne upp til det

himmelska tingen.

Han lyfter hennes förstånd till de gudomliga kunskaperna, detta förstånd som numera lever i ensamhet och skild från alla motsatta och främmande kunskaper.

Han sätter på ett fritt sätt hennes vilja i rörelse mot Guds kärlek, ty henne vilja lever numera i ensamhet den också, och är befriad från alla

andra känslor.

Han fyller hennes minne med gudomliga kunskaper,

ty det lever likaså i ensamhet och avskilt från alla

andra tankar och föreställningar.

Alltsedan själen på så sätt har renat sina själsförmögenheter och tömt dem på alla lägre ting och på alla anspråk på de högre tingen, och när han sålunda har lämnat dem i fullständig ensamhet,

så uppfyller Gud omedelbart hennes krafter

och själsförmögenheter med sådant som är osynligt och gudomligt.

Det är Gud som är hennes ledare i denna ensamhet.

Det är detta som den helige Paulus säger när han talar om de människor som är fullkomliga:

"De drivs av Guds Ande" ( Rom. 8:14 ).

Det vill med andra ord säga:

I ENSAMHETEN BELEDSAGADE HENNE

ENSAM HENNES ÄLSKADE.

5. Han vill säga att han inte bara leder själen i hennes ensamhet, utan också att det han själv somm ensam handlar i henne utan hjälp av någon mellanhand;

den särskilt utmärkande egenskapen hos själens förening med Gid i det andliga äktenskapet,

det är att Gudhandlar i henne och meddelar sig

med henne genom sig själv ensam, utan medhjälp av änglarna som förut och utan medhjälp

av de naturliga själsförmögenheterna.

De yttre och de inre sinnena, alla skapade varelser

tillsammans gäller att biträda Gud, när han ger de underbara nådebevis av övernaturligt slag som tillhör det andliga äktenskapets tillstånd.

Ty dessa nådebevis överstiger all själens duglighet, alla hennes handlingar och ansträngningar;

Gud ensam skapar fram dem i henne.

Orsaken till dem är at han finner henne ensam,

som vi har sagt; och därför vill han inte heller ge henne förmågan att utnyttja något annat sällskap än honom själv, och inte heller låta henne lita på någon annan än honom själv.

Likaså är det rätt att den själ som har lämnat allt,

har gått förbi alla förmedlare och lyfter sig upp

över allt detta för att nå fram till Gud, för den själen

skal Gud själv vara ledaren och medlet som hon

brukar för att få njuta av honom själv.

Då själen har höjt sig upp alla ting och lever i ensamhet, ovan alla ting, då tjänar henne alla

till nytta och är henne inte till någon som helst hjälp

för att komma högre.

Endast Ordet, hennes Brudgum, kan hjälpa henne.

Han är till den grad gripen av kärlek till henne, att han vill vara ensam om att överhopa henne med

sina ynnestbevis.

Och därför säger han genast att han är

SJÄLV I SIN ENSAMHET SÅRAD AV KÄRLEKEN.

6. Tynär själen blivit ensam och avskild från alla ting av kärlek till sin Älskade, så grips han av den djupaste kärlek till denna ensamhet.

Likaså har Bruden gripits av kärlek till honom

i ensamheten; där blir hon sårad av kärlek till honom.

Och det är därför som han inte vill lämna henne ensam; ty han är också sårad av kärlek till henne, och i den ensamhet hon befinner sig i av kärlek

til honom, vill han vara hennes ledare;

han ger sig åt henne och uppfyller alla hennes

önskningar, vilket han inte skulle ha gjort om

han inte hade funnit henne i ensamhet.

Därför har Brdgummen sagt om själen genom profeten Hosea röst:

"Jag skall föra henne in i ensamheten och där skall

jag tala till hennes hjärta" ( Hos. 2:14 ).

När han säger att han skall tala till hennes hjärta, lovar han att ge sig själv till henne, ty att tala

till hjärtat, det är att tillfredsställa hjärtat,

och hjärtat kan inte tillfredsställas med någonting

mindre än Gud.

Allmänt

Dela · Kommentera

SISTA SAMTAL. Lilla Therese.

Kommentera

Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 juli 2016 07:49

FRÅGA ETT.

Hur är hennes relation till Jungfru Maria?

Augusti. 21. 1897.

3. O vad jag gärna skulle vilja ha varit präst för att kunna predika om Jungfru Maria!

En enda gång hade räckt för mig för att säga allt

vad jag tänker om det ämnet.

Först skulle jag ha klargjort hur litet man i själva verket vet om hennes liv.

Man borde alltså inte berätta helt osannolika

ting eller något som man inte har en aning om,

t.ex att Jungfru Maria som helt liten, bara tre år gammal, gick till templet för att offra sig åt Gud

och att hon i sitt inre brann av kärlek, ja, att hon

var uppfylld av synnerligen upphöjda känslor.

I stället var det kanske så att hon gick dit helt enkelt för att vara lydig mot sina föräldrar.

Och varför skall man gå ännu längre och säga

att Jungfru Maria alltid hade Jesu lidande inför sina ögon ända från den stund då hon fick höra de profetiska ord som den gamle Symeon yttrade:

"Genom din själ skall ett ett smärtans svärd gå"

( Luk. 2:35 ).

Dessa ord var inte något som gällde nuet, det förstår du väl, min lilla moder, nej, det var en allmän

förutsägelse för framtiden.

För att en predikan om Jungfru Maria skall göra mig gott och jag skall tycka om den, måste jag i den

få se hennes verkliga liv och inte det liv som man antar att hon levde, och jag är säker på att hennes verkliga liv var mycket enkelt

och okomplicerat.

Man framställer henne som om hon vore helt ouppnåelig, men man borde i stället framställa

henne som möjlig att efterlikna, ställa fram hennes

dygder i ljuset och säga att hon levde av tro som vi och ge bevis på detta ur evangeliet.

Vi vet mycket väl att Jungfru Maria är Himlens och jordens drottning, men hon är mer än drottning,

och man får inte säga att hon genom sina företräden förminskar alla de andra helgonens härlighet, som solen får stjärnorna att försvinna

när den stiger upp.

En moder som får sina barns härlighet att förminskad!

Men jag tror att det förrhåller sig precis tvärtom,

jag tror att det är så att hon kommer att föröka de utvaldas härlighet i rikt mått.

Visst är det bara att tala om hennes företräden, men man får inte bara tal om det, och om man under en predikan är tvungen att från det första ordet till det sista brista ut och ropa o! o!,

så får man snart nog!

Vem vet, kanske går det då så långt att en eller annan själ får en viss känsla av motvilja inför en

så överlägsen varelse och äger för sig själv:

"Om det förhåller sig så, då kan man lika bra dra sig undan i ett hörn och stråla där bäst man kan!"

Det som Jungfru Maria har mer än vi, det är att hon

inte kunde synda, att hon var fri från ursyndens fläck, men å andra sidan hade hon ju mycket mindre tur än vi, för hon hade ju ingen Jungfru Maria

att älska!

Och det är ju en extra stor lycka för oss, en lycka som hon inte fick erfara.

Nåväl då, egentligen har jag ju sagt allt som jag skulle ha predikat om henne i min sång:

Varför jag älskar dig, o Maria.

Sid. 141-142.

Maj. 01. 1897.

2. Idag har mitt hjärta varit hittils uppfyllt av himmelsk frid. Igår bad jag mycket tillJungfru Maria,

för jag tänkte på hennes vackra månad skulle börja.

Juni. 04. 1897.

1. Jag bad Jungfru Maria att jag inte mer skulle vara så dåsig och frånvarande som jag hade

varit den sista tiden, för jag märkte klart och tydligt att jag gjorde er ledsna.

Och nu i kväll bönhörde hon mig.

ÄNGLARNA KOMMER SÄKERT OCH HÄMTAR DIG, SADE SYSTER GENEVIEVE.

O VI SKULLE SÅ GÄRNA VILJA SE DEM!

Jag tror då inte att ni kommer att få se dem,

men det hindrar inte att de ändå är där .....

Men jag skulle i alla fall gärna vilja få en vacker

död för att breda er glädje.

Jag har bett Jungfru Maria om den saken.

Men jag har inte bett Gud om det, för jag vill låta honom göra som han vill.

Att be Jungfru Maria om något, det är inte samma sak.

Hon vet med sig vad hon bör göra med mina små önskningar, om hon skall framföra dem eller ej .....

I sista hand är det hon som får avgöra saken och på så sätt blir inte Gud tvingad att bönhöra mig

utan han får göra sin vilja i allt.

FRÅGA TVÅ.

Hur påverkas du av hennes sätt att tala om

sin egen död?

Maj. 05. 1897.

1.Maj Det är inte "döden" som skall komma och hämta mig utan den gode Guden.

Döden, det är inte någon vålnad eller ett otäckt

spöke så som man ibland framställer det på

vissa bilder.

I katekesen står det att "döden är åtskiljandet

av själen från kroppen."

Ja, det är bara det!

MAJ. 21 till 26.

3. När jag är död, får man inte stapla upp en massa

kransar runtomkring mig som man gjorde med

moder Genevieve.

Till dem som vill ge kransar skall ni säga

att jag hellre vill att de friköper små negrer

för dessa pengar.

Det är något som skulle glädja mig.

Maj. 27. 1897.

2. Jag är inte minsta rädd för den sista kampen

och inte heller för lidandena som sjukdomen kan

vålla mig, hur stora de än må bli.

Gud har alltid bistått mig, han har hjälpt mig och lett mig vid handen ända från min spädaste

barndom ........ Jag är helt förvissad om att han

kommer att fortsätta att bistå mig ända fram

till slutet.

Det kan väl hända att jag inte orkar mer, men det

kan aldrig bli för mycket för mig,

det är jag säker på.

3. Jag vet inte när jag skall dö, jag tror att det

blir snart.

Det finns många skäl till att jag kan vänta mig det.

4. Jag längtar inte mer efter att få dö än efter att få leva, det vill säga om jag nu finge välja, så skulle

jag föredra att få dö.

Men eftersom det är Gud som väljer för min räkning, så föredrar jag det som han vill.

Det som han gör, det är jag föredrar.

5. Om jag blir frisk igen, får man inte tro att det kommer att göra mig förvirrad eller kullkasta mina

små planer.

Inte det allra minsta!

Åldern betyder ingenting i Guds ögon och jag skall

nog kunna ordna det så för mig att jag förblir ett

litet barn, även om jag får leva mycket länge.

Juni. 05. 1897.

4. Om ni en morgon skulle finna mig död,

så sörj inte över den saken.

Det skulle ju betyda att vår Pappa i himmelen helt enkelt hade kommit och hämta mig.

Det är sant att det är en stor nåd att få ta emot Sakramenten, men när Gud inte tillåter det,

är det bara i alla fall.

Allt är nåd.

Juni. 15. 1897.

3. Jag vet inte när jag kommer att dö, jag har inte

längre något förtroende för den här sjukdomen.

Även om jag skulle få de sista sakramenten,

så tror jag ändå att jag skulle kunna hämta mig.

Verkligt säker på min sak blir jag inte förrän

jag har kommit över tröskeln och vilar

i Guds armar.

Juni. 27. 1897.

När jag kommer till Himlen skall jag säga så mycket vackert om in lilla moder till alla helgonen,

att de får stor lust att ta henne till sig.

Jag skall alltid vara kvar hos min lilla moder.

Jag skall be helgonen att komma med mig ner i alla otäcka källare för att beskydda henne,

och vill de inte det, ja, då kommer jag på egen hand.

Juni. 29. 1897.

1. Hör nu vad som har hänt: eftersom jag låg för

döden, var de små nglarna fullt sysselsatta med

allt slag sfina förberedelser för att kunna

ta emot mig.

Men de blev trötta och somnade.

Ack ja, de små barnen, dom sover länge dom!

Och man vet aldrig när de vaknar igen .....

September. 04. 1897.

7. Och min lila moder, jag föredrar inte något framför något annat, och jag skulle inte kunna säga som vår moder den helig Teresa:

"Jag dör av att inte dö".

Det som Gud föredrar och väljer åt mig, det är det

som jag tycker bäst om.

FRÅGA TRE.

Hon lever helt i överlåtelse åt Gud.

Hur märker man det?

Maj. 21 -26. 1897.

11. O men vem skall då säga mig vad Gud tycker?

Allt detta funderade jag på, när jag fick ditt lilla brev.

Där sade du till mig att allt i mig behagade dig,

att jag var speciellt älskad av Gud och att han inte hade låtit mig stiga upp för fullkomlighetens branta

trappa som de andra fick göra, utan han hade

placerat mig i en hiss för att jag skulle komma fortare fram till honom.

Först blev jag rörd, men hela tiden hindrades jag

att njuta helt och fullt, när jag tänkte på att din

kärlek gjorde att du inte såg verkligheten

som den är.

Då tog jag mitt lilla evangelium och bad Gud att

trösta mig, att själv svara mig ..... och se då träffade jag på detta stycke, som jag aldrig tidigare lagt

märke till:

"Den som Gud sänt , han talar samma ord som Gud,

ty Gud ger honom sin Ande utan mått" ( Joh. 3:34 ).

Och då måste jag gråta av glädje, och när jag vaknade i morse var jag fortfarande helt övrerlycklig.

Det är du, min lilla moder, som Gud har sänt till mig, det är du som har fostrat mig, det är du som har fått mig att träda in i Karmel.

Alla stora nådebevis som jag har fått under mitt liv, har jag fått genom dig.

Du talar samma ord som Gud, och därför tror jag

nu att Gud är mycket nöjd med mig,

efterom det är du som säger det.

Maj. 26. 1897.

Men så plötsligt fick jag syn på en av nunnorna,

och det var den snällaste man kunde tänka sig,

som tittade åt mitt håll och böjde sig framåt

samtidigt som hon gav mig ett leende som

igenkänningstecken.

Och det var min lilla moder!

Genast kom jag att tänka på min dröm:

på hur moder Anna av Jesus log mot mig och smekte mig, och samma känsla av ömhet uppfyllde mitt inre.

Jag sade för mig själv:

det är alltså på det sättet som helgonen känner mig och älskar mig.

Det är så de ler mot mig däruppifrån och inbjuder mkig att förena mig med dem.

Och då började tårrana att strömma .....

Det var många år sedan jag grät så mycket.

Ack vilka ljuva tårar!

Juni. 29. 1897.

3. Min själ är i landsflykt.

Himlen är stängd för mig och från jorden får jag

bara ta emot prövningar......

Visst inser jag att man inte tror att jag är sjuk,

men det är Gud som tillåter det.

September. 3. 1897.

8. O ja, jag längtar efter Himlen!

"Riv sönder den väv som hindrar detta ljuvliga möte", o min Gud!

September. 4. 1897.

1. Det är så jag handlat gentemot Gud och det

är därför som jag kommer att bli så väl mottagen

av honom när jag dör.

September. 8. 1897.

Det beror på alla de ömhetsbevis som Gud ger mig.

Till det yttre är jag överhopad av sådan, min i mitt inre är jag alltid prövad ...... men samtidigt

i frid".

Sptember. 30. 1897.

Alla mina små önskningar har blivit uppfyllda.....

Då borde ju också den stora

( ATT DÖ AV KÄRLEK ) bli det!

VÅR KÄRA LILLA TERESES SISTA ORD

30 SEPTEMBER.

O detta är verkligen det rena och oblandade lidandet, för det finns ingen tröst!

Nej, absolut ingen!

O min Gud !!!!!! Jag älskar ändå den gode Guden .... O du min goda Jungfru Maria,

kom till min hjälp!

Om det är detta som är dödskampen, vad skall

då inte döden vara?

O min moder, jag kan försäkra dig att kalken

är fylld till brädden!

Ja, min Gud, må allt ske som du vill, men förbarma dig över mig!

Mina små systrar, mina små systrar ......

Min Gud, in Gud, förbarma dig över mig.

Jag står inte ut mer ...... jag står inte ut mer! .......

och ändå måste jag stå ut med mer .......

Jag är ....... förkrossad ..... Nej, jag hade aldrig kunnat tro att man kunde lida så mycket ......

nej, aldrig, aldrig!

O min moder, jag tror inte längre på döden för min del .......

nu tror jag bara på lidandet!

I morgon kommer det att bli ännu värre!

Nå då så, så mycket bättre då!

FRÅGA FYRA.

Kan hennes exempel hjälpa dig i din överlåtelse?

April. 18. 1897.

1. Ibland behövs det till exempel bara att jag medan jag lyssnar kan titta ut genom fönsret och i mitt inre får glädja mig åt anblicken av himlen

och träden ......

Förstår du vad jag menar?

Nyss när jag fick föra en svår kamp för syster N:s

skull, njöt jag av at kunna titta på hur de vackra skatorna bråkade med varandra ute på ängen,

och min frid var lika stor som under bönen .....

Jag har fått kämpa mycket med ....... och jag är

helt utröttad! Men tro inte att jag är rädd för striden!

Det är Guds vilja att jag skall kämpa ända tills jag dör. O min lilla moder, bed för mig!

April. 18. 1897.

4. Godhet får inte urartas till svaghet.

När man har tillrättavisat någon med rätta, måste man stå fast vid det och inte låta sig bevekas,

så att man blir ledsen över att ha sårat någon

och ser hur hon lider och gråter.

Att springa efter den man sårat för trösta henne,

det innebär att tillfoga henne mer skada än nytta.

Att överlämna henne åt sig sjlv, det innebär att hon

själv måste ta sin tillflykt till Gud och så få se sina fel och bli ödmjuk.

Annars skulle hon ju bli van vid att tröstad efter en välförtjänst skrapa och då skulle hon i liknande fall bete sig som en bortskämd barnunge, som tredskas

och skriker ända tills mor kommer och torkar

bort dess tårar.

Maj. 9. 1897.

1. Utan att förhäva oss kan vi påstå att vi fått

motta nådebevis och insiter av högst ovanligt slag.

Vi är i sanningen.

Vi ser saker och ting i deras rätta ljus.

2. Jag kan försäkra dig att också jag kan erfara

den känslan som du talar om.

Men jag låter mig aldrig fångas i den fällan,

för jag väntar mig ingen lön här på jorden.

Allt vad jag gör det gör jag för Gud, och på så sätt

kan jag inte gå miste om något och blir alltid mycket väl lönad för den möda jag gör mig för

att tjäna min nästa.

3. Om Gud ---- vilket är alldeles omöjligt ----

inte såg mina goda gärningar, så skulle jag inte sörja det minsta över det.

Jag älskar honom så högt att jag önskar at jag kunde bereda honom nöje utan att han ens visste att det var jag som gjorde det.

När han vet om det och ser det, är han liksom förpliktad att "löna mig", och jag skulle vilja bespara honom det besväret.

Juni. 22. 1897.

Hur väl förstår jag inte vår Herres ord till vår

heliga moder Teresa:

"Min dotter, vet du vilka de är som i sanning älskar

mig?

Det är de som erkänner att allt som inte har något

med mig att göra blott och bart är lögn".

O min lilla moder, jag känner så väl att det är sant.

Ja, allt utom Gud är fåfänglighet.

September. 24. 1897.

4. Jag skullevilja springa omkring på Himlens ängar .......

Jag skulle vilja springa omkring på de ängar där gräset inte blir nertrampat och därdet finns vackra blommor som inte vissnar och söta små barn

som är små änglar.

Nej, då när jag inte står ut mer, så står jag inte ut mer, och sedan får det vara bra med den saken!

5. Jag hade sådan lust att säga till doktor de

Corniere:

Jag måste skratta, för ni har trots allt inte kunnat hindra mig från att ge mg iväg till Himlen.

Men när jag väl kommit dit, så skall jag som straff

se till att ni inte får komma dit så snart.

6. Snart kommer jag bara att tala änglarnas språk.

7. Oj då, men om jag hamnar hos seraferna, så skall jag minsann inte göra som de, så det så!

De betäcker sig ju alla med sina vingar i Guds åsyn,

men jag, jag skall akta mig mycket noga för att betäcka mig med mina vingar. ( jfr. Jes. 6:2 ).

Allmänt

Dela · Kommentera

ANDLIG SÅNG. TRETTIOFJÄRDE STROFEN. Den vita lilla duvan.

Kommentera

Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 juli 2016 07:49

ANDLIG SÅNG. TRETTIOFJÄRDE STROFEN.

DEN VITA LILLA DUVAN

HAN ÅTERVÄNT TILL ARKEN MED SIN KVIST,

OCH REDAN HAR TURTURDUVAN

ÅTERFUNNIT SIN EFTERLÄNGTANDE FÄRDKAMRAT

PÅ DE GRÖNSKANDE STRÄNDERNA.

FÖRKLARING.

1. Det är Brudgummen som talar i denna strof.

Han besjunger själens renhet i detta tillstånd, hennes rikedomar och den belöning hon fått för

att hon har förberett sig och har lidit för att nå fram till honom.

Han besjunger likaså den lycka hon fått genom att finna sin Brudgum i denna förening.

Han låter henne också förstå att hans egna önskningar har gått i fullbordan, eftersom själen

i honom har fått all glädje och vederkvickelse efter att har utstått livets och den gångna tidens

lidande och ångest.

Dessa är hans ord:

DEN VITA LILLA DUVAN.

2. Han kallar själen för en vit liten duva, på grund av den vishet och renhet som hon fått av den nåd

hon funnit i Gud, och han tillägger att hon

HAR ÅTERVÄNT TILL ARKEN MED SIN KVIST.

3. Här liknar han själen vid duvan i Noarks ark, och symboliserar genom hennes flygande av och an det som hände själen:

Sedan duvan hade flugit ut ur Noarks ark återrvände

hon dit med en olivkvist i näbben, som ett tecken

på att Guds förbarmande äntligen hade tvingat

tillbaka syndaflodens vatten, som hade uppslukat hela jorden ( 1 Mos. 8:11 ).

På samma sätt flög den själ vi talar om ut ut Guds

allmakts ark den dag hon skapades.

Och sedan hon trängt igenom syndernas

och ofullkomligheternas syndaflod, såväl som detta

livs plågor och prövningar, så återvänder hon därefter till arken i sin Skapares famn; hon bär

olivkvisten: bilden av den mildhet och det förbarmande som Gud har använt mot henne

när han lyfte upp henne till ett så högt tillstånd

av fullkomning, och när Gud befriade

henne och när han gjorde henne segerrik mot hennes fiender som förde krig mot henne

och riktade alla sina batterier mot henne

för att hindra henne från att uppnå denna ynnest;

det är därför som olivkvisten hon bär

utvisar den seger hon har vunnit över sina

fiender och den belöning hon fått genom

sina förtjänster.

Sålunda återvänder nu den lilla duvan till sin Guds ark helt vit och helt ren så som hon flög ut den dag hon skapades, men dessutom bär hon den olivkvist hon betecknar den belöning hon vunnit och den frid som är frukten av hennes seger.

OCH REDAN HAR TURTURDUVAN

ÅTERFUNNIT SIN EFTERLÄNGTADE FÄRDKAMRAT

PÅ DE GRÖNSKANDE SRÄNDERNA.

4. Här ger Brudgummen ett annat namn åt själen, nämligen turturduva, därför att hon liknar då den lilla turturduva som nyss har funnit den färdkamrat som hon längtade efter.

Denna liknelse förstår man bättre om man vet vad turturduvan gör, efter vad som berättas:

Så länge som hon inte har funnit sin färdkamrat sätter hon sig inte på någon grön kvist;

hon dricker inte klart eller friskt vatten,

hon sätter sig inte i skuggan; hon förenar sig inte

med andra fåglar; men är hon slutligen finner

den Älskade som hon skall sluta sig samman med, då njuter hon av allt detta.

Det sker på samma sätt med själen.

Innan hon uppnår den andliga föreningen med sin Älskade är hon tvungen att vilja avhålla sig från

alla glädjeämnen, vilket symboliseras av att inte

slå sig ner på någon grön kvist; vidare avhåller hon sig från äran, härligheten och glädjen i denna värld,

d.v.s hon dricker inte klart och friskt vatten;

hon avhåller sig från alla världens vederkvickelser och ynnestbevis, d.v.s hon njuter inte av skuggan,

hon stöder sig inte på något skapat,

utan jämrar sig i sin avskildhet från allt detta

som hör jorden till, ända till dess att hon funnit sin Brudgum.

5. Och liksom själen innan hon har uppnått detta

tillstånd gör precis som turturduvan för att söka efter sin Älskade, utan att finna eller vilja finna någon tröst eller vederkvickelse annat än i bara

honom, så besjunger Brudgummen i denna strof

slutet på sin Bruds prövningar och fullbordan

av hennes önskningar, när han säger:

OCH REDAN HAR TURTURDUVAN, ÅTERFUNNIT

SIN EFTERLÄNGTADE FÄRDKAMRAT, PÅ DE GRÖNSKANDE STRÄNDERNA.

Deta betyder att hon redan slå sig ner på en grön kvist, då hon finner sin högsta fröjd i sin Älskade;

redan dricker hon den höga kontempltionens

och Guds visdoms klara vatten; hon läskar sig

med ett friskt vatten, som just är den vederkvickelse som hon finner i sin Älskade;

hon slår sig dessutom ner i skuggan av hans

beskydd och hans nåd, som hon så har längtat efter;

och där uppfylls hon av tillfredsställelse