TREDJE STROFEN.  DEL.  6.

69.  Med själens sinne menas här den styrka

och kraft, som själens substans besitter för

att känna och smaka det, som är föremål för de andliga förmögenheternas verksamhet.

        Men detta får nämligen själen smaka

Guds visdom och kärlek och hans gåva av sig

själv.

Själen kallar ärför dessa tre förmögenheter ------

minne, förstånd och vilja ----- i denna vers för

"sinnets djupa grottor", ty det är genom dem

och i dem som hon  intensivt erfar och smakar storheten i Guds visdom och majestät.

Hon kallar dem här mycket riktigt för "djupa grottor", eftersom hon känner att dessa facklors djupa kunskap och strålglansen från deras eld

ryms i dem, så vet hon att hennes förmåga

att ta emot och att hennes inre djup står i

    överensstämmelse med alla de särskilda ting hon

får motta från Gud, antingen det nu är kunskap,

ljuvlighet, lycka, njutning eller något annat.

Allt detta mottas och slår rot i deta själens sinne,

vilket som jag sade är själens kraft och förmåga

att kunna erfara, äga och smaka allt detta.

  

Dessa förmögenheternas grottor vidarebefordrar

allt som de mottar till själens sinne på samma sätt

som de kroppsliga sinnena bistår fantasins

almänna sinne och visar det formerna hos de ting,

som är föremål för deras verksamhet, och detta

allmänna sinne uppsamlar och bevarar så dessa

former.

Därför upplyses och berikas nu detta själens allmänna sinne, som på så sätt samlat upp

och bevarat Guds storhet, i samma mån som

det tillgodogör sig det aupphöjda och upplysta ägande.

                  EN  GÅNG MÖRKA OCH BLINDA.

70.  Det betyder: innan Gud spred sitt ljus över det

och upplyste det på det sätt vi beskrivit.

För att detta skall bli förståeligt måste man veta,

att det finns två orsaker till att synsinnet förlorar sin förmåga att se: antingen kan det vara på grund av mörker eller av blindhet.

Gud är själens ljus och föremålet för hennes

verksamhet.

När detta ljus inte upplyser henne, befinner hon sig 

i mörker, även om hon skulle ha en mycket god

synförmåga.

När hon lever i synd eller riktar sitt begär mot andra ting, då är hon blind.

         Även om Gud ljus då skulle lysa aldrig så mycket på henne, skulle hon ändå inte kunna se

det, eftersom hon är blind.

Själens mörker är detsamma som hennes okunnighet.

Innan Gud upplyste henne genom denna förvandling,

uppehöll hon sig i mörker och var okunnig om

så mycket av allt Guds goda.

Detta säger också den Vise att han var, innan

visheten upplyste honom: 

"Min okunnighet lyste han upp" ( Syr 51:26 ).

71.  För att nu tala på ett andligt sätt är det en sak

attbefnna sig i mörker och en annan att befinna

sig dunkel.

Att befinna sig i dunkel är nämligen, som vi sagt,

att vara blind i synd.

     Men man kan befinna sig i mörker utan att leva

i synd och detta på två sätt: för det första i fråga

om det naturliga och inte vara upplyst om vissa naturliga, och för det andra i fråga om det

övernaturliga och inte vara upplyst om de

övernaturliga tingen.

Själen säger här, att hennes sinne befann sig i

mörker när det gällde båda dessa slags ting,

innan hon nådde fram till denna oskattbara förening.

Det beror på att innan Herren sade:

"Varde ljus" ( 1 MOs 1:3 ), så låg ett dunkel över

öppningen på den avgrund som är själssinnets

grottor.

Ju mer avgrundsdjupt detta sinne är och ju djupare

dess grotter är, desto mer avgrundsdjupa blir

också dessa grottor och desto djupare det dunkel,

somm råder där över det övernaturliga, när Gud

som är dess ljus inte lyser upp det.

Därför är det helt omöjligt för henne att lyfta sina

ögon mot det gudomliga ljuset eller ens tänka

på det att göra det, ty då hon aldrig har sett det,

vet hon inte hur det är beskaffat.

Därför kan jhon inte heller längta efter detta ljus,

utan det är snarare så att hon längtar efter dunklet,

eftersom hon vet hur det är beskaffat.

På detta vis kommer hon att gå från dunkel till

dunkel, ledd av detta dunkel, ty ett dunkel kanbara leda till ett annat dunkel.

David säger ju också:

"Dagen ger vidare till dagen och natten undervisar

natten"  ( Ps. 19:2 ) och "en avgrund ropar till en annan" ( Ps 42:8 ).

Med detta menas, att en avgrund av ljus ropar till

en annan avgrund av ljus och en avgrund av dunkel

ropar till en annan avgrund av dunkel, eftersom

varje like ropar till sin like och ger sig åt den.

Det nådens ljus, som Gud tidigare skänkt denna själ

och med vilket han upplyst ögat i hennes andes

avgrund och så öppet det för det gudomliga

        ljuset och gjort henne välbehaglig för honom,

ropade till en annan avgrund av nåd, som är denna

gudomliga förvandling av själen i Gud.

I denna förvandling blir sinnets äga så upplyst

och välbehagligt för Gud, att vi kan säga att Guds ljus och själens är ett enda ljus, eftersom

hennes naturliga ljus är förenat med Guds övernaturliga på ett sådant sätt, att det nu bara

är detta övernaturliga ljus, som skiner.

Så är det också med det ljus som Gud skapade,

vilket förenade sig med solens ljus, så att det

nu bara är solen, som skiner, även om det andra ljuset inte heller fattas.

72.  Detta själens sinne var även blint när det

smakade andra ting, ty blindheten hos det rationella,

högre sinnet är begäret, vilket övertäcker förnuftets öga som en regnsky eller ett moln och skymmer det, så att det inte kan se de ting som det har

framför sig.

Och även om begäret höll fram någon smak för

sinnet, var detta blint och kunde inte se Guds stora

rikedomar och hans skönhet, som fanns bortom

denna regnsky.

Ty likväl som något som lagts ovanpå ögonen,

hur litet det än är, räcker för att hindra dem från

att se något annat, som de har framför sig,

hur stort detta än är, så kan ett obetydligt begär eller en onyttig akt från själens sida räcka för

att hålla tillbaka all denna gudomliga rikedom,

som finns bortom själens smak och begär.

73.   Och den som ändå kunde förklara, hur omöjligt

det är för en själ, som ännu har några begär,

att rätt bedöma det som är av Gud! 

För att man skall kunna bedöma det som är av Gud,

måste man helt och fullt förkasta begäret

och smaken och inte bedöma vad som hör Gud till med hjälp av dessa.

       Annars kommer man ofelbart att betrakta det som verkligen är av Gud som om det inte var det

och dét som inte tillhör Gud som om det

tillhörde honom.

Eftersom denna regnsky ochdetta moln ligger ovanpå omdömets öga, kan det bara se denna regnsky, ibland i en färgnyans, ibland i en annan,

allteftersom den uppträder framför ögat.

När så är fallet, tror man att regnskyn är Gud,

därför att som jag sagt mann ingenting annat

ser än denna regnsky som betäcker sinnet,

men Gud kan ju inte omfattas av sinnet.

Så förhindrar det sinnliga begäret och den sinnliga

smaken kännedomen om de höga tingen.

Den Vise klargör detta  tydligt när han säger:

"Fåfänglighetens bedrägeri förmörkar det goda

och begärelsens obeständighet förvänder

ett oskyldigt sinne"  ( Vish. 4:12 ), det vill säga

ett gott omdöme.

74.   De som inte är så andliga att de blivit renadei sitt begär och sin smak, utan ännu har kvar något

där som är köttsligt, tror att de ting, som för anden är de mest simpla och lågtstående

( det vill säga de som står sinnena närmast i enlighet med vilka de ännu lever ), är de som man

måste fästa vikt vid.

De  ting som är värdefullare och mer högtstående

för anden ( det vill säga de som står längst bort

från sinnena ) kommer de att anse vara av föga

värde och inte skänka någon som helst uppskattning.   

Ibland kommer det till och med att anse dem vara

rena rama dårskapen, vilket den helige Paulus

klargör genom att säga: 

"Den köttsliga människan begriper sig  inte på det som hör Gud till, det är för henne en dårskap

och hon kan inte förstå det"  ( 1 Kor 2:14 ).

Med den köttliga människan menas här den som fortfarande lever efter sina naturliga begär

och sin naturliga smak.

Även om en viss smak skulle strömma över från anden till sinnet, är den inte mer än ett naturligt

begär, om människan vill fästa sig vid den

med sitt naturliga begär.

Ty det har föga betydelse om bevekelsegrunden eller målet är övernaturligt, om ändå begäret uppstår på ett naturligt sätt och har sitt ursprung i och får sin kraft från naturen.

Det upphör då inte att vara ett naturligt begär,

ty det har samma substans och natur som det

skulle ha om det avsåg ett naturligt föremål

eller hade en naturlig bevekelsegrund.

75.   Du kommer nu att säga till mig:

"Av detta följer, att när själen åstundar Gud,

gör hon det inte på ett övernaturligt sätt och så kommer detta hennes begär inte att ha någon

förtjänst inför Gud".

På detta svarar jag, att det är sant att när själen åstundar Gud, är detta begär hos henne inte alltid

övernaturligt; det är det bara när Gud själv ingjutet

det i henne och ger henne kraft att hysa

ett sådant begär.

Detta begär är helt olikt det naturliga och innan Gud ingjuter det, har hon bara föga eller ingen förtjänst alls.

När du alltså av egen kraft vill hysa begär efter Gud, är det inte mer än ett naturligt begär och det förblir

så, ända tills det behagar Gud att ingjuta det på ett

övernaturligt sätt.

När du därför av egen kraft vill fästa ditt begär vid

andliga ting och vill binda dig vid deras smak,

är det ditt naturliga begär som är i verksamhet

och så sätter du en regnsky framför dina ögon

och förblir en köttlig människa.

Följden av detta blir, att du varken kommer

att förstå eller bedöma de andliga ting, som står över allt sinnligt, högt ovan det naturliga begäret. 

Om du hyser ytterligare tvivel, vet jag inte vad

jag skall säga, förutom att du bör läsa om detta;

kanske skall du då förstå det bätttre, ty det som

är själva kärnan i sanningen har nu blivit förklarat

och det är inte lämpligt, att jag här breder ut

mig ytterligare om detta.

76.   Detta själens sinne, som alltså tidigare

var mörkt utan detta Guds gudomliga ljus och blint

på grund av sina begär och sina böjelser, har nu tillsammans med sina djupa grottor inte bara blivit upplyst och klart genom denna gudomliga förening

med Gud, utan det har till och med förvandlats

liksom till ett strålande ljus tillsammans med

sina förmögenheters grottor.

    MED SÄLLSAM SKÖNHET BÅDE LJUS

OCH VÄRME ÅT SIN ÄLSKADE.

77.   När dessa förmögenheternas grottor nu blivit

underbart och förunderligt uppfyllda med dessa

facklors härliga strålglans, vilka som vi sagt

brinner i dem, ge de till Gud i Gud, förutom att de

överlåter sig åt honom, samma strålglans

som de själva mottagit tilika med kärlekens

härlighet.

Eftersom de är riktade mot Gud i Gud och också blivit till brinnande facklor i de gudomliga facklornas strålglans, ger de den Älskade samma

kärlekens ljus och värme, som de själva får ta emot.

Ty på samma sätt som de tar emot detta, ger de det också tillbaka till honom, som ger dem det,

och tillika med samma skönhet som han också ger.

Så är det även med fönstret, ty när solen skiner

på det, återkastar det också strålglansen.

         Men själen återkastar Guds strålglans

på ett sublimare sätt, eftersom hennes vilja är aktiv

i detta verk.

78.  Med "sällsam skönhet" menas: sällsam 

och främmande för allt, som kan tänkas och prisas

på vanligt vis och och för varje sätt och kännetecken.

I överensstämmelse med den ursprungliga skönhet,

med vilken förståndet mottar den gudomliga

visdomen, sedan det gjorts till ett med Guds förstånd, är den skönhet, med vilken själen ger denna vishet, ty hon kan bara ge den på det sätt som den först blev henne given.

Och den skönhet, med vilken viljan är förenad med godheten, står i överensstämmelse med den

skönhet, med vilken den  i Gud ger samma godhet

åt Gud, ty den tar bara emot deta för att ge det.

I överensstämmelse med den skönhet med vilken

hon känner Guds storhet ------ med där är hon ju

förenad ----- lyser själen och avger kärlekens värme.

Så är det, varken mer eller mindre.

      I överensstämmelse med de gudomliga attributens skönhet, vilken här förmedlas åt själen, antingen det nu är styrka, skönhet

elle rrättvisa, är den skönhet, med vilken sinnet

i stor fröjd i sin Älskade ger honom samma ljus

och värme, ssom hon mottar från honom.

Det är så, därför att själen genom att ha blivit ett med Gud på sätt och vis är Gud genom delaktighet.

Även om hon inte är det så fullkomligt som i det

tillkommande livet, är hon ändå som vi sagt som

en skugga av Gud.

       Och då hon nu genom denna sudstantiella

förvandling är Guds skugga, verkar hon i Gud

och genom vad han av sig själ verkar i henne,

och det på samma sätt som han.

Ty Guds och själens vilja är nu en enda vilja

och så är också Guds och själens handlande ett enda handlande.

Då nu Gud ger sig själv åt henne med en fri

och nådig vilja, så ger också själen Gud åt Gud,

eftersom hennes vilja har blivit så mycket friare

och frikostigare ju mer den ärförenad med Gud;

det är detta som är själens verkliga och odelade

gåva åt Gud.

Ty här ser själen att Gud verkligen är hennes

och att äger honom genom arv och har äganderätt

till honom, eftersom hon fått barnarätt hos Gud

och allt detta tack vare den nåd, som Gud 

visade genom att ge sig själv åt henne.

Då han nu tillhör henne, kan hon ge och förmedla

honom till vem hon vill, och det av hela sin vilja.

Så ger hon honom till sin Älskade, som är samme Gud, som gav sig själv åt henne.

        Genom att göra på detta vis betalar hon Gud allt hon är skyldig honom, ty det är av hela sin vilja som hon ger honom  lika mycket, som hon

mottagit av honom.

79.  Då själen i denna gåva, som hon skänker Gud,

ger honom den Helige Ande, som om han vore hennes egen  ( och hon gör det med en helt frivillig

överlåtelse ), för att Gud skall älskas i den Helige Ande så som han förtjänar att bil älskad, så erfar

hon i detta en oskattbar lycka och njutnig,

då hon ser att hon ger Gud något av sig själv,

som står väl i överensstämmelse med hans oändliga

väsen. 

  

Fastän det är sant att själen inte kan ge Gud åter till honom själv,  eftersom han i sig själv alltid

är densamme, är det ändå så att hon på ett sannskyldigt och fullkomligt sätt gör detta genom

att ge allt till honom som hon fått av honom

för att vinna kärleken, och det består just i att ge

så mycket som hon fått.

Och Gud blir återgäldad med denna själens gåva,

ja, med något mindre kan han inte bli återgäldad,

och han tar emot den med tacksamhet, som om

det var något som själen på nytt och i denna

överlåtelse av Gud till själen älskar också själen

som på nytt.

Så uppstår ständigt på nytt em ömsesidig kärlek

mellan Gud och själen i överrensstämmelse

med den äktenskapliga föreningen

och överlåtelsen.  

I denna kärlek äger de båda tillsammans varandras

ägodelar, och det är det gudomliga väsendet,

som var och en av dem har fri äganderätt till tack vare deras frivilliga överlåtelse åt varandra.

De säger till varandra det som Guds Son sade

till sin Fader hos den helige Johannes:

"Allt mitt är ditt och ditt är mitt och jag är förhärligad i det"  ( 17:10 ). 

I det tilkommande livet sker detta utan uppehåll

i fullkomlig sällhet, men i detta tillstånd av förening

sker det, när Gud utför denna förvandlingens akt i själen, fastän det inte sker med samma fullkomlighet som i det tillkommande livet.

Det är alltså tydligt, att själen kan ge denna gåva,

även om dess värde överskrider hennes förmåga och vara.

Om nämligen någon äger många folk och riken,

vilka till sitt värde vida övergår honom själv,

     så kan denne dock ge dem till vem han vill.

80.  Det är detta som är själens stora tillfredsställelse och lycka, altså at se at hon ger Gud mer än vad hon är i sig själv och vad hon

är värd, och att hon gör det med själva det gudomliga ljus och den gudomliga värme, som

ges åt henne.

I det tillkommande livet kommer hon att göra

detta genom HÄRLIGHETENS LJUS och i detta

livet gör hon det genom den HELT UPPLYSTA TRON.

Därför är det så att ( SINNETS DJUPA GROTTOR

GER MED SÄLLSAM SHÖNHET BÅDE LJUS

OCH VÄRME ÅT SIN ÄLSKADE".

Hon säger "både", därför att det är både Fadern

och Sonen och den Helige Ande, som meddelar sig åt själen; de som är ett kärlens ljus och en

kärlekens eld i henne.

81.  Nu måste vi helt kortfattat tala om den skönhet, med vilken själen gör denna överlåtelse.

       I fråga om detta skall man lägga märke till

att eftersom själen får åtnjuta en viss avglans

av salighetens fröjd, förorsakad av förståndets

och känslans förening med Gud, och eftersom

hon är uppfyld av behag och tacksamhet

på grund av detta stora nådebevis, överlåter

hon Gud och sig själv åt Gud på det sätt vi

talat om.

När det gäller kärleken ger hon sig hän åt Gud med sällsam skönhet och också när det gäller detta

spår av alighetens fröjd samt lovprisningen

och tacksägelsen.

82.   Angående det första ------ det vill säga själens

kärlek ------ finns det tre huvudsakliga slag av

skönhet.

Det första visar sig i att själen här älskar Gud inte

genom sig själv, utan genom honom.

      Det är en mycket beundransvärd skönhet,

därför att hon älskar honom genom den Helige Ande, på samma sätt som Fadern och Sonen älskar

varandra.

Detta säger ju Sonen själv hos den helige Johannes:

     "På det att kärleken du har älskat mig med må vara i dem och jag i dem"  ( 17:26 ).

Det andra slaget av skönhet består i att älska

Gud i Gud, ty i denna förening dras själen med våldsam kraft.

    Det tredje slaget av skönhet hos denna kärlek är att själen här älskar Gud, eftersom han är den

han är.

        Hon älskar honom inte bara för att han är storsint, god och härlig gentemot henne, utan hon

älskar honom med mycket större styrka,

därför att han till sitt väsen är allt detta i sig själv. 

83.   När det gäller denna avglans av slighetens fröjd, har själen också tre huvudsakliga slag av underbar skönhet.

        Det första är att själen här njuter av Gud genom Gud själv, ty eftersom själen förenar

sitt förstånd med allmakten, visheten, godheten

och så vidare ------ fastän inte på ett klart och tydligt

sätt som i det tillkommande livet ---- så finner hon en stor njutning i alla dessa ting, ty hon förstår

dem på ett bestämt sätt, som vi tidigare sade.

Det andra slaget av skönhet hos denna fröjd är

att själen i vanlig ordning bara  finner njutning i Gud

utan någon inblandning av det skapade.

Det tredje välbehaget består i att hon njuter av honom bara på grund av det han är i sig själv utan någon inblandning av den egna smaken.

84.   Det finns också tre slag av skönhet hos den

lovprisning som själen bär fram åt Gud i denna förening.

Det första är att hon gör det av plikt, efersom

hon inser att Gud skapade henne för att lovprisa

honom.

      Han säger ju genom Jesaja:

"Detta folk harjag danat åt mig, det skall frambära

lovprisning åt mig"  ( 43:21 ).

Lovprisningens andra skönhet är att själen prisar Gud för allt det goda, som hon får ta emot

och för den fröjd hon erfar i att lovprisa honom.

Det tredje slaget av skönhet är att hon lovprisar

Gud för det han är i sig själv, ty även om själen

inte skulle få erfara någon njutning, skulle hon

ändå lovprisa honom för vad han är i sig själv.

85.  Det finns också tre slag av skönhet hos tacksägelsen.  Det första är att hon tackar för allt det naturliga och andliga goda, som hon får motta, samt för alla välsiignelser.

Det andra är den stora njutning hon

erfar i att  lovprisa Gud, ty det med våldsam kraft

som hon dras in i denna lovprisning. 

FJÄRDE STROFEN.

SÅ ÖMSINT OCH KÄRLEKSFULLT

DU VAKNAR I MITT BRÖST,

DÄR DU BOR FÖRDOLT OCH I ENSAMHET!

OCH NÄR DU ANDAS LJUVT I MIG,

EN ANDNING FULL AV VÄLSIGNELSE

OCH HÄRLIGHET,

DU VÄCKER I MIG KÄRLEK PÅ UTSÖKT SÄTT.

FÖRKLARING.

1.   Själen vänder sig till sin Brudgum med stor kärlek, visar honom sin uppskattning och tackar honom för två  underbara effekter, som  han ibland åstadkommer i henne genom denna förening.

Hon talar också om det sätt, på vilket han utför var och en avdessa, och likaså om den verkan som

i detta fall flödar över till henne.

2.  Den första verkan är att Guds uppvaknande

i själen och det sker på ett sätt, som utmärkts

av ömhet och kärlek.

Den andra är Guds andning i själen och det sker på ett sätt som utmärkts av välsignelse och härlighet,

som han förmedlar til henne i denna andning.

Det som här flöder till själen är att hon på ett

utsökt och ömsint sätt väcks till kärlek.

3.   Det är som om själen sade: O Ord, Brudgum,

ditt uppvaknande är så ömsint och kärleksfullt,

ja, i högsta grad kärleksfullt och ömsint,

när du vaknar upp i min själs medelpunkt

och grund.

Detta är hennes rena och innersta väsen, där du,

bara du,på ett fördolt och stilla sätt bor som

hennes ende Herre, nte bara som i sitt eget hus

och inte bara som på ditt eget läger utan som

i mitt eget bröst, som du är så innerligt

och förtroligtförenad med.

På vilket utsökt sätt väcker du inte kärleken

i mig och bnder mig vid dig!

       Allt detta gör du i den ljuvliga andningen,

som du genom detta ditt uppvaknande också gör

ljuvlig för mig, ty den är full av välsignelse 

och härlighet.

Själen använder sig här av denna liknelse om en som vaknar upp ur sömnen och andas,

och det är verkligen just då som hon här erfar det. 

    Versen lyder:

            SÅ ÖMSINT OCH KÄRLEKSFULLT

            DU VAKNAR I MITT BRÖST!

4.   Det finns många slag av uppvaknanden, som

Guds utför i själen, så många att vi aldrig skulle

kunna sluta, om vi började berätta om dem alla.

Men detta Guds Sons uppvaknande, som själen här vill beskriva, tillhör enligt min mening det  mest upphöjda slaget och är det mest välsignelsebringande för själen. 

Detta uppvaknande är nämligen en rörelse, som

Ordet utför i själens substans, av sådan storhet, mäktighet,  härlighet och innerlig mildhet, att det

för själen förefaller som om all världens balsam,

          välluktande kryddor och blommor blandas

samman, rörs ihop och omskakas, för att de

skall sprida sin milda doft och som all världens riken och herradömen och alla himlens makter

och krafter sätts i rörelse.

Ja, inte bara det, utan det verkar till och med

som om all den kraft, substans, fullkomlighet

och det behag som alla skapade ting besitter,

strålar fram och utför amma rörelse, alla

tillsammans och på en och samma gång.

Den helige Johannes säger därför, att "alla ting

är liv i honom, och att de i honom lever och är till

och rör sig" ( Joh. 17:28 ).

Av detta kan vi förstå, att när denne store Härskare rör sig i själen ----- han som efter vad Jesaja säger "bär sitt herradöme på sina skuldror" ( 9:6 ),

vilket är detsamma som de  tre världarna,

den himmelska den jordiska och den underjordiska

samt det som finns i dem; han som efter vad den helige Paulus säger "uppehller dem alla med sin

krafts ord"  ( Hebr. 1:3 ) ----- så förefaller det alltså som om allt rör sig samtidigt.

Det sker på samma sätt, som när vid jordens rörelse alla materiella ting på den sätts i rörelse, som om de vore ett intet.

      Så är det när denne Furste rör sig, han som själv bär sitt hov i stället för att de skulle bära honom.

5.  Denna jämförelse är dock mycet opassande,

ty här förefaller det inte bara, som om alla ting rör sig utan även som om de alla uppenbarar sitt

väsens skönhet, kraft, prakt och behag och som

om sjläva roten till deras bestånd och liv uppenbaras.

Själen inser nämligen här, att alla skapade verelser,

både därovan och härnere, har sitt liv, sitt bestånd

och sin styrka i honom, och hon förstår mycket

väl det som han säger i Ordspråksboken:

     "Genom mig reagerar kungarna och genom mig

styr furstarnas och de mäktiga övarrätt och förstår vad rätt är"  ( 8:15-16 ).

Även o om själen verkligen inser, att dessa ting

är åtskilda från Gud, eftersom deras vara är skapat

och hon ser dem i honom med deras styrka, rot och stadga, så vet hion, att Gud i sitt vara är alla

dessa ting i oändligt mycket högre grad och att hon lär känna dessa tiing ättre i hans vara än i dem själva.

Och det är i dett asom uppvaknnadets stora ljuvlighet består: alltså i att känna det skapade genom Gud och inte Gud genom det skapade.

Det är detsamma som att känna verkningarna genom deras orsak och inte orsaken genom dess

verkningar.

Det senare är kunskap i andra hand, det första

är väsenskunskap.

6.  Hur denna rörelse i själen kan äga rum,

trots att Gud är orörlig, är något underbart.

Det verkar nämligen för själen, som om Gud verkligen rör sig, men det gör han ju i själva verket

inte alls.

Ty eftersom det är själen som förnyas och rörs

av Gud, för att hon hon skall få skåda denna

övernaturliga syn, och eftersom detta gudomliga liv

     och hela skapelsens vara och harmoni i det livet

med dess rörelser i Gud uppenbaras för henne med

ett sådant nyhetens behag, förefaller det henne,

som om det är Gud som rör sig, och så får orsaken namn efter den verkan den har.

Det är i enlighet med denna verkan som vi kan säga att Gud rör sig, ty efter vad den Vise säger

"är Visheten det  rörligaste av allt rörligt"

( Vish 7:24 ).

Det beror inte på att hon rör sig, utan på att hon

är själva ursprunget och roten till all rörelse.

Längre fram står det, att hon genom att förbli

bestående i sig själv förnyar allt annat ( 7:27 ).

Och med det menas, att Visheten är mer aktiv än alla aktiva. Och därför måste vi nu säga,

att det är själen som i denna rörelse rörs och uppväcks från det naturliga skådandets sömn till 

ett övernaturligt skådande.

Det är därför hon mycket träffande använder uttrycket "uppvaknande".

7.   Men Gud handlar alltid på detta sätt, vilket själen fick insikt i; han sätter i rörelse, reagerar,

skänker vara, kraft, behag och olika gåvor åt alla

skapade ting och han uppehåller dem i sig genom sin makt, närvaro och sitt väsen.

Själen skådar med en enda blick vad Gud i sig

själv och vad han är i sin skapelse.

Det kan liknas vid en som får träda in i ett palats och i en enda akt varseblir vilken förnäm person som finns därinne och samtidigt ser vad denne gör.

Vad jag förstår om detta uppvaknande och detta

själens skådande är detta: eftersom själen är i Gud

på ett substantiellt sätt som ju är fallet med alla

skapade ting, så avlägsnar han några av de många slöjor och förhängen, som hänger framför henne,

för att hon skall kunna se honom sådan han är.

Och då skimrar detta hans ansikte, som är fullt av behag, igenom och man får skåda det,

även om det är som i ett halvmörker, eftersom alla

slöjor inte är borttagna.

Liksom alla ting sätts i rörelse av hans kraft,

så blir det, som han gör, synligt samtidigt med

honom själv och så förefaller det som om han

rör sig i dem och de i honom i en oavbryten rörelse.

Det är därför själen tror att det var gud, som rörde sig och vaknade upp, medan det i själva verket är hon som sätts i rörelse och väcks upp.

8.  Våra livsvillkor är nämligen så outvecklade, att vi utgår från att andra är som vi själva och vi dömer

andra efter hur vi själva är, eftersom vårt omdöme

alltid hörrrör från oss själva och tar sin början där och inte kommer frånn ågot utanför oss.

Det är därför tjuven tänker att också andra stjäl

och den liderlige tror att alla är som han; den onde

tror att också andra är onda, då detta hans omdöme härrör från hans egen ondska, men den gode tänker gott om andra eftersom hans omdöme härrör från

den godhet hann ginner i sitt inre; den ouppmärksamme och sömnige tror att andra är likadana somhan själv, och så kommer det sig

att när vi är ouppmärksamma och sömniga

mot Gud, menar vi att det är Gud som är sömnig

och ouppmärksam mot oss, vilket vi ser i den fyrtiotredje psalmen där David säger till Gud:

"Stig upp, Herre! Varför sover du? Stig upp!"

( 44:24 ).

David tillskriver Gud det som finns hos människorna, ty det är ju de som sover och har fallit, men ändå säger de till Gud, att han skall stiga upp och vakna, fastän "han som bevarar Israel aldrig

sover" ( Ps 121:4 ).

9.  Men det är i sanning rätt och riktigt, när vi säger att vårt, uppvaknande är ett Guds uppvaknande

och vårt uppstigande är ett Guds uppstigande, eftersom allt gott i människan kommer från Gud

och hon inte kan göra något gott av sig själv.

Det är som om David hade sagt:

Hjälp oss att stiga upp två gånger och väck oss, ty vi sover och har fallit på två sätt. 

Då ju själen hade fallit i en sömn, ur vilken hon aldrig av egen kraft kunde vakna upp ------ det var

Gud som kunde öppn ahennes ögon och åstadkomma detta uppvaknande ----- är det verkligen lämpligt att honkallar det ett Guds uppvaknande och säger

"DU VAKNAR I MITT BRÖST"

Väck oss ochupplys oss, du min Herre, så att vi kan

lära känna och älska det goda, som du av all evighet har berett åt oss, och förstår att har satt

dig i rörelse för att ge oss dina nådegåvor och att du har kommit ihåg oss!

10.  Det som själen får lära känna och erfara i detta Guds majestäts uppvaknande är något helt outsägligt.

Etersom det är ett meddelande av Guds majestät i själens substans, som är själva hennes bröst, som det sägs i denna vers, så ljuder i henne en oändlig makt, rösten av ett mångfaldigt majestät, av Guds tusen och åter tusen dygder, som aldrig någon kunnat räkna.

I dessa dygder är själen befäst, hon har blivit fruktansvärd och står fast grundad i dem, överväldigande som en härskara  ( jfr Höga V 6:3 ),

och har också gjorts mild och behagfull genom de

skapade tingens hela milhet och behag.

11.   Men nu uppstår ett tvivel: hur kan själen uthärda ett så mäktigt meddelande, när hon ännu lever i köttets svaghet?

Det är nämligen så, att själen inte besitter förmåga och styrka att uthärda allt detta utan att förlora fattningen. 

På så sätt var det med drottning Ester, som bara genom att se kung Assuerus sittande på tron

iklädd den kungliga skruden, som glänste av guld

och ädelstenar, blev så rädd av att få se honom i hans fruktansvärda gestalt, att hon förlorade fattningen.

Hon vittnar själv om detta och säger, att hon förlorade fattningen på grund av den fruktan som hans stora härlighet uppfyllde henne med, ty han

förföll henne vara som en ängel och hans ansikte

var fullt av behag (Tillägg tll Eter 5:13 ).

Ty när härligheten inte förhärligar, väger den tungt på den som ser på den.

Hur mycket större anledning finns det då inte här för själen att förlora fattningen, Efetrsom det inte

är en ängel hon får se utan Gud själv?

Ja, hon får se hans ansikte, som är fullt av alla

de skapade tingens behag, av fruktansvärd makt  och härlighet, och hon får höra hans röst, som klingar av mångfaldigt majestät.

Om detta säger Job:

"När vi knappt kan uthärda att höra en sakta viskning, vem kan då stå ut med hans stora dunder"

( 26:14 ).

Och på ett annat ställe säger han:

"Jag vill inte att han meddelar sig och umgås med mig med övermakt, ty då skulle han kanhända krossa mig med sin storhet och tyngd" ( 23:6 ).

12.  Det finns två skäl varför själen inte förlorar fattningen eller känner fruktan i deta så mäktiga och härliga uppvaknande.

Det första är att själen nu befinner sig i fullkomlighetens tillstånd ------ vilket hon ju gör

här ----- och där är den lägre delen synnerligen renad

och samstämmig med anden, varför hon inte längre erfar det betryck och det lidande som anden

och sinnet brukar känna, när de får motta andliga

meddelanden men änu inte är renade och beredda för att få ta emot dessa.

Ändå räcker inte dett atill för att undgå att känna betryck inför en sådan storhet och härlighet, ty även om naturen är mycket ren, kommer detta meddelande att orsaka plåga, eftersom det

är så högt upphöjt över naturen.

På samma sätt orsakar ett majestätiskt sinnesintryck plåga hos den själsförmögenhet,

som får ta emot det.

Det är denna betydelse de ord hos Job har somm vi tidigare hänvisade till.

Det andra skälet är här det viktigaste och det är det som själen säger i den första versen, nämligen att Gud visar sig ömsint, ty liksom Gud uppenbarar sin storhet och härlighet för själen för att visa henne sin ynnest och upphöja henne, hjälper han henne också samtidigt, så att hon inte skall komma tillskada, genom att skydda hennes natur.

Han visar ju anden sin storhet med ömhet och kärlek, ja, på ett sådant sätt, att naturen inte tar skada och själen inte vet om detta sker i kroppen eller utanför den.

Det är  inte svårt att handla på detta vis för honom, som skyddade Mose med sin högra hand

( 2 Mos 33:22 ), för att denne skulle få se hans härlighet.

Själen erfar i honom lika mycket ömhet och kärlek som mkat, herravälde och storhet, ty i Gud är allt

ett och detsamma.

Så är nnjutningen stor och hans beskydd är likldes strt i ömhet och kärlek, för att själen skall kunna

utstå en så stor njutning.

Det är därför själen snarare blir mäktig och stark än hon förlorar fattningen.

Om Ester svimmade, berodde det på att kungen

i början inte visade sig välvillig, utan som  honn säger:

"med brinnande ögon visade henne sitt hjärtas vrede"  ( Tillägg till Ester 5:7 ).

Men hon kom till san sigen, så snart han visade sig nådig och sträckte ut sin spira, vidrörde henne med den och omfamnade henne och sade, att han var

hennes broder och att hon skulle känna

fruktan  ( Tillägg till Ester 5:9-12 ).

13.  Själen känner här inte någon fruktan, eftersom himlens Konung redan från början behandlar henne på ett vänskapligt sätt, som om han vore hennes jämlike och broder.

Genom att han med ömhet och inte med vrede visar henne sin makts styrka och sin kärleks godhet,

meddelar han henne styrka och kärlek från sitt

eget hjärta. 

Det gör han när han "såsom en brudgum går ut ur sin kammare" ( Ps 19:6 ), där han varit gömd,

och reser sig från sin tron i själen och böjer sig

ner över henne, rör vid henne med sitt hjärtats spira och omfamnar henne som en broder.

Där finner vi de kungliga sktudarna och deras

väldoft, alltså Guds underbara dygder: där guldets

strålglans, som är kärleken; där skimrar ädelstenarna, som är insikterna om de högre

och lägre substanserna; där Orderts ansikte,

fullt av behag, vilket flödar över till den himmelske

Konungens dygder och ser att hon blivit drottning

och att man med rätta kan säga om henne det

som David sade om henne i psalmen:

"Drottningen stod vid din högra sida i gyllene

skrud, omgjordad med allt slags prakt" ( Ps 45:10 ).

Eftersom allt detta försiggår i själens innersta substans säger hon sedan:

       DÄR DU BOR FÖRDOLT OCH I ENSAMHET. 

14.   Själen säger alltså, att han bor i hennes bröst

på ett fördolt sätt, därför att det, som vi redan sagt, är i hennes substans grund som denna ljuva omfamning äger rum.

Nu skall man veta, att Gud bor i alla själar på ett

fördolt sätt och att han döljer sig i deras substans,

ty om hon inte gjorde det skulle de inte kunna bestå.

Men det är en stor skillnad mellan detta sätt att

bo och andra sätt, ty i vissa själar bor han ensam

och i andra gör han det inte, i vissa bor han med glädje och i andra utan glädje; i vissa bor han som

i sitt eget hem, där han styr och ställer om allt; i andra bor han somm en främling i en annans hem,

där man inte låter honom bestämma någonting eller göra något överhuvudtaget.

Han bor mest avskild, med störst glädje och mest som i sitt eget hem i den själ, där det finns minst egna begär och egen smak, ty där kan han styra och ställa som han vill, och ju mer fördolt han bor

desto mer mer avskild bor han där.

Det är alltså så att i den själ, där det inte bor något begär elle rnågra andra bilder och former och inte finns några böjelser för något avdet skapade, där bor den Älskade på ett synnerligen fördolt sätt.

Och han famnar henne så mycket mer innerligt,

förtroligt och ömt som hon, som vi redan sagt,

är renare och mer avskild från allt som inte är Gud.

Han bor i henne på ett födolt sätt, eftersom djävulen

inte kan nå fram till den plats, där denna omfamning

sker, och eftersom människans förstånd inte kan fatta hur det går till.

Men för den själ, som nått fram till denna fullkomlighet, är denna inerliga omfamning, som

hon erfar inom sig själv, inte fördold.

Det är emellertid inte alltid hon upplever desa uppvaknaden, ty när den Älskade utför dem, förefaller det som själen om hon vaknar i hennes

bröst, där han redan tidigare vistades men då sov.

Även om hon tidigare kände honom och fick smaka

honom, så skedde det på samma sätt som när den

älskade ligger och sover.

Och när en av de två sover, kan nget utbyte ske dem emellan, vare sig det gäller deras förstånd

eller deras kärlek, förrän de bägge vaknar upp.

15.  O hur lycksalig är inte denna själ, som alltid känner att Gud vilar sig och är stilla i hennes bröst!

Och hur lämpligt är det inte att hon drar sig undan alla ting, flyr från alla timliga angelägenheter och lever i ett oändligt lugn, så att hennes Älskades

bröst inte störs eller oroas av minst alilla rörelse eller oljud.

Han vilar för det mesta i denna omfamning med sin brud, som om hon sov i själens substans.

       Hon å sin sida erfar detta mycket tydligt och får för det mesta njuta mycket av det.  

Det är ju så att om han alltid vore vaken i  henne och förmedlade kunskap och kärlek t ill henne,

skulle hon redan befinna sig i härligheten.

Ty om  han, när han vaknar til en enda gång och öppnar ögonen, påverkar själen i så hög grad som

vi antytt, hur skulle de då inte vara, om han för

det mesta vore klarvaken i henne och för

hennes skull?

16.  Även om det inte misshagar honom att bo i

andra själar, som inte nått fram till denna förening

----- de befinner sig ju när allt kommer omkring i nådens tillstånd ----- så borhon i dem på ett sätt som är fördolt för dem, eftersom de ännu inte är väl

förberedda.

Dessa erfar honom vanligtvis inte, utom då han

åstadkommer något härligt uppvaknande i dem.

       Men detta är inte alls av det slag och den karat som det som sker hos de själar vi talat om,

ja, det kan i nte ens jämföras med det.

Det är inte heller så fördolt för vare sig förståndet eller djävulen, och det beror på att dessa själar

fortfarande kan förstå något genom sinnenas

rörelser.

Sinnena är nämligen intehelt lamslagna, förrän själen når fram till föreningen, och därför kan de

ännu var aktiva och sysselsätta sig med andliga  ting, eftersom de inte är helt förandligade

Men i Brudgummens uppvaknande i denna fullkomliga själ, är allt som sker och utförs fullkomligt, ty det är han själv som utför allt.

Det går till på sama sätt som när någon vaknar upp och andas:   själen erfar en sällsam njutning i den

Helige Andes andning i Gud, där hon på ett

överjordiskt sätt förhärligas och upptänds i kärlek.

Det är därför hon uttalar de följande verserna:

       OCH NÄR DU ANDAS LJUVT I MIG,

      EN ANDNING FULL AV VÄLSIGNELSE OCH HÄRLIGHET,

    DU VÄCKER I MIG KÄRLEK PÅ UTSÖKT SÄTT.

17.   Jag skulle helst vilja slippa at tala om denna

andning, som för själen är full av välsignelse

och härlighet och Guds utsökta kärlek.

Nej, jag vill inte, ty jag inser klart, att jag är helt

ur stånd att säga något om den och om jag ändå skulle försöka, skulle det ge intryck av att vara en verklig beskrivning.

Det är ju en andning, som Gud utför i själen.

Den sker genom detta uppvaknande till en sublim

kännedom om Gudomen, och där andas

den Helige Ande i själen i samma mån som hon fått

kunskap och insikt  i Gud.

Hon dras här mycket djupt in i den Helige Ande,

och hennnes kärlek upptänds av gudomlig skönhet och ljuvlighet i överensstämmelse med vad hon

fick se i Gud.

Eftersom denna andning är full av välsignelse

och härlighet, har den Helige Ande här uppfyllt

jälen med välsignelse och härlighet och upptänt

henne med kärlek till honom på ett sätt, som övergår allt vad tungan och sinnet förmår uttrycka.

Och allt detta sker i Guds djup, honom som all ära och härlighet tillkommer, från evighet till evighet. Amen.