TREDJE STROFEN.  DEL. 5.

53.  Dessa andliga ledare förstår sig inte på de själar,

som vandrar i denna stlla och avskilda kontemplation, utan menar, att de är sysslolösa, eftersom de inte själva nåtfram till den och inte heller vet vad det innebär att lämna den diskursiva

meditationen, som jag sade.

De hindrar ochstör dem i den lugna och stilla

kontemplatinens frid, vilken Gud själv skänker

dessa själar, eftersom de förmår dem att gå meditationens och den fantasimässiga refektionens väg och utföra inre akter.

Dessa själar finner bara torka och distraktion och känner stor motvilja när de ägnar sig åt detta,

därför att de hellre skulle vilja förbli i sin heliga

overksamhet och i sin fridfulla och stilla inre samling.

Eftersom sinnena inte finner något att binda sig vid,

något att smaka eller något att göra i denna inre

saling, så övertalar dessa ledare också själarna

att sträva efter tillfredsställelse och brinnade

känslor, när de borde råda dem att söka motsatsen.

När dessa inte kan göra det och inte kan följa

den vägen som förut ( eftersom tiden för detta är förbi och det inte är deras väg ), så blir de dubbelt

oroade och tror att de håller på att gå förlorade.

Ja, deras ledare underblåser till och med denna åsikt och får deras ande att torka ut och berövar

dem de dyrbara smörjelser, som Gud skänkte

dem i ensamheten och stillheten.

Detta är, som jag sade, stor skada, ja, dessa ledare bringar dem till förtvivlan och tvingar ner dem

i stoftet, ty det ena förlorar de och det andra lider de av på ett ofruktbart sätt.

54.  Dessa andliga ledare vet inte vad andlighet är.

Det tillfogar Gud en stor oförrätt och visar honom

vanvördnad genom att med sitt klumpiga handlag ingripa där han verkar.

Det har nämligen kostat Gud stor möda att föra dessa sjlar ända hit och han fäster stor vikt vid det faktum, att han har lett dem in i denna ensamhet och tomhet beträffande deras förmögenheter

och deras verksamhet, för att han skall kunna tala

till deras hjärta, vilket är vad han alltid längtar efter.

Han har ju redan tagit dem vid hnaden och det

är han, som nu härskar i själen med oändlig frid

och stillhet.

       Så får han också förmögenheternas naturliga

akter att upphöra, med vilka själen arbetade

hela natten utan att kunna uträtta något.

Nu är det anden, som ger förmögenheterna näring

utan att sinnena är i verksmahet, ty varken

snnena eller deras verksamhet förmår ta emot

det som hör anden till.

55.   Och hur högt Gud värdesätter denna sinnenas ro och sömn eller tillintetgörelse, förstår vi mycket klart av den så tydliga och verkningsfulla vädjan

han gjorde i Höga Visan:

"Jag vädjar till er, ni Jerusalems döttrar, vid gasseller och hindarpå marken, stör inte min älskade och väck henne inte, förrän hon själv så vill" ( 3:5 ).   

Härigenom visar han, hur mycket han älskar den avskilda sömnen och glömskan, ja, han jämför det med dessa djur, som lever så avskilt och tillbakadraget.

Men dessa andliga ledare vill inte, attsjälen skall få vila och förbli i stillhet, utan atthon alltid skall arbeta och bemöda sig, så attde inte ger Gud något utrymme att handl aoch genomm sin egen verksamhet förstör och utplånar det han verkar i själen.

Så liknar dessa ledare de små rävhonor, som förstör själens prunkande vingård  ( Höga V 2:15 ).

Det är därför Herren klagar över dem genom

profeten Jesaja och säger:

"Ni har skövlat min vingård" ( 3:14 ).

56.  Kanske är det så, att dessa ledare begår sådana misstag i gott uppsåt, därför att de helt enkelt inte vet bättre.

Men de skall av den anledningen inte ursäktas för de dumdistriga råd, som de ger utan att först förstå den väg själen går fram på och hennes andliga tillstånd.

Trots att de inte förstå detta, blandar de sig med sitt klumpiga handlag i denna sak, som de inte förstår, i stället för att överlämna den åt någon som förstår.

Deta är nämligen ingen småsak och deras skuldbörda är inte heller obetydlig, när de får själen att gå miste om så oväderliga skatter, ja, ibland

blir hon helt fördärvad genom deras

dumdristiga råd. 

Den som således felar genom sin dumdristighet komme rinte att undgå sitt straff, vilket står i

överenstämmelse med den skada han vållat,

ty han var som alla andra tvungen att utföra sin uppgift på tillbörligt sätt.

Guds angelägenheter måste nämligen handhas med stor aktsamhet och med vidöppna ögon, särskilt när det gäller något så viktigt och sublimt som Guds verk i dessa själar, där spelet går ut på att antingen göra en nästan oändlig vinst genom att handla rätt eller också vålla en nästan oändlig förlust genom att handla fel.

57.   Även om du kanske kommer att säga, at du har

en ursäkt för ditt handlande, fastän jag inte kan se att någon sådan finns, så kan du i alla fall inte säga till mig, att den har någon ursäkt som på grund av

fåfänga hänsynstaganden, vilka han är medveten  om, aldrig släpper greppet om den själ som han leder.

Den ledare som gör så skall inte undgå sit straff.

       Det är ju helt uppenbart, atteftersom själen måste gå framåt och göra framsteg på den andliga vägen, på vilken Gud alltid ger henne sin hjälp,

så måste hon ändra sitt sätt och sin stil att bedja och kommer då också att behöva en annan mycket sublimare undervisning än den, som detta slags andliga ledare kan erbjuda, och likaså en annan andlighet.

Inte alla knner till den andliga vägens alla stadier och ändpunkter och kan vara till hjälp för alla på den och inte heller alla har en så fullkomlig ande,

att de har vetskap om  hur själen måste styras och ledas i vart och ett av det andliga livets stadier.

Den andlige ledaren får i alla fall inte tro, att han har allt som behövs och att ingenting fattas honom, och han skall inte tro, att Gud inte vill föra själen framåt.

Inte var och en som kan hugga träet i bitar kan tälja ut en bild, och inte var och en som kan tälja ut en bild kan hyvla och finputsa den, och inte var och en som kan finputsa den kan måla den, och inte var

och en somkan måla den kan lägga sista handen

vid den och göra den fullkomlig.

Ingen av dessa kan alltså göra mer med bilden än det som han kan, omhan ändå skull egå utöver sin förmåga, skulle han bara förstöra bilden.

58.  Låt oss se, om du bara är en sådan som hugger

i bitar ----- vilket betyder att få själen at försmå

världen och förneka sina begär ----- eller om du på sin höjd är en sådan som täljer och vars uppgift ligger i att få själen att ägna sig åt heliga meditationer, och sedan inte vet mer än detta.

Hur skall du då kunna leda enna själ fram till den ytterta fullkomligheten, alltså den utsökta målningen?

Detta är nämligen ett arbete, som varken består i att hugg ai bitar eller i att tälja eller ens i at finputsa,utan det är ett verk, som Gud måste utföra  henne.

Det är ju helt säkert, att om du alltid binder själen genom din lära, som alltid är en och densamma,

så kommer hon antingen at gå bakåt eller i alla fall

inte att gå framåt.

Jag måste fråga dig, hurdan denna bild kommer a bli, när den är färdig, om du endast hamrar

och huger i den, vilket i fråga om själen är detsamma som förmögenheternas aktivitet?

När kommer denna bild att bli färdig?

       När kommer Gud att få möjlighet att måla den

och hur skall han få tillfälle till det?

Kan det vara möjligt, att du i stånd att utföra

alla dessa olika uppgifter och att du anser dig vara så fullfjärdrad, att denna själ aldrig behöver

någon annan än dig?

59.  Även om du besitter vad som krävs för att leda en viss själ ( det kan ju vara hon, som inte har

förutsättningar för att göra framsteg ), är det ändå nästan omöjligt, at du också har förmåga att leda alla de själarna, som du inte vill släppa greppet om.

Gud leder ju var och en på olika vägar och man kan knappast finna en enda ande, som ens till hälften är lik en annan till sitt beteende.

Ty vem skulle kunna göra så att han, som den helige Paulus säger,

"blev allt för alla för att så kunna vinna alla"

( 1 Kor 9:22 )?

Du förtrycker själarna och berövar dem deras frihet och den oändliga vidden i den evangeliska läran behåller du för dig själv.

      På så sätt försöker du inte bara binda själarna vid dig, utan du gör vad värre är, ty om du av en tillfällighet sklle höra talas om att någon

av dem rådfrågat en annan ----- då du kanske

inte var så lämplig att rådfråga angående detta,

   eller också var det Gud som förde henne till andra

för att de skulle lära henne det som du inte lärde     honom ---- då behandlar du henne, och jag skäms

      över att behöva säga det, på samma svartsjuka

och grälsjuka sätt, som man finner hos äkta makar.

Och det är inte en nitälskan för Guds ära eller för denna själs bästa, utan det härör från din stolthet och ditt högmod eller från någon annan

ofullkomlighet hos dig.

Du får ingalunda förhäva dig och tro, att den själ

som på detta sätt vänder sig ifrån dig också

vänder sig bort från Gud.

60.   Sådana andliga ledare misshagar Gud mycket och genom Hesekiel lovar han att straffa dem:

"Ni satte i er mjölken från min hjord och betäckte er ned dess ull, men min hjord förde ni inte i bet.

     Därför skall jag utkräva min hjord ur er hand"

( 34:3, 10 ).

61.  E andliga ledarna bör därför ge själarna frihet

och är skyldiga att uppmuntra dem i deras längtan efter att göra framsteg.

       De vet nämligen inte på vilket sätt Gud vill leda en viss själ framåt, och i synnerhet inte när hon

finner smak i deras undervsning. 

Det är det som är tecknet på att ledaren inte för henne framåt, eftersom antingen Gud leder henne på en helt annan väg än den, som hennes ledare

anbfaller henne att gå, eller eftersom ledaren själv

har ändrat handlinssätt.

Dessa ting måste ledarna överlämna åt själarna

och det övriga stammar från fåfäng inbilskhet

och högfärd eller från något annat anspråk från deras sida.

62.  Låt oss nu  lämna detta ämne för att i stället tala om ett annat ännu mer förpestande handlingsätt, som är umärkande för dessa ledare, och om andra än sämre metoder, som de använder

sig av.

Det händer ju att Gud smörjer några själar med de salvor, som är heliga bevekelsegrunder

och önskningar att lämna världen och ändra sitt liv eller sin livsstil för att tjäna honom.

Dessa själar förmår då allt som hör världen till; och att Gud har fåt dem att göra så är något som han skattar mycket högt, ty det som hör världen till är inte efter hans vilja.

När detta skett, kommer dessa ledare antingen att göra det svårt för själarna eller fördröja deras tillväxt eller, vad värre är, sträva efter att beröva dem det som redan börjat framväxa i deras hjärta.

Det beror på att de handlar av mänskliga förnuftsskäl eler styrs av hänsynstaganden,

som är helt motsatta Kristi lära ochhans ödmjukhet och ringaktnng av alla ting.

I stället förlitar de sig på det, som tjänar deras egna intressen och som tillfredsställer dem själva,

eller också beror det på att de hyser fruktan,

där ingen sådan får finnas.

På så sätt tillåter inte dessa ledare andra att gå in genom den trånga port, som leder till livet,

eftersom de själva inte går in genom den och har

en så föga hängiven ande, som i stället är helt klädd i världslighet, eftersom denn endast i ringa mån

låtit sig uppmjukas i Kristus.

Det är till desa Vår Frälsare riktar detta varningsord, när han genom den helige Lukas säger:

"Ve er, ni har tagit bort nyckeln  till kunskapen.

      Själva har ni inte gått in, och de andra låter

ni inte gå in"  ( 11:52 ).

De är därför i sanning som bommar och spärrar

framför himlens port, de hindrar ju dem, som söker deras råd från att gå in.

       De vet att Gud befallt dem, inte bara at tillåta och hjälpa själarna att gå in där utan till och med

att nödga dem till det, något som han säger genom den helige Lukas:

"Stå fast, ja, nödga dem att gå in, så att mitt hus blir full av gäster" ( 14:23 ).

Men dessa ledare handlar på motsat sätt, de nödgar

dem i stället attinte gå in.

        Därför är en sådan ledare en blind, som kan vara till hinders för själens liv, vilket är den

Helige Ande.

Så är fallet med dessa andliga ledare på olika sätt vi beskrivit och det finns somliga bland dem,

som är medvetna om det, medan andra inte är det.

Men ingen av dem skall undgå sitt straff, eftersom

de är skyldiga att veta, hur de skall handla och gå varsamt tillväga, ty det är ju det som är deras uppgift.

63.  Den andre blinde, vilken som sagt skulle kunna

störa själen i detta slag av inre samling, är djävulen.

          Eftersom han är blind, vill han också att själen skall vara det.

När själen befinner sig i denna myckert sublima

ensamhet, i vilken den Helige Ande ingjuter dessa utsökta smöjelser, försöker djävulen vid åsynen

av detta känner han nämligen stor smärta och      avund, eftersom han inser att det inte berikar själen

utan också att hon genom detta flyger bort från      honom, och att han inte på något vis kan fånga henne; hon är ju avskild, avklädd och avlägsnad

från all skapade ting och från varje spår av dem ),

        att i denna bortkommenhet övergjuta henne dels med strömmar av insikter, del med den sinnliga

ljuvlighetena dimmor.

Dessa är ibland goda, för att han så skall kunna mäta själen bättre och få henne at återvändatil att ägna sig åt särskilda ting samt att återppta sinnenas aktivitet.

iare kanhan få henne att bry sig om denna ljuvlighet och de goda insikter, som han inger henne,

och fästa sig vid dem för att vandra mot Gud stödjande sig på dem.

PÅ detta sätt gör hanmycket lätt själen förströdd och drar henne bort från denna ensamhet och inre samling, i vilken som vi sagt den Helige Ande verkar dessa stora hemlighetsfulla ting.

Eftersom nu själen av sig själv är benägen att känna och smaka, och särskilt då när hon söker just detta och inte förstår vägen hon går, fäster hon sig mycket lätt vid dessa insikter och denna ljuvhet,

som djävulen inger henne, och förlorar därmed den ensamhet som Gud försattehonom i.

Eftrsom själen inte uträtade någonting i denna

förmögenheternas avskildhet och stillhet,

förfaller henne det andra sättet bättre, ty där gör hon ju något.  

Det är verkligen mycket synd, att själen, därför att hon inte förstår sig på sig själv och därför att hon äter en munsbit av den särskilda insiktens 

och sötmans bröd, förhindrar att Gud äter upp henne hel och hållen, vilket han gör i denna ensamhet där han försätter henne.

Det är just genom dessa avsklda andliga smörjelser,som han drar in henne i sig själv.

64.  Så orsakar djävulen, med nästan mindre än ingenting, mycket stora skador.

Han får själen att gå miste om stora rikedomar genom att locka henne med minsta lilla bete -----

liksom man gör med en fisk ----- bort från bukten med andens enkla vatten, där själen var nedsänkt,

ja, drunknad i Gud utan något fotfäste eller stöd. 

Med detta bete drar han upp henne på stranden

och ger henne fast mark under fötterna och något

at stödja sig på, så att hon kan gå på egna ben,

även om det är med möda, i stället för att simma i

"Siloas vatten, som flyter så stilla"  ( Jes. 8:6 )

och bada i Guds smörjelser.

Djävulen anser detta vara så viktigt, att det måste

väcka förundran, och eftersom han uppnår mer genom att tillfoga dessa själar en ringa skada

än han gör genom stor skada hos många andra sjäalar, som vi sade, så finns det knappast någon enda själ på denna väg, som han inte skadar svårt och vållar stor förlust.

Den onde ställer sig nämligen, förslagen som han är, vid skiljevägen mellan sinnena och anden

och lurar själen och mättar henne med sinnena

genom att, som vi sagt, ställa sinnliga ting

i hennes väg. 

Själen tror då, att hon inte förlorar något på detta,

men det är just på så sätt, som hon underlåter att

träda in i Brudgummens innersta och blir stående

vid ingången för att se vad som händer utanför,

i den sinnliga delen.

Job säger, att djävulen ser allt vad högt är

( Jes 41:25 ), och det betyder, att han ser själens andliga höjder för att anfalla henne där.

Om det skulle förhålla sig så, att en själ kommer

till en upphöjd inre samling och djävulen därför inte,

som vi nyss beskrivit, kan göra henne förströdd,

kämpar han för att få henne att återvända till

den sinnliga nivån genom att åtminstone väcka

fruktan och ångest hos henne och genom

att orsaka kroppsliga smärtor, eller också

skapar han olika slags yttre känslor

och oljud för att därigenom kunna dra henne utåt

och skilja henne från den inre anden.

Detta gör han ända tills han ingenting mer kan uträtta i det avseendet och lämnar henne sedan.

Men det är med så stor lätthet, som han förstör

och förhärjar dessa kostbara själars rikedomar, att även om han i och för sig värdesätter detta mer än att bringa många andra själar på fall,

så uppskattar han det ändå inte till full, därför att det är så lätt för honom och kräver så lite

ansträngning från hans sida.

Vi kan i detta avseende förstå vad Gud sade till Job om honom:

"Han kan sluka en flod utan att häpna, och han

är viss om att Jordan skall strömma in i hans mun",

vilket syftar på den högsta fulkomligheten.

Och vidare: "han skall fånga henne med en krok i hennes ögon och med en syl skall han genomborra

hennes näsa".

Detta betyder: med de slående rgumenten i de insikter med vilka han såra henne kommer han

att göra hennes ande förströdd, ty den luft som på ett stilla, samlat sätt strömmar ut ur näsan sprids

ut och skingras åt många håll, när näsan

blivit genomborrad  ( Jod 40:18-19 ).

Ytterligare säger han:

"Under honom kommer solens strålar att finnas

och han skall sprida guldet under sig som dy"

( Job 41:21, 23 ).

Djävulen får nämligen de upplysta själarna att förlora de gudoomliga insikternas underbara

strålar och han berövar de rika själarna de gudomliga beröringarnas dyrbara guld

och sprider ut det.

65. Tag er därför i akt, ni själar!

    När Gud nu skänker er så upphöjda nådegåvor

och för er in i detta tilstånd av ensamhet och inre

samling genom att avlägsna er från era sinnens

mödosamma arbete, då får ni inte vända tillbaka till

sinnena.

Gör i stället slut på deras verksmahet, ty även om de tidigare hjäpte er att förneka världen och er själva, när ni var nybörjare, är de nu, när Gud visar er nåden at själv vilja vara den som verkar i er,

ett stort och besvärligt hinder.

Gud kommer att mätta er noga för att begagna er

av dem för något annat syfte eller besvära dem, utan ni skall i stälet frigöra dem frånn allting.

Detta är det enda, utan ni själva bör göra i detta tillstånd, förutom att, som jag tidigare sagt,

öva den enkla och kärleksfulla uppmärksamheten

på det sätt jag då beskrev, det vill säga när ni

inte känner någon olust inför den.

Ni får ju inte använda något tvång gentemot själen utom för att lösgöra och befria henne från allt,

så att ni inte stör och rubbar hennes frid och lugn.

66.  Den tredje blinde är själen själv. som tillfogar sig skada och oro, eftersom hon, som vi sade,

inte förstår sig på sig själv.

Eftersom hon bara kan verka med hjälp av sinnena

och det diskursiva tänkandet, tror hon, att hon

ingenting gör när Gud vill försätta henne i den

tmhet och ensamhet, där det är omöjligt för henne att använda sina förmögenheter elle rtföra några akter, och därför försöker hon ändå göra det.

Själen, som tidigare fick smaka den andliga fridens ochtystnadens overksamhet, i vilken Gud på ett hemlighetsfullt sätt hänförde henne, blir då

distraherad och upfylls av torka och obehag.

Det kan hända att medan Gud å sin sida framhärdar i sin vilja att hålla själen kvar i denna stilla ro,

så komme rhon å sin nsida också att framhärda

i sin vilja att verka av gen kraft med förståndet

och fantasin.

Detta liknar ett litet barns beteende, somm sparkar och skriker när dess mor vill bära det på armen,

eftersom det vill gå själv, och genom att göra så låter det varken sin mor eller sig själv komma någonn vart.

Det liknar också handlingssättet hos en, som flyttar

en målning fram och tillbaka när konstnären vill

arbeta på den, så att antinen ingenting blir gjort eller målningenn blir helt förstörd.

67.  Själen skall alltså lägga märke till, att även om hon inte känner att hon går framåt eller gör något

i denna vila, så går honn framåt mycker mer,

än om hon fick gå på egna ben, ty det är Gud sm bär henne på armen.

Även om hon går i Guds akt, så är denna takt inte något somhon knner, och även om hon själv  inte verkar med sina själsfrmögenheter, så gör hon långt mycket mer än om det var hon själv som

handlade, ty Gud är den som handlar.

Det är ingenting att förundra sig över att hon

inte förstår detta.

        Det beror ju på att det, som Gud under denna

tid verkar i henne, undandrar sig sinnenas fattníngsförmåga, eftersom han utför det i tystnad,

     ja, det är som den Vise säger:

"Vishetens ord blir hörbara i tystnaden"

( Pred 9:17 )

Själen bör alltså överlämna sig i Guds händer,

och inte i sina egna eller i de två andra blindas

händer, och om hon gör det och inte fäster sina

förmögenheter vid något, kommer hon att vandra

framåt i trygghet.

68.  Låt oss nu åervända till ämnet, alltså till

själförmögenheternas "djupa grottor", där som

vi sade själens lidande brukar vara stort, när Gud snörjer och bereder henne med den Helige Andes

mest sublima salvor för att kunna förena henne med sig själv.

Dessa salvor är nu så fina och härrör frånn en så utsökt smörjelse, att de, när de genomtränger

själsgrundens innersta substans, bereder henne på ett sådant sätt med sina kryddor, att det lidande

och den utmattning, som kommer av den längtan

som finns i dessa grottors oändliga tomhet,

också blir oändlig.

Av detta förstår vi att om nu de salvor som beredde dessa själens grottor för den andliga förmälningens

förening med Gud är så sublima, som vi sade,

hur sublim skall då inte den kunskap, kärlek

och härlighet bli som förståndet, viljan

och minnet får äga genom denna förening med Gud!

Dessa grottors tillfredsställelse,mättnad ochnjutnng kommer då förvisso att motsvara deras tidigare tröst och hunger, och det underbara sätt,

på vilket själen får äga detta och hennes sinnen

njuta av detta, kommer då att motsvara det utsökta

sätt, genom vilket hon beretts härtill.

69. 

     

   

   

 

  

 

 

 

    

 

FULLKOMLIGHETENS VÄG.  TERESA AV AVILA.

KAPITEL.  2.

OM HUR MAN SKALL FRIGÖRA SIG FRÅN

DE KROPPSLIGA BEHOVEN OCH OM

FATTIGDOMENS GAGN.

1. Tro inte, mina systrar, att ni kommer att sakna föda för att ni inte bryr er om att behaga människorna

i världen.  Försök aldrig finna er utkomst genom mänskliga konstgrepp, ty då skall ni dö av hunger,

och det med rätta.

Fäst blicken på er Brudgum, det är han som skall

ge er vad ni behöver.

Om han är nöjd med er, skall inte heller de som är er minst bevågna kunna avhålla sig från att ge

er föda, vilket ni vet av erfarenhet.

Om ni gör detta men ändå dör av hunger, saliga

är då nunnorna i Sankt Josefs kloster!

Glöm aldrig bort detta för Gud kärleks skull.

Ni har avstått från inkomster, avstå då också

från omsorgen om födan, annars är allt förlorat.

De som Herren vill skall leva av en inkomst må ha

dessa omsorger, och det är inte mer än rätt

eftersom det är deras kallelse, men för oss,

systrar, vore det en dårskap.

2.  Att bekymra sig om andras inkomster tycks

mig vara detsamma som att fundera över vad de

begagnar dem till, för övrigt skall era bekymmer

inte förmå dem att ändra inställning eller att inge

dem lust att skänka allmosor.

Överlåt denna omsorg åt honom som kan röra allas

hjärtan, han som är Herre över både pengar

och deras ägare.

På hans befallning har vi kommit hit.

Hans ord är sanna, de kan icke förgås, för skall

himmel och jord förgås.

Låt oss inte svika honom och vi skall inte behöva

frukta att han skall till vårt bästa, som vi kan se

hos helgonen, vilka förlorade sina liv för Herrens

skull när man dödade dem.

Han tillät det för att genom matyrdöden öka deras ära.

Det skulle vara ett gott byte om allt genast tog slut

och vi fick njuta det eviga överflödet.

3.  Lägg märke till, systrar, hur viktigt detta råd är;

det är därför som jag lämnar det skriftligt så att ni

inte kan glömma bort de efter min död, och så länge

jag lever skall jag påminna er om det, emedan jag

av erfarenhet vet vilken stor hjälp det skall vara

för er.

Ju mindre vi har desto mer obekymrad är jag

och Herren vet att jag tycker, att det smärtar mig

mer när vi har överflöd än när det fattas oss något.

Jag vet inte om det är Herren som gör detta, men

jag har erfarit att han genast ger oss vad vi behöver.

Om vi utgav oss för att vara fattiga utan att vara

det i anden, skulle vi bedra världen.

Jag skulle ha samvetsförebråelser för detta

och skulle tycka att det vore som om de rika bad

om en allmosa.

Gud give att det inte må hända!

Ty där detta överdrivna bekymmer om allmosan

finns, tigger man snart av gammal vana, och kanske

skulle vi be om något som vi inte behövde och tigga av någon som vore i större nöd än vi.

Den som ger skulle visserligen inte förlora något utan endast ha vinning därav, vi däremot vore

det de somm förlorade.

Gud give, mina döttrar, att detta aldrig må hända,

då föredrog jag att ni hade fasta inkomster.

4.  Era tankar får på inga villkor uppehålla sig vid

dessa ting!

Det ber jag er, liksom man ber om en allmosa för

Guds kärleks skull.

Om också den allra yngsta bland er skulle upptäcka

att något dylikt förekommer i detta hus, må hon

ropa högt till Herren och rådgöra med priorinnan

och i all ödmjukhet säga åt henne att hon går vilse;

ja, hon gör det i så hög grad att denna sanna

fattigdomen bit för bit håller på att gå förlorad.

Jag hoppas vid Gud att detta aldrig skall hända

och att han inte skall överge sina tjänarinnor.

Om detta som ni har ett mig att skriva inte är

något värt, så kan det åtminstone tjäna som varning.

5. Tro mig, mina döttrar, för ert bästa har Gud låtit

mig förstå ------ om än aldrig så litet ------ vilka rikedomar som finns i den heliga fattigdomen.

Den som övar den skall förstå det, men kanske

inte så väl som jag, ty jag har varit förtryckt

och inte fattig i anden, trots att jag har lovat att

i fattigdom.

Den är en rikedom som i sig innesluter alla världens

rikedomar.

Det är en stor makt, jag menar, att den som inte bryr sig om det som världen har att bjuda, den

är dess verkliga herre.

Vad betyder konungarna och herrarna för mig,

när jag varken vill ha deras pengar eller söker

deras ynnest om jag därigenom i det allra minsta

skulle komma att misshaga Gud?

Vad bryr jag mig om deras ärebetygelser om jag

förstått att den fattigas största ära

består i att verkligen vara fattig? 

6. Jag tror för min del att ära och pengar nästan alltid följs åt.

Den som älskar ära föraktar inte heller pengar,

och den som verkligen föraktar pengar bryr sig inte

heller om ära.

Förstå detta väl, ty jag tror att denna omsorg om ära alltid  för med sig ett visst intresse för pengar

och inkomster.

Det vore nästan ett under om man i världen kunde finna en fattig som var ärad.

Hur mycket ära han än är värd blir han snarare

utsatt för förakt.

Den sanna fattigdomen, jag menar den som man

omfattar endast för Guds skull, för med sig en ära

som ingen kan motstå.

När man inte behöver behag någon utom Gud allena, och inte är i behov av någon människa,

kan man vara säker på att finna vänner.

Det har jag ofta erfarit.   

7.  Om denna dygd finns så mycket skrivet, som jag

inte ens kan förstå, ännu mindre uttrycka,

och för att inte skymfa den med mina lovord,

skall jag därför inte tala mera om den.

Jag har bara talat om sådant som jag sett av egen

erfarenhet, och jag måste erkänna att ämnet fångat mig så att jag inte märkt det förrän nu.

Men när det nu är sagt, ber jag er för Guds kärleks

skull tänka på att vårt vapen är den heliga

fattigdomen.

I vår Ordens begynnelse värderades den så högt

och iakttogs så fullkomligt av våra heliga fäder att de, efter vad jag hört av dem som väl kände till det,

inte bevarade något från den ena dagen till

den andra.

Även om vi till det yttre inte har denna fullkomlighet, måste vi sträva efter att bevara

den i vårt inre.

Livet varar ett par timmar, belöningen är utan gräns.

Och även om det inte gavs någon annan utom

den att följa Herrens råd, vore det en stor lön att

i något få efterlikna Hans Majestät.

8.  Fattigdomens vapen måste vi föra på våra

faror och vi måste till varje pris bevara denna skatt:

I vårt sätt att bo, att klä oss, att tala och ännu

mera i vårt sätt att tänka.

Så länge ni gör detta skall ni, med Gud bistånd,

inte behöva frukta att fullkomlgheten skall avta

i detta hus, ty som den heliga Klara sade,

fattigdomens murar är massiva.

Med dessa och med ödmjukhetens murar ville hon

omgärda sina kloster.

Om vi verkligen gör det, då är det alldeles säkert att äran och allt det övriga kommer att bevaras mycket

bättre än genom praktfulla byggnader.

För Guds kärleks skull och för hans dyrbara blods

skull ber jag er iaktta detta.

Ärligt kan jag säga er att den dag man reser sådana

byggnader kommer de att störta samman.

9.   Det ser mycket illa ut, mina döttrar, att bygga

stora hus med de fattigas pengar.

Må Gud inte tillåta det!

Våra hus måste i allt vara fattiga och små.

Låt oss i något efterlikna vår Konung, som inte

hade någon annan boning än stallet i Betlehem

där han föddes, och korset på vilket han dog.

Det var boningar som hade mycket litet av bekvämlighet.

De som uppför stora hus må själva veta varför,

de har säkert goda avsikter.

Men för tretton fattiga nunnor är vilket hörn som

helst nog.

Däremot får ni, emedan den stränga klausuren

gör det nödvändigt, ha en stor tomt, som också

är en hjälp för bön och tllbedjan, och även några

emeritboningar dit man kan dra sig tillbaka för

att be.

Men Gud bevare oss för att ha stora utsmyckade

hus och byggnader!

Kom alltid ihåg att på domens dag skall de falla

och vi vet inte om den dagen är nära.

10.  Om ett hus som tillhör tretton fattiga nunnor

skulle störta samman med stort oväsen, vore det inte bra, ty verkligt fattiga får inte göra mycket väsen av sig.

De måste leva i stillhet för att väcka människors medlidande.

Vad det skulle glädja er att få se en människa befrias från helvetet tack vare den allmosa hon skänkt er! 

Ty allt är möjligt, eftersom ni är strängt förpliktade att ständigt be för dem som ger er att äta.

Herren vill att vi, fastän det kommer från honom, också skall tacka de människor genom vilka

han ger oss vår föda, och detta får inte försummas.

11.  Nu vet jag inte mera vad jag började tala om ty jag har tappat tråden.

Jag tror att Herren har velat det så ty jag hade aldrig för avsikt att skriva vad jag nu har sagt.

Må Herren alltid ledsaga oss på det att vi ej

må falla!  Amen. 

     

     

 

Tredje strofen.   Del.  4.

40.   Men de välsignelser, som denna stilla gåva

och kontemplation inpräglar i själen utan att hon

då förnimmer det, är som jag redan sagt oväderliga,

eftersom de är den Helige Andes mest förborgade

smörjelser och därför också de mest utsökta.

De uppfyller själen på ett förborgat sätt med andliga

rikeodmar, skänker och nådegåvor och eftersom

det är Gud, som utför detta, gör han det inte på annat sätt än i sin egenskap av Gud.

41.  De dessa den Helige Andes smörjelser och

beröringar är så utsökta och upphöjda i sin finhet och blida renhet, kan varken själen eller

hennes ledare sig på dem, utan det är bara han

som framkallar dem för att därmed finna större

behag i själen som förstår dem.

Man kan nu med största behag i själen som

förstår dem.

     Man kan nu med största lätthet störa eller

hindra dessa smörjelser; det räcker med minsta

akt, som själen själv vill utföra med minnet,

förståndet eller viljan eller genom att använda

sig av sina sinnen, sitt begär, sin kunskap

eller sin egen tillfredsställelse och smak.

Detta är en allvarlig skada och väcker stor sorg

och mycket medlidande.

42.   Ack, det är verkligen allvarligt, ja, förunderligt,

att fastän skadan inte syns och det som stör dessa heliga smörjelser är nästan ingenting, så blir skadan ändå större och ger upphov till mer smärta

och medlidande, än när man ser den förvirring

och det fall, som drabbar många andra,

helt vanliga själar, vilka inte fått ta emot en så sublim glans och beröring.

Det kan jämföras med när et porträtt, som utförts

på ett ytterst skickligt och utsökt sätt,

övermålas med dåliga och grova färger av någon som har ett klumpigt handlag.

Skadanblir då större och mer iögonenfallande

och det skulle väcka mer förstämning än om

många andra, helt vanliga porträtt skulle fördärvas.

Vem skulle väl kunna få denna utsökt fina hand,

alltså den Helige Andes, att åter ta sig an detta

verk, som förstörts av denna klumpiga hand?

43.  Fastän denna skada är allvarligare och större än man kan föreställa sig, är den ändå så vanlig

och ofta förekommande, att det knappast finns någon andlig ledare, som inte är orsak till att den uppstår i de själar, som Gud börjar bringa till inre

samling i dett aslags kontemplation.

Ja, hur ofta händer det inte att Gud bestyrker

den kontemplativa själen med någon mycket fin

smörjelse av kärleksfull kunskap, som ar stilla,

fridfull, avskild och helt fjärran från sinnenas

och tankarnas nivå.

Därför är det omöjligt för själen att meditera eller tänka på något särskilt och hon finner inte heller

någon smak, vare sig i något därovan eller något

därnere.

Det beror på att Gud håller henne sysselsatt i

denna avskilda förening och givit henne böjelse till

overksamhet och ensamhet.

Och då kommer en andlig ledare, som inte förstår

sig på något annat än att likt en smed hamra

och banka med själsförmögenheterna.

Eftersom detta är hans enda undervisning ochhan inte har kunskap omm annat än meditationen,

kommer han att säga:

"Se så, lämna nu denna vila och stillhet, som bara

är overksamhet och tidsspillan!

Sätt i stället igång att meditera och utför inre akter,

ty det är nödvändigt att ni å er sida uträttar det ni kan.

Det andra sättet är nämligen bara villfarelser

och något för latmaskar".

44.  Då de sålunda inte förstår sig på bönens olika

grader och andens vägar, inser de inte, att de akter, som de tillsäger själen att utföra och det diskuriva

tänkande som de vill att hon skall ägna sig åt,

nu tillhör det förgångna, eftersom denna själ

nu nåttfram till sinnenas och diskursiva

tankeverksamhetens, tystnad och upphävande

och kommit in på andens väg, som är kontemplationen.

Där avstannar sinnenas verksamhet och själens egna diskursiva tänkande och det är Gud ensam,

som verkar och är tyst.

Dessa ledare förstår alltså inte, att om de nu vill

få den själ, som på detta sätt nått fram till andens

nivå, så blir följden av det, att fortfarande stanna kvar på sinnets nivå, så blir följden av det,

att hon går bakåt och distraheras.

Det är ju så, att om någon som nått målet ändå fortsätter att sträva mot detta, avlägsnar han sig

nödvändigtvis från detta slutmål, förutom att hela

saken är löjeväckande.

När därför själen genom sina förmögenheters

verksamhet har nått fram till denna stilla, inre

samling, som varje andlig människa eftersträvar,

och i vilken samma förmögenheters verksamhet upphör, då skulle de inte bara vara fåfängt att

återigen utföra akter med samma förmögenheter

för att komma till denna inre samling, utan det skulle också vara skadligt för henne.

Följden av att själen skulle lämna den inre samling,

som hon redan äger, vore att hon skulle bli mycket mer förströdd.

45.  Eftersom dessa anliga ledare, som jag sagt,

inte förstår vad inre samlng och andlig ensamhet

är och vad det innebär för själen ----- och det är

ju i denna ensamhet som Gud ingjuter de sublima

smörjelserna i själen ----- smörjer de in henne rikligt

med andra salvor av ett lägre andligt värde

eller blandar samman dem, och det innenär att de

låter själen handla på det sätt vi talat om.

Skillnaden mellan dett aoch det som själen fick

åtnjukta är lika stor som mellan mänskligt

och gudomligt handlande samt mellan det naturliga

och det övernaturliga.

När det gäller den ena sättet verkar Gud på ett övernaturligt vis i själen och när det gäller det

andra är det endast själen, som verkar på ett naturligt sätt.

Och vad värre är, genom sin naturliga verksamhet

förlorar själen sin ensamhet och inre samling,

och som en följd av detta går hon också miste

om det sublima verk, som Gud höll på att utföra

i henne. 

Därför är allt detta som att ge slag på slag på

hästskon i stället för på spiken, något som ju både

är skadligt och helt gagnlöst.

46.   De som leder själarna måste inse och betänka,

att den som i första h and för själarna framåt

och leder dem inte är de själva utan den Helige Ande, som aldrig brister i omsorg om dem.

Själva är de bara vertyg, som tjänar till att inrikta

själarna på fullkomligheten genom tron och Guds

lag, i enlighet med den ande Gud skänker åt

var och en.

Därför bör all deras omsorg gå ut på att inte anpassa själarna efter sitt eget beteende och sin

egen natur, utan de bör i stället vara angelägna om

att söka urskilja den väg, som Gud vill leda dessa på.

Om de ändå inte kan urskilja den, skall de lämna

själarna i fred och inte störa dem.

I överensstämmelse med den ande, som Gud ger

själarna och med den väg han  för dem på,

skall de vinnlägga sig om att alltid styra dem hän

mot större ensamhet, frihet och ro i anden.

De skall ge dem fritt spelrum, så att desa inte binder sina kroppsliga och andliga sinnen vi något

särskilt, vare sig det nu är något inre eller yttre, när Gud leder dem fram genom denna ensamhet.

De får inte heller bli bekymrade och ängslas vid

tanken på att de är overksamma.

Även om själen just då inte är i verksamhet, är Gud verksam i henne.

De andliga ledarna skall sträva efter att frigöra själen  ch försätta henne i ensamhet och overksamhet, för att hon inte skall vara bunden

vid någon särskild kunskap, vare sig det gäller

något därovan eller härnere, eller längta efter någon ljuvlighet eller smak eller något annat sinnesintryck.

Detta är en förutsättning, för att hon skall kunna

bli tom och helt kunna förneka alla skapade ting

samt uppnå den, andliga fattigdomen.

Det är detta, som själen själv måste göra, vilket

också Guds Son tillråder, när han säger:

"Ingen kan vara min lärljunge, om han inte avstår

från allt han äger"   ( Luk 14:33 ).

Detta syftar inte bara på viljans försakelse av alla kroppsliga och timliga ting utan också

på utblottelsen när det gäller de andliga tingen.

Detta inbegriper den andliga fattigdomen,

där saligheten står att finna enligt Guds Son

( Matt 5:3 ).

När nu själen på detta sätt frigör sig från alla ting

och så blir tom och utblottad på dem, vilket som vi sagt är det som själen själv kan göra, är det omöjligt ------ när hon väl gjort sitt ----- at Gud underlåter att göra sitt, vilket består i att han

meddelar sig själv åt henne, åtminstone i det tysta

och i det fördolda.

Ja, detta är mer omöjligt än det skulle vara för

solstrålen att inte falla på en klar och öppen plats.

     

På samma sätt som solen går upp i gryningen och lyser över ditt hus för att kunna strömma in där,

om du bara öppnar ditt fönster, så är det med Gud,

"han som bevarar Israel och inte slumrar"

och än mindre sover  ( Ps 121 :4 );

han skall strömma in i den själ, som är tom,

och uppfylla henne me dgudomlig välsignelser.

47.  Gud står liksom solen över själarna för att

meddela sig med dem.

De andliga ledarna bör nöja sig me datt bereda själarna för detta i överensstämmelse med den

evangeliska fulkomligheten, som är sinnets

och andens nakenhet och tomhet.

De får inte önska att gå längre än så i sin iver att

bygga upp, eftersom detta är en uppgift, som bara tillkommer himlaljusens Fader, från vilket allt gott

och alla fullkomliga gåvor kommer  ( Jak. 1:17 ).

Det är nämligen som David säger:

"Om Herren inte bygger huset, så arbetar den fåfängt som bygger därpå"  ( Ps 127:1 ).

Eftersom han är den övernaturlige byggmästaren,

kommer han i varje själ att på ett övernaturligt sätt

uppföra den byggnad han vill, om du, andlige ledare, förbereder henne för detta genom att söka utblotta henne i fråga om hennes naturlga versamheter

och böjelser.

Dessa har varken förmåga eller styrka för detta

övernaturliga byggnadsverk och därför hindrar de

henne vid denna tid snarare än de h jälper henne.

Det är alltså din uppgift att förbereda själen på detta sätt och sedan är det Guds uppgift, som den Vise säger, att styra hennes steg  ( Ord 16:9 ),

vilket betyder: att leda henne mot det övernaturligt

goda på sådana sätt och vägar, som varken själen eller du förstår.

Därför får du inte säga:

"Ack ja, men själen gör ju inga framsteg, hon gör ingenting alls"!

Men om det nu är sant att hon inte gör någonting,

skall jag nog bevisa för dig, att hon just genom

att inte någonting, ändå gör mycket.

Om förståndet töms på alla särskilda insikter,

både naturliga och andliga, så går det framåt

och ju friare det blir från allt särskilt vetande

och från alla förståndsmässiga akter, desto mer

går det verkligen framåt på sin väg mot

det högsta, övernaturliga gda.

48.  Nu kommer du att säga:

"Ack ja, men det kan ju inte förstå och urskilja något och så kan det inte helle rgöra några framsteg!"

Men jag säger dig atdet snarare är tvärtom, ty om det förstod och kunde urskilja, skulle det inte alls

gå framåt.

Anledningen till detta är att Gud, som förståndet

strävar mot, övergår detta och därför är han obegriplig och ouppnåelig för det.

När därför förståndet förstår, närmar det sig inte

Gud utan avlägsnar sig narare från honom.

Förståndet måste i stället avlägsna sig från sig själv och sitt vetande för att komma till Gud och vandra

i tro genom att tro och inte genom att förstå.

På detta sätt når förståndet fram  till fullkomligheten, ty det är genom tron och inte

genom något annat hjälpmedel som man förenas

med Gud, och själen kommer närmare Gud genom

att inte förstå än genom att förstå.

Bli därför inte oroad av detta, ty om förståndet inte vänder tillbaka ----- vilket det skulle göra, om det ville sysselsätta sig med några särskilda insikter och andra diskursiva och förståndsmässiga akter

---- utan vill förbli i overksamhet, då gör det

verkligen framsteg.

Det töms nämligen på allt det, som kan rymmas i det, eftersom ingenting av alltdetta är Gud, ty som vi sagt kan Gud inte rymmas i förståndet.

I fråga om denna fullkomlighet, så innebär att inte gå bakåt detsamma som att gå framåt,

och förståndet går framåt genom att mer och mer försätta sig i tron, och när det gör så, försätter

det sig självt i större mörker, efetersom ron är ett mörker för förståndet.

Eftersom förståndet inte kan veta hurdan Gud är, måste det nödvändigtvis kapitulera och så gå honom till mötes genom att inte förstå, och därför fortsätter det sin väg framåt genom att inte förstå.  

För sitt eget bästa bör förståndet leva efter vad du fördömer, det vill säga, det skall  inte ägna sig åt något särskilt vetande, ty det kan genom detta

inte nå fram till Gud, utan detta hindrar snarare dess rörelse mot Gud.

49.  Nu kommer du att säga:

"Ack ja, men om nu inte förståndet förstår på ett

tydligt sätt, så kommer viljan att vara overksam och inte älska ---- och det är något som man alltid måste

undvika på den andliga vägen ----- eftersom viljan bara kan älska det som förståndet förstår".       

Det är sant, särskilt när det gäller själens naturliga verksamhet och akter, där viljan inte älskar annat än det som förståndet förstår på ett tydligt sätt. 

Men i den kontemplation, som vi talar om, genom

vilken Gud som vi sade strömmar in i själen,

behöver inte själen ha någon särskild kunskap

eller utföra några förståndsmässiga akter,

eftersom Gud i en enda akt samtidigt förmdlar

både ljus och kärlek, vilket är en kärleksfull,

övernaturlig kunskap.

Vi kan säga, att denna kunskap är som varmt ljus och det utstrålar också värme, ty detta ljus upptänder kärlek på samma gång.

        Denna kunskap är ogripbar och dunkel

för förståndet, eftersom det är en kontemplativ

kunskap, vilken som denhelige Dionysius säger

är en "stråle av mörker" för förståndet.

Kärleken är alltså närvarande i viljan på samma sätt

som vetandet är det i förståndet.

          Liksom denna kunskap som Gud ingjuter

i förståndet är generell och dunkel, utan något

särskilt vetande, så älskar också viljan på ett generellt sätt utan att förstå något särskilt om någon viss sak.

Eftersom Gud är gudomligt ljus och kärlek och eftersom han meddelar sig själv till själen,

upplyser han på samma sätt dessa två förmögenheter, förståndet och viljan, med vetande och kärlek.

Och eftersom han själv är oförståelig under detta livet, är också vetandet om honom dunkelt,

somjag redan sagt, och kärleken i viljan formad

efter detta vetande.

Det kan dock ibland vara så, at Gud i denna utsökta gåva av sig själv ger sig mer åt en förmögenhet och sårar den mer än en annan.

Därför kan man vid vissa tillfällen erfara mer vetande än kärlek och vid andra tillfällen mer kärlek

än vetande. 

Det kan också hända att bara vetande erfars och ingen kärlek all seller bara kärlek och inget vetande.

Det är därför jag säger, att när själen utför naturliga akter, med förståndet, kan hon inte älska utan förstå. 

Men i de akter, som Gud verkar och ingjuter i henne, är det helt annorlunda, och det är vad som sker i

de själar vi nu talar om.

Gud kan nämligen meddela sig med en förmögenhet utan att de andra berörs, och på så sätt kan han upptnda viljan genom beröringen med hans kärleks hetta, även om förståndet ingenting förstår,

på samma sätt som ju någon kan värmas av en eld,

fastän han inte ser den.

50.  På så vis känner ju viljan ofta vara upptänd eller rörd eller  förälskad, utan att det vet eller

förstår något särskilt som den inte förstod tidigare,

eftersom det är Gud som ordnar kärleken i henne.

Så säger också bruden Höga visan:

"Kungen förde in mig i vinkällaren och ordnade kärleken i mig"  ( 2:4 ).

Därför finns det ingen orsak att hysa fruktan inför

viljans sysslolöshet i detta fall.

           Om viljan upphör med att av sig själv utföra akter av kärlek genom särskilda insikter, utför Gud

dem i henne genom at berusa henne med ingjuten kärlek på ett fördolt sätt, antingen med hjälp av

kontemplationens kunskap eller utan den,

som vi sade.

Dessa akter är härligare och ger själen fler förtjänster än de, som hon själv skulle kunna utföra,

eftersom han som rör vid själen och ingjuter dena kärlek, är så mycket större; det är ju Gud själv.

51.  Gud ingjuter denna kärlek i viljan, när den är tom och frigjord från alla andra särskilda smaker

och böjelser, antingen till jordiska elle rhimmelska ting.

Därför måste man se till att viljan är tom och frigjord från alla böjelser.

Om den inte vänder tillbaka genom att vilja njuta någon ljuvlighet eller smak, går den framåt,

även om den inte erfar något särskilt i Gud,

och böjer sig över alla ting till Gud, eftersom den  inte smkar någonting.

Även om viljan inte smakar Gud så tydligt eller

erfar honom på ett särskilt sätt och inte heller

älskar honom med en särskilt tydlig akt, så smakar den mer av honom, och det på ett dunkelt

och förborgat sätt, i denna allmänna ingjutelse än dne gör i alla enskilda ting.

Den inser här klart, at ingentin kan skänka den en sådan smak som denna avskilda stillhet.

          Den älskar honom högt ovan alla åtråvärda ting, eftersom den har förkastat alla andra tillfresställelser och smaker, som dess ting

framkallade, och allt detta har blivit smaklöst för den.

Därför skall man inte vara änslig, ty om viljan inte kan finna tillfredsställelse och smak i särskilda

akter, går den framåt.

Ty själva det faktum att den inte vänder tillbaka för at omfatta något sinnligt innebär att den  går framåt mot det ouppnåeliga, som Gud är, och därför är det inte att undra på att den inte erfar honom.

För att kunna närma sig Gud måste viljan avlägsna

sig från alla behagfulla och härliga ting i stället

för att närma sig dem.

Därigenom uppfyller den på bästa sätt kärleksbudet, alltså att älska över allting, och detta kan inte bli verklighet utan nakenhet och tomhet

i fråga om alla ting.

52.  Man skall inte heller ängslas över att minnet

är tomt på alla former och gestalter.

        Eftersom Gud saknar form och gestalt,

kan minnet gå sin väg i trygghet, när det är tomt

på form och gestalt, och då kommer det också

närmare Gud.

Ju mer det nämligen håller sig till fantasin, desto mer avlägsnar det sig också från Gud och desto större fara utsätter det sig för, ty eftersom  det

är omöjligt att föreställa sig Gud, kan han inte

rymmas i fantasin.