FJORTONDE OCH FEMTONDE STROFERNA.

Del.1

MIN ÄLSKADE ÄR SOM BERGEN,

SOM ENSLIGA GRÖNSKANDE DALAR,

SOM FRÄMMANDE ÖAR,

SOM FLODER MED BRUSANDE VATTEN,

SOM SUSET AV MILDA ÖMMA VINDAR.

SOM DEN STILLA NATTEN

DÅ GRYNINGEN BÖRJAR STIGA,

SOM DEN TYSTA MUSIKEN,

SOM DEN HARMONISKA ENSAMHETEN,

SOM MÅLTIDEN SOM TJUSAR OCH

UPPTÄNDER KÄRLEKEN.

1.   Innan vi går in på förklaringen av dessa strofer ch de följande, måste vi, om vi vill förstå dem riktigt, lägga märke  till att den ANDLIGA FLYKT vi har talat om anger ett upphöjt tillstånd, en kärleksförening som Gud upprättar med den själ som sedan lång tid har ägnat sig åt andliga övningar; detta tillstånd kallas ANDLIG TROLOVNING med Ordet, Guds Son.

Första gången om han ger henne denna nåd, låter han henne denna nåd, låter han henne få del av klara insikter i hans Väsen; han smyckar henne med härlighet och majestät; han gör henne vacker med    gåvor och goda egenskaper; och som förnämsta klädnad ger han henne kunskapen om honom själv

        och om hans ära; med ett ord, han smyckar henne som en brud på hennes trolovningsdag.

På denna lyckliga dag viker äntligen de häftiga ångestkänslor och den kärleksklagan som 

hon förut lät höra; hon har blivit berikad med

allt det goda jag här har talat om.

Hon börjar nu leva i ett tillstånd av frid, av njutningar och av en kärlek fylld av ljuvligheter,

så som hon låter förstå i de föreliggande stroferna, 

              där hon inte gör annat än berättar om och besjunger den Älskades härlighet; ty hon känner till den och njuter av den, alltsedan trolovningens

ägde rum.

Inte heller i de följande stroferna talar hon längre om plågor och sorger som tidigare, utan i stället om förbindelserna med den Älskade, och om hur de

båda visar sin kärlek till varandra i ljuv stillhet

och frid; när hon en gång har upphöjts till detta tillstånd har alla hennes plågor slutat.

Låt oss också lägga märke till att i dessa strofer anges de allra högsta nådebevis, som Gud ger åt

en själ i detta tillstånd,.

        Man får emellertid inte tro att alla själar som upphöjts dit får åtnjuta alla de nådebevis som beskrivs i dessa strofer, och inte heller på samma sätt, och inte heller att de i samma grad får del av 

         de kunskaper och de kärlekskänslor som

här meddelas.

Somliga får mera, andra mindre, somliga får det på ett sätt, andra på ett annat; men både de förra

och de senaste kan befinna sig i detta tillstånd

av trolovning.

I vilket fall har här angivits det mest upphöjda

av allt det som deta tillstånd innebär, och på det

sättet finns allt inbegripet.

Nu följer förklaringen av dessa strofer.

FÖRKLARING AV DE TVÅ STROFERNA. 

2.  När själen som en liten duva flög omkring ibland kärlekens olika vinddrag, ovanför de störtfloder av mödor och kärleksångest som hon dittils hade upplevt, så kunde hon inte finna fotfäste någonstans. 

Men vid den sista andliga flykt vi har talat om utsträckte fader Noak medlidsamt sin hjälpande

hand, tog emot henne och placerade henne i sin

kärleks och sitt förbarmandes ark.

      Det var det ögonblick då Brudgummen i den strof vi nyss förklarat sade till henne:

Återvänd, min duva.

3.   Låt oss här lägga märke till att, som den Heliga Skrift berättar ( 1 Mos. 6:14 ff. ), det fanns en mängd

boningar i Noarks ark, för att at hysa de otaliga

djurarterna och de olika sorters föda som behövdes

för deras uppehälle.

Men när nu själen efter sin flykt kommer in i den

gudomliga ark som är Guds famn, så upptäckter

hon inte bara de många boningar, som efter hans

Majestäts tal enligt den helige Johannes ( 14:2 )

finns i hans Faders hus; utan hon ser där och upptäcker också alla slags födoämnen.

Men detta menar hon alla de rika skänker som hon kan få smaka och som med vanliga ord uttryckes i de två sista stroferna.

      Här är det väsentligaste:

4.  I denna gudomliga förening ser själen ochnjuter av ett överflöd av oväderliga rikedomar; hon finner där den vila och tillfredsställelse som hon önskade;

        hon får där höra hemligheter och motta ovanliga insikter och kunskaper om Gud, och detta

är en av de undfägnader som hon mest njuter av.

Hon upplever den fruktansvärda makten och kraften hos Gud, som övergår all annan makt, all annan

kraft.

Hon får smaka den underbara ljuvligheten och de andliga njutningarna.

 

I denna gudomliga förening finner hon verklig vila

och gudomligt ljus.

    I djupa drag njuter hon av Guds vishet,

som strålar i harmonin hos det skapade och i alla

Guds verk.

   

Hon känner sig fylld av allt gott, befriad och bevarad från allt ont.  Men framför allt förstår

och njuter hon av en oskattbar kärlekens vederkvickelse, som stärker henne i kärlek.

     Detta är det väsentliga innehållet i de två

ovan anförda stroferna.

3.  Bruden förklarar här att henes Älskade är allt detta, i sig själv och för henne; det som Gud brukar meddela själen i detta slag av extaser kommer henne att förstå sanningen i detta ord av den helige Franciskus:

"Min Gud och mitt allt!"

      Eftersom nu Gud är allt för själen och allt gott

för henne, kan vi lätt förstå hur han meddelar

sig i dessa upphöjda stunder, om vi nämligen    betänker likheten med godheten hos de skapade tingen i de strofer vi har talat om, och vilkas versrader vi successivt skall förklara.

Man måste inse attt de fulkomligheter som vi kommer att tala om i högsta grad och på ett oändligt sätt befinner sig i Gud; bättre sagt,

      att var och en av dessa storheter är Gud,

att alla tillsammans är en enda Gud, och att  följdaktligen själen när hon förenas med Gud känner

          att alla ting är Gud i ett enda enkelt vara.

Det var detta som denhelige Johannes erfor när han sade:   "Vad som har blivit till, var liv i honom"

( Joh. 1:3, 4 ).

Sålunda bör man när man här talat om vad själen

upplever, inte inbilla sig att rör sig om någon

vision av tingen i  härlighetens ljus eller av de skapade tingen i Gud, utan bara om det faktum att själen i detta tillstånd, där Gud tagit henne i

       besittning, känner att alla ting är Gud för henne.

Man får inte heller tro att själen i de upphöjda kunskaper hon får av Gud skulle såda honom i hans väsen och på ett klart sätt.

Utan det rör sig endast om en kunskap som,

även om den är  rik och levande, dock bara är en skugga av vad Gud egentligen är i sig själv.

Själen känner då det goda om finns i de skapade tingen, så som vi skall förklara i de följande verserna:

    MIN ÄLSKADE ÄR SOM BERGEN.

6.   Bergen är höga, rika, vidsträckta, vackra, behagliga, blommande och doftande.

Min älskade är för mig dessa berg.

         SOM ENSLIGA, GRÖNSKANDE DALAR.

7.  De ensliga dalarna är stilla, angenäma, friska, skuggiga och rika på ljuvliga vattendrag; de många lundarna och fåglarnas en samstämmiga sång

är en tjusning och njutning för sinnena;

ensligheten och tystnaden som råder där är uppfriskande och vilsam.

        Min Älskade är för mig dessa dalar.

         SOM FRÄMMANDE ÖAR.

8.   De främmande öarna är omgivna av havets vågor, och de ligger långt bortom haven och är skilda från varje förbindelse med människorna.

Vad som skapas där är helt olikt mot vad som skapas hos oss, både till utseende och egenskaper,

och det orsakar håpnad och beundran hos dem som ser det. 

Så är det också på grund av alla dessa stora, underbara kunskaper, nya, förvånande och långt borta från vanliga känslor, vilka själen nu ser

i Gud som hon kallar honom främmande öar.

Ty man kallar någon för främmande av två skäl,

antingen för att han dragit sig tillbaka från mängden, eller också för att han står över de andra genom utsöktheten och fullkomligheten i sina

handlingar och verk.

Av båda dessa orsaker ger själen åt Gud epitetet främmande. 

Ty han är inte bara all den sällsynta skönheten hos öar som man aldrig förut sett, utan allting,

hans vägar, hans råd, hans verk är för människan

ovanliga, egendomliga, beundransvärda.

Och inte är det förvånande att Gud är främmande för människorna som aldrig har sett honom,

eftersom han är det till och med för de heliga änglar och själar som får skåda honom.

Ingen av alla dessa har i själva verket någonsin fullständigt kunnat se Gud, se vad han är, och ingen kommer heller att kunna det.

Ända framm till yttersta domens sista dag kommer

de att i honom, i djupet av hans planer, upptäcka

så många nya under i de verk som hans förbarmande och hans rättvisa utför, att dessa

under tyckes dem vara ständigt nya, och att deras

förundran ständigt växer.

Och det är därför som det inte bara är människorna, utann också änglarna, som kan kalla honom FRÄMMANDE ÖAR.

Det är bara för sig själv som han aldrig tycks främmande eller ny.

              SOM FLODER MED BRUSANDE VATTEN.

9.  Floder har tre utmärkande egenskaper.

Den första är att översvämma och begrava all mark som de möter;

      den andra är att fylla alla de fördjupningar

och urholkningar de finner;

      den tredje, det är att åstadkomma ett så starkt dån, att de dominerar och överröstar alla andra ljud.

Och eftersom själen i sin kunskap om Gud njuter av dessa tre egenskaper på ett så underbart sätt, säger hon att hennes Älskade är för henne som floder med brusande vatten.

Beträffande den första egenskapen som hon njuter av är det så, att själen finner sig fullständigt översvämmad av Guds andes störtflod;

den bemäktigar sig henne med en sådan kraft att 

        hon tycker sig översvämmad av all världens floder; hon känner då att alla hennes handlingar

och alla hennes begär är begravna.

Men flodens våldsamhet är ingalunda orsak till

lidande, ty dessa flodet är i själva verket floder avv frid, så som Gud själv låter oss förstå i dessa av Jesaja:

Förstå nu detta, och lägg noga märke till det,

"se jag vill låta frid komma över henne", d.v.s

över själen, 

"såsom en ström, såsom en översvämmande flod av härlighet"  ( Jes. 66:12 ).

När Gud sålunda översvämmar själen liksom med

en flod med brusande vatten, uppfyller han henne

helt och hållet med frid och härlighet.

Den andra egenskapen som själen njuter av innebär att detta gudomliga vatten då uppfyller hennes ödmjukhets låglänta terräng och hennes

önskningars tomrum.

Det är detta som den helige Lukas bekräftar i följande ord:

"Ringa män har han upphöjt, och hungriga har han mättat med sitt goda"  ( Luk. 1:52, 53 ).

Den tredje utmärkande egenskapen som själen erfar när hon översvämmas av dessa kärleksströmmar från den Älskade består i ett andligt dån eller en

andlig röst, som övergår allt annat dån och alla andra röster.

Det är den Älskades röst, och den kväver alla andra röster och dominerar väldens dån.

För att förklara detta nådebevis måste vi uppehålla

oss litet vid detta.      

  

     

TRETTIONDE STROFEN.

VÄND BORT DEM, DINA ÖGON, MIN ÄLSKADE.

NU FLYGER JAG BORT!

                 Brudgummen:

VÄND TILLBAKA,MIN DUVA,

TY DEN SÅRADE HJORTEN

VISAR SIG PÅ KULLENS TOPP,

HITLOCKAD AVDITT VINGSUS,

SOM SVALKAR HONOM.

FÖRKLARING.

1.  När själen uppeldas av de stora önskningar

och de kärleksutbrott som beskrivits i de föregående stroferna., brukar den Älskade besöka henne på ett upphöjt, fint och ömt sätt, och låta henne erfara styrkan av sin kärlek.

Vanligen följes dessa utbrott och denna stora kärleksängslan av lika stora ynnestbevis och underbara besök av den Älskade.

Men eftersom själen i föregående strof med så livlig ängslan har visat sin längtan att få skåda dessa gudomliga ögon, avslöjar den Älskade för henne några strålar av sin storhet och gudom, så som hon önskade.

Denna upplysning är så upphöjd och så mäktig, att själen blir utom sig av hänförelse och extas.

           Dessa fenomen är i början orsak till lidanden och stor förskräckelse för hennes natur.

Därför känner hon sig också alltför svag att uthärda

detta i övermått ochh on utropar:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE,

det vill säga dessa gudomliga ögon; ty de gör mig utom mig och får mig att fly till en högsta kontemplation som övergår mina naturliga krafter.

Hon uttrycker sig så därför att hennes själ skildes från kroppen, tyckte hon, just som hon önskat;

  att be honom att vända bort sina ögon, det vill med andra ord säga: låt bli att visa mig dem så länge jag ännu är i min kropp, ty jag kan inte uthärda dem

    och inte njuta av dem så som jag skulle vilja; men visa mig dem när jag en gång skall ha flytt bort från min kropp.

Men denna önskan eller denna flykt tyglas omedelbart av Brudgummen när han säger:

    VÄND TILLBAKA, MIN DUVA.

Den upplysning som du i denna stund får av mig tillhör inte ännu det härlighetens tillstånd som du strävar till.

Men kom tillbaka till mig.

Jag är den som har givit dig detta kärlekssår och som du söker.

Jag har också, liksom hjorten, ett kärlekssår,

och jag börjar att visa mig för dig i en hög kontemplation; ty det är en glädje och en vederkvickelse för mig att se den kärlek som du visar mig i din kontemplation.

   

Själen säger alltså till Brudgummen:

    VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE.

2.  Som vi har sagt, så är det i överensstämmelse

med själens oändliga längtan efter att få se dessa gudomliga ögon ( vilka betyder Gudomen )

som hon av sin Älskade inom sig har fått motta

en upplysning och kunskap om Gud som är så hög att hon har sagt:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE.

Här kan vi alltså se vår naturs elände här på jorden.

       Det som övergår allt liv för själen, det som hon allra mest hungrar efter, upplysning och kunskap om sin Älskade, det kan hon inte få i den stund hon vill det utan att det kostar henne i det närmaste hennes existens.

Om dessa ögon som hon sökte med så mycket bekymmer och ängslan och på så många sätt. om dem säger hon i den stund då hon äntligen skall få skåda dem:

     VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE.

3.   Ty ibland erfar hon vid dessa besök och dessa härnryckningar en så livlig plåga, att den mer än någon annan kan rida alla hennes ben ur led

och bringa hennes natur i en sådan fara, att om inte Gud drog försorg om henne, skulle hon förlora sitt liv.

Det är verkligen så, tycks det i detta tillstånd, att själen har intrycket att hon lösgöres från sin kropp och skiljes från den.

Orsaken är den, att sådana nådegåvor inte kan uthärdas av vår fysiska varelse; anden blir upplyft för att förenas med den gudomlige anden som kommer till den; därför måste själen vändigtvis på något sätt överge sin kropp.

Därav kommer att kroppen måste lida, och följdaktligen måste också själen lida i sin kropp på grund av deras förening i en och samma individ.

Den stora plåga som själen lider av i den stund när hon mottar ett besök av detta slag, den skräck

som hon upplever när hon ser sig behandlad

på ett övernaturligt sätt tvingar henne att säga:

    VÄND BORT DEM, DINA ÖGON, MIN ÄLSKADE.

4.   Men man får likväl inte tro att själen, även om han uttrycker sig så, i verkligheten vill att att den Älskade skall avlägsna dem; dessa ord uttrycker egentligen, som vi har sagt, en naturlig skräck.

Trots allt som det kunde kosta henne skulle hon inte vilja förlora någonting av dessa besök och nådegåvor av den Älskade.

Trots de naturliga smärtorna beger sig hennes ande in i en övernaturlig anadakt där hon njuter av den Älskades ande, och det är ju detta som hon längtade efter och bad om.

Hon ber emellertid inte om att få dessa nådegåvor så länge som hon ännu befinner sig i en bräcklig kropp, där hon inte kan njuta av dem annat än mycket litet och med möda, utan hon ber att få

       dem i i den stund då hennes ande har flytt,

och skild från kroppen skall kunna fritt njuta av dem.

Därför säger hon: 

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE, visa mig dem inte så länge jag är förenad med kroppen.

     NU FLYGER JAG BORT.

5.   Hon tycks säga:  Jag flyger bort ifrån min kropp för att du skall kunna visa mig dina ögon, ty det är de som har framkallat min flykt.

För att bättre förstå karaktären av denna flykt, måste man som vi sagt lägga märke till att vid detta besök av den gudomliga Anden hänryckes människoanden med stor kraft för att kunna meddela sig med denna, den lämnat kroppen och slutar att känna och handla i den, därför att då

        handlar anden bara i Gud.

Därför har också den helige Paulus med anledning av den hänryckning han fick uppleva, sagt att han inte visste om hans själ befann sig i kroppen eller inte.

  ( 2 Kor. 12:2 ). 

Detta betyder inte att själen lämnar kroppen och tar bort det naturliga livet från den; hon bara upphör

att handla i den.

       

Därav kommer att en sådan hänryckning och en sådan andens flykt berövar kroppen dess sinnen och hindrar den att uppleva det som annars skulle ha vållat den mycket svåra smärtor.

Detta tillstånd går alltså inte att likställa med svimningar och naturliga svagheter som går över under förnimmelsen av fysisk smärta.

Detta är känslor som vid dessa gudomliga besök uplevs av dem som ännu inte har uppnått fullkomlighetens tillstånd, utan som befinner sig

i de framåtskridandes tillstånd.

Ty de som verkligen har nått fulkomlighetens tilstånd, de får dessa gudomliga förbindelser i stor frid och stilla kärlek; de har inte längre dessa hänryckningar, vilkas ändamål för övrigt var att

förbereda själen för den fullkomliga föreningen

med Gud.

6.   Här skulle det nu vara rätt plats att tala om

de olika slagen av hänryckningar och extaser,

och andra höga flykter av anden, som vanligen uppstår hos andliga människor.

Men eftersom mitt egentliga syfte bara är att kort redogöra för dessa strofer, så som jag lovade i prologen, så lämnar jag detta åt någon som kommer att tala bättre om det än jag.

Också därför, att den saliga Teresa av Jesus,

vår Moder, redan har behandlat dessa andlga frågor i beundransvärda skrifter, och jag hoppas av Guds godhet att det inte skall dröja länge förrän de blir tryckta. 

När alltså själen här talar om flykt, så låt oss förstå att hon menar andens hänryckning och extas

i Gud.

Det är därför som den Älskade genast säger till henne:

          VÄND TILLBAKA, MIN DUVA.

7.    Det var med den största lyckokänsla som själen flydde bort från kroppen i denna andens flykt; hon trodde att hennes liv här på jorden hade nått sitt slut och att hon äntligen för evigt skulle kunna njuta av den Älskade och förbli hos honom, i hans närhet.

Men Brudgummen hejdade henne i flykten och sade till henne:

VÄND TILLBAKA, MIN DUVA.

 

Detta vill säga:  Du som är en duva genom den snabba, höga flykten hos din kontemplation, genom den kärlek som förtär dig och genom enkelheten i     ditt liv ( detta är de tre egenskaperna hos duvan );

          nåväl, vänd tillbaka från denna sublima flykt genom vilken du eftersträvar att verkligen få äga mig:  ty den tid har ännu inte kommit för dig,

då du får känna mig så i härligheten.

Nöj dig med denna lägre grad av kunskap om mig som jag ger dig i denna stund, i den extas du befinner dig i

          TY DEN SÅRADE HJORTEN  ........

8.   Brudgummen liknar sig vid hjorten.

Vi vet att hjorten har den egenskapen att den klättrar uppför höjderna; om den såras, söker den

i all hast vederkvickelse i de klara vattnen.

   

Om den hör sin maka jämra sig och förstår att hon

är sårad, springer den genast fram till henne för

att trösta och smeka henne.

Och detta är Brudgummens handlingssätt just nu.

Han ser att hans Brud är sårad av kärlek till honom.

Ty det förhåller sig så med dem som älskar varandra, ett den enes sår är den andres sår; det som den ene känner, det känner också den andre.

Brudgummen tycks alltså säga: Du min Brud,vänd tillbaka tllmig; om du är sårad av kärlek till mig,

så är jag också liksom hjorten genom ditt sår

sårad av kärlek till dig och jag kommer till dig;

      jag liknar hjorten också däri att jag visar mig

på höjderna.

          Och det är därför han säger att han

    VISAR SIG PÅ KULLENS TOPP.

9.  Det vill säga på kontemplationens höjder,

dit din flykt har lyft dig.

       Ty kontemplationen är en upphöjd ort, varifrån

Gud börjar at meddela sig åt själen och att visa sig för henne i detta  livet; men han gör det inte fullständigt, ty han säger inte att han visar sig

fullständigt, bara att han visar sig.

Det är därför som de kunskaper om Gud som själen får i detta livet, hur höga de än må vara, inte är

annat än mycket ofullkomliga framträdanden.

Därefter följer den tredje egenskapen hos hjorten

av dem vi har talat om; den rymmes i följande vers:

    HITFLOCKAD AV DITT VINGSUS,

SOM SVALKAR HONOM.

10.   Själens flykt betyder den kontemplation hon får åtnjuta i den extas vi har talat om, och vingsus betecknar den andra av kärlek som i själen orsakar

denna kontemplationens flykt.

Det är berättigat att framställa som vingsus denna  kärlek orsakad av flykten.

Den Helige Ande, som är kärleken, jämför sig också själv med vinden i den Heliga Skrift, därför att han

utandas av Fadern och Sonen.

På samma sätt som han framställes som vinden som utgår från kontemplationen och visheten hos Fadern och Sonen, vilka utandas honom, så kallas

kärleken här av själen för en vind, därför att den utgår från den kontemplation och den kärlek som hon då har till Gud.

Icke dessto mindre bör vi lägga märke till att Brudgummen här inte säger att han lockas av duvans flykt, utan av suset av hennes flykt.

Ty Gud meddelar sin inte i egentlig mening genom själens flykt, vilken som vi har sett betyder den kunskap hon har om Gud, utan genom kärleken i denna kunskap.

Ty på samma sätt som kärleken är föreningen mellan själen och Gud.

Därav kommer det sig, att det vore förgäves som själen också skulle äga de mest upphöjda kunskaper om Gud, erfara den högsta kontemplation och "förstå alla mystyrier, ty om hon inte äger kärleken, så tjänar henne allt detta till intet"

       beträffande föreningen med Gud, säger den helige Paulus ( 1 Kor. 13:3 ).

Ty säger samme Apostel vidare.

"Ikläd er kärleken, som är fullkomlighetens sammanhållande band"  ( Kol. 3:14 ).

Detta är kärleken till Gud, deta är själens kärlek,

som kommer brudgummen att löpa till sin Bruds kärlekskälla för att släcka sin törst, liksom de friska vattnen lockar den törstiga och sårade hjorten,

så att han i dem kan finna vederkvickelse.

Och det är därför han säger:

   OCH DET SVALKAR HONOM.  

11.  På samma sätt som vinden ger lättnad åt

och uppfriskar en människa som är trött av hettan,

så ger också denna kärlekens vind lättnad åt

och uppfriskar den som brinner av kärlekens eld.

Ty kärlekens eld harden egenskapen att den vind som åstadkommer lättnad och vederkvickelse,

det är en ännu större kärlekseld; och det är verkligen så, att kärleken hos den som älskar är en låga som strävar efter att brinna ännu mera,

        liksom lågan hos den naturliga elden.

Och för att tillfredsställa denna längtan efter att få upptändas ännu mera vid sin Bruds kärlekseld, framställd som hennes vingsus, därför säger han

       att det svalkar honom.

Liksom om han sade: det är av lidelsen i din flykt som min kärlek tilltar, ty den ena kärleken

upptänder andra.

Därav måste man sluta sig till att Gud lägger ned sin nåd och sin kärlek i en själ efter måttet av den längtan och kärlek som denna själ har.

Detta måste verkligen den själ betänka, som är gripen av kärlek.

På det sättet, och det upprepar vi, kommer hon att göra vår Herre mera böjd för, om man nu får uttrycka sig så, att visa henne ännu mera kärlek,

och att finna ännu mera välbehag i hennes själ.

För att uppnå denna kärlek till Gud måste man tillämpa det som Aposteln säger ( 1 Kor. 13:4-7 ):

      "Kärleken är tålig och mild; kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke; den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull; den gläder sig icke över

         orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen; den fördrager allting, den tror allting,

den hoppas allting, den uthärdar allting",

      det vill säga allt som kärleken begär. 

 

  

  

       

 

ANDLIG SÅNG.  TOLFTE STROFEN.

O KÄLLA AV KRISTALLER,

OM DU PÅ DINA FÖRSILVRADE YTOR

DOCK PLÖTSLIGT LÄTE FRAMTRÄDA

DE SÅ EFTERLÄNGTADE ÖGONEN

SOM JAG BÄR UTKASTET TILL I MITT HJÄRTA!

FÖRKLARING

1.  Själen är upptänd av den mest brinnande önskan att få förena sig med sin gudomlige Brudgum.

        Eftersom hon inte i någon skapad varelse finner att medel att förverkliga detta, vänder hon

sig på nytt till tron, som kommer att ge henne de mest levande kunskaper som den Älskade,

och blir hennes mellanhand.

I verkligen har hon inget annat medel att nå fram till den sanna föreningen med Gud.

Brudgummen låter oss förstå det i detta ord av Hosea:  "I tro skall jag trolova mig med dig"

( Hos. 2:20 ).

Hon säger alltså till honom, helt upptänd av längtan efter denna förening som hon är:

        O Tro på Kristus, min Brudgum, dessa sanningar om min Älskade som du har ingjutit i mig

i dunkel och mörker, om du ändå ville uppenbara dem för mig i all deras klarhet!

Dessa trossanningar, dessa dunkla kunskaper,

om du ändå ville uppenbara dem för mig, och klart

och fullständigt avtäcka dem för mig, och med

ens framställa dem så som de uppenbaras

i härligheten!

        Hon uttalar denna vers:

                  O KÄLLA AV KRISTALLER.

2.    Hon ger åt tron namnet kristaller av två skäl.

Det första är att den kommer från Kristus, hennes Brudgum. 

Det andra är att tron har kristallens egenskaper;

den är ren i de sanningar den avslöjar, den är

stark, klar, fri från fel och naturliga former.

Själen kallar tron en källa, därför att ur den framflyter för henne floden av alla andliga skatter.

Därför har också Kristus, Vår Herre, när han talade med den samaritiska kvinnan kallat tron för en källa, när han sade:

att i den som tror på honom skall en källa öppna sig, vars vatten springer upp med evigt liv"

 ( Joh. 4:14 ).

Men detta vatten betydde "Anden, som de som trodde på honom i tron skulle få motta" ( Joh. 7:39 ).

           OM DU PÅ DINA FÖRSILVRADE YTOR.

3.   De försilvrade ytorna är trossatserna och trosartiklarna.

För att riktigt förstå denna och följande verser

måste man lägga märke till att tron jämföres med silver i de trossatser den lär oss; vad beträffar

saningarna själva och deras väsen, jämföres

de med guld.

Ty detta samma väsen som vi nu tror vara klätt

och betäckt med trons silver, det skall vi det kommnade livet få se avtäckt och njuta av,

när trons guld är helt avklätt.

När David talade om tron uttryckte han sig så:

"Om ni sover mellan två fält, så är duvans vingar höljda i silver, och hennes fjädrar skimrar av guld"

( Ps. 68:14 ).

Vilket betyder: Om vi sluter förståndets ögon för allting i himmel och jord, eller enligt David, om vi sover mellan två fält, så finner vi oss fästade

enbart i tron.

Han kallar tron en duva, vars vingar, d.v.s de sanningar hon kungör, är försilvrade, ty på jorden framställer tron dessa sanningar för oss dunkla

och betäckta; därav deras namn: försilvrade ytor.

Vid trons gräns, när den har upphört att finnas till och i stället ge plats åt det klara skådandet av Gud,

där återstår ingenting annat än trons väsen,

befriat från den slöja som detta silver är,

och tron skall stråla som rent guld. 

Sålunda ger oss tron Gud själv och låter oss lära känna honom; naturligtvis är han beslöjad under trons försilvrade ytor, men detta är inte någon orsak till atthan inte skulle ges till oss i verkligheten.

Om någon ger bort en vas av guld betäckt med ett lager silver, så ger han inte desto mindre en guldvas, trots vasens försilvrade yta.

Likaså, när Bruden i Höga Visan önskade att få äga Gud, lovade Brudgummen henne det i den form som är möjlig i detta liv, och han tllade att

"han skulle låta göra åt henne örhängen av guld beklädda med silver"  ( Höga V. 1:11 ).

Därigenom lovade han henne att ge sig åt henne under trons slöja.

Och det är därför som själen vänder sig till tron

och säger:

O om du på dessa försilvrade ytor ( eller trosartiklar, som vi har talat om) under vilka du döljer de gudomliga strålarnas guld, det vill säga de efterlängtade ögonen som hon genast talar om i dessa ord:

       OM DU PLÖTSLIGT LÄTE FRAMTRÄDA

      DU SÅ EFTERLÄNGTADE ÖGONEN! 

Med dessa så efterlängtande ögon menas som sagt de gudomliga strålarna, de gudomliga sanningarna som, vi uprepar det, tron framställer för  oss  i trosartiklarna på ett beslöjat och dunkelt sätt.

Själen tycks alltså säga:

Dessa sanningar som du lär mig på ett beslöjat, dunkelt och fördolt sätt, o om du då äntligen ville visa dem för mig tydligt och klart och helt avtäckta, så som glöden i min längtan fordrar!

De så efterlängtande ögonen är alltså just dessa sanningar, som får henne att känna den Älskades närvaro på ett så levande sätt, att hon tycker sig ständigt vara föremål för hans blick.

Och själen tillägger:

    SOM JAG BÄR UTKASTET TILL I MITT HJÄRTA.

5.   Hon säger att hon bär utkaset till dem i sitt hjärta, eller i sin själ, genom förståndets

och viljans hjälp.

           Ty det är förståndet som äger dessa sanningar, som har ingjutits i det av tron.

Men eftersom dessa kunskap är ofullständig, 

säger själen att dessa sanningar är skisserade;

ty liksom en skiss, ett utkast, inte är en

fullkomlig målning, så är trons kunskap inte heller en fullkomlig kunskap.

Därfr är de kunskaper som av tron har ingjutits i själen liksom ett svagt försök, ett utkast.

När dessa kunskaper en gång kommer in i det klara skådandet, då kommer de att finnas i själen som

en fulkomlig målning, helt  och hållet fullbordad.

Det är Apostelns tanke:

"När det kommer,som är fullkomligt",

det vill säga när det klara skådandet kommer,

"då skall det försvinna, som ett styckverk",

det vill säga trons kunskap  ( 1 Kor. 3:10 ).

6.   Utöver detta trons utkast, finns det ett annat utkast, ett kärlekens utkast i själen hos dem som älskar; det utföres av viljan;

den Älskades ansikte framställs där på ett så perfekt sätt, så intimt och levande,

när det föreligger kärleksförening,

att man i sanning kan säga att den Älskade lever

i själen och själen i honom.

När kärleken förvandlar dem som älskar varandra, skapar den en sådan likhet dem emellan, att man kan säga att var och en av dem är den andre

och att de båda är ett.

Orsaken därtill är at i kärleksföreningen och kärleksförvandlingen ger var och en dem ägandet av sig själv till den andre, överlämnar sig och utbyter sig själv mot den andre; var och en av dem

          lever i den andre ochså att säga är den andre, och båda tillsammans helt och hållet ett genom

kärleksförvandligen.

Det är detta som den helige Paulus har velat låta oss förstånär han sade:

"Jag lever, men inte mer jag, utan Kristus lever

i mig"  ( Gal. 2:20 ).

När han sade: Jag lever, men det är icke längre jag som lever, ville han låta oss förstå, att även om

han levde, så var det inte längre sitt eget liv han levde, ty han var förvandlad till Kristus, och hans

         liv var mera gudomligt än mänskligt;

därför tillade han också at det var inte längre han

som levde, utan Kristus i honom.

7.  Efter denna förvanding var likheten så stor,

det kan vi lungt säga, att liv och Kristi liv intevar annat än ett enda liv genom kärleksföreningen.

Men det är i himlen som denna förening kommer att förverkligas fullkomligt i det gudomliga livet för alla dem som harförtjänat att leva i Gud.

Förvandlade i Gud kommer de att leva Guds liv och inte sitt eget liv; fastän man kan säga att de lever sitt liv, eftersom Guds liv kommer att vara deras.

Då kommer de att i all sanning säga:

Vi lever, men inte mer vi, ty det är Gud som lever i oss.

Detta  tillstånd är möjligt i detta livet, liksom det blev det för den helige Paulus; men det är aldrig perfekt eller absolut, inte ens om själen uppnår kärleksföreningen i det andliga äktenskapet, det mest upphöjda tillstånd som man kan nå fram til i detta livet.

Man kan kalla allt detta ett kärleksutkast i jämförelse med den fullständiga förvandling

som inte fullbordas förrän i härligheten.

Men detta utkast till förvandling är, när det förverkligas på jorden, redan det en underbar lycka,

ty därigenom tillfredsställer själen i hög grad

den Älskade.

När brudgummen längtar efter att få se Bruden ge honom en plats i sin själ som en avbildning,

säger han till henne i Höga Visan:

      "Ha mig såsom en signetring vid ditt hjärta på

din arm" ( Höga V. 8:6 ).

Hjärtat avbildar här själen, där Gud bor här på jorden såsom sigillet av trons utkast, så som vi har sagt.

        Armen symboliserar den starka viljan,

där han förblir såsom sigillet av kärlekens

utkast, så som vi just har förklarat.