Alla inlägg den 12 juni 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 juni 2016 02:46

ANDLIG SÅNG.  ELFTE STROFEN.


AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO


OCH MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.


DEN SOM ÄR SJUK AV KÄRLEK


KAN INTE BOTAS, DU VET DET,


ANNAT ÄN GENOM NÄRVARON AV DEN

ÄLSKADES ANSIKTE.


FÖRKLARING.


1.  Själen som längtar efter att ägas av denne

store Gud, som hon är hänförd av kärlek till

och för vars skull hennes hjärta är bedrövat, kan inte längre härda ut, och hon ber i denna strof med

bestämdhet att han skall avslöja och visa sin skönhet för henne, det är hans gudomliga väsen

        och att han skall döda henne med denna åsyn och frigöra henne från kroppen, eftersom hon

så länge hon är bunden till den inte kan se

och njuta av honom som hon vill. 


Hon framlägger för honom sitt hjärtas smärta

och ångest i vilka hon lever plågad av sin kärlek,

utan att kunna få annan hjälp än genom den

saliga åsynen av hans gudomliga väsen.


Här följer versen:


    AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO.


2.   För att förklara detta, måste man veta att det

i själen kan finnas tre slag av Guds närvaro.


Det första är väsenligt; och på det sättet är han

närvarande inte bara i de godaste och heligaste

själarna, utan också i de onda och syndiga,

liksom i alla andra skapade varelser, eftersom han

       genom denna närvaro ger dem liv och existens;

om denna närvaro fattades, skulle de alla förintas

och upphöra att finnas till.

          Och sålunda fattas denna närvaro aldrig

för själen.


Den andra närvaron är av nåd, genom vilken Gud

bor i den själ som är behaglig för honom och som han är nöjd med; och denna närvaro är inte gemensam för alla själar, eftersom de som faller i 

        dödssynd förlorar den, och själen kan inte på naturligt sätt veta om hon har den.


Den tredje närvaron är genom andlig känsla; ty Gud brukar ge många hängivna själar känslor av andlig

närvaro, varmed han stärker, gläder och

uppmuntrar dem.


Men såväl dessa känslor av andlig närvaro som de andra slagen av närvaro är dolda, ty Gud visar sig inte i dem sådan han är, därför att tillståndet

i detta liv inte medger det; och så gäller nedanstående vers för var och en av dem, alltså:


         AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO.


3.   Själen vet säkert att Gud alltid är närvarande

i henne, åtminstone på det första sättet, och därför

ber hon inte att han skall göra sig närvarande,

       utan att hans dolda närvaro i henne, den må

vara naturlig, andlig eller känslomässig, skall

uppenbaras för henne, så att hon kan skåda honom   i hans gudomliga väsen och hans skönhet.


Liksom han genom sin väsentliga närvaro ger

det naturliga varat åt själen, och liksom i sin nåd

fullkomnar henne, så må han också förhärliga henne genom att uppenbara sin härlighet.


Men eftersom denna själ drives av känsla och brinnande kärlek till Gud, så bör vi förstå att denna

NÄRVARO som hon ber den Älskade om, huvudsakligen är en viss känslomässig närvaro

av honom själv somm han givit åt själen.


Denna närvaro har varit så hög, att hon har upplevt den som ett oändligt Väsen, men beslöjat, varifrån Gud har meddelat själen vissa strålar i ett ljusdunkel från sin gudomliga skönhet, och med 

       en sådan verkan i själen, att detta skapar glödande längtan och vanmakt av kärlek till det som hon känner där, beslöjat i denna närvaro.


Detta överensstämmer med vad David kände, när han sade:

"Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar"

 ( Ps. 84:3 ), ty då är själen vanmäktig av längtan

efter att få sjunka in i detta Högsta Goda, som hon känner närvarande och beslöjat, därför att även om det är beslöjat så känner hon mycket starkt

        det goda och den njutning som finns där;

och av denna anledning lockas hon och föres hän till detta goda med större kraft än något naturligt

            föremål drages emot sitt centrum.


Och med denna tröst och hunger inom sig kan själen inte längre hålla sig tillbaka, utan hon säger:


       AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO.


4.   Samma sak hände Moses på Sinais berg; ty när han var där i Guds närvaro fick han se så sublima

och så djupa syner av högheten och skönheten i

Guds beslöjade gudom, att han inte kunde uthärda det, utan bad två gånger Gud att avslöja sin

härlighet och han sade:

         "Du har dock sagt: `´Jag känner dig vid namn, och du har funnit nåd för mina ögon. `´


Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt

mig se ditt Ansikte, så att jag lär känna dig och så att jag finner den fullkomliga nåd inför dina ögon som jag begär"   ------  vilken nåd är att nå fram till den fullkomliga kärleken till Guds härlighet

  ( 2 Mos. 33:12-13 ).


Men Heren svarade honom:

"Mitt Ansikte kan du icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva"  ( 2 Mos. 33:20 ); vilket

är som om han hade sagt:  Moses, du ber mig 

      om något svårt, ty mitt Ansiktes skönhet är så stor och åsynen av mitt väsen är en sådan njutning, att din själ inte kan uthärda den i detta

slags svaga liv.


Och sålunda, eftersom själen känner ill denna

sanning, antingen genom de ord som Gud sade till

Mose eller genom det som vi har sagt att hon

här känner vara dolt i Guds närvaro,

         eftersom hon vet att hon inte kan se honom i hans skönhet så länge som hon ännu lever detta

slags liv, och då hon för bara en liten skymt av det

         faller i vanmakt, som vi har sagt, så förekommer hon det svar som man kunde ge till

henne såväl som till Moses genom att säga:


     MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.


5.   Det är som att äga: eftersom njutningen vid åsynen av dit Väsen och din skönhet är så stor att min själ inte kan bära den, utan att jag måste

dö vid den åsynen,


     MÅ ÅSYNEN AV DINN SKÖNHET DÖDA MIG.


6.   Man vet att det finns vå slag av åsyn som kommer människan at dö för att hon inte kan thärda deras kraft och verkan:

        det ena är åsynen av basilisken, vid vars åsyn man säger att hon ögonblickligen dör;

        det andra är åsynen av Gud.

Men orsakerna är mycket olika: eftrsom den ena

av dessa anblickar ger döden genom kraften hos

ett mycket stort gift, och den andra med en

oändlig frälsning och en outsäglig härlighet. 


Därav kommer att det inte är så underligt att själen

här vill dö vid åsynen av Guds skönhet för att sedan för evigt få njuta av den, ty om själen hade den

minsta aning om Guds höghet och skönhet,

          så skulle hon  inte bara önska sig döden för att få njuta därav i evighet, så som hon önskar här,

utan hon skulle med största vilja undergå tusen

grymma dödar för att få se denna skönhet ett

enda ögonblick.

Och efter att ha sett den, skulle hon be att få undergå lika många nya dödar för att få se den ännu ett ögonblick.


7.   Men för at ge en bättre förklaring till denna

vers måste man veta, att själen här talar villkorligt,

när hon säger att åsynen av hans skönhet må döda henne, förutsatt att hon inte kan se den utan att dö.


Ty om hon kunde se den utan att dö, skulle hon inte be att den skulle döda henne: ty att vilja dö,

det är en naturlig ofullkomlighet.

          Men förutsatt att detta förgängliga människoliv inte kan äga bestånd tillsammans

med Guds oförgängliga liv, säger hon:


      MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.


8.   Detta är den lära som den helige Paulus meddelar korinterna när han säger:

"Vi vill icke avkläda oss, utan i stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve uppslukat av livet"   ( 2 KOr. 5:4 ).


Detta betyder: vi önskar inte att befria oss från kroppen, utan att överklädas med härlighet.

       Men när han ser detta som vi talar  om, att man inte kan leva i härligheten med dödliga kropp

så säger han till filipperna att han önskar

     "bryta upp och vara med Kristus"  ( Fil. 1:23 ).


Men nu inställer sig här ett tvivel, nämligen varför Israels barn fordom flydde och frktade för att se

Gud av rädsla för att dö, så som Manoa sade till

sin hustru:

"Nu måste vi dö, eftersom vi har set Gud"  

( Dom. 13:22 ).


Till detta svaras att det är av två skäl:

    det ena är att på den tiden fick människorna även om de dog i nådens tillstånd, inte se Gud,

      Inte förrän efter Jesu Kristi ankomst.


Och därför var det mycket bättre för dem att leva i kroppen, utföra fler förtjänstfulla gärningar

och njuta av det naturliga livet, än att vara

i limbo utan att kunna göra förtjänstfulla gärningar,

      och att bara få lida av mörker och Guds andliga frånvaro.


Därav kommer det sig att de på den tiden skattade det som en stor nåd och en välgärning av Gud om de de fick leva länge.


9.  Det andra skälet var å kärlekens vägnar, ärför att de inte var så starka i kärleken och inte stod Gud så nära i kärlek, utan de fruktade att dö

vid åsynen av honom.


Men nu, under nådens lag, kan själen så snart kroppen är död genast få se Gud, och då är det lyckligaste att vilja leva kort tid och dö för att

få se honom.

Och även om en själ inte har en så stor kärlek till Gud som den själ vi här talar om, så skulle hon likväl inte frukta att dö vid hans åsyn; ty den

         sanna kärleken tar emot allt som kommer från

den Älskade på ett och samma sätt, det må vara medgång eller motgång eller rentav straff,

         förusatt att det är något han vill;

och sålunda ger henne allt detta lika mycket tillfredsställelse och njutning.


Ty, som den helige Johannes säger:

"Fullkomlig kärlek driver ut all räddhåga"

    ( 1 Joh. 4:18 ).


Döden kan inte vara bitter för den själ som älskar,

ty i den finner hon kärlekens alla ljuvligheter

och njutningar; hennes minne kan inte förosaka

        henne sorger, ty i minnet finner hon sin glädje;

det kan inte vara ledsamt eller plågsamt för henne,

ty däri finner hon ju slutet på alla sina svårigheter

och vedermödor och början till allt gott för henne.


Hon anser minnet vara en vän och gemål, och med

minnet gläder hon sig, liksom på sin trolovnings

och bröllopsdag, och hon längtar mer efter den dag och den stund då hennes död skall inträffa,

         än jordens kungar längtar efter sina kungariken och furstendömen.


Ty om detta slags död säger den Vise:

"O död, din dom är god för den utblottade"

( Syrak 41:2 ).


Om den är god redan för den människa som är

utblottad på denna jordens ting, fastän den inte skall ge henne vad hon behöver, utan tvärtom ta ifrån henne det hon hade, hur mycket bättre skall då inte dödens dom vara för den själ som är

       utblottad av längtan efter kärlek, så som den

som vi talar om, som ständigt ropar efter en större kärlek.


Ty döden kommer inte bara att ta ifrån henne

det hon hade, utan den kommer också att bli

orsak till den kärlekens fullbordan som hon längtade efter och till gottgörese för allt vad hon

behövde.


Själen gör alltså rätt i att bli djärv och att utan

fruktan säga:


       MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG. 


Eftersom hon vet att i samma ögonblick hon såg den, skulle hon bli hänryckt av själva skönheten

och bsorberad i den, förvandlad till den, och hon skulle vara lika vacker som själva skönheten,

uppfylld och rik som den.


Ty beträffande detta säger David att "de frommas död är dyrbar i Herrens ögon"  ( Ps. 116:15).

----- vilket den inte skulle vara om de inte hade del

i hans upphöjda egenskaper, eftersom inför Gud finns det ingenting dyrbart annat än det som han är i sig själv.


Därför fruktar själen inte heller att dö när hon älskar, tvärtom, hon önskar det.

        Men syndaren fruktar alltid att dö, ty han anar

att döden skall ta ifrån honom allt hans goda och orsaka honom allt ont.


Ty som David säger,  "syndarnas död är fruktansvärd"  ( Ps. 34:22 ), och den Vise säger att

"tanken på döden är bitter för den som lever i ro bland sina ägodelar" ( Syrak 41:1 ), eftersom

       de älskar detta lvet mycket och föga det

tillkommande livet, så fruktar de döden högeligen.


Men den själ som älskar Gud lever mer i det tillkommande livet än i detta livet, ty själen lever mer där hon älskar än där hon vistas, och därför

       fäster hon föga vikt vid detta timliga livet;

det är därför hon säger:


DEN SOM ÄR SJUK AV KÄRLEK


KAN INTE BOTAS, DU DET DET,

ANNAT ÄN GENOM NÄRVARON AV DEN

ÄLSKADES ANSIKTE.


10.  Orsaken till att sjukdom av kärlek inte kan botas annat än med närvaron av den älskdes ansikte, är den, att liksom sjukdom av kärlek är olik andra sjukdomar, så är också dess botemedel olikt deras.

Ty enligt filosofins princip botas ju vid andra sjukdomar motsatser med motsatser; men kärleken

botas bara med sådant som översstämmer med kärleken.


Skälet är att kärleken till Gud är själens hälsa.

      Och därför, när hon inte har fulkomlig kärlek har hon ingen fullkomlig hälsa.


Så att den själ som inte äger någon grad alls av kärlek, hon är död; men om hon har någon grad av kärlek till Gud, hur liten den än må vara, så är hon

levande, även om hon är mycket klen och svag,

         därför att hon har så litet kärlek.


Men ju mer hon växer i kärlek, desto mer häls får hon; och när hon uppnår en fullkomlig kärlek,

så kommer hennes hälsa att vara fullkomlig.


11.   Det är att märka att kärleken aldrig kommer att bli fullkomlig, förrän de älskande blir till den grad lika varandra, att de förvandlas till varandra, och först då är kärleken helt och hållet sund.


Och eftersom själen här inom sig varseblir ett slags utkast av kärlek, som är sjukdomen som hon

talar om här, och längtar efter att detta utkast skall

fulländas och göras helt överenstämmande med

det ansikte som det ännu bara är ett utkast till

         --------- det är hennes Brudgum, Ordet,

Guds Son, vilken, som den helige Paulus säger

     "är hans härlighets återsken och hans väsens ansikte"  ( Hebr. 1:3 )  ------- och eftersom

detta ansikte är det som själen här menar,

        i vilket hon önskar att förvandlas av kärlek, därför säger hon: 


DEN SOM ÄR SJUK AV KÄRLEK


KAN INTE BOTAS, DU VET DET,


ANNAT ÄN GENOM NÄRVARON AV DEN

ÄLSKADES ANSIKTE.


12.   Den ofullkomliga kärleken kallas med rätta

sjukdom, ty liksom den sjukee är för kraftlös

att utföra något, så är också den själ som är svag i kärlek för kraftlös för att utföra heroiska dygder.


13.   Här kan man också förstå, att när någon inom

sig känner sjukdom av kärlek, det vill säga någon

brist på kärlek, så är det ett tecken på att hon dock har litet kärlek, ty tack vare det han har, kan han se det som fattas honom.


Men när någon inte känner det, så är det ett tecken på att han inte har någon kärlek alls, eller också på

att han är fullkomlig i kärlek.


14.  Alltså,, själen som märker att hon med en så stark lidelse löper emot Gud, liksom en sten faller fortare ju mer den närmar sig sitt centrum,

       och som också känner sig som vaxet som har börjat ta emot trycket av sigillet, men ännu

inte lyckats ta emot prägeln helt och hållet;

och som dessutom känner att hon är som ett     först utkast och och en skiss och ropar till honom

som har gjort denna skiss att han skall fullborda

         och fullkomna sitt verk; själen som här har en så upplyst tro att den låter henne se en del mycket klara gudomliga framställningar av Guds höghet;

         denna själ vet inte vart hon skall ta vägen,

annat än att vända sig till tron själv, såsom till

den som innesluter och döljer inom sig hennes

       Älskades ansikte och skönhet, denne Älskade som ger henne de nämnda skisserna

och utkasten och kärlekspanterna; och hon talar till honom och säger följande strof:




                 


 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 juni 2016 02:46

ANDLIG SÅNG.  TIONDE STROFEN.


        UTSLÄCK MINA VEDERMÖDOR

  

       TY INGEN ÄR ISTÅND ATT SKINGRA DEM.


       MEN LÅT MINA ÖGON FÅ SE DIG


      EFTERSOM DU ÄR DERAS  LJUS,


     DET ÄR BARA FÖR DIG SOM JAG VILL


ANVÄNDA DEM.


FÖRKLARING.


1.  Själen fortsätter alltså i denna strof att be sin

Älskade att han äntligen skall göra slut på hennes

ångest och hennes sorger.


Han är för övrigt den ende som har makt att göra det; må han alltså göra så att hennes själs ögon äntligen skall kunna skåda honom.


Ty han ensam är i själva verket hennes ögons ljus;

och hon vill använda dem bara för honom.


Därför ber hon:


         UTSLÄCK MINA VEDERMÖDOR.


2.   Kärleksbegäret har den egenskapen som sagt, att varje handling och varje ord som inte

står i överensstämmelse med det om viljan älskar, vållar själen möda, besvär, tråkighet och oro,

eftersom hon inte ser uppfyllandet av sina önskningar.


Men alla dessa bekymmer, alla dessa besvärligheter som får henne att känna sin önskan att se Gud,

        dem kallar hon VEDERMÖDOR, och ingenting

skulle kunna skingra dem annat än ägandet av den Älskade.


Därför besvär hon honom att utsläcka dem med sin närvaro, att ge dem den vederkvickelse som det friska vattnet ger åt den som är överväldigad av hetta.

Hon använder alltså ordet UTSLÄCKA för att förklara vad denna kärlekseld låter henne genomlida.


      TY INGEN ÄR ISTÅND ATT SKINGRA DEM.


3.   För att mer röra den Älskade och förmå honom

att bönhöra henne, framvisar själen för honom det faktum att han ensam är i stånd att tillfredsställa

henne och besvär honom att utsläcka alla hennes

verdermödor.


Men låt oss lägga märke till att Gud är mycket nära att trösta själen och att avhjälpa hennes sorger

och besvärligheter, när hon inte har och inte vill

få varken tillfredsställelse eller tröst utanför honom.


Och för den själ som inte har någonting som förströr henne utanför Gud kan det därför inte dröja

längre förrän hon får besök av den Älskade:


             MEN LÅT MINA ÖGON FÅ SE DIG.


4.  Det vill säga låt mig få se dig ansikte mot ansikte med min själs ögon.


          EFTERSOM DU ÄR DERAS LJUS.


5.   Vi vet att Gud är det övernaturliga ljuset för själens ögon.


Utan detta ljus är hon i mörker.

        Men hennes kärlek leder henne att kalla honom sina ögons ljus, såsom de älskande gör som kallar dem de älskar så för att visa dem sin kärlek.


Själen tycks alltså i de två föregående verserna säga:  Eftersom mina ögon av naturen och av kärleken inte har annat ljus än dig, nåväl!     


LÅT DÅ MINA ÖGON FÅ SE DIG; ty du är ju på

alla vis deras ljus.

Det är detta ljus som David menar, när han jämrar sig över att det berövats honom:

"Mina ögons l jus, också det är borta"  ( Ps. 38:11 ).


       DET ÄR BARA FÖR DIG SOM JAG VILL ANVÄNDA DEM.


6.  I den föregående versen har själen låtit oss förstå hur hennes ögon befann dig i mörker, eftersom de inte såg den Älskade, ty han ensam är deras ljus.

Därigenom förmådde hon honom att ge henne detta härlighetens ljus.

I denna vers vill hon göra det till en förpliktelse

för honom, när  hion säger att det bara är för honom

som hon vill använda dem.


Ty om det egentligen är rätt att själen skall berövas

detta gudomliga ljus när hon kastar sin egen viljas blick på någonting utanför Gud, och att hon skall

       berövas det i den mån hon ställer upp hinder

för det, då är det också riktigt att hennes förtjänstfulla handling skall belönas när hon sluter sina ögon för allt skapat, för allt skapat, för att öppna dem endast för Gud.  


 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 juni 2016 02:45

ANDLIG SÅNG.   NIONDE STROFEN.


VARFÖR HAR DU DÅ SÅRAT


DETTA HJÄRTA, OCH HAR INTE LÄKT DET IGEN?


EFTERSOM DU HAR RÖVAT BORT DET FRÅN MIG,


VARFÖR LÄMNAR DU DET DÅ SÅHÄR?


OCH BORTFÖR INTE ROVET SOM DU HAR RÖVAT?


FÖRKLARING.


1.   I denna strof riktar sig själen på nytt till

den Älskade och klagar över den smärta hon erfar

      Hennes kärlek är otålig.

Hon visat att den inte tål något uppskov och inte

unnar sin sorg någon vila; hon anstränger sig på all asätt att visa sin ångest och oro, tills hon finner

ett botemedel för den.


Hon finner sig sårad och ensam.

       Hennes enda utväg är att ta sin tillflykt till

sin Älskade, som har åstadkommit det sår som bär.


Eftersom han har gett hennes hjärta detta kärlekssår genom att uppenbara något av vad han är, säger hon till honom, varför botar han det då

inte genom att tilkännage sin närvaro för henne?


Och eftersom hanhar rövat bort detta hjärta,

upptänt det med kärlek till sig och har tagit det i sin ägo, varför han har avhänt sig det och bara lämnat det såhär?  


Ty den som älskar är inte längre herre över sitt hjärta, han har gett som gåva till den Älskade.


Varför har den Älskade ännu inte lagt detta hjärta

i sitt eget?

        Varför har han inte tillägnat sig det genom

en hel och fullständig kärlekförvandling i härligheten?


Det är detta som själen säger:


   VARFÖR HAR DU SÅRAT


   DETTA HJÄRTA, OCH HAR INTE LÄKT DET IGEN?


2.  Själen klagar inte över att hon sårats, ty ju

mer den älskande själen såras, desto mer tillfredsställd är hon; hon klagar över att den Älskade sedan han sårat hennes hjärta inte har

botat det genom att låta henne få dö.


Dessa kärlekssår är i själva verket så fyllda av ljuvlighet och hänryckning, att om de inte lyckas döda henne så skulle de inte kunna tillfredsställa

henne.

Välbehaget i dem är i själva verket så stort,

att själen skulle vilja dö av dem.


Därför utropar själen:

"Men när du har sårat mitt hjärta, varför har du då

inte botat det"?

        Det är som om hon sade:

Men när du nu harsårat detta hjärta så svårt attdu har gjort ett stort hjärtesår i det, varför hardu då inte också botat det, genom att låta det få dö

av kärlek?


Det ärdu som är orsaken till detta hjärtesår,

till detta försmäktande i kärlek; blir du då också

orsaken till att det läkes, genom att låta mig få dö

av kärlek.


På det sättet kommer det hjärta, som sårats så

svårt av sorgen öve din frånvaro, att läkas i glädjen

och härligheten i din ljuva närvaro.


Själen tillägger:


    EFTERSOM DU HAR RÖVAT BORT DET FRÅN


MIG, VARFÖR LÄMNAR DU DET DÅ SÅHÄR?


3.   Att röva bort, det är inget annat än att ta ifrån

någon ett föremål som tillhör honom och sätta

sig i besittning av det.

         Därav denna nya klagan från själen till

den älskade.

      Eftersom han har rövat bort hennes hjärta,

säger hon, och undandragit det hennes makt

och ägande, varför har han då sedan lämnat det

kvar såhär, utan att verkligen göra det till sin

egendom och ta det till sig, så som en tjuv gör

som gör sig till herre över bytet och verkligen

bortför det?


4.   Om en själ som gripits av kärlek säger man

ju vanligtvis att hennes hjärta har rövats bort,

och att hjärtat har rövats bort från henne av den

hon älskar; det är untanför henne själv och finns

i det älskade föremålet; hon har alltså inte längre

hjärta, för sig själv, utan bara för den hon älskar.


Detta betraktande är av den art att vi lätt kan inse

om en själ älskar Gud eller inte.


Ty om hon älskar honom har hon inte längre hjärta

för sig själv, hon har helt och hållet givit åt Gud;

under det att ju mer hjärtat söker sig själv,

desto mindre tillhör det Gud.


5.  Själen kan alltså se att hennes hjärta verkligen

är bortrövat, om hon är helt upptänd av kärlek till

den älskade, eller om hon inte finner glädje i

någonting annat än i honom, såsom den själ

visar som vi talar om.


Skälet till detta är att hjärtat inte kan njuta varken

frid eller vila, om det inte äger sitt föremål.


Men när hjärtat fäster sig vid något föremål, då äger det inte längre sig självt, det äger ingenting;

och om det inte verkligen äger det som det älskar, så kan det inte undgå att lida ända till dess att det äger det, därför att ända till dess är hjärtat

            som en tom bägare som väntar på att fyllas,

eller som en hungrande som längtar efter att få

stilla sin hunger, eller som en sjuk som suckar 

       efter hälsan, eller som en som hänger i luften

och inte finner något stöd för fötterna.


Sådant är tillståndet för ett förälskat hjärta.

      Och det är detta som själen av egen erfarenhet

känner när hon säger:

Varför har du lämnat mig såhär, det vill säga i tomhet, hunger, ensamhet, med ett djupet hjärtesår,

sjuk av kärlek och liksom hängande i luften? 


    OCH VARFÖR BORTFÖR DU INTE ROVET

   SOM DU HAR RÖVAT?


6.  Det betyder, varför inte fylla tomrummet i detta hjärta, mätta det, hålla det sällskap, läka det,

ge det en stödjepunkt i dig och en fullkomlig vila?


     Den förälskade själen kan inte undgå att längta efter lön och vedergällning för sin kärlek.

        Är det inte för detta som hon h ar stält sig i den

Älskades tjänst?


Utan detta skulle hon inte ha en riktig kärlek;

denna lön och vedergällning är bara kärleken själv;

själen kan inte önska något annat, om inte möjligen att kunna älska ännu mera, ändå till dess att hon till slut uppnår kärlekens fulländning;

kärlek kan vedergällas med kärlek,

      såsom profeten Job förklarade med dessa ord:

"Såsom trälen flämtar efter skugga och såsom en

dagakarl bidar efter slutet på sitt arbete,

        så har jag fått till arvedel månader av tomhet och långa nätter av lidande.



Så snart jag har lagt mig, frågar jag:

    När får jag då stiga upp?   På nytt inväntar jag

aftonen, och sorgerna hålla mig sällskap ända

till skymningstimman"   ( Job 7:2-4 ).


Det är så som den själ som är upptänd av kärlek till Gud längtar efter fullbordan och uppfyllelse av sin sin kärlek, för att där finna den fullkomliga vederkvickelsen.


Lik trälen som är uttröttad av sommarhettan,

och som dagakarlen, längtar hon liksom de efter

arbetsdagens slut.


Man bör noga lägga märke till att profeten Job

inte har sagt att dagakarlen längtade efter slutet

på sin möda, utan efter slutet på sitt hela verk,

        för att riktigt förklara det som vi talar om:

den själ som älskar längtar inte efter slutet

på sin möda, utan efter slutet på hela sitt verk,

       ty hennes verk det är att älska;

hon längtar alltså efter slutet och kronan på verket,

     som består i fullkomligheten och uppfyllelsen

av kärleken till Gud.


Så länge som själen inte har nått fram till detta,

befinner hon sig alltjämt i det tillstånd som Job

har skildrat för oss.


Dagar och månader tycks henne tomma;

hennes nätter är långa och mödosamma.

      Hela denna framställning gör det klart för oss

att den själ som älskar Gud inte bör önska eller vänta av honom något annat än fullkomning i kärlek.

  


  

  

       


  





   

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se