Alla inlägg den 6 maj 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 6 maj 2016 05:18

Levande kärlekslåga.  Del. 2.


Tredje strofen.


14.  Eftersom dessa Guds dygder och attribut

är brinnande ochh strålande facklor,

kan de inte undgå att vidröra själen med sina

skuggor, då de som vi sagt är henne så nära.


Dessa skuggor måste också vara brinnande och strålande i lika hög grad som de facklor, vilka framkallar dem, och så blir även de

en strålglans. 

Som en följd av detta kommer den skugga,

som Guds skönhets fackla övertäcker själen med,

att bli ännu en skönhet, som till sin storlek

och sina egenskaper står överensstämmelse

med Guds skönhet. 


Och den skugga, som styrkan framkallar, blir ännu

en styrka efter storleken hos Guds styrka,

och den skugga, som Guds visdom skapar

hos själen, blir ännu en Guds visdom i översstämmelse med Guds visdoms storlek.


På detta sätt är det också med de övrga facklorna.


Eller för att säga det ännu tydligare:

det kommer att bli själva visdomen, själva skönheten och själva styrkan hos Gud som träder

framm som skugga, eftersom själen i detta livet inte fullkomligt kan begripa honom.


Då nu skuggan i så hög grad står i översstämmelse

med Guds storhet och egenskaper, att det är Gud själv som träder fram som skugga, så erfar själen där tydligt Guds majestät.   


15.   Hurudana kommer då de skuggor från den Helige Andes stora dygder och attribut att bli

som han kastar över denna själ?


Han ärju henne så nära, att han inte bara rör vid henne genom sina skuggor utan hon är förenad

med dessa dygder och attribut i deras skuggor

och strålglans.

Därför förstår och smakar själen Gud i var

och en av dem alltefter hans egenskaper

och storlek i var och en av dem.


Hon förstår och smakar nämligen den gudomliga

makten i allmaktens skugga, den gudomliga visdomens skugga och förstår och

smakar den oändliga godheten i den oändliga

godhetens skugga , som omsluter henne etc.


Till sist får hon smaka Guds härlighet i härlighetens skugga, vilket ger henne vetskap om

Guds härlighets egenskaper och storlek.


Allt detta sker i de klara och brinnande skuggor,

som dessa klara och brinnande facklor kastar.


Alla dess facklor är en enda fackla, som är Guds odelade och enkla vara, som ett aktuellt sätt

strålar fram på alla dess vis.


16.  O hur mycket kommer inte själenhär att få erfara genom den kunskap som delges hennes genom den syn, som Hesekiel fick skåda, nämligen väsendet med fyra ansikten och hjulet med fyra hjul ( jfr kap. 1-2 ) !


Hon ser att väsendet till utseendet är som brinnande kol och som facklor och att hjulet,

som är Guds visdom, är fullsatt med ögon både inuti och runtomkring, vilket betecknar de gudomliga insikterna och strpålglansen från hans dygder.


Och hon får i sin ande höra det dån hans steg åstadkommer, likt dånet rån en väldig härskara.

Det betecknar Guds omätliga storhet, vilken själ

här får vetskap om helt tydligt genom ett enda dån,

som hörs från det enda steg Gud tar fram till henne.


Slutligen erfar hon dånet avhans vingar, vilket

profeten sade var som dånet av stora vatten

och som den allrahögste Gudens dån, vilket som

vi sagt betecknar de gudomliga vattnens

stora kraft.


Dessa vatten ansätter själen genom den Helige

Andes vingslag i kärlekens låga och fyller henne

med glädje, så att hon här får njuta avGuds härlighets avbild och skugga.


Profeten sade ju också att synen av detta väsende

och detta hjul var en avbild av Herens härlighet.


Vem skulle beskriva, h ur högt upplyft denna lycksaliga själ här känner sig, hur upphöjd hon

vet sig vara och hur beundransvärd i helig skönhet?


När hon nu ser, att hon på ett så överflödande rikt sätt har ansatts av dessa vatten frånn den gudomliga strålglansen, förstår hon också att

den evige Fadern i sin frikostighet har givit henne

de övre och nedre vattenkällorna, liksom 

Aksas far gjorde, som svar på hennes önskan

( Jos. 15:17-19 ).


Och dessa vatten bevattnar och genomtränger

både själ och kropp, d,v,s. den övre och nedre

delen.


17.  O Guds underbara majestät!

Fastän dessa de gudomliga attributens facklor utgör ett odelat vara och smakas bara i Gud,

så varseblir och smakar man dem var och en

för sig på ett lika brinnade sätt som man var

och en av de övriga, eftersom de ju alla

till sätt väsen är ett.


O avgrund av njutningar!  Du är så mycket mer

överflödande, som dina rikedomar är samlade i enheten och den oändliga enkelheten hos ditt enda vara, där en egenskap blir känd och smakad på ett sådant sätt, att det inte hindrar, att man får kännedom om och får smaka en annan egenskap

på ett fullkomigt sätt.


Det är snarare så att varje enskild nåd och dygd,

som finns i dig, är ett ljus från var och en avdina andra stora egenskaper.


Det beror på att genom din renhet, o gudomliga

visdom, skådas många ting i dig, när man bara

ser ett enda.

Du är ju den skattkammare där Faderns skatter

finns,  "strålglansen av det eviga ljuset,

den obefläckade spegeln, avbilden av hans

godhet"  ( Vish 7:26 ).


18.  "I ER STRÅLGLANS"

                    GER SINNETS DJUPA GROTTOR.


Dessa grottor är själens förmögenheter:

minne, förstånd och vilja, vilkas djup står i överensstämmelse med allt goda de förmår

rymma, eftersom e inte låter sig fyllas med något

mindre än det oändliga.


Genom att desa lider när de är tomma kan vi få

en viss vetskap om vad de smakar och njuter

när de är fyllda med Gud, därför att en motsats kastar ljus över en annan.


För det första bör man lägga märke till att när

dssa förmögenheters grottor inte är tomma,

luttrade och renade från varje dragning till

det skapade, känner de inte den stora tomheten

i sitt djup och sin förmåga.

  

Det förhåller sig så, därför att det i detta livet räcker att minsta lilla sak hänger sig fast vid dem,

för att detta skall binda dem och väcka en sådan hänförelse, att de inte känner sin skada eller

saknar sitt outsägligat goda och inte heller inser, vad de förmår rymma. 


Det är verkligen förunderligt, att det räcker med minsta lilla sak för att binda förmögenheterna

på ett sådant sätt, att de som är i stånd att rymma

det oändligt goda och inte kan ta emot det,

förrän de blivit helt tomma, vilket vi nu skall tala om.


Men när väl dessa grottor är tomma och rena,

blir också den andliga känslans hunger,

törst och längtan olidliga.

Ty eftersom dessa grottors buk är så djup, lider

de också svårt, därför att den mat de saknar,

vilken som jag sade ärGud, även den är mycket

djup.


Och denna känsla, som är så intensiv, infinner

sig vanligtvis mot slutet av själens upplysning

och rening, innan hon når fram till föreningen,

där dessa grottor blir mättade.


Eftersom det andliga begäret är tomt och renat

från varje skapat ting och varje dragning till detta

och eftersom det förlorat sitt naturliga sätt att verka och har avstämts efter det gudomliga sättet

och eftersom det nu genom sin tomhet är berett

och då ännu inte det gudomliga förmedlats till

det i föreningen med Gud, så öär det lidnande

som denna tomhet och törst skapar värre än döden.


Det gäller särskilt när en stråle avgudomligt ljus skymtar fram eller anas genom någon springa,

menn ändå inte delges själen.


Det är sådana själar, som lider så mycket av

otålig kärlek, att de inte kan leva längre utan måste

dö om de inte får vad de saknar.


19.  Vad den första grottan beträffar som vi här skall uppmärksamma, alltså förståndet, är dess

tomhet en törst efter Gud.

När förståndet är berett, är denna törst så stor,

att David jämförde den med hjortens törst.


Dess törst är som man säger så över sig häftig,

att David inte kunna finna något bättre

att jämföra den med:

"Såsom hjorten längtar till vattenkällorna,

så längtar min själ efter dig, o Gud"

( Ps 42:1 ).

Det är en törst efter Guds visdoms vatten,

som är objektet för förståndet.


20.  Den andra grottan är viljans grotta och dess tomhet är en hunger efter Gud.

Den är så stor, att den får själen att förlora fattningen, vilket också David säger:

"Min själ förlorar fattningen och trängtar efter

Herrens tält"  ( Ps 84:3 ).

Det är en hunger efter den kärlekens fullkomlighet,

som själen eftersträvar.


21.  Den tredje grottan är minnet och dess

tomhet innebär, att själen slits sönder och försmäktar av längtan efter att få äga Gud.


Jeremia påpekar angående detta:

"Eftersom jag med minnet skall erinra mig, ja,

erinra mig honom i högsta grad, så kommer min själ

att försmäkta i mig" ( Klag. 3:20 ).


Genom att begrunda dessa ting i mitt hjärta

skall jag ställa mitt hopp till Gud.


22.   Dessa grottors förmåga och rymd är alltså

oändligt stora, ty det som kan rymmas i dem, nämligen Gud, är djupt och oändligt .


Därför är på sätt och vis deras förmåga och rymd

också oändliga likväl som deras törst är oändlig, ja, även deras hunger är djup och oändlig och deras försmäktande och lidande är en oändlig död.


Även om deras lidande inte är så intensiv som i det tillkommande livet, är det som de får lida en levande avbild av denna oändliga avsaknad,

eftersom själen är väl beredd att motta sin fullhet.


Detta lidande är dock av en annan beskaffenhet, eftersom  det lever i själva bröstet på viljans kärlek,

och kärleken är ju inte något som mildrar

lidandet, ty ju större kärleken är, desto tåligare

är den efter att få äga Gud, på vilken den hoppas

med intensiv åtrå, varje ögonblick.


23.   Gud hjälpte mig, men eftersom det är sagt

att när själen i sanning längtar efter Gud, så äger hon redan honom som hon älskar, som den

helige Gregorius säger i sin kommentar till Johannes, hur  kan hon då lida av längtan efter

det hon redan har?


I den längtan, som enligt de helige Petrus änglarna

har efter att få se Guds Son, finns inget lidande och ingen ångest, eftersom de redan äger honom

( 1 Petr 1:12 ).


Av detta framgår det, att ju mer själen längtar

efter Gud, desto mer äger hon honom, och att äga

Gud ger själen njutning och mättnad.


Så är det också för änglarna, vars längtan ständigt går i uppfyllelse eftersom de får äga Gud.


Därför fröjdar de sig.

Ja, deras själ mättas alltid genom själva deras begär, men utan övermättnad.

Eftersom det inte finns någon övermättnad,

längtar de ständigt men de lider inte, därför att

de får äga.

Ju större själens längtan är, desto mer mättnad

och njutning får hon erfara just i denna längtan,  

ty ju mer hon äger Gud desto mindre får hon erfara

smärta och lidande.


24.   I denna fråga är det värt att lägga märke till den skillnad, som finns mellan att bara ha Gud

genom nåden i sig själv och att ha honom också

genom föreningen.


Det förra består i att älska men det senare innefattar också ett ömsesidigt utbyte.


Skillnaden däremellan är så stor,att den liknar

den som finns mellan trolovning och förmälning.

   

I trolovningen är det ju bara så att två likasinnande

parter ger varandra sitt "ja" och har en enda vilja,

och brudgummen ger frikostigt sin tilltänkta både

smycken och brudstass, men i förmälningen

finns det dessutom ett utbyte mellan personerna

och en förening.


Vidare är det så i trolovningen, att även om

brudgummen ibland besöker sin brud och ger

henne gåvor, som vi sade, så finns det ändå inte någon förening mellan personerna, ty det är ju denna förening som är sälva målet för trolovningen.


25.  Kort sagt: själen har  uppnått en sådan renhet

i sig själv och i sina förmögenheter, att viljan är

synnerligen luttrad och fri från andra smaker och främmande begär i den lägre såväl som i den

högre delen och har givit sitt fulla "ja" till Gud i

fråga om allt detta, eftersom själens vilja och Guds

nu är en enda vilja i deras gemensamma och frivilliga samförstånd.


På detta sätt har själen kommit fram till att få äga

Gud genom nådens möte med hennes vilja,

så mycket som det är möjligt att äga honom

just genom vilja och nåd.


Det betyder, att i detta själens "ja" har Gud givit henne sin nåds sanna och fullständiga "ja".


Detta är ett upphöjt skede, denna andliga trolovning

mellan själen och Ordet, där Brudgummen skänker

henne stora nådegåvor och avlägger många

härliga kärleksbesök hos henne och genom dem

får hon  ta emot många ynnestbevis och stor

njutning.


Men allt detta har inget att göra med det som hör till själva förmälningen, ty det är bara en förberedelse till förmälningens förening.


Även om det är sant att detta sker i en själ,

som är synnerligen renad från all böjelse för de

skapade tingen ------ ty den andliga trolovningen

kan inte bli verklighet, förrän detta skett,

som vi påpekat ---- så är själen ännu i behov av andra positiva förberedelseåtgärder från

Guds sida.


Hon behöver hans besök och hans gåvor,

ty genom dessa renar han henne ytterligare samt gör henne skön och ädel, så att hon skall bli

tillbörligt förberedd för en så upphöjd förening.


Denna förberedelse tar sin tid, för somliga mer

och för andra mindre, eftersom Gud avpassar sitt

handlande efter själens förutsättningar.


Detta framställs på bildligt sätt genom de jungfrur,

som blev uvalda åt kung Assuerus.

Desa jungfrur måste vänta ett år och hölls inlåsta,

även om det nu var i palatset, innan de fick närma

sig kungens läger, fastän de för länge sedan

hade hämtats från sitt land och sina fäders hus.


Det gick till så att under det första halvåret

beredde de sig med ärskilda salvor av myrra

och nadra välluktande ting och det andra halvåret beredde de sig med andra, än sublimare salvor,

och först därefter fick de bege sig till kungens

läger  ( Est 2:2-12 ).

      

26.   Under loppet av denna trolovning och väntan

på förmälnigen, medan den Helige Andes smörjelser

utdelas och salvorna och förberedelserna inför föreningen med Gud är än intensivare,

brukar också trånaden i själens grottor vara ytterst

häftig, men ändå ljuvlig.


Eftersom dessa salvor nu utgör de sista förbredelseåtgärderna inför föreningen med Gud

------- de står nämligen Gud närmare och därför lockar de själen till honom och drar henne till

honom på ett ännu skönare sätt ----- så är också

denna längtan skönare och djupare, då u längtan

efter Gud är själva förbredelsen för föreningen

med Gud.

 

 

  




  


 




  

 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 6 maj 2016 05:18

TREDJE STROFEN.   DEL.  3.


27.   O vilket utmärkt tillfälle är inte detta för

att uppmana de själar, som Gud leder fram till

dessa utsökta smörjelser, att vara uppmärksamma

på vad de gör och i vilkas händer de överlämnar sig,

så att de inte går bakåt!


Detta hör egentligen inte till vårt ämne, men jag

känner en så stor sorg och medkänsla i mitt hjärta,

när jag ser att själarna går bakåt ------ inte bara genom att hindra smörjelserna, så att dessa inte

kan sprida sig utan också genom att gå miste om

deras verkan --- att jag inte kan underlåta att ge

dem råd, hur de här skall bete sig för att förhindra

en så stor skada.


Även om vi nu uppehåller oss vid detta en tid,

innan vi på nytt återvänder till vårt ämne,

som jag strax skall göra, så  är det ingen förlust,

ty allt detta bidrar till förståelsen av dessa grottors

egenskaper.

Eftersom detta  råd är högst nödvändigt, vill jag

tikta det inte bara till de själar, somm gör sådana

framsteg, utan även till alla de andra, som

söker sin Älskade.


28.   För det första skall man veta, att om själen

söker Gud, söker hennes Älskade henne mycket mer.

Och om själen riktar sin kärleksfulla längtan mot honom, och denna längtan är för honom lika

välluktande som rökstoden, som stiger upp från

aromatiska kryddor, från myrra och rökelse

( Höga V 3:6 ), så låter han själen få förnimma doften av sina salvor   ( Höga V 1:3 ), som drar

henne till honom och får henne att hasta honom

till mötes.


Dessa salvor är hans gudomliga ingivelser

och beröringar och när de verkligen är hans,

låter de sig alltid bestämmas och ledas av

Guds lags och trons fullkomlighet.


Det är genom denna fullkomlighet, som själen ständigt måste komma närmare Gud.


Själen måste alltså förstå, att den längtan efter honom själv, som Gud skänker henne genom alla dessa nådegåvor, som hans salvor, smörjelser och vällukter är, utgör en förberedelser för ännu sublimare och utsöktare salvor, vilka står mer i

överensstämmelse med Guds väsen.


Detta sker, ända tills själen når fram till en

så  utsökt och ren förberedelse, att hon förtjänar

att få del av föreningen med Gud och den

substantiella förvandlingen i alla sina förmögenheter.


29.  Själen skall lägga märke till att Gud är den,

som i första hand är aktiv i detta verk och att han

är den blindförare, som måste leda henne vid

handen och föra henne till den plats, dit hon själv

inte kan hitta, d.v.s till de övernaturliga tingen,

som varken hennes förstånd, vilja eller minne

kan känna sådana de är.


Själens främsta omsorg bör vara att se till att hon

inte reser något hinder för den som leder henne

fram på den väg, vilken, som vi sagt, Gud förordnat

i överensstämmelse med sin lags och trons fullkomlighet.

Ett sådant hinder kan uppstå, om hon låter sig

ledas och föras av en annan blind.

Det finns tre blinda, som skulle kunna dra henne

med sig på avvägar, nämligen den andlige ledaren, djävulen och hon själv.

För att själen skall fatta hur detta går till, skall vi

säga lite grand om var och en av dem.


30.   Angående det första är det av stor vikt

at den själ, som vill växa till i inre samling och fullkomlighet, ger noga akt på i vems händer hon anförtror sig, ty sådan läromästaren är så blir

även lärljungen, och sådan fader sådan son.


Hon skall också lägga märke till att för att kunna

vandra på denna väg, särskilt då på dess mest

högliggande sträckor, men även på de mellanliggande, så kommer hon knappast att hitta en ledare, som kan föra henne fram på alla de

vägsträckor hon måste passera; denne måste

nämligen förutom att vara vis och ha

urskillningsförmåga själv ochså ha erfarenhet.


Även om grunden för att leda anden utgörs av

insikt och urskillningsförmåga, så kommer ledaren

ändå inte att lyckas med att föra henne vidare

på andens väg, när Gud ger henne denna nåd,

ja, han kommer inte ens att förstå vad som sker,

om han inte har egen erfarenhet avvad ren och sann ande är.


31.  Så finns det åtskilliga andliga ledare, som förorsakar många själar stor skada, därför att de inte förstår sig på andens vägar och egenskaper, och så får de naturligtvis själarna att gå miste om

smörjelsen från dessa utsökta salvor, med vilka den Helige Ande smörjer och föbereder dem för sig själv.


De ger dem i stället andra, mycket dåliga förhållningsregler, som bara är användbara för nybörjare och som de själva har följt eller läst om

någonstans.

Eftersom deras kunskap inte omfattar mer än desa nybörjares stadium ( ja, Gud give att de visste så mycket!), vill de inte låta själarna gå vidare,

fastän Gud vill föra dem framåt, och passera detta första stadium, som består i diskursiva metoder

och fantasins bruk.


På så vis låter de aldrig själen överskrida och lämna

sin naturliga förmåga, med vilken hon kan uträtta

mycket lite.


32.   För att vi bättre skall förstå dessa nybörjares

situation måste vi veta, att deras tillstånd och övning består i att meditera ochutföra akter

och diskursiva övningar med fantasin.


I detta tillstånd är det nödvändigt, att man ger själen stoff att meditera och reflektera över.

Hon måste också av sig själv utföra inre akter

och dra fördel av den ljuvlighet och sällhet,

som kommer från sinnena, när det gäller

de andliga tingen. 


Hon bör göra detta, därför at begäret då slits bort från de sinnliga tingens ljuvlighet och försvagas

i sin längtan efter denna världens goda,

när hongöder det med de andliga tingens ljuvlighet.


Men när sedan begäret fått en viss gödning och till

en del ant sig vid de andliga tingen samt uppnått

en vis styrka och uthållighet, då börjar Gud,

som man säger, avvänja själen och försätta

henne i kontemplationens tillstånd.


Detta brukar ske på mycket kort tid hos somliga, särskilt då för ordensfolk, därför att de genom 

att tidigare än andra ha avstått från denna

världens ting, bringar sinnet och begäret i

överensstämmelse med Gud och överför sina

övningar till andens plan, och detta verkar

Gud i dem.


Så går det, när själens egna diskursiva akter

och hennes meditation upphör, och när dessutom hennes första erfarenheter av sällhet

och brinnande iver, som kommer från sinnena, försvinner.


Då kan hon inte längre begrunda som förut

eller finna något som helst stöd för sinnet.

Sinnena försätts nu i torka, därför att deras rikedomar överflyttas till anden, som inte ryms i sinnena.


Eftersom själen av sigsjälv natrligtvis inte kan utföra några handlingar utan att få hjälp av sinnena, är det redan i detta tillstånd Gud som är den som handlar och själen är föremål för hans handlande.


Själen förhåller sig alltså bara som mottagare

och som någon, som låter saker och ting ha sin gilla gång.

Och Gud förhåller sig som den givande

och handlande i själen genom att skänka henne mycket andligt gott i kontemplationen ------ vilket

är detsamma som kunskap och gudomlig kärlek

tillsmans, det vill säag kärleksfull kunskap

------ utan att hon använder sig av sina akter och det

naturliga, diskursiva tänkandet, ja, det är nu

omöjligt för hnne att ägna sig åt detta på

samma sät som tidigare.


33.  Därför måste själen vid denna tid ledas på ett

sätt, som är helt motsatt det tidigare.


Om man  tidigare gav själen stoff att meditera över

och hon också gjorde detta, skall man snarare

ta det ifrån henne och hon skall här inte mer

meditera.

Ja, hon kommer, som redan sagts, inte var i stånd till det, äen om hon ville och skulle snarare bli

distraherad än komma till inre samling.


Om hon förut sökte njutning och hänförelse och också fann det, får nu varken önska eller sträva efter det.


Hon kommer nämligen inte bara att misslyckas med

att uppnå detta av egen kraft utan också att

snarare framkalla torka.

Genom den versamhet hon vill utöva med sinnena avlägsnar hon sig ifrån det fridfulla och stilla goda,

som på ett hemlighetsfullt sätt ges åt hennes ande.   


Så förlorar hon det ena, men vinner ändå inte det andra, eftersom hon inte mer får något gott genom

sinnena som tidigare.

Därför skall man på inga villkor pålägga dem, som befinner sig i detta tillstånd, något som de skall

meditera över och inte heller skall de utföra

akter eller försöka framkalla vare sig ljuvlighet eller hänförelse. 


Detta skulle bara innebära, att man skapade hinder

för den som i första hand är den handlande,

alltså Gud, somjag redan sagt.

Han ingjuter fördolt och stilla vishet och kärleksfull

kunskap i själen, utan att detta åtföljs av några särskilda akter, men ibland kan det hända att

han låtersjälen utföra några särskilda akter

under en viss tid.


Själen skall då inte göra någonting annat än att hålla sig vänd mot Gud i kärleksfull uppmärksamhet, utan att utföra några speciella akter.

Honn skall, som vi har sagt, förbli passiv och inte

göra några egna ansträngningar, utan enkelt och okonstlat rikta sin beslutsamhet och kärleksfulla

uppmärksamhet mot Gud, likt en som öppnar

ögonen med kärlekens uppmärksamhet.


34.   Eftersom Gud i sin egenskap av givare står

i förbindelse med själen genom en enkel och kärleksfull kunskap och uppmärksamhet,

så att kunskap förena smed kunskap och kärlek

med kärlek.

det är ju  tillbörligt, att den som tar emot något gör det på ett sätt som överensstämmer med det som

mottas och inte på något sätt, för att han skall

kunna ta emot och behålla det på det sät som

det blev givet.


Det förhåller sig som filosoferna säger, att

allt som mottas, mottas i överensstämmelse med

mottagarens sätt att vara".


Av detta följer att om själen då inte lämnar sitt

naturliga, aktiva sätt, komme rhon inte att ta emot

detta goda på annat än ett naturligt sätt,

och därför kommer hon inte heller att motta det

utan blir bara kvar i sin naturliga aktivitet.


Det övernaturliga kan nämligen inte rymmas inom det naturliga sättet och det har inte något med

det att skaffa.

Om nu alltså själen vill handla av egen kraft,

så att henne sbeteende blir ett annat än den

passiva, kärleksfulla uppmärksamhet vi talat

om, i vilken hon förblir helt passiv och lugn och inte

utför några naturliga akter ----- om nu inte Gud

skulle förena sig själv med henne i någon sådan akt

     ----- så skule hon genom att handla på eget bevåg hindra allt det goda som Gud på övernaturligt sätt

förmedlar till henne i den kärleksfulla kunskapen.


I början förmedlas denna genom det verk, som den inre reningen utför, i vilket själen som vi sagt lider,

men sedan förmedlas den genom kärlekens mildhet.


Om som jag säger ----- och det är i sanning så

------- denna kärleksfulla kunskap mottas passivt

i själen i överenstämmelse med Guds övernaturliga

sätt och inte på själens naturliga sätt, så följer av detta, att själen för att kunna ta emot denna

måste vara helt berövad sitt naturliga sätt att handla.


Hon måste vara öppen, overksam, lugn, fridfull

och stilla i överensstämmelse med Guds sätt att vara.

Det är på samma sätt som me dluften, som solen upplyser ochuppvärmer desto mer, ju renare den äroch fri från ångor och ju enklare och lugnare

den är.


Därför får själen inte vara bunden vid någonting, varkenn vid att öva meditationen elelr vid det diskursiva tänkandet, och inte vid någon smak,

vare sig den nu är sinnlig eller andlig, och inte heller vid något annat som hon får motta.


Det fordras nämligen, att anden är så fri och tillintetgjord i alla avseenden, att varje slags tanke,

begrundan eller njutning, som själen då skulle

vilja stödja sig på i stället hindrar och oroar henne

och skapar oväsen i den djupa tystnad, som bör  råda i själen, båd ei sinnena och i anden.


Själen måste ju lyssna till det djupa och utsökta,

som Gud talar till hjärtat i denna ensamhet,

som det står hos Hosea ( 2:14 ).


Det är största frid och stillhet, som själen hör

och lyssnar till det som Herren Gud talar i henne som David säger ( Ps. 85:9 ),

ty hann talar denna frid i denna ensamhet.


35.  Om det därför skulle hända, att själen på detta sätt känner sig vara försatt i tystnad och lyssnande,

måste hon till och med glömma bort att öva den kärleksfulla uppmärksamheten, som jag talade om,

för att bli fri för det som Herren då önskar av henne.


Denna kärleksfula uppmärksamhet skallhon bara

använda sig av, när hon inte känner sig försatt

i ensamhet och fullständig inre overksamhet

eller i glömska och andligt lyssnande.


För att hon skall förstå när så är fallet, kan jag säga

att det alltid sker i ett tillstånd av fridfullt lugn

och inre försjunkenhet.


36.  När själen börjar träda in i detta enkla

och overksamma tillstånd av kontemplation,

vilket sker när hon inte längre kan meditera eller lyckas med det, får hon därför aldrig vid något tillfälle eller någon tidpunkt ändå vilja meditera eller söka stöd i andlig sötma och ljuvlighet,

utan stöd och hennes ande skall vara frigjord från allt, högt ovan allt detta.


Habackuk sade ju också, att han måste göra

så för att höra vad Gud sade till honom:

"Jag skall stå upp på min vaktpost och mina

steg skall stå fasta på min fästningsvall, ja,

jag skall betrakta vad man skall säga till mig"

( 2:1 ).   


Det är som att säga:  jag skall höja mitt medvetande

högt ovan all den verksamhet och de insikter,

som kan tränga in i mina sinnen, och högt ovan det som kan bli kvar och gömmas i dem och lämna

kvar allt detta nedanför mig. 

Mina steg skall stå fasta på min fästningsvall, alltså, mina förmögenheter, och jag skall inte tillåta dem att ta ett enda steg av egen kraft, för att jag

så skall kunna motta det som Gud förmedlar

tillmig genom kontemplationen, och vi har ju redan sagt att den rena kontemplationen består just i

attta emot.


37.  Det är inte möjligt, att denna Guds högsta vishet och detta hans mest upphöjda språk, som kontemplationen är, kan mottas i något annat än i en ande, som bragts till tystnad och avlägnats från det diskursiva tänkandet och dess ljuvlighet.


Detta uttrycker Jesaja med följande ord:

"Vem är det Gud skall lära förstånd och vem skall

han få ge akt på sin förkunnelse?"


Och han svarade också:

"Dem som avants från mjölken, det vill säga från ljuvlighet och smak, och som avlägnats från bröstet, det vill säga från särskilda insikter

och kunskaper"  ( jfr 28:9 ).


38.  Därför, o andliga själ, bör du befria dig från

dammet, från alla hårstrån och från dimman och göra ditt öga rent.

Då kommer den klara solen att lysa för dig

och du skall se klart.

Försätt din själ  i frid, dra henne bort och gör henne fri från det ok och det slaveri hennes egen klena

aktivitet och förmåga lägger på henne, vilket

är detsamma som fångenskapen i Egypten,

där allt går ut på att samla halm  till att bränna

tegel  ( 2 Mos 1:14 ).


Och du, andlige ledare, du bör leda henne till det förlovade landet, som flyter av mjölk och honung.


Du måste inse, att det är till denna Guds barns

heliga frihet och oversamhet, som Gud kallar

själen ut i öknen, där hon går klädd som till fest,

prydd med smycken av guld och silver,

eftersom hon redan har lämnat Egypten

och gjort sig av med dess rikdomar, vilket

är den sinnliga delen ( jfr 2 Mos 12:35-36 ).


Och inte bara det, utan egypterna har också drunknat i kontemplationens hav

( 2 Mos 14:27-28 ), där sinnets egyptier genom att inte finna något fotfäste eller stöd drunknar

och därmed befriar Guds barn, viket är anden som har överskridit de trånga gränserna för sina

sinnens verksamhet och det slaveri detta innebar.


Med det menas, att själen har befriats från sitt ringa

mått av insikt, sin bristande förmåga att känna

och sitt fattiga sätt att älska och njuta,

för att Gud skall kunna ge henne det milda mannat

( 2 Mos. 16:14 ).


Även om detta manna har all den smak och ljuvlighet, som du vill att själen skall uppfyllas

med genom sina bemödanden, är det dock så,

att eftersom det är så utsökt att det smälter i munnen, kan det inte erfaras, om det blandas med någon annan smak eller med någon nnaan sak.


När därför själen närmar sig detta tillstånd, sträva

då efter att avlägsna henne från all åtrå efter 

andlig sällhet, ljuvlighet och smak likaväl som från all åtrå efter andliga meditationer.


Oroa henne inte med att hon måste hysa bekymmer och ha omsorg om något därovan och än mindre

om något härnere.

Försätt henne i stället i ett tillstånd, där hon är främmnade för allt och lever i största möjliga ensamhet.


Ty ju mer hon uppnår detta och ju fortare hon når fram till denna overksamma stillhet, desto mer överflödande kommer den gudomliga visdomens ande att ingjutas i henne. 


Denna visdom är kärleksfull, stilla, avskild, fridfull, mild och den berusar anden.


Utan att hon vet hur eller av vem eller varifrån,

känner hon sig sårad och bortryckt på ett ömsint

och ljuvligt sätt, och det beror på att denna visdom delgivits henne, utan hennes egen medverkan. 


39.  Det minsta lilla, som Gud verkar i själen genom

denna heliga overksamhet och ensamhet,

är något oväderligt gott och iblnad rör det sig om något mycket mer välsignelsebringande än'

själen och ens hans om leder henne kan föreställa

sig.

Även om man just då inte märker så mycket, kommer det ändå i sinom tid att sprida sitt ljus.


Det minsta själen förmår känna är en bortkommenhet och ett främlingskap inför alla

ting, och det känns ibland mer, ibland mindre

starkt.

Detta åtföljs av en böjelse för ensamhet och det

i sin tur väcker leda för det som hör världen till

och för alla de skapade tingen.


Detta erfar hon i den milda kärleksandningen

och i livet i anden, och där blir alltsmaklöst

för henne, som inte har med detta främlingskap

att göra, ty det förhåller sig så som man säger,

att när anden väl en gång har funnit smak

i något, så blir det som har med köttet att

göra smaklöst.  

  





 

 


   





 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 6 maj 2016 05:17

Fullkomlighetens väg.  Teresa av Akvila.


KAPITEL.   1.


OM ANLEDNINGEN TIL ATTJAG LÄT STIFTA DETTA

KLOSTER MED SÅ STRÄNGT LEVNADSSÄTT.


1.  När detta kloster började planeras ----- av de

orsaker som jag nedtecknat i min första bok jämte

några av de nådegärningar, genom vilka Herren

lät förstå hur väl han skulle bli tjänad i detta hus

        ---- var det ursprungligen inte min avsikt vare sig att det skulle vara så torftigt till det yttre eller att det skulle vara utan fasta inkomster, utan jag

önskade snarare att klostret skulle ges sådana

möjligheter att det ej skulle behöva

sakna någonting.


Ty som den svaga och eländiga kvinna jag är,

även om mina avsikter på det det hela taget

var goda.


2.  Vid denna tid hade jag hört talas om det elände

och den förödelse som lutheranerna hade åstadkommit i Frankrike och om hur deras lycksaliga sekt ständigt växte.


Det smärtade mig mycket, och som om jag hade förmått något eller vore någon, grät jag inför

Herren och bönföll honom att finna bot för allt

detta onda.

Jag tyckte att  jag skulle kunnat offra tusen liv

för att rädda en enda av de själar som gick förlorade.

      Och när jag tänkte på att jag, som den eländiga

kvinna jag är, inte ens förmådde fullgöra det som jag skulle vilja utföra i Herrens tjänst ----

och emedan det var och fortfarande är hela min åstundan att, eftersom han har så många fiender och så få vänner, dessa åtminstone skulle vara honom trogna ----- beslöt jag mig för att förverkliga det lilla goda som finns i mig, nämligen att

föla det evangeliska råden det fullkomligaste jag

för mådde och sörja för att d efå kvinnor som finns här gjorde detsamma.


Jag förtröstade på Guds stora godhet, Han som aldrig underlåter att hjälpa dem som för hans skull beslutar sig för att avstå från allt.


Emedan mina systrar var sådana som jag föreställde mig dem i mina tankar, så skulle deras dygder överskyla mina brister och jag skulle såluda i något kunna behaga Herren.


Och alla skulle vi hänge oss åt bön för Kyrkans försvarare, för predikanterna och de lärda och efter

måttet av vår förmåga komma denne min Herre till hjälp, han som så hårt ansätts av dem som han har gjort så mycket gott, att det förefaller som om

dessa överlöpare åter vill spika honom på korset

och han inte någonstans hade att vila sitt huvud.


3.  O min Återlösare, mitt hjärta kan ej bevittna

detta utan att plågas svårt.

Vad har det nu blivit av de kristna?

      Måste dina plågoandar alltid vara de som är dig

mest tack skyldiga, de som du gjort de största

välgärningarna och som du har utvalt till dina vänner, bland vilka du vandrar och till vilka du

        meddelar dig i sakramenten?

Är det dem inte nog med de plågor som du

utstått för dem?


4.  Säkert är, o Herre, att den inte gör något

stort offer som i dag drar sig tillbaka från världen,

ty när människorna hyser så ringa tillgivenhet

för dig, vad har väl vi att se fram emot?


Förtjänar väl vi större tillgivenhet av dem?

Har väl vi gjort dem större välgärningar än du,

så att de skulle hysa vänskap för oss? 


Vad är detta?

Vad kan vi, som genom Guds godhet undgått att besmittas av denna pästhärd, vänta oss, när dessa

redan är i djävulens våld?


Ett hårt straff har de förtjänat genom sina händers verk och med sina njutningar har de förskylt evig eld.

Må de stå sitt kast, fastän jag ej kan hindra att mitt hjärta vill brista, när jag ser hur många själar går

förlorade.

Men, nu inte mer om det onda, jag skulle bara önska att jag slapp se allt flera gå förlorade

för varje dag.


5.   O mina systrar i Kristus, hjälp mig att bönfalla

Herren om detta, han som just därför har samlat er

här; detta är er kallelse, detta måste vara er uppgift, detta måste vara er åstundan, härför era tårar, härför era böner.


Låt oss inte be för världens angelägenheter, mina systrar.

Först måste jag skratta men blir sedan beklämd,

när jag ser att han kommer hit för att åtlägga oss

att be Gud om inkomster och pengar.


Jag skulle i stället önska att vissa av dessa personer bad Gud om nåden att kunna trampa

all världens ting under sina fötter.


De menar visserligen väl och även om jag till sist gör som de önskar då jag ser att de är fromma människor, så tror jag för min del att Gud aldrig

hör mig, när jag ber om dylika ting.


Världen står i brand och man vill ----- så att

säga ----

åter döma Kristus, ty man höjer tusen

och åter tusen vittnesmål mot honom

och vill krossa hans Kyrka.


Och skulle vi då tillbringa vår tid med att be om något som kanske, om Gud biföll det, skulle medföra att en själ mindre kom till Himlen?


Nej, mina systrar, nu är det inte tid att förhandla

med Gud om så betydelselösa saker.


6.   Om man slapp ta hänsyn till den mänskliga svagheten, som tycker så mycket om att få allt slags hjälp ----- och vi bör också hjälpa i vad mån vi kan ------ så skulle jag förvisso glädja mig om världen ville förstå att det inte är dessa ting man med så stor iver bör be Gud om.   

   


    

    

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se