ANDLIG SÅNG.  TJUGOFÖRSTA STROFEN.

OM JAG ALLTSÅ PÅ ÖPPEN PLATS

ALLTIFRÅN DENNA DAG INTE HAR BLIVIT

SEDD ELLER PÅTRÄFFAD,

SKALL NI SÄGA ATT JAG HAR GÅTT FÖRLORAD,

ATT NÄR JAG VANDRADE HELT UPPFYLLD

AV KÄRLEK,

HAR JAG HELT GÅTT FÖRLORAD,

OCH HAR BLIVIT ÅTERFUNNEN.

FÖRKLARING.

1.   I denna strof svarar själen på en tyst förebråelse som världsliga människor ofta riktar mot dem som

verkligen helgar sig åt Gud.

Man anklagar dem för att vara överdrivna och göra sig märkvärdiga; man förebrår dem för att de drar sig bort från världen och för hela deras levnadssätt; man betraktar dem som onyttiga för viktiga

        saker och förlorade för allt vad världen uppskattar och värdesätter.

På dessa förebråelser svarar själen på ett utmärkt sätt; hon visar sig modig och oförskräckt inför

anklagelse och ser allting i ansiktet som världen skulle kunna lägga henne till last.

Hon har uppnått att det på ett levande sätt äga Guds kärlek; allt annat är henne likgiltigt.

För övrigt förkunnar hon det själv i denna strof;

hon betraktar det som en heder och en ära att ha ägnat sig åt sådana ting och att ha gått förlorad för världen och sig själv, av kärlek til den Älskade.

Själen förekommer alltså de världsliga; eftersom de ser att hon inte längre fortsätter sina förbindelser med dem som förr i världen, och att hon inte längre

       ägnar sig åt tidsfördriv, så kan de ju säga och  tro att hon har gått förlorad för dem och att

hon bara är en främling för dem.

Hon ser rentav en sådan välsigelse i detta, att hon själv vill gå förlorad så här för att u ppsöka sin Älskade, för vilken hon är helt upptänd av kärlek.

Och för att visa dem vilken vinst hon gör på det som de kallar förlust, och för att inte skall inse det som en dårskap eller en illision, så tillägger hon att just

        denna förlust har blivit hennes stora vinst

och att det är med avsikt som hon har velat

gå förlorad.

   OM JAG ALLTSÅ PÅ ÖPPEN PLATS

ALLTIFRÅN DENNA DAG INTE HAR BLIVIT SEDD

ELLER PÅTRÄFFAD.   

2.  I allmänhet kallar man öppen plats ett offentligt område där folket brukar träffas för att vila

och koppla av, och där herdarna driver sina hjordar

i bet.

Men nu menar själen med detta ord hela omvärlden, där de världsliga mäniskorna har sina tidsfördriv och sitt umgänge, som är en betesmark för deras lidelsers hjordar.

Själen säger alltså till de världsliga att eftersom

de inte längre ser henne och möter henne på

denna plats som hon dock brukade besöka innan

hon helt tillhörde Gud, så skall de betrakta

         henne som förlorad i det avseendet

och kungöra det för varandra.

För övrigt gläder hon sig åt det själv, och hon vill

att det skall kungöras, ty hon tillägger:

   NI SKALL SÄGA ATT JAG HAR GÅTT FÖRLORAD.

3.   Den som älskar Gud rodnar inte inför människor över de handlingar som hon utför för honom;

han döljer dem inte som om han vore generad

över dem, inte ens ifall hela världen skulle

klandra dem.

"Ty om någon blyges för att bekänna Guds Son

inför människorna genom goda verk, då skall

samme Guds Son", så som han säger i Lukas

Evangelium,

"blygas för honom inför sin Fader"  ( Luk. 9:26 ).

Och därför ser själen, fylld av det mod som kärleken

ger, sin ära i att hennes handlingar för den Älskade

blir sedda och att hon har gått förlorad för allt annat här på jorden.

Därav essa ord: NI SKALL SÄGA ATT JAG HAR

GÅTT FÖRLORAD.

4.   Det finns få andliga människor som vågar visa en fullkomlig djärvhet och beslutsamhet i sina handlingar.

Naturligtvis inbillar sig somliga att de följer detta

beteendemönster: de tror till och med att de tillhör dem som har kommit mycket lånat i detta avseende,

        och ändå lyckas de aldrig att förlora sig själva på vissa punkter som rör världen eller deras

egen natur; de fullgör inte för Kristi skull

          några handlingar som är fullkomliga

och som tyder på absolut frigjordhet, de hålles

alltjämt tillbaka av tanken på vad folk

skall tänka och tycka.

Därför kan de aldrig säga dessa ord:

NI SKALL SÄGA ATT JAG HAR GÅTT FÖRLORAD; 

       ty de har inte gått förlorade för sig själva i sina verk; de blygs alltjämt för att bekänna Kristus

genom sina handlingar inför människorna;

         de är slavar under sin räddhåga; de lever i verkligheten inte i Kristus.

 NÄR JAG VANDRADE HELT UPPFYLLD AV KÄRLEK. 

5.   Det vill säga att, är helt uppfylld av kärlek till

Gud, utövade jag alla dygder och ädla handlingar.

HAR JAG HELT GÅTT FÖRLORAD, OCH BLIVIT ÅTERFUNNEN.

6.   Den själ som är helt uppfylld av kärlek låter sig genast gå förlorad för allt annat, för att sedan återfinna sig själv i det som hon älskar.

Det är därför själen säger att hon själv har gått förlorad, med det menas att hon av egen fri vilja låtit sig gå förlorad.

Hon har gjort det på två sätt:

För det första har hon förlorat sig själv, utan att på något sätt bry sig om sig själv; hon drömde bara om den Älskade, hon har helgat sig åt honom med hela sitt hjärta, utan att söka det minsta egenintresse

eller den minsta fördel.

I andra hand har hon förlorat sig själv beträffande alla ting; hon har inte alls brytt sig om sitt eget, hon har bara uppskattat ting som rör den Älskade.

Det är detta som kallas at gå helt förlorad, det vill säga att visa sin önskan att bli återfunnen.

7.   Så är det med den som är upptänd av kärlek till Gud.

Han söker varken vedergällning eller belöning.

Han har inget annat mål än att förlora allt och förlora sig själv i Gud; och det är detta som han betraktar som sin vinst.

Och detta är den exakta verkligheten, ty den helige Paulus säger ( Fil. 1:21 ):

Att för Kristi skull andligt "dö" för allting här på jorden och för mig själv,

"det är för mig en vinning".

Det är därför som själen säger: 

JAG HAR BLIVIT ÅTERFUNNEN, ty den som inte förstår att på så sätt förlora sig själv, han förstår inte heller att återfinna sig själv, han går snarare förlorad såsom vår Herre säger i Evangeliet:

"Den som vill bevara sin själ för sig själv, han skall mista den; men den som förlorar sin själ av kärlek till mig, han skall återfinna den"  ( Matt. 16:25 ).

Men om vi vill förstå denna vers på ett mera andligt sätt och mera i samband med vårt ämne, måste

vi känna till följande:

när en själ som går framåt på den andliga vägen

har uppnått den punkt hon har tappat bort alla de

      metoder och alla de naturliga medel som hon förut brukade använda i sina förbindelser med Gud;

         när hon därefter inte längre söker honom genom betraktelser, former, känslor och andra medel som skapelsen och sinnena förser henne med; när hon går förbi och utöver allt detta och höjer sig ovanför sina egna metoder och handligssätt,

         för att istället umgås med Gud och njuta av honom genom tron och kärleken, då säger

        man att hon verkligen har återfunnit sin Gud.

Ty då har hon verkligen gått förlorad för allt som i nte Gud och för allt det som hon är i sig själv.