SEXTONDE STROFEN.

VÅR BÄDD ÄR HELT BLOMSTERPRYDD,

OMGIVEN AV LEJONGROTTOR,

BEKLÄDD MED PURPUR, GRUNDAD I FRID,

KRÖNT MED TUSEN GYLLENE SKÖLDAR.

FÖRKLARING

1.   I de två föregående stroferna har Bruden besjungit behagen och storheten hos sin Älskade.

I denna strof besjunger hon det lyckliga och upphöjda tillstånd hon har försatts i, likaså den

         trygghet hon där känner, och hon besjunger de rika skänker och goda egenskaper som hon begåvatoch smyckats med i Brudgummens bröllopsädd;

          ty hon förklarar att hon redan är ett med sin Älskade, och hon äger alla goda egenskaper

i hela deras kraft, den fullkomliga kärleken

             och den högsta frid; hon tillägger att hon

har berikats med gåvor och skönhet i hela det mått man kan äga dem och njuta dem i detta liv.

       Hon säger alltså:

        VÅR BÄDD ÄR HELT BLOMSTERPRYDD.

2.  Denna blomsterprydda bädd är den Älskades famn och hans kärlek.

Det är där som själen, nu hans brud, har förenats med honom; den har redan prytts med blommor för  

         hennes skull, på grund av den förening som redan finns mellan de två och som ger henne den Älskades goda egenskaper, behag och gåvor.

Dessa nådebevis överhopar henne med så stor skönhet, med sådana rikedomar och njutningar,

att det tycks henne som om hon befann sig på

en bädd av alla slags ljuvliga blommor,

         och beröringen av dem hänrycker henne

och deras doft stärker henne; därför kallar

hon denna kärleksförening en blomsterprydd bädd.

På samma sätt uttrycker sig Bruden i Höga Visan,

hon säger till Brudgummen:

"Vår bädd är helt blomsterprydd"  ( 1:16 ).

Hon kallar den "vårt", därför att de goda egenskaper

och den kärlek som den Älskade har är 

            gemensamma för för dem båda; glädjen är gemensam för dem, enligt detta ord av den Helige

Ande i Ordspråksboken:

"Min lust är att vara bland människors barn"  

( Ord. 8:31 ).

Själen säger också att denna bädd är "blomsterprydd", därför att i detta tillstånd äger själen redan alla goda egenskaper i deras  

       fullkomning; hon utför fullkomliga och heroiska

verk, vilket hon inte hade kunnat göra förrän denna bädd blev blomsterprydd genom hennes  

        fullkomliga förening med Gud.

Därför säger hon:

        OMGIVEN AV LEJONGROTTER. 

3.  På grund av lejonets kraft och makt jämför själen här de dygder och höga egenskaper som redan äger i detta tillstånd med lejonets grottor, som är mycket säkra och skyddade för alla de andra djurens anfall.

Ty de andra djuren fruktar kraften och djärvheten hos lejonet inne i grottan; de vågar inte gå in i den, men är mer, de aktar sig sig noga för att ens befinna sig i grannskapet. 

Det är på samma sätt med varje god egensakp; när själen äger den i fullkomlig grad, är hon som en

       lejongrotta, där Brudgummen bor och uppehåller sig, och han är stark som ett lejon, och han är genom denna goda egenskap förenad med   

     henne, och likaså genom var och en av de andra goda egenskaperna.

Själen å sin sida, som är förenad med honom genom dessa samma goda egenskaper, är stark

som ett lejon, därför att hon därvid har del i sin Älskades fullkomligheter.

Själen är då så stärkt genom varje god egenskap och så väl skyddad genom alla de goda egenskaperna tillsammans, att i denna gudomliga förening som hon kallar en blomsterprydd bädd,

        där törs djävulen naturligtvis inte anfalla henne, och dessutom fruktar han rentav att vara i närheten av henne, till den grad rädes han hennes

             makt, i verkligheten ser han henne så upphöjd och stärkt av de fullkomliga egenskaper

som hon har funnit i den Älskades bädd,

        alltsedan hon förenats med Gud genom kärleksförvandlingen, att han fruktar henne som

Gud själv och inte ens vågar se på henne.

Han hyser en oerhörd skräck för den verkligt

fullkomliga själen. 

4.   Denna själens bädd är helt omgiven av dygder och goda egenskaper; ty i detta tillstånd är dessa goda egenskaper så sammanbunda med varandra att de stärker varandra ömsesidigt och står 

           förenade i denna själens högsta fullkomning.

Därför har djävulen inte något som helst grepp över en själ av detta slag.

Inte heller skulle någonting i denna världen,

varken uppifrån och nedifrån, kunna oroa eller uppröra henne, så beskyddad är hon.

Hon är redan befriad från allt besvär som de naturliga passionerna kan förorsaka, hon står främmande för stormarna här på jorden och frigjord från de världsliga tingens växlingar.

Hon lever i fullständig trygghet, eftersom hon är delaktig av Gud själv.

Det var detta som Bruden i Höga Visan längtade efter när hon sade:

"Ack att du vore såsom en broder, ammad vid min moders bröst!

Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig därför"

( Höga v. 8:1 ).

Denna kyss, den är den förening vi talar om,

som gör själen lik Gud genom kärleken.

Det är detta som hon längtar efter när hon ber

att den Älskade skall vara hennes bror, ett ord 

           som betecknar och framkallar likhet; att han skall ammas vid hennes moders bröst, för att förtära alla de ofullkomligheter och naturliga begär som hon har från Eva, sin moder; att hon finge möta

       honom ensam därute, det vill säga finge förenas

med honom ensam, utan något skapat, och när hennes vilja och när hennes vilja och hennes begär

             har fullständigt frigjorts från allting

här på jorden. 

Och då skall ingen förakta henne, det vill säga att varken världen eller kroppen eller djävulen skall

längre våga anfalla henne.

När själen är fri, renad från allt och förenad med Gud, då skall ingenting kunna skada henne.

Därav kommer det sig att hon då befinner sig i ett tillstånd, där hon aldrig kommer att förlora,

och som aldrig kan komma att fattas henne.

5.  Men det finns ytterligare ett nådebevis,

utöver denna lycka och frid som blivit till en vana

i hennes liv; de goda egenskapernas blommor

        som finns i själen brukar öppna sig och sprider sådana dofter, att själen finner sig vara helt uppfylld av Guds ljuvligheter, vilket hon ju i verkligheten

också är.

Jag har sagt att dygdernas och de goda egenskapernas blommor som finns i själen,

         brukar öppna sig; ty fastän hon är uppfylld av fullkomliga egenskaper, så kan hon inte glädja sig åt dem i varje stund; jag upprepar det, vanligtvis

        gläder hon sig bara åt den frid och den stillhet som härflyter från dem; men vi kan säga det såhär

     dessa goda egenskaper här på jorden finns

i själen liksom blomknoppar som står slutna i

sin trädgård; det är något underbart att ibland

           få se dem öppna sig allesamman,

genom den Heige Andes inverkan, och sprida

en mängd aromer och ljuvliga dofter.  

Och i verkligheten ser själen inom sig de berg vi har talat om, det vill säga den överflödande rikedomen

       och storheten och skönheten i  Gud; bland dem

fnner hennes blick här och där också de

         grönskande dalarnas liljekonvaljer, det vill säga vilan, vederkvickelsen och tryggheten;

men också de främmande öarnas väldoftande rosor,

             det vill säga de ovanliga kunskaper om Gud som hon har fått; vidare blir hon helt genomträngd

liljedoften från floderna med brusande vatten,

         vilka som vi sagt är Guds majestät som helt uppfyller henne; ibland njuter hon av den doft

som jag?minen här och där utsänder, under suset

            av de milda smekande vindar, som vi också har talat om, med ett ord, hon njuter av alla de goda egenskaper, alla de nådebevis som har berörts

        och som h ar symboliserats genom den stilla

kunskapen, den tysta musiken, den harmoniska ensamheten och måltiden som tjusar och upptänder kärlken.

Den njutning och det intryck som alla dessa blommor tillsammans frambringar är ibland så starka, att själen i sanningkan säga:

      VÅR BÄDD ÄR HELT BLOMSTERPRYDD, OMGIVEN AV LEJONGROTTOR.

Lycklig är den själ som har förtjänat att redan i detta liv ibland fånjuta av dessa gudomliga blommor.

        Därefter säger hon att denna bädd är

             BEKLÄDD MED PURPUR.

6.   Purpurn betecknar kärleken i den Heliga Skrift, och den är också avsedd för de dräkter som konungarna brukar.

Själen säger här att denna bädd fylld av blommor är beklädd med purpur, därför att alla hennes goda egenskaper, hennes rikedomar och ägodelar inte bibehåller sig, inte blommar och inte kan njutas

         annat än genom kärleken och ömheten från himmelens Konung.

Utan hans kärlek vore det omöjligt för själen att njut av denna bädd och dess blommor.

Och på så sätt är alla dessa goda egenskaper liksom beklädda med Guds kärlek, liksom med

ett hölje som på ett underbart vis bevarar dem.

De liksom badar i kärlek; alla var och en upptänder hela tiden kärleken till Gud i själen; överallt

och alltid leder dem kärleken, som ger dem liv till en ännu mera levande kärlek.

Det är detta som menas med uttrycket "beklädd

med purpur".

                   GRUNDAD I FRID.

7.  Varj egod egenskap är i sig själv fridfull,

mild och stark; följaktligen frambringar den goda egenskaper i den själ som den dessa tre verkningar: frid, mildhet och kraft.

Men eftersom denna bädd är helt blomsterprydd, övertäckt av de goda egenskapernas blommor,

              har vi sagt, och efersom alla dessa goda egenskaper är fridfulla, milda och starka, så följer därav att denna bädd är grundad i frid.

Själen själv är alltså fridfull, mild och stark;

och därför fruktar hon ingen kamp, varken från världen eller från djävulen eller från kroppen.

De goda egenskaperna har försatt henne i en sådan frid och en sådan säkerhet, att hon tycker

sig vara helt och hållet grundad i frid.

      Hon säger vidare att denna bädd också är

            KRÖNT MED TUSEN GYLLENE SKÖLDAR.

8.   Själen kallar dem för sköldar, dessa goda egenskaper och gåvor som gör henne rik;

           dessa sköldar kröner vackert hennes bädd,

ty de goda egenskaperna och gåvorna är inte bara

en krona och en belöning för den som har förvärvat

        dem, utan de tjänar också till försvar,

liksom ogenomträngliga sköldar mot de fel

som hon har övervunnit; därför är den blomsterprydda bädden krönt av dem som belöning,

        och försvarad och skyddad av dessa sköldar.

Själen tillägger att sköldarna är gyllene, och därmed betecknar hon det höga värdet av de

goda egenskaperna.

Dessa goda egenskaper och dygder utgör alltså hennes krona och hennes försvar.

Det är detta som Bruden i Höga visan säger

i dessa ord:
"Se, det är Salomos bädd!  Sextio hjältar omgiver den. 

Var och en har sitt svärd vid sin länd, till värn

mot nattens faror"  ( Höga V. 3:7 ).

     

  

 

            

 

      

ANDLIG SÅNG.

FJORTONDE OCH FEMTIONDE STROFEN.

DEL. 3.

19.  Han tillägger vidare, att med rysnng fyllde den alla ben i hans kropp, vilket betyder at de skakade

och tycktes gå ur led; därmed beskriver han den plågsamma "försträckningen" av lederna som man

då erfar, som vi har sagt.

Det är detta som Daniel alldeles utmärkt skildrar, när han vid åsynen av Ängeln utropar:

"Herre, vid din åsyn har lederna i min kropp gått

isär"  ( Dan. 10:16 ).

Elifas fortsätter genast och säger:

"Då anden for fram förbi mitt ansikte", det vill säga

då han förde min ande untanför dess naturliga

           gränser och vägar för att försätta den i den

hänryckning vi talat om, "då förskrumpnade skinnet

på min kropp ihop", han förklarar för oss det som

          vi har sagt om kroppen, nämligen att i denna

extas blir den stel och skrumpar som om

den vore död.

20.   Han säger vidare:  "Och någon trädde inför mina ögon, en skepnad vars ansikte jag icke skönjde".

Men den som trädde fram, det vat Gud själv som gav sig tillkänna på det sätt vi har talat om.

Han säger att han inte kunde se hans ansikte, för att förklara att i denna upplysning eller vision

         kan man inte, fastän den är mycket hög,

uppfatta elle rse Guds ansikte och inte heller

hans väsen.

Men han säger att denna skepnad stod inför hans ögon, därför att som vi sagt denna kunskap om

       ett hemligt ord var mycket djup liksom Guds skepnad och ansikte; menm de tvar ändå inte anblicken av Guds väsen.

21.  Till sist slutar han med dessa ord:

"Och jag hörde en susning och en röst": därmed menas detta sus av milda smeksamma vindar,

det vill säga den Älskade, som själen här talat om.

Likväl får man inte tro att dessa besök alltid åstadkommer fruktan och naturlig svaghet.

Som redan har sagt så händer detta dem som börjat inträda i upplysningens och fullkomlighetens

     tillstånd, och just i detta slag av förbindelse med

Gud, ty i andra förflyter det hela me dstor ljuvlighet.

       Låt oss nu förklara:

           SOM DEN STILLA NATTEN.

22.  Under den andliga sömn som själen njuter i sin Älskades famn, äger hon och upplever fullständigt vilan,  lugnet och stillheten i en ostrd natt.

Samtidigt mottar hon i Gud en ofantligt djup och dunkel gudomlig kunskap, vilket kommer henne

att säga: min Älskade är som en en stilla natt.

        DÅ GRYNINGEN BÖRJAR STIGA.

23.   Denna stilla natt, säges det, är inte längre som den dunkla natten, utan som natten är vid den timma då den redan närmar sig morgonens gryning.

Ty denna vila och stillhet i Gud är inte längre helt mörka för själen så som den dunkla natten;

         det är en vil aoch en frid i det gudomliga ljuset, i en ny kunskap om Gud; anden njuter den

ljuvligaste frid, därför att den är upplyftad in i det gudomliga ljuset.

Det är med all rätt som anden kallar detta gudomliga ljus för den stigande gryningen eller den annalkande dagen.

På samma sätt som morgonens annalkande ljus

jagar bort nattens mörker och kungör dagens ljus,

         så är också den ande som njuter av vilan

och friden i Gud upplyftad ur den naturliga kunskapens mörker till den övernaturliga gudskunskapens morgonljus.

Och denna kunskap, det har vi redan sagt, den är ändå ingalunda den klara kunskapen om Gud,

      den är bara en dunkel ingalunda den klara

kunskapen om Gud, den är bara en dunkel om

         honom; den liknar den del av natten som man kallar morgongryningen; det är inte längre natt,

men det är ännu inte heller dag; det är

någonting som står mellan dessa båda.

Så står det till med själen i den ensamhet och den vila som hon finner i Gud; hon njuter inte hela den

      gudomliga klarheten, men hon har i alla fall en

viss delaktighet i den.

24.  I denna vila finner sig förståndet upplyftat, på ett egendomligt och helt okänt sätt, över alla naturliga sätt att förstå, till det gudomliga ljuset.

Det liknar den som just vaknar ur en djup sömn

och plötsligt öppnar ögonen mot ett ljus som han inte väntade.

Sådan är enligt min åsikt den kunskap som David ville ge oss när han sade:

"Jag får ingen sömn, och jag har blivit lik en ensam fågel på taket"    ( Ps. 102:8 ).

Med andra ord:  Jag har öppnat mitt förstånds ögon,

och jag funnit mig så ovanför all anaturliga       uppfattningar, jag är ensam och utan dem,

liksom på ett tak, ovanför alla jordiska ting.

Han säger sig vara lik en ensam fågel, därför att

i den kontemplation vi talat om, där har anden de fem egenskaper som man finner hos den fågeln.

För det första så söker denna fågel vanligen upp

en högt belägen plats; likadant gör anden som

      är i detta tillstånd; den stiger upp till den högsta kontemplation.

För det andra, fågeln vänder alltid näbben åt det

håll varifrån vinden blåser; samma sak gör anden:

          den har alltid sina känslors näbb åt det håll

varifrån kärlekens ande kommer, som är Gud.

För det tredje, fågeln är oftast ensam, den tycker inte om att se andra fåglar närma sig, i så fall

          ger den sig själv genast iväg; på samma sätt är det för den ande som har den kontemplation vi   tala om, den lever i ensamhet beträffande alla

jordiska ting, den är helt frigjord från dem:  

            och den älskar bara sin ensamhet i Gud. 

För det fjärde, fågeln sjunger så vackert; det gör också anden i detta tillstånd; de lovsånger

       den uppstämmer till Gud andas den vackraste

kärlek; de är underbara för anden själv,

och dyrbara för Gud.

För det femte, fågeln har ingen bestämd färg;

samma sak är det med den fullkomliga anden

            i denna hänryckning; den är inte bara helt i  avsaknad av den färg som sinnlig känsla

och egenkärlek ger; den gör inte ens några

särskilda betraktelser över höga eller låga ting,

         och den skulle inte kunna säga något som

helst om dessa, ty som vi har sagt, det som har

      tagit andne i besittning är den avgrundsdjupa

kunskapen om Gud.

               SOM DEN TYSTA MUSIKEN.

25.   När själen val har gått in i stillheten

och tystnaden i den natt vi talar om, såväl som

i denna kunskap om det gudomliga ljuset,

            då upptäcker hon äntligen de underbara överensstämmelser och anordningar som gjorts

                av den oändliga Visheten, vilka strålar i mångfalden av alla hennes skapelser och alla hennes verk.

Alla tillsammans, såväl som vart och ett för sig,

uppenbarar sin likhet med Gud; vart och ett dem

besjunger på sitt sätt vad Gud är i just det verket;

          och därför tycks själen lyssna till en ojämförlig harmoni som övergår alla konserter

och melodier på jorden.

Hon säger att denna musik är tyst, ty det är som vi sagt en stilla lugn kunskap, där man inte hör  någon röst ljuda; och det är därför som själen njuter musikens ljuvlighet och tystnadens frid.

Hennes Älskades, säger hon, är själv denna tysta

musik, ty det är i honom som hon känner

och njuter denna harmoni i den andliga musiken.

Och än mer, hon säger vidare att han är

           SOM DEN HARMONISKA ENSAMHETEN.

26.   Vilket föga skiljer sig från "den tysta musiken",

ty om också sådan musik är tyst för de yttre  

       sinnena och de naturliga själsförmögenheterna,

så är den icke desto mindre en "harmonisk ensamhet" för de andliga själsförmögenheterna.

Ty dessa senare är ensamma och frigjorda från alla naturliga former och kunskaper, och de är därför

         mycket lämpade för att uppfatta den andliga

samstämmighet som starkt tonar och klingar

inom dem för att besjunga Guds storhet i sig själv

        och i sina skapelser.  

Vi har redan sagt att det är detta som den helige Johannes fick se i anden.

Han berättar att han hade hört

"ljudet av en mängd harpospelare som spelade

på sina harpor"  ( Upp. 14:2 ).

Men detta var en andlig konsert eller samstämmighet; det  rör sig alltså ingalunda om

matriella harpor.

Detta var en viss kunskap om de lovsånger som 

        var och en av de saliga, allefter graden av sin härlighet, ständigt låter stiga upp emot Gud.

Detta är alltså som en konsert.

Eftersom var och en äger gåvor som är olika de  

           andras, så sjunger de på olika sätt Skaparens lov; och då alla är förenade i en kärlekens

samstämmighet, så är det som en konsert.

27.  På samma sätt ser själen denna gudomliga

Vishet stråla i alla skapelser av både högre

och lägre ordning; och var och en av dem förkunnar på sitt sätt, enligt de gåvor som han har fått av Gud,

        vad Gud är och prisar hans storhet;

och alla deras röster tillsammans bildar en underbar

konsert, där Guds storhet och visdom

       och allvetande upphöjes.

Det är detta som den Helige Ande säger oss i följande ord i Vishetens bok:

"Herrens Ande uppfyller hela världen, och denna

        värld som innehåller allt som han gjort har

fått en röst"    ( Visheten 1:7 ).

Detta är den harmoniska ensamhet som själen lär känna här; det är det vittnesbörd som alla skapade

varelser genom sig själva ger om Gud.

Men eftersom nu själen inte kan höra denna

harmoniska konsert utan att leva i ensamhet

     och vara frigjord från alla yttre ting, så kallar

hon den en tyst musik, en harmonisk ensamhet.   

Och hennes Älskade, säger hon, är allt detta för henne.

Men den älskade är vidare

         SOM MÅLTIDEN SOM TJUSAR OCH

UPPTÄNDER KÄRLEKEN.

28.   Måltiden framkallar hos dem som älskar varandra vederkvickelse, mättad och kärlek.

Eftersom dessa tre effekter framkallas av den Älskade i denna förbindelse som är så ljuvlig,

så  kallar själen den för måltiden som tjusar

och upptänder kärleken. 

Men nu måste man känna till att i den Heliga Skrift betyder ordet måltid ett skådande av Gud.

  

Ty liksom måltiden betecknar slutet på dagens

arbete och början till nattens vila, så är det

också med denna rofyllda kunskap som förmedlas till själen:

   Den kommer henne att känna att hennes lidanden på något sätt är slut och att hon är i besittning av gåvor och välsignelser som mer än tidigare upptänder kärleken till Gud i henne.

Och därför är det för henne en måltid som tjusar henne, därför att den gör slut på hennes plågor

           och upptänder henne med kärlek,

genom att sätta henne i besittning av allt gott. 

  

  

             

 

FJORTONDE OCH FEMTIONDE STROFEN.

Del.  2.

10.   Denna röst eller detta genljudande dån av floder som själen talar om är en så överflödande fullhet av välsignelser, en så väldig kraft som bemäktigar sig

henne, att hon tycker sig höra inte bara vattnens

        dån, utan snarare åskans fruktansvärda buller.

Och ändå är denna röst en andlig röst; den har ingenting att göra med fysiska ljud; den orsakar inte liksom de någon plåga eller trötthet; allt i den rösten tyder på majestät, makt, njutningar

och härlighet.

Den är oerhört mäktig och helt invärtes; den bekläder själen med makt och kraft.  

Likaså när Herren Jesus bad till sin Fader, berättar den helige Johannes  ( Joh. 12:28 ), när han befann

sig i ångest och faror som hotade från hans fiender, då hörde han i sitt inre en röst från himmelen som

gav kraft åt hans heliga mänsklighet.

Men det yttre dån som judarna hörde var så starkt och så våldsamt, att "somliga sade:

Det är ett åsknedslag, och andra:

En ängel från himmelen har talat till honom".

I verklighetenen betecknade detta yttre dån den kraft och den makt som nyss i det inre hade givits åt Kristi heliga mänsklighet.

Av detta får man dock inte dra denn slutsatsen att själen inte uppfattar den andliga röst som höres inom henne.

Låt oss lägga märke till detta: den andliga rösten betecknar den verkan som den har i själen, liksom det fysiska ljudet som hörseln uppfattar betecknar det som meddelas til anden.

David påminner oss om det när han säger:

"Se, Gud skall ge makt åt sin röst"

( Ps. 68:34 ).

Denna makt, det är den inre rösten.

Gud skall ge makt åt sin röst, säger David,

det betyder: Gud skall ge åt sin ttre röst som höres utåt en röst av makt som höres inuti själen.

Man måste för övrigt veta, att Gud är en oändligt makt, och när han meddelar sig med själen på det sätt vi beskrivit, så frambringar han i henne

verkan av en röst vars makt är ofantlig.

11.  Den helige Johanne säger i Uppenbarelseboken

att han har hört denna röst, och att den kom från himmelen:

"Denna röst liknade bruset av stora vatten,

och dånet av ett starkt tordön"  ( Upp. 14:2 ).

Men deta måste man riktigt förstå: trots sin mäktighet förorsakar denna röst varken plåga eller trötthet.

Och den helige Johannes tillägger också,

"att den var så ljuvlig som när harpospelare spelar på sina harpor".

Hesekiel säger å sin sida, att denna röst var såsom dånet av stora vatten, "såsom den Allsmäktiges röst" ( Hes. 1:24 ).

Detta betyder att Gud meddelade sig med honom på ett mycket djupt och mycket milt sätt.

Denna röst är oändlig, ty så som vi har sagt, den är Gud själv som meddelar sig med själen och gör sig hörd av henne.

Men han anpassar sin rösta mäktighet efter var och en av dem, och därför gör han sig hörd med outsäglig ljuvlighet och storhet.

 Det är därför som Bruden i Höga visan säger:

Låt mig höra din röst, ty din röst är så ljuv"

( Höga V. 2:14 ).  Här är nu versen:

        SOM SUSET AV MILDA SMEKSAMMA VINDAR. 

12.  Genom denna vers drar själen uppmärksamheten till två ting "vindarna" och deras "sus". 

Med smeksamma vindar menas kraften och behagligheten hos den Älskade; de uppfyller själen till fröjd av hennes saliga förening med Brudgummen, ingjuter i henne den djupaste kärlek

      och når in i hennes innersta väsen.

Suset av vindarna betecknar en hög och ljuvlig kunskap om Gud och hans krafter, som strålar in i förståndet, till följd av den beröring som Guds krafter ger i själens väsen.

Detta innebär den mest sublima njutning som själen kan få erfara i detta tillstånd.

13.  För att bättre förstå denna tolkning bör vi tänka på att det är två ting man upplever i den milda vinden, beröringen och suset eller tonen; likaså upplever man i denna förbindelse med Brudgummen

         också två ting, en känsla av tillfredsställelse,

och förståelsen av dessa njutningar.

Beröringen av den milda vinden uppfatas av känslosinnet, och dess sus av hörselsinnet;

likaså förnimmes och njutes beröringen av den

Älskades krafter av känslosinnet hos själen,

det vill säga av själva dess väsen.

Vad beträffar kunskapen om dessa krafter hos Gud,

så uppfattas de av själens hörselsinne, det vill

säga av dess förstånd.

Man säger dessutom att en mild smeksam vind stiger upp, när den ljuuvt sårar och tillfredsställer den längtan som man kände efter ett sådan

vederkvickelse, ty känslosinnet upplever då

glädje och vila.

På samma gång upplever också hörselsinnet en stor glädje av att höra vinden sorl eller sus; och denna

glädje är mera upphöjd än den glädje som känselsinnet upplever, ty hörselsinnet är andligare,

        eller bättre sagt, det närmar sig mera det som är andligt; och därför erfar själen därvid en njutning som är andligare än den som härrör från känslosinnet.

14.  Så förhåller det sig i det tillstånd vi talar om:

     Denna gudomliga beröring skapar en djup

tillfredsställelse; den uppfyller själens väsen med njutning; den förverkligar i rikaste mått hennes önsningar att å fram till den gudomliga föreningen.

Hon kallar den enn gudomlig beröring, eller också;

milda smeksamma vindar; ty som vi har sagt,

på ett ljuvligt och ömt sättförmedlas den Älskades fullkomligheter genom detta; därifrån strömmar

kunskapens sus ut i förståndet.

Detta sus liknar, enligt henne, det sus som luften

åstadkomma när den på ett spetsigt sätt tränger

in i örats lilla hålighet.

Denna mycket fina och känsliga kunskap tränger

i själva verket in i själens allra innersta väsen

med ett stort välbehag och fyller den med en lycka somm övergår allt annat.

Och orsaken därtill är denna.

Själen mottar en substans som redan är helt uppfattad och frigjord från varje accidens och varje bild; denna substans tränger in i den den av intellektet som filosoferna kallar passivt eller

        möjligt, ty det tar emot den passivt, utan att självt göra någonting.

Detta är för själen den allra högsta njutning,

därför att den äger rum i förståndet, som är säte för

FRUITIO, som teologerna kallar det, vilket består i att se Gud.

Eftersom dett asus betecknar denkunskap vitalar om, som mottas substantiellt, så har några teologer ansett at vår helige fader Elias såg Gud i det sakta sus av vinden, som han hörde vid ingången till

sin grotta på berget  ( 1 Kon. 19:12 ).  

Skriften kallar det en sakta susning av vinden,

ty de tvar ur dett afina och subtila meddelande

som hans förstånd fick ta emot kunskap.

Och här kallar själen det för suset av milda

smeksamma vindar, därför att det är ur det ömma

meddelandet av den Älskades höga egenskaper som det flödar till förståndet.

15.  Detta gudomliga sus som genom hörseln

genomtränger själen är inte bara, så som vi har sagt, en substans som är helt uppfattad, utan det

är också en upptäckt av sanningar om Gudomen,

och ett avslöjande av dess allra innersta hemligheter.

Egentligen är det så, att varje gång som den

Heliga Skrift berättar om något meddelande från Gud till själen genom förmedling av hörseln, så rör det sig om ett uppenbarande av dessa fullständigt rena sanningar för förståndet eller ett avslöjande av Guds hemligheter.

Detta är helt och hållet andliga uppenbarelser eller visioner som ges uteslutande till själen, utan insats

eller hjälp av sinnena.

Det är  därför som de kunskaper som Gud ger åt

själen genom den inre hörseln är mycket upphöjda

och mycket säkra.

För att låta oss förstå högheten i den uppenbarelse som den helige Paulus hade fått, sade han inte

     "Jag fick se hemlighetsfulla ord", och än mindre

jag fick smaka hemlighetsfulla ord":

       Jag fick höra hemlighetsfulla ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala"

( 2 Kor. 12:4 ).

Det antages att han då hade sett Gud, liksom vår fader den helige Elias hade sett honom i vindens

sakta susning.

Ty liksom tron, enligt vad den helige Paulus lär oss,

kommer till oss genom kroppens öra, så kommer

också det som tron säger oss, eller själva substansen av den helt uppfattade sanningen,

till oss genom den andliga hörseln.

Det är detta som profeten Job lät  oss förstå, när han efter den uppenbarelse han fått vände sig till Gud och sade:

"Jag har hört dig med mitt öra, och nu ser mitt öga dig"  ( Job. 42:3 ).

Dessa ord visar klart att detta att höra Gud med själens hörsel, det är att se med det passiva intellektets öga, som vi talat om.

Det är därför som han inte säger:

Jag har hört dig med mina örons hörsel, utan med

MITT ÖRA; jag har inte sett dig med mina ögon,

utan med MITT ÖGA,  d.v.s mitt intellekt;

följaktligen är att höra med mitt öras hörsel detsamma som att se me dmitt intellekts öga.

16.  Man får emellertid inte  tro att även om själen mottar denna substantiella kunskap vi har talat om, som är frigjord från varje accidens, så äger hon

ingalunda genom detta faktumdet klara och fullkomliga njutandet av Gud såsom i himlen.

Fastän henne snjutning av Gud är frigjort från alla sina accidenser, så är det därför inta klarare,

utan snarast dunkelt, ty det är en kontemplation,

       och kontemplationen här på jorden är en stråle av mörker, säger den helige Dionysius.

Därför kan vi också säga att den är en stråle eller en bild av njutningen, för så vitt som den finns i förståndet; ty det är i förståndet som njutningen

av Gud äger rum.

Denna kunskap, substantiellt mottagen, som själen här kallar suset av milda vindar är  just den Älskades så efterlängtande ögon.

Knapt har själen sett dem förrän sinnena sviktar och hon uttropar:

      VÄND BORT DEM, DINA ÖGON, MIN ÄLSKADE.

17.   Jag tycker det är mycket lämpligt att här anföra en text av Job, som till stora delar bekräftar vad vi har sagt om denna hänryckning och denna

andliga trolovning.

Jag vill citera den, fastän detta uppehåller oss

litet; jag återger hela texten först på latin och sedan på folkspråk; därefter skall jag i få ord förklara de delar som överensstämmer med vårt 

         ämne, och så skall jag fortsätta förklaringen av den följande strofens verser.

Det är Elifas från Teman, som vänder sig till Job

med dessa ord:

"Till mig smög sakta ett hemligt ord, liksom i smyg förnam mitt öra det såsom vore det ett sus i mina ådror.

Vid nattens fasansfulla syner då sömnen brukar ligga tung på människorna då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp .

Då anden for fram förbi mitt ansikte, skrumpnade skinnet på min kropp ihop.

Och någon trädde inför mina ögon, en skepnad vars ansikte jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst"  ( Job. 4;12-16 ).    

Denna text innehåller nästan allt vad vi har sagt om hänryckningen, alltifrån den vers av trettonde strofen som säger: VÄND BORT DEM, DIN AÖGON, MIN ÄLSKADE.

Ty när Elifas från Teman berättar att han hade fått höra ett hemligt ord, så framkallar det i tanken detta andra hemliga ord, vars makt själen inte kunde uthärda och som tvingande henne att utropa:

      Vänd bort dina ögon, min älskade.

18.  När han tilläger att hans öra förnam liksom ett sus i hans ådror, så betecknar han därmed den rena och substantiella kunskap som vi har talat om,

som mottagits i förståndet.

Ådror betyder en inre substans, under det att suset betecknar meddelandet och beröringen av de gudomliga krafter, varifrån denna helt förvärvade kunskap vi talat om framträder för förståndet.

Suset anger att denna kunskap ges på ett ljuvligt sätt.

I båda fallen säger själen at rör sig om ett sus av milda smeksamma vindar, därför att överföres med kärlek.

Det tillägges att detta sus förnams liksom i smyg,

ty på samma sätt som det som en tjuv och främling smyger bort med, så är, för att tala ur naturlig synpunkt, denna hemlighet främmande för människan, som ju naturligt sett inte har någon rätt till den; det är alltså inte tillåtet för henne

att använda den.

Inte heller den helige Paulus fick avsläja den

( 2 Kor. 12:4 ).

Också en annan profet säger två gånger:

"Min hemlighet är för mig" ( Vulgata: Jes. 24:16 ).

När det talas om nattens fasansvärda syner, som ägde rum vid en timma då människorna sover,

och det säges:  "förskräckelse och bävan kom över mig", då antydes den förskräckelse och bävan

som naturligt framkallas i själen när hon i extasen

mottar den kunskap vi har talat om, eftersom hennes natur är ur stånd att uthärda denna

förbindelse med Guds ande.

Profeten låter här förstå att liksom det är i den stund då människorna just skall somna in som de oftast betryckes och skrämmes av en syn man kallar nattmara som uppträder mellan sömn

och vaka, d.v.s i den stund då sömnen just börjar,

          så är det också vid den naturliga kunskapens vaka, det vill säga i början av hänryckningen

eller extasen, som den andliga synen kommer och låter dem frukta och darra.