ANDLIG SÅNG  ÅTTONDE STROFEN.

MEN HUR KAN DU HÄRDA UT

O LIV, NÄR DU JU INTE LÄNGRE LEVER

DÄR DITT LIV ÄR?

NÄR DE SYFTAR TILL ATT DÖDA DIG

DE PILAR SOM TRÄFFAR DIG

FRÅN DE KÄNSLOR FÖR DEN ÄLSKADE

SOM DU UNDFÅTT INOM DIG.

FÖRKLARING.

1.   Själen ser sig själv dö av kärlek, som hon nyss

har sagt.

      Men eftersom hon ännu inte dör och inte kan njuta av kärleken i full frihet, så klagar hon över

långvarigheten av detta liv, som fördröjer den stund när hon skall få njuta av det andliga livet.

Och därför riktar hon isg i denna strof till sitt eget liv och förebrår det för att det orsakar hennes lidanden.

       Detta är i själva verket meningen med strofen:

      O du liv som min själ lever!

Hur kan du härda ut i detta kroppsliga liv?

       Är det för dig inte en död och ett umbärande av detta verkliga liv i Gud, där du lever verkligare än i din kropp, genom ditt väsen, din kärlek, din längtan?

Men när detta inte räckte för att få dig att lämna denna dödens kropp för att njuta och leva ditt liv i din Gud, hur kan du då fortsätta att leva i en så bräcklig kropp?

Är det så att de inte i sig själva är tillräckliga

för att avsluta ditt liv, dessa hjärtesår som du får

av den Älskade, när han tillkännager för dig sin storhet och höghet?

Måste du ha något mera än denna häftga kärlek som han framkallar i dig genom det ljus han ger

      dig och de känslor han väcker i dig?

Är det inte beröringar och hjärtesår som ger döden?

          MEN HUR KAN DU HÄRDA UT

      O LIV, NÄR DU JU INTE LÄNGRE LEVER

     DÄR DITT LIV ÄR?

2.    Detta utrop låter oss förstå att själen mera lever i det föremål hon älskar än i den kropp

hon bor i.

        Ty hon får inte sitt liv från kroppen; det är tvärtom hon som ger kroppen liv; vad henne beträffar, så lever hon i det föremål hon älskar.

Men utöver det liv i kärlek varigenom hon lever i varje älskat föremål, har hon till natur och grund

sitt liv i Gud, liksom alla andra skapade varelser,

       såsom den helige Paulus säger oss:

"I honom är det som vi lever och rör oss

och är till"  ( Apg. 17:28 ).

Den helige Johannes säger likaså:

"Allt som blivit till var liv i honom"  ( Joh. 1:4 ).

Själen ser alltså att hon har har sitt naturliga liv

i Gud genom att vara tilli honom, men att hon

också har sitt andliga liv i honom, på grund av den

kärlek hon har till honom, på grund av den kärlek

hon har till honom.

Därför klagar hon också över att alltjämt behöva leva sitt kroppsliga liv; ty detta liv hindrar henne

från att verkligen leva där hon har sitt sanna liv genom hela sitt väsen och sin kärlek,

som vi har sagt.

Det är därför som hennes klagan är så djup.

      Hon förklarar att hon lider av två motsatser:

av sitt naturliga liv i kroppen och sitt andliga liv i Gud; detta är två motsatser, och eftersom själen lever i båda två måste hon med nödvändighet

utstå en svår plåga.

Det andliga livet är för henne i själva verket som

ett slags död, eftersom det motverkar det andliga

livet, där hennes hela väsen, liv och handlingar är

upptända av iver och kärlek.

      Och för att bättre förklara plågan i en sådan tillvaro tillägger hon genast:

         NÄR DE SYFTAR TILL ATT DÖDA DIG

        DE PILAR SOM TRÄFFAT DIG.

3.   Här är meningen med dessa ord:

Utöver vad som har sagts:

       Hur kan du uthärda i din kropp, när de ändå

i sig själva är tillräckliga för att ta bort ditt liv,

dssa beröringar av kärlek som symboliseras

av pilarna och som den Älskade frambringar i ditt hjärta?

Desa beröringar åstadkommer så stor kunskap om och kärlek till Gud i sjlen och i hjärtat, att man med rätta kan säga att själen verkligen undfår av Gud

som hon talar omi följande versrad:

   FRÅN DE KÄNSLOR FÖR DEN ÄLSKADE SOM DU

UNDFÅTT INOM DIG.

4.   Det vill säga om hans skönhet, hans storhet,

hans vishet och om alla de fullkomligheter som du upptäcker i honom.

 

SJUNDE STROFEN.

ALLA DE SOM KOMMER OCH GÅR

BERÄTTAR MIG TUSEN SKÖNA TING OM DIG

OCH BARA SÅRAR MIG ÄNNU MER.

MEN VAD SOM LÄMNAR MIG SOM DÖD

DET ÄR NÅGOT, JAG VET INTE VAD,

SOM DE STAMMAR.

FÖRKLARING.

1.   I föregående strof har själen visat att hon va sjuk eller sårad av kärleken till sin Brudgum, till följd av den kunskap om honom som de oskäliga skapade tingen hade gett henne.

I föreliggande strof låter hon förstå att hon har

fått ett kärleksssår, på grund av den högre kunskap

om den Älskade som hon fått av de förnuftiga skapade varelserna som är ädlare än de första,

            det vill säga Änglarna och människorna.

Vidare tilllägger hon att hon tynar bort av kärlek genom den underbara oändlighet som dessa varelser avslöjar för henne, fastän de avslöjar den

på ett ofullständigt sätt; hon kallar detta

        "något, jag vet inte vad",  därför att det är outsägligt, och ändå har det så stor kraft

att själen tynar bort av kärlek.

2.   Ur detta kan vi härleda, att den själ som älskar Gud lider på tre olika sätt för sin Älskade, och dessa tre slags lidanden mot svarar de kunskaper som man kan ha om honom.

Det första kallas ett sår; det är det lättaste och det går över fortare än de andra, och detta just

därför att detta sår som kommer från kunskapen härrör från dem som intar en lägre rang.

Vi kallar detta sår också för en "trånad",

och Höga Visans Brud säger följade om det:

       "Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, om ni

finner min vän, så säg honom att jag är sjuk av

kärlek"  ( Höga V.  5:8 ).

       Med Jerusalems döttrar menar hon de skapade varelserna.

    

Det andra lidandet kallas ett hjärtesår; det går djupare in i själen än ett vanligt sår, och det är också långvarigare.

        Det är ett vanligt sår som har försvårats

och förvandlats till ett hjärtesår, varvid själen

känner att hon verkligen är sårad av kärlek.

Detta hjärtesår kommer av den kunskap som hon får av Ordets människoblivande och trons mysterier, ty dessa är Guds största verk: i sig

innesluter de mera av Guds kärlek än vad som finns

i det övriga skapade.

Det är därför som de har den verkanatt de skapar en mera brinnande kärlek i själen; och om den första

kärleken var som ett lätt sår, så kan den andra

jämföras med ett hjärtsår som är långvarigt.

Det är om detta hjärtesår som Brudgummen

i Höga Visan talar, när han till själen säger:

      "Du har sårat mitt hjärta, du min syster, du har sårat mitt hjärta med en enda blick, med ett enda hårstrå på din hals"  ( Höga V 4:9 ).

Blicken betyder här tron på Brudgummens människoblivande, och hårstrået betyder kärleken

till detta mysterium.

4.  Det tredje slaget av kärlekslidande liknar döden.

     Själen tycks ha ett förgiftat sår som angriper henne helt och hållet.

    

Hennes liv är som ett slags död, ända till dess

att kärleken dödar henne helt och hållet,

förvandlar henne till kärlek och kommer henne

att leva ett liv av kärlek.

Denna död av kärlek kommer av att själen har blivit träffad av en mycket djup kunskap om Gudomen.

       

Detta är NÅGOT; JAG VET INTE VAD, som det talas om i denna strof och som de förnuftiga skapade

varelserna stammar fram.

Denna beröring är inte särskilt intensiv och inte heller beständig, ty i så fall skulle själen skiljas från kroppen; utan den går förbi, och sålunda dör själen ständigt av kärlek, och dör än mer därför

att hon inte upphör att dö av kärlek.

Det är denna kärlek, kallad "otålig kärlek",

som det talas om i Första Mosebok.

      Ty Rakel hade en sådan längtan efter att få

ett barn att hon sade till Jakob:

"Skaffa mig barn, eljest dör jag"  ( 1 Mos. 30:1 ).

Och profeten Job å sin sida sade:

   "Vem skall låta mig uppleva att han som har

börjat att krossa mig, själv skall fullfölja sitt verk"

       ( Job 6:9 ).

5.   Själen säger i denn astrof alltså at de förnuftiga skapade varelserna orsakar henne två kärlekslidande: hjärtesåret och döden; hjärtesåret, när de berättar för henne om de tusen välsignelser som den Älskade så frikostigt har utdelat i de Guds vishets mysterier som tron avslöjar, och döden,

när DE HÅLLER PÅ OCH STAMMAR.

Med detta menas känslan och knskapen om Gudomen, som ibland uppenbaras för henne när hon

hör talas om Gud.

       Alltså säger hon:

             ALLA DE SOM KOMMER OCH GÅR.

6.   De oförnuftiga skapades varelserna är som vi sagt de som kommer och går; det är Änglarnas

och människorna; ty det är endast de bland alla

skapade varelser som ägnar sig åt Gud och förstår

något av hans fullkomligheter; på spanska

hardetta ord VAGAN samma betydelse som det

latinska VACANT.

Man vill alltså ange alla dem som ägnar sig åt Gud, och det är just detta som Änglarna i himmelen gör,

som kontemplerar honom ochnjuter av hans salighet, och som människorna på jorden gör

när de älskar honom och längtar efter att få

förenas med honom.

Tack vare dessa förnuftiga skapade varelser känner själen Gud på ett djuare sätt.

       De visar henne, att deras härlighet står högt

över de andra skapade tingens, eller också ger

de henne undervisning om Gud; och dessa kunspaer ges inom henne genom hemliga ingivelser,

       under Änglarnas påverkan, eller utifrån, genom

förmedling av den Heliga Skrifts sanningar.

Själen tillägger:

    DE BERÄTTAR MIG TUSEN SKÖNA TING OM DIG.

7.   Detta betyder attde låter mig lära de underbara

verkningarna av din nåd och ditt förbarmande i

människoblivandet och i trons sanningar som

de talar med mig; de blottar ständigt nya;

och ju mer de talar därom, desto mer nya välsignelser kommer de at uppväcka i dig.

    DE BARA SÅRAR MIG ÄNNU MER.

8.   Ty när änglarna ger mig ingivelser om dig,

och människorna undervisning, så gör de allesamman inget annat än bara ökar min kärlek 

till dig; och sålunda sårar de mig ännu mera i min kärlek till dig.

           MEN VAD SOM LÄMNAR MIG SOM DÖD,

          DET ÄR NÅGOT, JAG VAT INTE VAD,

       

SOM DE STAMMAR. 

9.   Meningen är denna:  Förutom de kärlekssår som dessa varelser tillfogar mig genom de tusen välsignelser från dig som de berättar om, finns det ytterligare NÅGOT, JAG VET INTE VAD som är

sådant att det inte har nämnt det; det är ett sublimt

spår av Guds förbigång som uppenbarar sig för själen och som återstår att avslöja helt och hållet;

         det är en djup kunskap om Gud och den kan

inte uttryckas; det är därför som den kallas

NÅGOT, JAG VET INTE VAD.

Om å ena sidan det som jag förstår ger mig sår

och hjärtesår, så är å andra sidan det som jag förstår men som likväl inger mig de högsta känslor för mig detsamma som en död.

De själar som redan har gått litet framåt mottar ibland denna ynnest.

       Gud ger dem ibland nåden att i det som de uppfattar, ser eller förstår, och  ibland utan detta,

uppdaga en hög kunskap om Gud, där han låter dem fatta och känna djupet och storheten i hans väsen.

Men dessa själar ser samtidigt klart, att det återstår dem allt att fatta om Gud.

        Att få uppleva denna kunskap om en så oändlig Gudom vilkens gränser man inte kan nå, detta är i sig självt en ytterst upphöjd kunskap.

Ett av de mest utsökta ynnestbevis som Gud på ett övergående sätt beviljar en själ består i att ge henne en så klar blick på, och en så djup känsla

av Gud, att hon helt uppenbart förstår omöjligheten

för henne att lära känna honom i hans helhet.

Denna förnimmelse har en viss likhet med den som de saliga har i himlen.

       Där är det så, att de utvalda som känner Gud mera, också är de som bäst förstår att det återstår

dem en oändlighet att fatta, liksom å andra sdan de som känner honom mindre också är de som,

       genom att de förstår mindre, inte tycks ha

någon klar blick för vad som återstår för dem

att lära känna.

10.  Denna ynnerst kan inte riktigt förstås annat än av den som känner till den av erfarenhet.

Vad den erfarna själen beträffar, är hon säker på

att hon inte förstår detta som hon dock har en

så djup känsla av, och därför kallar hon det

NÅGOT, JAG VET INTE VAD.

Ty liksom hon inte förstår det, så kan hon inte heller uttrycka det, fastän hon som vi har sagt, har känslan av det.

         Och det är som hon tillägger att varelserna stammar, eftersom de inte lyckas ge henne

någon klar kunskap om det de säger;

detta är ju just att stamma, så som barn gör,

som inte förstår att yttrycka sig eller göra begripligt

vad de skulle vilja säga.

11.   Vidare nårvissa kunskaper om de andra varelserna in i själen; de liknar dem som vi just har talat om, fastän de inte alltid är så upphöjda.

När Gud berikar själen med dem, ger han henne insikt och avslöjar den andliga meningen med dem.

Dessa varelser tycks också ge henne vissa kunskaper om Gud som de inte lyckas göra fattbara.

       Men kunde säga att de står i begrepp att förklara dem, men de lyckas inte; och därför

är det NÅGOT; JAG VET INTE VAD som de stammar

fram.  Själen fortsätter alltså sin klagan, och hon

riktar sig till sig själv i följande strof och säger: 

 

        

 

 

SJÄTTE STROFEN.

O VEM SKALL KUNNA BOTA MIG!

FULLFÖLJ DETTA OCH GE DIG ÅT MIG

I ALL SANNING.

SÄND MIG INTE LÄNGRE

HÄDANEFTER BUDBÄRARE

SOM INTE KAN SVARA PÅ DET SOM JAG VILL.

FÖRKLARING.

1.   De skapade tingen har givit själen en viss kunskap om hennes Älskade; det har visat henne att de inom sig bär spår av hans skönhet och hans

härlighet; själen har sålunda sett sin kärlek till 

       honom växa till; därigenom har också smärtan över hans frånvaro ökats. 

Ju mer själen lär känna Gud, ju mera längtar hon efter at få se honom.

Då hon fastställer att ingenting kan bota hennes smärta utom åsynen och närvaron av den Älskade, så vill hon inte hå något annat botemedel.

Och det är därför som hon i denna strof ber om nåden att få se och äga honom.

       Hon förklarar att hon hädanefter ej vill ta emot dessa andra kunskaper som han skulle kunna ge

henne eller de meddelanden som han skulle kunna

sända henne;

       ty allt sådant skulle ändå inte kunna uppfylla hennes önskningar och inte heller hennes kärlek.

Hennes kärlek kan inte tillfredsställas annat än genom hans åsyn och hans närvaro;

måtte han nu äntligen värdigas ge sig i sanning i kärlekens hela fullkomlighet.

       O VEM SKALL KUNNA BOTA HENNE!

2.   Det vill säga:  Alla världens ljuvligheter, alla

sinnenas tillfredsställelser, alla andens fröjder

och hänryckningar, nej, ingenting kan bota mig,

ingenting kan tillfredsställa mig.

Och eftersom det är så,

         FULLFÖLJ DETTA OCH GE DIG ÅT MIG

I ALL SANNING,

säger hon alltså.

3.   Härvid måste man lägga märke till, att varje

själ som i sanning älskar, inte kan eller inte vill

finna tillfredsställelse eller ro förrän hon i sanning

får äga Gud.

Ty det är inte bara utan som vi sagt ökar de i stället hennes hunger och begär efter att  å skåda honom såsom han är.

Varje besök som hon får av den Älskade, antingen det är kunskap, känsla eller något annat han

meddelar, och dessa besök är såsom budbärare

som på avstånd ger henne insikt vem han är, ökar och väcker hennes begär än mer, liksom smulor gör när man lider svår hunger.

Eftersom hon lider av att behöva nöja sig med så föga, säger hon alltså:

Fullfölj detta att ge dig åt mig i all sanning.

4.  I själva verket är det så, att vad man i detta livet kan veta om Gud är, hur upphöjt den ej må vara,

      ändå inte den perfekta kunskapen, utan en delkunskap och mycket långt borta från verkligheten.

Att känna Gud i hans Väsen är den enda sanna kunskapen; detta är den kunskap som den själ begär som inte kan nöja sig med de andra

slagen av meddelanden.

       Och det är därför som hon genast tillägger:

                  SÄND MIG INTE LÄNGRE

                  HÄDANEFTER BUDBÄRARE.

5.   Hon tycks säga:  Jag vill hädanefter inte känna dig så ofullkomligt.  Sänd mig inte längre budbärare som ger mig kunskaper om dig och känslor, som är så långt borta från vad du är och så främmande för det som jag önskar av dig.

Ty du vet ju, o min Brudgum, budbärarba bar aökar smärtan hos den själ som suckar efter din närvaro.

Å ena sidan öppnar de på nytt kärlekssåret genom

de underrättelser de medför, och å andra sidan ger beviset på att din ankomst dröjer.

Från och med idag ber jag dig alltså att inte längre sända mig dessa kunskaper som är så fjärran från vad du är.

Att jag ända fram till idag har kunnat nöja sig med dem, der beror på att jag kände dig så litet och älskade dig så litet; men den kärlek jag nu hyser

för dig är så intensiv, att jag inte kan nöja mig

med dessa budbärare.

Fullfölj därför detta och ge dig åt mig.

           Eller för att överföra hennes bönfallan till

ett klarare språk:

     O Herre, min Brudgum, du ger dig åt mig i fragment.  Fullfölj nu detta och ge dig hel

och hållen åt mig.

       Vad du visar mig liksom genom små springor, visa mig, det i fullt dagsljus,

Vad du meddelar mig genom mellanhänder,

liksom på lek, ge mig det nu genom att själv meddela dig åt mig.

Vid dina besök känns det ibland som du just

skall ge mig lyckan att får äga dig, men när min själ

       går in i sig själv för att njuta dig finner hon

sig tom, ty du har dragit dig undan; är inte detta

att skämta?

Utlämna dig alltså i sanning åt mig.

    Ge dig hel och hållen till min själ hel och hållen,

så att hela min själ kan äga dig helt.

Men sänd mig hädanefter inte mera budbärare

     SOM INTE KAN SVARA PÅ DET SOM JAG VILL.

6.    Med andra ord:  Jag vill ha dig hel och hållen;

men dessa budbärare kan inte sägamig allt,

och de kan inte säga dig allt, ty ingenting på jorden

eller himlen kan ge själen den kunskap om dig

som hon önskar; så de kan inte svara på det som jag vill.

Följaktligen, träd i deras ställe, bli själv

budbäraren och budskapet.