Alla inlägg den 20 juli 2016
ANDLIG SÅNG. TJUGOSJÄTTE STROFEN.
JAGA BORT RÄVARNA,
TY NU STÅR VÅR VINGÅRD I BLOMNING,
UNDER DENNA TID SKALL VI PLOCKA ROSOR
OCH GRA ?EN BUKETT I FORM AV EN PINJEKOTTE,
MEN MÅ INGEN VISA SIG PÅ BERGET.
FÖRKLARING.
1. Bruden ser alltså att hennes dygder och goda egenskaper har nått fullkomningens tillstånd.
Hon njuter numera glädjen, ljuvligheten och dofterna av detta, så som man gläder sig åt anliken och dofterna av de plantor som står i full blomning.
I sin önskan att bevara denna ljuvlighet utan att någonting skall hindra den, ber hon i denna strof änglarna och Guds tjänare att hjälpa henne
att avlägsna från henne allt sådant som skulle
kunna få dessa blommor att falla eller fördunklas och ta bort doften av hennes goda egenskaper, det vill säga oordningar, frestelser,
oro, onda böjelser om det ännu finns några kvar, inbillningar eller andra ingivelser av
andlig eller naturlig art.
Allt detta som här betecknas med ordet
"rävar" hindrar ofta själen från att äga fridens,
trygghetens och den inre ljuvlighetens blomma
just i den stund när själen gläder sig som mest
åt sina goda egenskaper i sällskap med den Älskade.
Ty ibland ser hon i sin ande alla de dygder som
Gud har givit henne, och det är han ger henne ljus
till att se detta.
Hon översköljes då av kärlekens glädje
och ljuvlighet, hon samlar dem alla och erbjuder dem åt den älskade som en buketti form av en pinjekotte.
( Och ju mera glödande hennes kärlek är, desto
mera växer också den buketten ).
Men då den Älskade mottar detta erbjudande, ty han vill verkligen ta emot det, så gör man honom
en stor tjänst, ty själen ger sig ju åt honom med
alla sina dygder och goda egenskaper, och detta
är den allra högsta tjänst som hon kan bevisa honom.
Men det är också ett av de allra innerligaste glädjeämnen som hon brukar få motta i sitt umgänge med Gud, när hon blivit uppfylld av glädje i gengäld för den gåva hon har givit åt den Älskade.
Hennes önskan är alltså att ingenting skall komma emellan och hindra dessa inre njutningar som symboliseras av vingården i sin blomning;
hon önskar inte bara att de hinder vi har talat om skall avlägsnas, utan hon också längtar efter
att få leva i djup ensamhet i fråga om allt skapat,
så att det i alla hennes själskrafter och dragningar, såväl inre som yttre, inte skall finnas
varken någon form eller bild eller något annat som framträder inför henne och den Älskade;
ty det är i ensamheten och den gemensamma
föreningen som de skapar denna bukett
och som de njuter av den
JAGA BORT RÄVARNA,
TY NU STÅR VÅR VINGÅRD I BLOMNING.
2. Vingårdar betyder planteringen av alla de dygder och goda egenskaper som finns i själen och som ger henne ett milt och ljuvligt vin.
Denna själens vingård står i blom när Bruden genom sin vilja är förenad med Brudgummen, när hon har sin glädje i honom och i alla sina samlade dygder.
Det är då som det händer att en mängd föreställningar och olika tankar ibland framträder
i minnet och i fantasin, under det att den kännande delen uppröres av olika rörelser och dragningar
som genom sin finhet och livlighet tränger in och ofredbar själen och stör den behaglighet och inre trygghet som hon njuter av.
För övrigt framställer de onda andarna, som är avundsjuka på hennes inre frid och samling, för hennes själ fasor, förvirringar och fruktan, allt sådant som hon kallar rävar; ty på samma sätt
som dessa små rörliga listiga djur brukar med
sina språng skada och förstöra vingårdens blommor vid tiden för dess blomning,
på samma sätt orsakar de elaka och listiga onda andarna de förvirringar och oordningar
vi talat om och skadar genom sina attacker
de heliga själarnas andakt.
4. Bruden i Höga Visan framställer samma bön:
"Fånga de små rävarna åt oss, de som fördärvar vingårdarna, ty våra vingårdar står i blom"
( Höga V. 2:15 ).
Det finns ytterligare ett skäl till att hon vill att man
jagar bort dem:
man måste också få tillfälle att fullgöra det som hon
uttrycker i de två följande verserna:
UNDER DENNA TID SKALL VI PLOCKA ROSOR
OCH GÖRA EN BUKETT I FORM AV EN
PINJEKOTTE.
4. Ty själen njuter av denna vingårds blommor
och hon har sitt högsta nöje i den Älskades famn.
Det inträffar de att själens dygder tillsammans träder fram i stor klarhet, som vi har sagt,
och på ett ögonblick; de visar sig för henne för
att uppfylla henne med outsäglig hänförelse
och glädje.
Själen har intryck av att dessa dygder finns samtidigt i henne själv och i Gud; de tycks henne vara som en vingård i full blomning, där hon
och den Älskade finner sin glädje, sin näring
och sin njutning.
Hon tar då alla dessa dygder; hon frambringar de ljuvligaste yttringar av kärlek med var och en av dessa dygder för sig och med alla tillsammans;'
och när hon en gång har samlat dem, erbjuder
hon dem åt den Älskade med den största ömhet,
kärlek och hänförelse.
Därvid får hon hjälp av den Älskade själv, ty utan hans bistånd och hjälp skulle hon varken kunna förena och samla dem och erbjuda dem åt honom,
och därför säger hon:
LÅT OSS GÖRA EN BUKETT I FORM AV EN PINJEKOTTE, det vill säga den Älskade och jag.
5. Hon kallar denna bukett av dygder för en
"pinjekotte"; därför att liksom pinjekotten är en hård sak, bildad av en mängd hårda fjäll, som är fast hopfogade med varandra och kallas pinjenötter,
så är denna bukett av dygder som själen gör
i ordning för den Älskade en enda enhet som framställer hennes fullkomlighet.
Den omfattar nämligen och innehåller på ett starkt och välordnat sätt en mängd fulkomligheter eller mycket solida goda egenskaper och gåvor som är värdefulla:
alla fullkomligheter eller dygder ordnas och utgör tillsammans en enda och solid fullkomning hos själen.
Men under det att denna bukett så småningom bildas genom utövandet av dygderna, och under
det att själen närbuketten är färdig erbjuder den
åt den Älskade i den kärleksfulla anda som
vi talat om, då är det lämpligt att jaga "rävarna"
för att dessa inte skall kunna hindra de intima
förbindelserna dem emellan.
Och det är inte bara denna önskan som Bruden framför i den strof vi sysslar med, för att hon
riktigt skall lyckas med att skapa denna bukett i form av en pinjekott, utan hon vill också det som uttryckes i den följande versen, alltså:
MÅ INGEN VISA SIG PÅ BERGET.
6. Ty för denna gudomliga inre handling behövs också nödvändigtvis ensamhet och avskildhet från alla de ting som skulle kunna störa själen.
Men nu är det så att själen kan störas antingen
av sin lägre del, som är den kännande delen av människan, eller av sin högre del, den förnuftiga.
Dessa två delar innehåller i sig all harmoni i människans själsförmögenheter och sinnen:
och denna harmoni kallar själen här för ett berg.
Att ingen må visa sig på detta berg, detta vill säga
att hon där inte skall kunna se något föremål som
rör en av hennes själsförmögenheter eller de sinnen
vi har talat om.
Hon vill liksom säga att det i alla hennes själskrafter, förstånd, minne och vilja, inte skall finnas andra överväganden, känslor eller andra former av förströddhet; och att det skall vara likadant i alla de kroppsliga sinnena och krafterna
som man kallar inbillning eller fantasi;
och vad beträffar de fem yttre sinnena, att de
inte skall framställa några andra former,
bilder eller föreställningar av något som helst
föremål eller naturliga handlingar,
vilka de än må vara.
7. Det är detta som själen säger, under tiden för denna intima förbindelse med Gud är det lämpligt att alla sinnen, såväl inte som yttre, är tomma
och avbryter sina egna funktioner, ty ju mera
de handlar i den stnden, ju mera förvirring orsakar de.
Så snart själen nämligen kommer in i intim förening med Gud, skall hennes andliga krafter inte längre vara verksamma, och ännu mindre hennes kroppliga
krafter; eftersom föreningen med Gud genom kärleken är fullbordad, så har dessa krafters
arbete avslutats; själen har uppnått sitt mål
och därför upphör det arbete som dessa
hjälpmedel utfört.
Och därför är allt som hon då gör tillsammans med den Älskade bara detta att stilla förbli i det ljuvliga
umgänget med Gud som hon har upphöjts till, och att bara älska och åter älska i denna kärleksförening.
Det är därför som hon ber att ingen skall visa sig på berget; på det sättet kan viljan vara ensam hos den Älskade, och hon kan ge sig åt honom med alla
sina dygder så som det här har skildrats.
ANDLIG SÅNG. TJUGOFJÄRDE STROFEN.
NÄR DU BETRAKTADE MIG
INGJÖT DINA ÖGON I MIG DIN NÅD:
DÄRFÖR ÄLSKADE DU MIG ÖMT,
OCH MINA ÖGON BLEV DÄRIGENOM VÄRDA
ATT FÅ TILLBEDJA DET SOM DE SÅG I DIG.
FÖRKLARING.
1. Den fullkomliga kärleken har den egenskapen
att den inte vill ta emot eller för egen del behålla
någonting och att inte tillskriva sig själv någonting; den hänför allt till den älskar.
Om det redan är så i de lägre slagen av kärlek, hur mycket mer måste det då inte vara så med kärleken till Gud, där förnuftet ju i så hög grad förpliktar oss
till det.
I de två föregående stroferna tycktes Bruden tillskriva sig själv en viss förtjänst.
Hon sade t.ex att hon band girlander tillsammans med Brudgummen; att dessa girlander bands med ett av hennes hårstrån,
( ett verk som ingalunda är av ringa betydelse och värde ); därefter berömde hon sig av att Brudgummen hade hållits fången av ett av hennes hårstrån och hade sårats av en av hennes blickar;
genom att använda ett sådant språk tycktes hon tillskriva sig själv stor förtjänst.
Nu vill hon i den föreliggande strofen fastslå vilka hennes avsikter var och göra slut på den felaktiga tolkning som man kunde göra av hennes ord:
Hon är orolig och fruktar att man skall tillskriva henne själv någon kraft och förtjänst, och att man just därför inte skall ge Gud all den ära som tillhör honom och som hon vill att han skall få.
Hon hänför sig till Gud och uttrycker sin tacksamhet till honom.
Att ett enda av hennes håstrån har hållit honom fången och att trons blick från henne har sårat hans hjärta, det beror på att han först här vädigats
betrakta henne med kärlek, och därigenom gjort
henne full av nåd och behag.
Det är alltså genom den nåd och det värde som hon fått av honom som hon har förtjänat att bli älskad, och därefter äger hon i sig själv tillräckligt med dygd och kraft för att kunna tillbedja honom
på ett sätt som är behagligt för honom och utföra verk som är i sanning värdiga hans nådebevis
och hans kärlek.
Här är versraden:
NÄR DU BETRAKTADE MIG.
2. Det vill säga med den ömmaste kärlek, ty som
vi redan sagt, i de sammanhang som vi talat
om betyder Guds blick hans kärlek.
DINA ÖGON INGJÖT I MIG DIN NÅD.
3. Brudgummens ögon betecknar här hans förbarmande Gudom.
När han med denna sin gudomliga natur, full av förbarmande, böjer sig ned över själen, intrycker
han och ingjuter i henne sin kärlek och sin nåd;
själen blir därvid så vacker och så upphöjd,
och blir gemål till själva Gudomen.
När hon ser den värdighet och den upphöjdhet
som Gud har försatt henne i, utropar hon:
DÄRFÖR ÄLSKADE DU MIG ÖMT.
4. Att älska ömt, det är mer än att bara älska, det är att älska mycket, det är så att säga att älska med en dubbel kärlek, d.v.s av två motiv
och av två skäl.
Det är därför som denna versrad antyder två orsaker till den Älskade som Brudgummen hyser för själen:
han älskade henne inte bara när han lät sig fångas av ett av hennes hårstrån, utan framför allt älskade han henne ömt när han blev sårad av en
av hennes blickar.
Orsaken till att han hyser en så innerlig kärlek till henne, den framställer hon i denna vers:
Gud har värdigats betrakta henne och den
blicken har uppfyllt henne med nåd, och har gjort
henne värd hans välbehag.
Han har givit henne kärleken förmedels detta hårstrå och har i sin utgivande kärlek i henne
ingjutit tron som symboliskt framställs som hennes blick.
Och därför tillkänna ger hon:
DET ÄR DÄRFÖR SOM DU ÄLSKADE MIG ÖMT.
Ty när Gud beviljar själen sin nåd, gör han henne samtidigt värdig och i stånd att ta emot hans kärlek.
Detta är likvärdigt med att säga:
Eftersom du har nedlagt din nåd i mig, det vill
säga underpanter värd din kärlek, just därför älskar du mig ömt och ger mig ännu mera nåd.
Det är detta som den helige Johannes vittnar om:
"Han ger nåd utöver nåd" ( Joh. 1:16 ), vilket
betyder att han lägger nya nådebevis till de föregående, ty utan hans nåd kan man inte
förtjäna hans nåd.
5. För att riktigt förstå denna sanning måste vi veta och betänka att Gud älskar ingenting som står utanför honom själv; inte heller hyser han för någonting en kärlek som skulle stå under den kärlek han hyser för sig själv; han älskar
allt för sin egen skull, och kärleken är avsikten
med alla hans verk; sålunda älskar han inte de
skapade varelsena för vad de är i sig själva.
Det är därför som Gud när han älskar en själ liksom
försätter henne inom sig själv och gör henne
på något sätt till sin like; och då älskar han själen inom sig själv, tillsammans med sig själv;
och än mer,vart och ett av själens verk är då värt Guds kärlek och värt Gud själv, när hon väl
en gång har upphöjts till denna nåd och detta upphöjda tillstånd.
Hon tillägger alltså:
OCH MINA ÖGON BLEV DÄRIGENOM VÄRDA .....
6. Genom denna ynnest och denna nåd som ditt förbarmandes ögon har givit mig att upphöja mig ända till din kärlek, har ina fått kraften och förmågan
ATT FÅ TILLBEDJA DET SOM DE SÅG I DIG.
7. Och detta vill säga:
O min Brudgum, mina själsförmögenheter har verkligen förtjänat att upphöjas ända till att kunna betrakta dig, under det att de tidigare bara utförde värdelösa och dåliga verk och själva deras natur
var fallen och förnedrad.
Att kunna skåda Gud, det är för själen att verka med Guds nåd; själens ögon var värda att få tillbedja redan av den orsaken att de tillbad med sin Guds nåd.
Upplysta och upphöjda genom hans nåd och hans ynnestbevis tillbad de det som de såg i honom,
det som det tidigare inte hade kunnat se på grund av sin blindhet och låghet.
Men vad såg de då?
De såg i Gud storheten i hans egenskaper,
rikedomen i hans ljuvlighet, oändligheten i hans
godhet, hans kärlek och förbarmande, de otaliga
välgärningar själen fått motta, vare sig hon
befinner sig i nådens tillstånd eller inte.
Allt detta, det var själens ögon nu värda att få tillbedja, ty nu hade de funnit nåd inför Brudgummen.
I det föregående däremot var de varken värda att tillbedja honom eller se honom, ja, inte ens att betänka något av dessa ting, så mycket grovhet
och förblindelse finns det i en själ som
saknar nåd.
ANDLIG SÅNG. TJUGOFEMTE STROFEN.
VÄRDIGAS ALLTSÅ ICKE FÖRAKTA MIG,
FÖR ATT DU HAR FUNNIT MIG VARA SVART I BYN
HÄDANEFTER KAN DU BETRAKTA MIG,
TY SEDAN DINA ÖGON HAR FÄST SIG PÅ MIG,
HAR DU LÄMNAT KVAR I MIG NÅD OCH SKÖNHET.
FÖRKLARING.
1. Bruden fattar alltså mod och känner självförtroende vid anblicken av de kärlekspartner
och skatter som hon får av sin Älskade; fastän hon inser hur litet värde hon har i sig själv och att hon
inte förtjänar någon uppskattning, så blir
hon dock djärv på grund av välgärningar hon
mottagit av den Älskade och säger till honom:
Värdigas dock icke längre se ned på mig och icke längre förakta mig, ty även om fullheten i hennes synder och lågheten i hennes natur tidigare inte förtjänade annat, så är dock numera inte längre så.
Eftersom den Älskade en första gång har betraktat henne och då givit henne underpanterna på sin nåd och iklätt henne sin egen skönhet, så kan han
betrakta henne en andra gång och rentav
oupphörligen betrakta henne, och så kommer
alltmer öka nåden och skönheten i henne;
ty nu kommer det alltid att finnas tillräcklig orsak för honom att göra det, med tanke på att
han redan kastade sin blick på henne då när hon
inte förtjänade det och inte hade någon
rätt till det.
VÄRDIGAS ALLTSÅ ICKE FÖRAKTA MIG.
2. Det är som om hon sade:
Eftersom det nu förhåller sig så, så var så god att se ned på mig.
FÖR ATT DU HAR FUNNIT MIG VARA SVART I HYN.
3. Ty om du innan du kastade din blick på mig har sett fulheten i mina synder och ofullkomligheter,
såväl som lågheten i min natur,
SÅ KAN DU HÄDANEFTER BETRAKTA MIN
SEDAN DINA ÖGON HAR FÅTT FÄST SIG
PÅ MIG.
4. Sedan dina ögon har fäst sig på mig, har du förvandlat denna svarta och frånstötande hy som gjorde mig ovärdig att betraktas.
Nu kan du ofta och gärna se på mig; ty du har inte bara med din första blick förvandlat min svarta hy,
utan du har dessutom gjort mig ännu mera
värd att betraktas därför att genom denna
blick av kärlek
HAR DU LÄMNAT KVAR I MIG NÅD OCH SKÖNHET.
5. Gud finner ett oändligt behag i den själ åt vilken han har givit sin nåd, han förblir i henne och det med stort behag; vilket han inte gjorde innan han hade givit henne sin nåd.
Själen finner sig alltså vara upphöjd och ärad av honom; hon är älskad av honom på ett obeskrivligt sätt, och han ingjuter ständigt mera kärlek i
hennes känslor och i hennes handlingar; upplyft
i Guds kärlek och ärad av honom stiger
hon ständigt högre i hans kärlek och i den ära
han ger henne.
Det är detta som, vi upprepar det, den helige Johannes säger:
"Han ger nåd utöver nåd" ( Joh. 1:16 ).
Det är så som Gud låter oss förstå det, när han
vnder sig till sin vän Jakob och med Jesajas röst
säger till oss:
"Eftersom du är så ärad i mina ögon och så högt aktad, så älskar jag dig" ( Jes. 43:4 ).
Detta betyder: Sedan mina ögon har utgjutit min nåd över dig när de första gången betraktade dig,
och har gjort dig värdig ära och härlighet inför mig,
så har du förtjänat ännu mera nåd och ännu
ynnestbevis från min sida.
Det är detta som Bruden låter Bruden Jerusalems döttrar förstå, när hon i Höga Visan säger till dem:
"Svart är jag, dock är jag tåck, ni Jerusalems? döttrar, därför har Konungen älskat mig och lagt
mig på sitt läger" ( Höga V. 1:4, 5 ).
Det är som om hon sade:
Förvånas inte, ni Jerusalems döttrar, för att himmelens Konung har givit mig så höga tecken
på sin nåd som att lägga mig på sitt läger.
Fastän jag är svart i mig själv och fastän jag därför inte alls förtjänar en sådan nåd, så har jag blivit
iklädd hans skönhet, därför att han har kastat sin blick på mig, och det är därför som han har
älskat mig.
6. Hädanefter kan du mycket väl, o min Gud, betrakta och skatta högt den själ på vilken du en gång har kastat dina blickar; ty eftersom du en
första gång har betraktat henne, har du givit henne
sådana kärlekspartner, att hon inte bara en gång utan ofta är värd att vara förmål för dina gudomliga blickar, så som Esters bok säger:
"Så gör man med den som konungen vill ära"
( Est. 6:11 ).