Alla inlägg den 30 juni 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 juni 2016 21:06











 




 














  FÖRUTSÄTTER ATT NI KOMMER





TILL ÅRSMÖTET EFTERSOM NI 




VARIT MESTADELS AV FÖREGÅENDE



ÅRET I STYRELSEN.




FÖRENINGENS  REVISORER. 





 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 juni 2016 21:06

ARTONDE STROFEN.


I DEN INNERSTA VINKÄLLAREN


AV MIN ÄLSKADE HAR JAG DRUCKIT; OCH NÄR


JAG GICK UT DÄRIFRÅN,


PÅ HELA DENNA ÄNG


KÄNDE JAG INTE LÄNGRE TILL NÅGONTING,


OCH JAG FÖRLORADE DEN HJORD, SOM JAG


FÖRUT HADE FÖLJT.


FÖRKLARING.


1.   I denna strof besjunger själen den ofattbara nåd som Gud har gett henne genom att uppta henne i det allra innersta av hans kärlek, vilket innebär föreningen med Gud.


Själen talar också om två verkningar som kommer ur denna nåd, nämligen glömskan av och frigörelsen från denna världens ala ting, såväl som som dödandet av alla deras lockelser och lusta.


             I DEN INNERSTA VINKÄLLAREN.


2.  För att ge en ide om denna vinkällare och förklara vad själen här vill låta förstå,

skulle det behövas att den Helige Ande värdigades

ta mig vid handen och leda min penna.


Din vinkälllare själen talar om är den högsta

och innersta graden av kärlek som hon kan uppnå

i detta liv; det är därför som hon kallar den den

innersta vinkällaren, d.v.s den allra innersta

av dem alla.


Därav följer att det finns andra som inte ligger lika långt in: det är de stadier genom vilka man passerar för att till sist nå fram till detta sista.


Vi kan säga att dessa stadier av kärlek, eller vinkällare av kärlek, till antalet är sju; och man

äger dem alla när man äge den Helige andes sju gåvor i fullkomligt mått och i det mått som motsvarar själens förmåga.


Så är det till exempel när själen når fram till att äga

fruktans anda i dess fulkomning, då äger hon också kärlekens anda i dess fullkomning; ty denna

fruktan, som är den sista av den Heliges Andes sju

gåvor, är en sonlig fruktan, och den fullkomliga fruktan hos sonen kommer ur den fulkomliga kärleken till fadern.


Därför säger den Heliga Skrift, när den vill framställa en person som äger den utgivande kärleken i hela dess fulkomning, att han fruktar Gud.


Och de tvar därför som Jesaja för att förutsäga

Kristi fullkomlighet sade:

"Han skall uppfylla honom med Herrens fruktans

ande"  ( Jes. 11:3 ).

DEn helige Lukas sade på ett tal om den gamle Simeons fruktan:

"Han var en rättfärdig och gudfruktig man"

( Luk. 2:25 ).

Man skulle kunna anföra många andra exempel. 


3.   Vi kan lägga märke till att det är ett sort antal själar som når fram till de första vinkällarna

och tränger in i dem, var och en alltefter den 

fullkomning i kärlek som just hon har uppnått.


Men i denna sista, som är den allra innersta,

är det mycket få som kommer in i detta livet,

ty i den fullbordas den fullkomliga föreningen med

Gud; den aförening kallas det andliga äktenskapet,

och det är om det som själen talar här.


Vad Gud i denna innerliga förening meddelar själen,

det är helt outsägligt; man kan utsäga någonting

om det, likaväl som man inte kan utsäga någonting om Gud som verkligen är som han.


Det är Gud själv som meddelar sig med själen i sin

strålande härlighet och förvandlar henne till honom,

Gud och själen är helt ett, liksom kristallen

och solstrålen som genomtränger den, liksom kolet

och elden, lksom stjärnornas ljus och solens ljus.


Denna förening är likväl inte lika väsentlig och inte heller lika fullständig som den blir i det tillkommande livet.


För att emellertid ge en ide omm vad hon får av  Gud i denna förenings vinkällare, nöjer sig själen

med att säga dessa ord:

( och jag ser inte hur hon bättre kunde uttrycka någonting därom )


            AV MIN ÄLSKADE HAR JAG DRUCKIT.


4.   Ty så som det man dricker utbreds och genomtränger alla lemmar och all akroppens blodkärl, på samma sätt utbereder sig detta meddelande från Gud på ett substaniellt sätt i hela själen, eller bättre sagt, själen förvandlas mer och mer till Gud, allteftersom hon med sin substans

och sina själsförmögenheter får dricka av sin Gud.


Med sitt förstånd får hon dricka vishet och kunskap; med sin vilja den ljuvligaste kärlek, och med sitt minne glädje och fröjder när hon minns och får

förnimma Guds härlighet.


Vad beträffar det första nådebeviset som själen får motta och som hon substantiellt får dricka,

talar Bruden i Höga Visan därom i dessa ord:

         "Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord"

( Höga V. 5:6 ).

Brudgummens ord är här det meddelande av honom

själv som han ger åt själen.


Om det andra nådebeviset, detta att hon med förståndet får dricka vishet, talar Bruden i samma bok, där hon brinner av önskan att äntligen nå fram till den kyss om beseglar föreningen med

Brudgummen och besvär honom att ge henne denna

      nåd, och där tillägger hon:

"Där skulle du undervisa mig"  d.v.s du skulle ge

mig visdom och kunskap om kärlek,

"och kryddat vin skulle skulle jag giva dig att dricka", d.v.s min kärlek kryddad med din, förvandlad till din  ( Höga V. 8:2 ).


5.  Den tredje punkten, alltså att hon då med viljan får dricka kärlek, den tillkännager Bruden i

Höga Visan i följande ord:

"I den ördolda vinkällaren har han fört mig in,

och han har inordnat kärleken i mig" 

( Höga V. 2:4 ).

Detta betyder :  genom att sänka mig ner i sin kärlek i sin kärlek har han givit mig kärlek att dricka, eller för att tala mera exakt, han har inordnat sin kärlek i mig genom att själv anpassa

och avpassa sin kärlek till mig.


På så sätt får själen dricka den Älskades egen kärlek, eftersom det är den Älskade själv som ingjuter den i henne.


6.   Detta får oss att förstå en sak.

Om det är sant vad somliga anser, att viljan inte  kan älska något annat än vad förståndet allra först har begripit, så måste detta fattas ur naturlig synpunkt, ty på naturligt sätt är det omöjligt att älska om man inte först känner till det man älskar,

men det är inte samma sak ur övernaturlig 

        synpunkt:

Gud kan mycket väl ingjuta sin kärlek och låta den väva, utan att ingjuta eller låta särskilda kunskaper

växa fram i förståndet, så som den anförda texten

förklarar för oss. 


Detta är för övrigt vad erfarenheten visar för många andliga människor.

De känner ofta upptända av kärlek til Gud, utan att därför ha fler särskilda knskaper om Gud än tidigare.


Den kan rentav veta litet och älska mycket;

såväl som man kan ha stora kunskaper och litet kärlek.

Än mer dessa, andliga människor som inte har

så höga kunskaper om Gud märker ofta att deras vilja är mycket gynnad, ty den ingjutna tron räcker för dem och ersätter  andlig kunskap; genom

          att använda denna dygd ingjuter Gud kärleken i dem, ökar den och leder den till at handla,

d.v.s till att älska ännu mera, fastän deras kunskaper inte har växt till.


På så sätt kan alltså iljan få dricka kärlek, utan att förståndet får nya kunskaper att dricka.

         Icke desto mindre, i det förhållande som vi

talar om och varvid själen säger att hon har druckit av sinn Älskade, förhåller det sig inte på samma sätt.


Det rör sig om själens förening med honom i hans innersta vinkällare; men det är så, att denna förening sker med själens alla tre själsförmögenheter, och dessa får alltså dricka på samma gång.


7.  För det fjärde, det står också klart att minnet då också får dricka av hennes Älskade.

       I själva verket upplyses själen av förståndets ljus, som påminner henne om allt det goda som hon vet att hon har fått och som hon njuter av i

föreningen med den Älskade.


8.   Denna gudomliga dryck har till den grad gudomliggjort henne, upphöjt henne och berusat henne i Gud, att hon säger:


           OCH NÄR JAG GICK  UT DÄRIFRÅN.


9.   Det vill säga då detta nådebevis hade gått förbi.


Det bör emellertid faststllas, att själen alltid stannar kvar i dettasublima tillstånd av andligt äktenskap, dit Gud har upphöjt henne.


Hon förblir där i enligt sitt väsen, fastän hennes själsförmögenheter inte alltid stå i aktuell förening med Gud; och ändå förenas själsförmögenheterna mycket ofta med Gud i denna väsensförening,

och de får dricka, de också, i denna vinkällare;

          förståndet får därvid nya kunskaper,

och viljan växer i kärlek .............. 


Och det är därför som själen, när hon säger:

OCH NÄR JAG GICK UT DÄRIFRÅN, inte talar om den substantiella föreningen, alltså om väsensföreningen me dGud som hon verkligen 

         besitter och som utgör detta tillstånd av andligt äktenskap som vi har talat om, utan hon talar om den just för stunden aktuella föreningen

           med Gud, en förening som inte är oavlåtlig

här på jorden och som inte skulle kunna vara det.


Alltså, när själen gick ut därifrån,


    KÄNDE JAG INTE LÄNGRE TILL NÅGONTING.


11.   Sedan själen i den innersta vinkällaren har

druckit det vin som är Guds högsta vishet,

så har hon glömt allting i denna värld.


Alla kunskaper från förr i världen, ja rentav alla mänskliga kunskaper, tyckes henne nu inte vara

annat än rena okunnigheten i jämförelse med den

kunskap hon nu har uppnått.


Hon är gudomliggjord, hennes ande är upphöjd till Gud; hon är liksom hänryckt, berusad av kärlek,

helt förvandlad i Gud; alla dessa förmåner tillåter henne inte att syssla med något, vad det än

må vara, av denna världen;

och det är därför som hon med all sanning kan säga:

JAG KÄNDE INTE LÄNGRE TILL NÅGONTING.


Ty hon är frigjord, inte bara från alla ting, utan dessutom från sig själv.


Hon är död för allting och hon har förvandlats i kärleken, som bstår i att övergå från sig själv

till den Älskade.


Den okunnighet hon befinner sig i, den låter oss i Bruden i Höga Visan förstå, när hon efter att ha talat om sin förening med den Älskade tillägger

detta ord:  "Jag vet inte ...... jag visste ingenting"

( Höga V. 6:11 ).


En sådan själ blandar sig sällan i främmande ting,

eftersom hon inte ens kommer ihåg det som angår just henne.

Guds ande har just denna egenskap, att han driver

den själ han bor i till att inte känna till någonting av sådant som inte angår henne och att vara fullständigt okunnig om det, särskilt om det inte

          har med hennes andliga framåtskridande

att göra; ty Guds ande i själen är en ande av stilla

      inre samling, som inte bryr sig om andras

göranden och låtanden; och därför lever den

själ vi talar om i okunnighet om allting.


12.  Vi skall emellertid inte föreställa oss att själen därvid förlorar de kunskaper som hon vanemässigt hade och som hon förut hade förvärvat,

fastän hon lever i detta tillstånd av okunnighet.


Hon förlorar dem ur sikte, hon har inget minne av dem när hon befinner sig i den kärlekshänryckning vi talat om; och detta av två anledningar.


Den första är att hon för närvarande är hänryckt

och liksom berusad av denna kärleksdryck, och att det är omöjligt för  henne attför närvarande ägna sig åt något annat.


Den andra anledningen är att denna förvandling i Gud ger själen en sådan likhet med det enkla och det rena hos Gud, att hon förblir ren, genomlyst och frigjord från alla se sätt att vara och alla de

"olika ansikten" som hon tidigare hade; ty förvandlingsakten åtföljes altid av sådana verkningar.


Det är så som solen verkar på ett fönster; den genomtränger det, kommer det att glittra och hindrar oss från att se de fläckar som vi tidigare lade märke till; men när solen går bort ser man fläckarna på nytt liksom förut.


Vad beträffar den verkan som kärlekens förvandlingsakt har på själen, så dröjer den alljämt kvar, likadant är det med den okunnighetsom vi talat om, och följaktligen fortsätter själen själv

att förlora ur sikte de naturliga kunskaper som hon vanemässigt förut brukade äga.


Den förvandling som hon har undergått har liksom upptänt henne och förvandlat henne till kärlek;

den har tagit bort ur henne allt det som inte var kärlek, och det enda hon nu vet något om är kärlek.


Det är detta som David säger i den text som vi redan har anfört:

"När mitt hjärta upptändes, och mitt inre förändrades, då blev jag tilintetgjord och förstod intet" ( Ps. 73:21 ).


Denna förändring av det inte, skapad av hjärtats upptändande, betecknar själen och alla själsförmögenheterna har förvandlats i Gud, och att dess tidigare vanor nu är borta och har givit plats för nya.


När profeten i denna text tillägger att han har blivit tillintetgjord och att han inte längre förstår något,

så åsyftar han de två verkningar vi har talat om,

och som härrörde sig från det vin som liksom berusar själen i Guds vinkällare.


Det är inte bara så, att hennes tidigare knskaper har tillintetsgjorts och tycktes henne vara ett intet

i jämförelse med de överlägsna kunskaper hon nu får, utan hela hennes gamla liv och hennes brister

         har likledes förintats; den gamla människan har blivit en ny människa.


Om denna andra verkan talar själen i den sista raden:


 OCH JAG FÖRLORADE DEN HJORD SOM JAG


     FÖRUT HADE FÖLJT.


13.   Låt oss noga lägga märke till, att så länge som själen inte har uppnått det tillstånd av fullkomning

som vi talat om, hur upphöjd hon än må vara i sin andlighet, så bevarar hon doch altjämt någon liten hjord som hon följer efter.


Det är begär, smak för somliga ting eller andra naturliga eller andliga ofullkomligheter; hon följer dem, hon försöker underhålla och tillfredsställa dem.


Förståndet tillåter sig vissa ofullkomligheter genom vanan att vilja veta vissa saker.


Viljan låter sig dragas med av vissa lockelser

och egna begär:


Vad det timliga beträffar, önskar hon att äga vissa

små saker; hon fäster sig mera vid ett föremål än vid ett annat; hon hemfaller åt en viss inbilskhet, henne förkärlek går till vissa ting och hon fäster avseende vid vad man tycker och tänker och åt

en massa bagateller som erinrar om världslig

     anda och smak.


Vad det naturliga beträffar, bryr hon sig rätt mycket om vad hon äter och dricker, hon föredrar det

ena framför det andra; hon väljer och vill ha vad

som är bäst.


Vad det andliga beträffar, så söker hon tillredsställlese från Gud och har allt annat slags förmätenhet som man kan räkna upp i oändlighet och som vanligtvis finns hos andliga människor, så länge som de ännu inte är fullkomliga.


Vad minnet beträffar, så översvämmas hon av en massa skiftande tankar och bekymmer, liksom också alla slags förmätna önskningar som drar själen med sig.


14.  Det på samma sätt med själens fyra passioner.

Det gäller en mängd förhoppningar, glädjeutbrott, smärta och onödig fruktan, som hon studom inlåter sig på.


Hela denna hjord av ofullkomligheter håller mer eller mindre tillbaka de andliga människorna, så länge som de ännu inte har fått komma in och dricka i den innersta vinkällaren, där de liksom berusas av ett hemlighetsfullt vin;

ty då försvinner alla deras ofullkomligheter;

de blir som vi säger helt förvandlade till kärlek

            och dessa hjordar av ofullkomligheter

hos själen förstöres lika lätt

som rosten på metaller i ugnen.


Därefter känner sig själen helt befriad från alla sådana barnsligheter och bagateller,

ala dumheter och förmätna begär som hon tidigare

hemföll åt.


Därför kan hon med all rätt säga:


       OCH JAG FÖRLORADE DEN HJORD,

  

    SOM JAG FÖRUT HADE FÖLJT.


 


 

 


  

   


  



 


   


   


 





ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 juni 2016 21:05

ANDLIG SÅNG. 


SJUTTONDE STROFEN.


 SPÅREN AV DINA FOTSTEG.


LÖPER UNGA FLICKOR VÄGEN FRAM;


BERÖRDA AV DIN GNISTA


OCH AV DET KRYDDADE VINET


UTANDAS DE GUDOMLIGA BALSAM.


FÖRKLARING.


1.   I denna strof prisar Bruden den Älskade för de tre nådebevis som han ger åt gudfrukktiga själar

för att utgjuta mod i dem och leda dem till en

ännu högre kärlek till Gud.


Eftersom hon får erfara dem i detta tillstånd, vill hon här omnämna dem.


Det första nådebeviset, säger hon, är en ljuvlig upplevelse av honom själv som han ger åt själen;

och denna ljuvlighet är till den grad verkningsfull, att den kommer själen att löpa med största hast på fullkomlighetens väg.


Det andra är ett kärleksbesök, med vars hjälp han plötsligt upptänder själen i kärlek.


Det tredje nådebeviset är ett överflöd av utgivande

kärlek som ingjutes i själen och liksom berusar henne så, att hennes ande i denna berusning,

såväl som vid kärleksbesöket, lyftes upp och sjunger Guds lov och ger uttryck för de

underbaraste känslor av kärlek.


Själen säger alltså:


                 I SPÅREN AV DINA FOTSTEG.


2.  Spåret är ett avtryck lämnat av den som går;

det tjänar till att söka honom och till att finna honom.

Men det är ju så, att den ljuvlighet och den kunskap om Gud som han själv ger till en själ som söker honom, de är spår genom vilka man känner igen och söker Gud.


Och därför säger själen till Ordet, sin Brudgum:

       I spåren av dina fotsteg; viket vill säga:

i spåren av din egen ljuvlighet, som du lämnar

i själen, liksom i de dofter du sprider.


    LÖPER UNGA FLICKOR VÄGEN FRAM.


3.    Det rör sig om de gudfruktiga själar som befinner sig i sin ungdoms fulla kraft; de är helt genomsyrade av ljuvligheten i dina spår.


De löper hit och dit, till olika mål och på olika vägar,

var och en efter en andliga natur som hon har

fått av Gud eller efter den livssituation hon befinner

sig i; det är stor skillnad mellan deras andaktsutövningar liksom också mellan deras

          andliga gärningar; men alla följer de det

eviga livets väg; det vill säga den evangeliska

fullkomningen; det är så som de, efter att ha levat

i andlig utblottning och i frigjordhet från allt

              skapat, slutligen möter den Älskade och förenas med honom i kärlek.


Den ljuvlighet eller de spår som Gud lämnar i själen ger henne stor rörlighet, så att hon kan löpa i

hans fotspår.


Själen känner nästan ingen trötthet alls när hon följer denna väg; tvärtom, hon dras till den och ryckes oemotståndligt med av dessa spår av Gud, och inte bara för att gå den vägen utan för att

löpa den fram, och detta på många sätt som sagt.


Det är därför som vi Höga Visan läser, att Bruden bad Brudgummmen att få uppleva denna dragningskraft med dessa ord:


"Drag mig med dig! Med hast vill vi följa dig i doften

av dina salvor"  ( Höga V. 1:3, 4 ).


Men efter att hon fått ta emot denna gudomliga doft tillägger hon:

"Vi löper i doften av dina salvor; fördenskull har

de unga flickorna dig kär".

       David å sin sida säger:

"Jag löpte dina buds väg, och du utvidgade mitt hjärta"  ( Ps. 119:32 ).


           BERÖRDA AV DIN GNISTA

      

           OCH AV DET KRYDDADE VINET


           UTANDAS DE GUDOMLIG BALSAM.


4.   Förklaringen av strofens två första rader har visat oss att de själar som vandrar i spåren av de gudomliga fotstegen snabbt löper vägen fram,

under det att de för ett liv i andaktsövningar och i goda gärningar.


I de tre sista rader som vi här har citerat förklarar

Bruden för oss de inre övningar som dessa själar fullgör med viljan under påverkan av två andra nådebevis eller inte besök av den Älskade.


Hon kallar dem här för påverkan av gnistor och ett

kryddat vin; vad beträffar viljans inre övningar,

som härrör ur och följer som resultat av dessa två slags besök, kallar hon dem för gudomlig balsam.            

  

Och allra först är den beröring eller stöt av en gnista, som det här tala om, en fin, genomträngande beröring som den Älskade emellanåt ger själen,

till och med när hon är förstfödd; denna beröring

tänder i hennes hjärta en sådan kärlekseld,

      att det just liknar en gnista som har sprutat fram ur elden och antänt henne.


Därvid upptändes viljan mycket snabbt, liksom någon som helt plötsligt återkommer till sig själv,

och själen utbrister i en ström av olika kärleksyttringar, yttringar av längtan, av lovsånger,

          av tacksamhet, vördnad, tillbedjan och bön,

och hon vänder sig till Gud i levande kärlek:

alla dessa  yttringar, dem kallar hon verk av gudomlig balsam, som motsvarar beröringen av

             gnistan; de har utgått ur den gudomliga kärleken, varur gnistan har sprutat fram, eller balsam som stärker själen och läker den

genom sin doft och sin kraft.


5.   Det är om denna gudomliga beröring som Bruden i Höga Visan talar när hon säger:

"Min vän räckte in sin hand genom luckan; då rördes mitt hjärta vid hans beröring inom själen som

han gör;

handen betyder den nådegåva han ger henne.


Luckan genom vilken han räckte in sin hand anger

det tillstånd, det slag och den grad av fullkomning

som själen har uppnått; alltefter graden av denna fullkomning är beröringen mer eller mindre

        stark och har den ena eller andra andliga gemenskapen.


Med hjärtat som rördes vid hans beröring menas viljan som har mottagit den gudomliga beröringen;

sinnesrörelsen betecknar de själsförmögenheter och känslor hos själen som lyfter sig upp till

         Gud för att frambära de yttringar av längtan, av kärlek, av lovsång och allt detta vi har talat om,

det vill säga de utandningar av gudomlig balsam

som härrör från denna gudomliga beröring.


            DET KRYDDADE VINET.


6.  Det kryddade vinet är en annan och mycket högre nåd, som Gud ibland ger åt de själar som har hunnit längre fram på fullkomningens väg


Den Helige Ande liksom brusar dem med ett kärleksvin, som är milt, ljuvligt och stärkande,

och därför kallas det ett kryddat vin.


Ty på samma sätt som detta in är berett med

en mängd kryddor som ger det styrka och arom,

såär också den kärlek, som Gud ger åt de redan

fullkomliga, förutberedd, nedlagd i dem och kryddad

med de speciella goda egenskaper som var

        och en av dem har förvärvat.


Detta vin, som är ktyddat på ett så utsökt vis,

ger själen en sådan styrka och en så fullständig

och ljuvlig hänryckning i de besök av Gud som

hon får, att det är med stor kraft som hon till honom

        riktar alla dofter och aromer för at lova honom,

älska och tillbedja honom och att för honom 

uttrycka den starka längtan hon har att handla

och lida för honom.


7.  Vi skalllägga märk etill at den milda berusningens nåd inte går över så fort som gnistan

gör; den varar längre.


Gnistan berör själen och försvinner, under det

at dess vrkan dröjer ett slag och ibland rätt  länge.

Men det kryddade vinet varar länge liksom den verkan det skapar och som består i, jag upprepar det, en underbar kärlek i själen.


Den räcker ibland en ellet två dagar, ibland ganska länge; den har inte hela tiden samma intensitet, utan den blir mindre eller större, helt utan

själens medverkan.


Likaså händer det ibland, utan att själen själv bidra till det, att hon känner hur hennes ande i dess allra innersta väsen liksom berusas på ett ljuvligt sätt och upptändes av detta himmelska vin,

enligt följande ord av David:


"Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst; när jag begrundade, upptändes en eld i mig"

( P. 39:4 ).


Utbrotten av denna nhänryckning av kärlek varar ibland hela den tid som den själv varar.


Andra gånger händer det, att fastän hänryckningen finns i själen, så utsänder den inte dessa flammor, vilka f.ö är mer eller mindre intensiva, allteftersom

hänryckningen är mer eller mindre stark.


Men utandningarna eller verkningarna av gnistan dröjer för det mesta kvar i själen och de är ännu mera  glödande än verkningarna av hänryckningen.


Ibland händer det rentav, att den gudomliga gnistan lämnar själen i ett tillstånd av brinnande och förtärande kärlek.


8.   Men eftersom vi talar om ett kryddat vin, är det lämpligt att här kort påpeka vilken skillnad det är mellan detta kryddade vin, som man kallar gammalt vin, och det nya vinet. 


Eftersom det är samma skillnad som föreligger mellan de fullkomligas kärlek och nybörjarnas kärlek, så skall den få hjälpa oss att att ge de andliga människorna lite undervisning.


Det nya vinet däremot, det har redan avsatt

och fällt dräggen; inte heller jäser det till det yttre såsom det nya vinet gör; det uppvisar redan sin

kommande kvalitet och man är säker på att det

inte kommer att förstöras, ty det har inte längre den jäsning och sjudning hos dräggen som skulle kunna

förstöra det.


Samma sak är det med det väl kryddade vinet.


Ty det vore verkligt otroligt att det skulle bli förstört.

Dess smak är angenäm; men dess kraft ligger

i vinets själva substans, och inte längre i smaken;

och därför är det behagligt att dricka,

och det ger krafter.


9.  De som börjar att älska Gud och tjäna honom kan liknas vid det nya vinet.

Vinets eldighet i deras kärlek ådagalägges mycket utåt, i sinnena; de har ännu inte avsatt dräggen hos sina svaga och ofullkomliga sinnen; deras kärleks  kraft kommer ifrån känslosamheten; det är den

         som vanligtvis kommer dem att handla;

det är genom den som de är i rörelse.


Och därför bör de inte lita på denna känslosamma kärlek, inte förrän de har fått denna känslosamhet och denna skarpa smak hos sinnena att upphöra.


Naturligtvis kan denna känslosamhet och eldighet

leda dem fram till en utsökt och fullkomlig kärlek;

        och den kan för övrigt tjäna som ett värdefullt medel att fullständigt avsätta och fälla deras ofullkomlighets drägg.


Icke desto mindre är det lätt hänt att, i denna begynnelse och i betraktande av det nya i dessa upplevelser, kärlekens vin kommer att sina och gå förlorat, ifall ivern och den känslosamma glädjen

        på nytt skulle försvinna.


Dessa nybörjare i kärleken upplever alltid en hel del ångest och plåga i sin känslosamma kärlek;

de bör försöka dämpa sådant, ty om de handlar under inflytande av denna känslosamma iver,

       kommer de att skada sin hälsa.


Denna ångest och dessa kärleksplågor karakteriserar det nya vinets smak, vilken som vi har sagt är skarp och torr och ännu inte har fått

den fina smak som en fullständig rening ger den;

           ty först då slutar dessa kärleksplågor,

såsom vi snart skall se.


10.   Detta är också den liknelse som den Vise betjänar sig av i Syraks bok, när han säger:

"En ny vän är såsom ett nytt vin, när det blir gammalt, dricker du det med förnöjelse"

( Syrak 9:10 ).


Därför är också de som har gått ramåt i kärleken och som har prövats i Brudgummens tjänst lika det gamla vinet, som  har fällt all sin drägg.


De har inte längre denna känslosamma iver, inte heller denna häftighet eller dessa yttre känsloutbrott; de smakar kärleksvinets ljuvlighet

i dess substans; det är nu kryddat och avklarnat

och det finns i själens innersta centrum.


Det är inte den känslosamma smaken hos nybörjarna, utan det är den smak som kommer

från substansen, det är en andlig smak, en verklig smak, som tar sig uttryck i handlingar.


De i nlåter sig inte på känslosam smak eller känslosam iver; de vill inte ens uppleva sådant;

för övrigt kan den som inlåter sig på sinnenas lust

inteundgå att ofta och nödvändigtvis få erfara

de plågor och den bitterhet som härrör från sinnena.


Mennu är det så att de som har gått framåt i kärleken inte längre inlåter sig på sådana andliga nöjen som har sina rötter i sinnena; de erfar inte längre kärleksro eller sådana plågor i sinnet

      eller i själen; därför skulle det också vara egendomligt om dessa gamla vänner skulle komma att svika Gud; de står nu över sådant som skulle

           kunna få dem att falla, det vill säga över

de lägre sinnena; de äger kärlekens vin, och detta vin är inte bara väl avklarnat och renat från drägg, det är dessutom kryddat med de underbara kryddor

               och örtor som vi har talat om, det vill säga med fullkomliga egenskaper, vilka hindrar det från att förstöras, så som sker med det nya vinet.


Därför sade Syrak:  "Övergiv icke en gammal vän,

ty en ny kan ej förliknas med honom" ( Syrak 9:10 ).


Sådant är alltså det väl kryddade och aromatiska vin, som Brudgummen ger åt själen för att i henne skapa den gudomliga hänryckning som vi talat om.


Det är detta vin som kommer de ljuvliga utandningarna att uppstiga till Gud.


Meningen med strofens tre sista rader är alltså denna: Genom stöten av gnistan uppväcker du min själ; genom det kryddade vinet, varmed du kärleksfullt hänrycker själen, låter hon dofter

     av en gudomlig balsam stiga upp emot dig,

det vill säga den hänförelse och de kärleksyttringar

som du orsakar i henne.


 

      



 


 










     




Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se