Alla inlägg den 24 april 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 april 2016 03:06

TREDJE STROFEN.   DEL.  1.


O FACKLOR AV ELD!


I ER STRÅLGLANS


GER SINNETS DJUPA GROTTOR,


EN GÅNG MÖRKA OCH BLINDA


NU MED SÄLLSAM SKÖNHET


BÅDE LJUS OCH VÄRME ÅT SIN ÄLSKADE.


FÖRKLARING.


1.   Må det nu behaga Gud att skänka sin nåd,

ty den behövs verkligen i hög grad för att förklara

den djupa meningen i denna strof.


Den som läser denna strof måste göra det på ett

uppmärksamt sätt, ty om han inte har erfarenhet av dessa ting, kommer det kanske att verka en aning

dunkelt och omständigt.


Men för den som har erfarenhet kommer det nog att vara klart och angenämt.

Denna strof lovprisar och tackar själen sin Brudgum

för de stora nådegåvor, som hon genom denna förening med honom får motta.


Hon säger här att hon genom denna förening tar emot många djupa insikter om honom själv.

          Det är en insikt, som är full av kärlek och som förmedlar ljus och kärlek till själens förmögenheter och sinnen, vilka före denna förening var dunkla

och blinda.


Nu kan de upplysas och ta emot kärlekens värme,

och det gr de också för att i sin tur kunna ge ljus och kärlek åt honom, som upplyste och uptände

dem i kärlek.


Denn som verkligen älskar är ju nöjd, bara han får

använda allt han är i sig själv, allt han förmår,

allt han har och mottar för den älskade.


Ju mer detta är, desto mer glädje erfar han av att ge det.  Det är av detta själen får njuta här,

därför att hon kan stråla inför sin Älskade och älska honom tack vare den strålglans och kärlek hon

mottar.  Versen lyder:


O FAKLOR AV ELD! 


2.   För det första bör man veta, att facklor har

två egenskaper, nämligen att lysa och avge värme.


För att man skall förstå hurdana dessa facklor är,

som själen här talar om, och hur de lyser och glöder i henne samt skänker henne värme, bör man veta,

att Gud i sitt enda och enkla vara är sina attributs

hela kraft och storhet.


Han är ju allsmäktig, vis och god, han är barmhärtig,

rättfärdig, mäktig och kärleksfull etc. och han

        är även andra oändliga attribut och dygder,

som vi inte känner till.


Eftersom han är allt detta i sitt enkla vara, får själen i honom se all denna storhet och alla dessa

dygder, var och en för sig, då han ju är förenad med

henne och efterhand finner det för gott att

uppenbara denna kunskap för henne.


Hon ser alltså, att han är själva allmakten,

visheten, godheten och barmhärtigheten etc.


Eftersom vart och ett av dessa ting är själva

Guds vara ------ i ett enda SUPPOSITUM ------

som är Fadern eller Sonen eller den Helige Ande,

och eftersom vart och ett av dessa attribut

är Gud själv och eftersom Gud är oändligt ljus

och en oändlig gudomlig eld, som vi sagt

           tidigare, så följer härav, att vart och ett av dessa oräkneliga attribut, liksom Gud själv, lyser och avger värme. 


Vart och ett av dessa attribut är således

en fackla, som upplyser själen och ger henne kärlekesn värme.


3.   Då själen får kunskap om dessa attribut i en enda akt i denna förening, är Gud själv för henne

som många facklor på enn och samma gång,

vilka var för sig skänker henne ljus och värme.


Hon har nämligen kunskap om dem var och en

för sig och genom denna kunskap upptänds

hon i kärlek.

Därför är det så att genom alla facklor tillsammans och genom var och enför sig älskar själen och upptänds av var och en av dem och av dem alla

tillsammans, eftersom dessa attribut, som vi sagt,

är ett vara.  


Alla dessa facklor är därför en enda fackla, som

allefter sina krafter och attribut lyser och glöder

som många facklor.

Därför älskar själen i en enda kunskapsakt från dessa facklor genom var och en av dem, och när

hon gör det älskar hon också genom dem

alla tillsammans.


Hon får i denna akt ta emot en intensiv kärlek genom var och en av dem och från var och en

av dem och från alla tillsammans och genom alla 

tillsammans.

Den strålglans, som denna fackla skänker henne av Guds vara, eftersom han är allsmäktig, ger själen ljus och kärleksvärme från Gud, eftersom han är

allsmäktig.

Gud blir så för själen en fackla av allmakt, som ger

henne ljus och kunskap i enlighet med detta

attribut.


Den strålglans, som denna fackla skänker henne av Guds vara, eftersom han är vishet, ger henne ljus

och kärleksvärme från Gud, eftersom han är vis.


Gud blir så för själen en fackla av vishet.

Den strålglans, som denna Guds fackla skänker

henne, eftersom han är godhet, ger henne ljus

och kärleksvärme från Gud, eftersom han är god.


Gud blir så för själen av fackla av godhet.

På samma sättär han för henne en fackla avrättfärdighet, styka, barmhärtighet och av alla

de andra attribut, som tillsammans framställs

för henne i Gud.


Och det ljus, som hon mottar av alla dessa tilsammans, förmedlar värmen från Guds kärlek,

med vilken hon älskar Gud, därför att han är allt detta.

I detta meddelande och i detta uppenbarande av sig själv, som enligt min mening är det högsta möjliga i detta livet, är Gud för själen som oräkenliga

facklor, vilka bringar kunskap om honom

och kärlek till honom.   


4.   Mose såg dessa facklor på berget Sinai.

När Gud gick där förbi honom, kastade han sig

till marken, började ropa och talade om några

av dem:  "Härskare, Herre, barmhärtige,

saktmodige, tålmodige Gud, du är stor i mildhet

och sannfärdig, du bevarar nåd mot tusenden,

du tar bort synderna, missgärningarna

och överträdelserna, ty inför dig är ingen av egen

kraft oskyldig"  ( 2 Mos. 34:6-7 ).


Här ser man, att de mest framträdande attribut

och dygder, som Mose där lärde känna i Gud,

var hans allmakt, herravälde, gudomlighet,

barmhärtighet, rättvisa, sanning och rättfärdighet

och detta vare en mycket god kunskap om Gud.


Eftersom kärleken förmedlades till honom i enlighet

med denna kunskap, blev kärlekens njutning

och välbehag mycket sublima.


5.   Det bör därför påpekas, att den njutning,

som själen mottar i kärlekens hänryckning, meddelad genom den eld som utgår från

dessa facklors sken, är u nderbar och gränslös,

ty den är så överflödande riklig som den skulle

vara om den kom från många facklor.


Varje fackla glöder i kärlek ochhettan från en av dem tänder en annan och lågan från en fackla tänder en annan låga, liksom också en facklars ljus ger ljus åt en annan.


Det beror på att man genom varje attribut lär känna

de andra. Så har de alla blivit ett ljus och en eld och var och en av dem är ett ljus och en eld.

        Själen, som på gränslöst sätt dragits in i dessa

utsökta lågor och ömt sårats av kärlek genom

var och en av dem och som av dem alla tillsammans

är ännu djupare sårad och mer levande i Guds kärleks liv, förstår mycket tydligt, att denna kärlek

härrör från det eviga livet, vilket inbegriper allt gott.


Eftersom hon till en viss grad får erfara detta här,

inser hon till fullo sanningen i det som Brudgummen

säger i Höga Visan, nämligen att "kärlekens

facklor var erldens och lågornas facklor" ( 8:6 ).


"Hur skön är du inte där du skrider fram i dina skor,

du furstedotter!"  ( Höga Visa 7:1 ).


Vem skulle kunna berätta om ditt sällsamma behags storhet och majestätet i den härliga

strålglansen och kärleken från dina facklor?


6.   Den Heliga Skrift berättar, att en av dessa

facklor i forna tider kom förbi Abraham och hos honom uppväckte en mycket stor och dunkel fasa,

eftersom det var en fackla av den stränga rätt visa,

som skulle tillämpas mot kananeerna

( 1 Mos. 15:12-17 ).


Då nu alla dessa facklor av kunskap om Gud upplyser dig vänligt och kärleksfullt, o rikt lönade

själ, hur mycket större kommer då inte det ljus

och den kärleksnjutning att bli, som de skall ge dig,

än den fasa och det dunkel, som den där facklan

uppväckt hos Abraham! 


Och hur stor, ja, hur föträfflig och mångskiftande

kommer  inte din njutning att bli, eftersom du i

och från alla dessa facklor tar emot välbehag

och kärlek genom att Gud meddelar sig åt dina

förmögenheter i överensstämmelse med sina attribut och dygder?

Det är ju så att när någon älskar sina egenskaper.


Därför skänker dig din Brudgum, som lever i dig,

nådegåvor i enlighet med sin natur.


Eftersom han är allsmäktig, gör han dig gott

och älskar dig med vishet.

Eftersom han är oändligt god, känner du att han

älskar dig med godhet.

Eftersom han är helig, känner du att han älskar dig och ger dig sina nådegåvor med helighet.


Eftersom han är rättfärdig, känner du att han älskar

och skänker dig sin nåd på ett rättfärdigt sätt.


Eftersom  han är barmhärtig, medlidsam och saktmodig, känner du hans barmhärtighet,

medlidande och saktmod.


Eftersom han är ett mäktigt, sublimt och utsökt

vara, känner du att han älskar dig på ett mäktigt,

sublimt och utsökt sätt.


Eftersom han är ren och obefläckad, känner du

att han älskar dig med renhet och på ett

obefläckat sätt.


Eftersom han är sann, känner du att han i sanning

älskar dig.

Eftersom  han är frikostig, kännder du att han 

älskar dig och skänker dig sin nåd med frikostighet utan någon som helst egennytta, bara för att göra dig gott.


Eftesom han är själva kraften i den högsta ödmjukheten, älskar han dig med största godhet och största uppskattning och dig lik sig

själv, i det att han med glädje uppenbarar sig för

dig på dessa sin kunskaps vägar

Han visar sitt ansikte, fullt av nåd, och säger till dig

i denna din förening med honom, något som inte kan

undgå att uppfylla dig med jublande glädje:


"Jag är din och tillhör dig och det behagar mig att

vara vad jag är, så att jag kan vara din och ge mig

själv till dig". 


7.   Vem kan väl beskriva vaddu känner, du lycksaliga själ, du som vet hur älskad och uppskattad du är och därför blivit så upphöjd?


Ditt sköte, det vill säga din vilja, är som brudens,

det liknar en vetehög, övertäckt och omgiven

av liljor ( Höga Visan 7:2 ).

Ty medan du njuter av dessa smulor från livets

bröd, om ger dig dygdernas liljor och skänker dig

njutning.


Dessa är nämligen de kungadöttrar David talar om

( Ps. 45:9-10 ), som fick dig att njuta av myrra, ambra och andra välluktande ting; och dessa  döttrar är de insikter om sin nåd och sina dygder,

som den Älskade meddelar dig.


Du är så försjunken och nersänkt i dem, att du 

liknar brunnen med levande vatten, vilket med kraft

rinner ner från Libanon ( Höga V 4:15 ), alltså

från Gud.

Där blir du lyckliggjord på ett underbart sätt i full

harmoni med din själ, ja, även din kropp får del

i detta.

Du förvandlas helt och hållet till ett paradis, som blir bevattnat på gudomligt sätt, för att också

dessa psalmens ord skall gå i uppfyllelse i Dig:

"Flodens kraft ger glädje åt Guds stad"  ( 46:5 ).


8.   O vad underbart det är, att själen vid denna

tid svämmar över av gudomligt vatten och att hon

flödar över som en överfull källa, vilken på alla

sidor svämmar över av gudomligt vatten!

( Joh. 4:14 ).

Även om det är sant att det meddelande vi talar om

är ljus och eld från dessa Guds facklor, så är

denna eld här ------ som vi sagt ----- så mild, fastän

den är en ofantlig eld, att den är som livets vatten,

som släcker andens törst med en kraft, som anden

längtar efter.


Så är dessa facklor av eld andens levande vatten;

de liknar dem som kom över Apostlarna

( Apg 2:3 ).

Även om de var facklor av eld, var de likafullt rent

och friskt vatten, ja, profeten Hesekiel kallade

dem så, när han förutsade den Helige Andes ankomst:

"Jag skall stänka vatten på er, säger Gud, och

låta min Ande komma i er mitt" ( Hes 35:25,27 ).


Därför är det vatten likaväl som eld.

Denna eld har förebådats genom den offereld,

som Jeremias gömde i grottan.

Så länge den var gömd, var den vatten, men när

den släpptes ut för offret var den eld

( 2 Mack 1:20-22; 2;1-12 ).


Därför är denna Guds ande, så länge den är gömd

i själens ådror som ett milt och härligt vatten

som stillar andens törst.

Och i den mån det är verksamt i kärlekens offer åt Gud, är det levande eldslågor.


Dessa eldslågor är de facklor, som kommer från

kärlekens akt och från de Brudgummens lågor,

vilka vi tidigare hänvisade till angående

Höga Visan ( 8:6 ).

Det är därför själen här kallar dem lågor, ty hon

njuter inte bara av dem som vatten inom sig själv,

utan hon sätter dem också i verksamhet i kärleken

till Gud likt lågor.


Eftersom själen, när hon får del av dessa facklors ande, blir glödande och sätts i verksamhet med

att älska, ja, blir helt försatt i kärlekens akt,

så kallar hon dem hellre facklor än vatten och säger:

"O FACKLOR AV ELD!"

Men allt det som kan sägas i denna strof är mindre än själva verkligheten, ty själens förvandling

i Gud är något outsägligt.

         Allt är sagt med dessa ord: själen har blivit Gud av Gud genom delaktighet i honom och hans attibut, vilka hon här kallar "facklor av eld".


                       I ER STRÅLGLANS.


9.   För att förstå vad som menas med dessa facklors trålglans, som själen här talar om,

och hur hon strålar i dem, mste man veta, att denna

strålglans är den kärleksfulla insikt, vilken Guds

attributs facklor delger själen.


Själen, som är förenad med dem så mycket hennes förmögenheter förmår, strålar också som de,

förvandlad i kärleksfull strålglans.

Lyskraften från dnna strålglans, i vilken själen strålar med kärlekens värme, är  inte som den, vilken materiella facklor avger; de flammor som utgår från dessa sprider ju ljus över förmålen

runtomkring dem.


Den liknar istället de flammor, som är i själva

lågans mitt, ty själen befinner sig ju inom denna

strålglans.

Det är därför hon säger "i er strålglans", vilket

betyder INOM strålglansen.

Men hon säger inte bara detta utan också, som vi

redan sagt: förvandlad oh gjord till strålglans.


Vi kan alltid säga, att hon är som luften inom lågan,

vilken är upptänd och förvandlad i lågan.


Lågan är ju ingenting annat än glödande ljus.

Rörelsen och strålglansen från denna lågan kommer inte enbart från luften eller enbart från elden,

vilken lågan består av, utan från luften och elden tillsammans.
Och  elden får luften, som den gjort glödande,
att framkalla denna strålglans och rörelse.


10.   Med hjälp av detta kan vi nu förstå, att själen

med sina förmögenheter blir upplyst inom

Guds strålglans.

Dessa gudomliga lågors rörelser,som är de dallringar och flammor vi redan talat om, frambringas ju inte bara av den själ, som förvandlats i den Heliges Andes lågor, och inte heller bara av honom utan av honom och själen

tillsammans.


Det beror på att han sätter själen i rörelse på samma sätt somm elden gör med den glödande

luften.

Så är dessa Guds och själens gemensamma rörelse inte bara en strålglans utan de förhärligar också själen.

Dessa rörelser och flammor är ju de glada lekar och fester, som den Helige Ande utför i själen, vilket vi sade i kommentaren till den andra versen i första strofen.


Här förefaller det som om han alltid längtar efter att till fullo ge henne det eviga livet och föra henne över till sin fullkomliga härlighet genom att i sanning föra henne in i sig själv.


Alla de gåvor, både första och de sista och de stora likaväl som de små, som Gud ger själen, ges alltid

med avsikt att leda henne fram till det eviga livet.


På samma sätt haralla de rörelser och flammor,

som lågan utför med den glödande luften, till avsikt att dra in dena i medelpunkten i lågans sfär,

och den utför ihärdigt alla dessa rörelser i syfte att få luften att komma närmare lågan.


Men eftersom luften förblir inom sin egen sfär, kan inte lågan dra den med sig.

Så förhåller det sig också med en Helige Andes

rörelser: fastän dessa är mycket effektiva när det gäller att försänka själen i stor härlighet, så gör

han det ännu inte på ett fullkomligt sätt, förrän tiden är inne för henne att lämna detta köttliga livets luftsfär och träda in i andens medelpunkt,

som är det fulkomliga livet i Kristus.


11.   Nu måste man veta, att dessa rörelser mer

är själens rörelser än Guds, ty Gud rör sig inte.


Dessa glimtar av härlighet, som ges åt själen,

är bestående, fullkomliga och beständiga

och skänker orubblig vila i Gud.

       Sedan skall det också förbli så i själen; ingen växling skall finnas längre mellan mer och mindre

och inget avbrott genom olika rörelser skall heller

förekomma.

Själen skall då inse klart, att det för henne i detta

livet visserligen verkade som om Gud var i rörelse

i henne, men att han i själva verket inte rör sig

i sig själv.

Så rör sig inte heller elden inom sin sfär.

Därför skall själen inser, varför hon uppfattade

dessa rörelser och flammor som en erfarenhet

av härligheten; hon är nämligen ännu inte

fullkomlig i härligheten.


12.   Av det som redann sagts och som nu skall

sägas, kommer man lättare att förstå hur underbar dessa facklors strålglans är som vi talar om,

ty denna strålglans kallas med ett annat namn

för "överskuggning".


För att begripa detta, måste man veta, att en

överskuggning innebär detsamma som att kasta

en skugga, och det i sin tur betyder att beskydda,

gynna och skänka nådegåvor.


Ty när enskugga faller, är det ett tecken på att någon är nära för att skydda och visa sin ynnerst.

Det var därför denhelige ängeln Gabriel kallade

Guds Sons avlelse, den stora nåd som Gud

visade Jungfru Maria, för den Helige Andes

överskuggning och sade:

"Den Helige Ande skall komma över dig, och den

Alrahögstes kraft skall ge dig skugga"

( Luk 1:35 ).


13.   För att man rätt skall förstå hur Gud låter

sin skugga falla eller hur denna stora strålglans

överskuggande går till ----- vilket är ett och detsamma ----- måste man veta, att varje ting har och kastar sin skugga alltefter sin egen storlek

och sina egenskaper.


Om ett föremål är ogenomskinligt och mörkt,

kastar det en mörk skugga.

Om nu ett annat föremål är klart och ljust, blir dess

skugga klar och ljus.

Därför framkallaar ett mörker ännu ett mörker,

vars storlek stämmer överens med det första

mörkrets, och skuggan från ett ljus framkallar ännu ett ljus, vars storlek stämmer överens med det första ljusets.



  

       



 


 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 april 2016 03:06

ANDRA STROFEN.   DEL.  3.


25.   De prövningar, som genomgås av dem,

vilka är bestämda för detta tillstånd, är av tre slag:

nämligen prövningar, tröstlöshet, fruktan

och frestelser från världens sida, och det

på många olika sätt; fresteler, torka och bedrövelser

från sinnets sida; plågor, mörker, trångmål,

övergivenhet, frestelser och nadra prövningar från andens sida.


Härigenom renas själen i sin andliga och sinnliga del på detta sätt som vi sagt i förklaringen till den fjärde versen i den första strofen.

    Anledningen till att dessa prövningar är nödvändiga för att själen skall komma till detta tillstånd är, att denna mycket upphöjda förening intekan äga rum i själen, om hon inte blivit styrkt genom prövningar, frestelser och om hon inte renats genom plågor, mörker och trångmål.


Så förhåller det så också med en sublim dryck; den häller man bara i ett dryckeskärl, som är stabilt

och väl rengjort och förberett.


Genom de förra prövningarna rena soch stryks

nämligen sinnet och genom de senare prövningarna

förfinas, renas och förbereds anden.


Likaväl som de andar som inte är rena går igenom

eldens lidanden i det andra livet för att kunna bli

förenade med Gid i härligheten, så måste de i detta livet genomgå de nämnda plågornas eld för att kunna nå fram till fullkomlighetens förening.


Denna eld verkar i en del mer intensivt än i andra,

och den utför sitt verk på kortare tid hos somliga

än hos andra, alltefter den grad av förening,

som Gud vill upphöja dem till, och även med avseende på vad som behöver renas i var och en.


26.   Genom dessa prövningar, för vilka Gud

utsätter själen och sinnena, förvärvar hon sig bitterligen dygder, kraft och fullkomlighet,

ty "dygdens kraft fullkomnas i svaghet"

( 2 Kor. 12:9 ), och så bearbetas hon genom att utstå dessa plågor.

Järn kan ju inte vara till nytta och kan inte anpassas efter den insikt smeden har, om det inte

först bearbetas med eld och hammare.


Det är som Jeremia säger om den eld, som gav honom insikt:  "Han sände en eld i mina ben

och undervisade mig"  ( Klag. 1:13 ).


Och Jeremia säger vidare om hammaren:

"Du  tuktade mig, Herre, och jag blev därigenom

undervisad"  ( Jer 31:18 ).'


Det är också därför Jesus Syraks säger:

"Vad kan den veta som aldrig har prövats?

Och den som intet har erfarit vet föga"

( 34:9-11 ).


27.  Här bör vi ange orsaken till varför det är så få,

som nårfram till detta höga tillstånd av fullkomlighet i föreningen med Gud.

Man bör veta, att det inte beror på att Gud vill,

att det bara skall finnas få av dessa andar, som

upphöjts så högt.

Han skulle ju snarare vilja, att alla vore fullkomliga.


Men han finner bara få kärl, som kan utstå ett så högt och submilt verk.

Gud prövar dem i det lilla och finner dem vara så svaga, at de genast undflyr mödan och inte vill

underkasta sig minsta bedrvese och späkning.


Eftersom han således inte finner dem starka

och trogna i det lilla, där han  i sin nåd började

slipa av och bearbeta dem,

inser han, attde kommer vara ännu svagare

i detstora.


Därför fortsätter han inte med att rena dem

och lyfta upp dem ur jordens stft genom späkningens möda.

För att kunna utstå detta hade de nämligen behövt större uthållighet och styrka än de visade sig

ha.

Det finns måga som önskar gå framåt och ständigt

och jämt ber Gud om att föra dem fram och leda dem till detta fullkomlighetens tillstånd.


Men när Gud sedan vill börja leda dem genom de första prövningarna och späkningarna, vilka ju är nödvändiga, vill de inte alls gå igenom dessa utan drar sig undan.

De flyr från livets smala väg och söker sig till den breda väg, som leder till deras egen vederkvickelse,

men det är ju denna väg, som leder till undergång

( Matt. 7:13-14 ).


På detta sätt lämnar de inte något utrymme för Gud

och kan inte ta emot vad de bad honom om,

nu när han börjar ge dem det.

     Härigenom blir de liksom onyttiga kärl, ty även

om de vil nå fram till de fullkomligas tillstånd, önskar de inte bli ledda på den prövningarnas

väg, som är de fullkomligas väg.


Ja, de börjar knappt ens att slå in på denn vägen

genom att underkasta sig det minsta lilla,

alltså det som var och en får utstå.

       Man kan svara dem med Jereia ord:

"Om du mödade dig när du köpte i kapp med

fotgängare, hur vill du då ta upp tävlan med hästar?


Och om du fick njuta lugn i fredens land, hur skall

du då bestå inför Jordanbygdens övermod?"

( 12:5 ).

Detta är som att säga: om du, när du råkade ut för

de prövningar, som alla levande varelser brukar möta på jämn och slät mark, tyckte att du sprang,

därför att det kostade dig så stor möda, då du ju

bara kan ta så få steg i taget, hur skall du då kunna

hålla jämna steg med hstarnas kliv, vilka betecknar

de prövningar som överskrider de vanliga och ofta förekommande och för vilka mänsklig styrka och snabbhet inte räcker till?


Om du inte velat lämna friden och bekvämligheten,

som finns i ditt land, vilket är din sinnlighet, eftersom du inte ville motarbeta och ta upp striden med den i något avseende, förstår jag inte,

hur du kan vilja ge dig ut på de strida

vattendrag, som andens plågor och prövningar är

och som når så mycket längre.


28.  O ni själar, som när det gäller andens ting

vill vandra trygga och tröstade!

Om ni bara visste, hur mycket ni måste lida

och utstå för att koma till denna trygghet och tröst,

och hur ni utan att lida inte kan uppnå det som er själ längtar efter.


Ni skulle snarare gå tillbaka, om ni sökte någon som helst tröst, antingen  hos Gud eller i det skapade.

I stället borde ni bära korset, och när ni väl hängde

på det, skulle ni önska att få dricka den rena gallan

och ättikan.

Ni skulle anse det för en stor lycka, att ni genom

att så dö bort från världen och från er själva skulle

få leva för Gud i andens njutningar.


Om ni tålmodigt och trofats bar de yttre prövningarna, vilk aalltid är små, skulle ni förtjäna att Gud fäste sina ögon på er för att rena och luttra er på ett innerligare sätt genom några andliga prövningar, som når längre in, i avsikt att så kunna

skänka er välsignelser ännu längre in i ert inre.


Dem som Gud bevisar en så underbar nåd att han

prövar dem djupare måste ha gjort honom många

tjänster, givit prov på stort tålamod och uthållighet

för hans skull och ha varit mycket välbehagliga

i sit liv och i sina verk inför honom.


Gud prövar dem på detta sätt för att kunna överhopa dem med gåvor och förtjänster.

       Som vi kan läsa förhöll det sig så med den helige Tobias ( Tob. 12:13 ), till vilken den helige Rafael sade, att efter som han funnit behag inför Gud, så hade denne bevisat honom nåden att sända honom den frestelse, som satte honom mest på prov för att kunna upphöja honom så mycket mer.


Den heliga Skrift säger vidare, att han levde resten av sitt liv i glädje efter att ha gåt igenom denna frestelse ( Tob 14:2 ).

Detsamma ser vi hos den helige Job; han bejakade

det faktum, att Gud bejakade hans verk inför de goda och onda andarna och  genast visade honom nåden att sända svåra prövningar över honom

för att därefter kunna upphöja honom

så mycket mer.   


Detta gjorde Gud genom att mångfaldiga allt hans goda, både det andliga och det timliga

( Job. 1 --- 2; 42:12 ).


29.   Gud handlar likadant med dem som han vill

föra framåt, och det på det sätt som är bäst för dem.

Han frestar dem och låter dem bli frestade för

att så upphöja dem så högt som möjligt,

så att de når fram till föreningen med den gudomliga visheten.

Denna är som David sade:  "silver luttrat i elden,

prövat på jorden ------ alltså i vårt kött ----- och renat

sju gånger"  ( Ps. 12:7 ), vilket betyder så mycket som det är möjligt.


Det finns ingen anledning, att vi skall uppehålla

oss ytterligare vid detta för att utreda vilka dessa

sju reningar är och hur var och en av dem måste

gå till, för att man skall uppnå denna vishet,

eller hur de sju graderna av kärlek i denna vishet

svarar mot dem.


För själen är enna vishet fortfarande som det silver,

som David talar om, hur stor och hög föreningen

än blir, men i det tillkommande livet kommer

den att vara som guld.


30.   Själen bör alltså visa stor uthållighet och stort

tålamod, när Gud låter alla dessa yttre och inre lidanden och prövningar komma över henne. 


De kan vara andliga eller kroppsliga, större eller

mindre, men hon bör ta emot dem alla, som om

de kom från Guds hand och gavs för at hjälpa

och bota henne och inte fly från den, då de ju tjänar till att ge henne hälsa. 


Hon bör här lyssna till det råd den Vise ger:

"Om  hans ande som har makten ommer över dig, lämna då intedin plats ( det betyder platsen och orten för din prövning, vilket är den vedermöda som han sände dig ), ty helandet kommer, som han säger, att göra slut på stora synder" ( Pred 10:4 ),

de vill säga, det kommer att skära avrötterna till dina synder och ofullkomligheter, alltså dina

dåliga vanor.


Den kamp, som vållas av prövningar, bertryck

och frestelser utplånar själens dåliga och ofullkomliga vanor, renar henne och gör henne stark. 


Därför skall själen skatta det högt, när Gud sänder henne inre och yttre prövningar.

Hon bör förstå, att det blott är få som förjänar

att fulländas genom lidanden och plågas för att nå fram till ett så upphöjt tillstånd. 


31.  För att nu återvända till vår förklaring så vet

själen här, att allt har gått väl för henne och att

såsom tidigare hennes mörker var så är nu hennes ljus ( Ps. 139:12 ).


Hon får nu ta del i vederkvickelserna och riket liksom hon  tidigare tagit del i lidandena

( jfr 2 Kor 1:7 ).

Det gudomliga goda, som kommit själen och kroppen till del, motsvarade helt hennes inre

och yttre prövningar, så att det inte fanns någon prövning, som inte svarade mot en stor belöning.


Detta bekänner hon nu när hon med stor tillfredsställelse säger: "OCH BETALAR VARJE SKULD".

Hon tackar Gud i denna vers, för att han tagit henne ut ur prövningarna liksom David också gjorde i sinn vers: "Hur många och hur svåra lidanden har du inte

visat mig, men ur alla har du befriat mig!

     Ja, ännu en gång har du dragit mig upp ur jordens avgrunder.


Du ju har förökat din storsinthet, vänt dig till mig

och givit mig tröst"   ( Ps 71.20-21 ).


Innan denna själ nådde fram till detta tillstånd. liknade hon Mardokeus, som satt vid palatsets

portar.

Hon grät på Susans torg över sittliv som var i fara;

hanbaren botklädnad och var ovillig att ta emot

skruden från drottning Ester.


Ingen belöning hade han fått för de tjänster han utfört åt kungen eller för den trofasthet han visat

när det gällde attför svara dennes liv och ära.


Men en dag får själen här, liksom det var fallet med Mardokeus, betalt för alla sina prövningar och

tjänster, och hon får inte bara träda in i palatset

och i kunglig skrud stå inför kungen, utan hon får

också ta emot kronan, spiran och tronen;

och dessutom får hon den kungliga ringen, för att

allt det som hon vill skall ske och allt det som hon inte vill inte skall ske i Brudgummens rike

( Est. 4:1---2; 6:3, 10, 11 9.


De som bedfinner sig i detta tillstånd uppnår nämligen allt det de vill.

Därför får hon här inte bara betalt, utan det är till och med så att judarna, hennes fiender, har dött,

och därmed menas de ofulkomliga begären, som sökte beröva henne det andliga livet, där hon

nu lever med sina förmögenheter och begär.

      Det är skälet till att hon nu säger:


  GENOM ATT DÖDA HAR DU FÖRVANDLAT DÖD

TILL LIV.


32.   Döden är  ingenting annat än ett berövande

av liv, och när livet träder fram, finns det inget spår

av död.

I fråga om det andliga finns det två slags liv;

det ena är saliggörande och består i att skåda Gud;

det måste man uppnå genom den kroppsliga

och naturliga döden som den helige Paulus säger:


"Vi vet att om vår lerhydda bryts ner, har vi en boning hos Gud i himmelen" ( 2 Kor. 5:1 ).

      

Det andra är det fullkomliga andliga livet,

vilket består i att man får äga Gud genom kärleksföreningen.


Detta uppnår man genom en fullständig späkning

av den egna naturens alla laster och begär.


Innan detta äger rum, kan man inte nå fram till detta andliga liv av förening med Gud i dess fullkomning, vilket också Aposteln säger med

dessa ord:

"Om ni lever efter köttet, kommer ni attdö, men om

ni med andens hjälp späker köttets gärningar,

kommer ni att leva"  ( Rom 8:13 ).


33.   Man bör därför veta, att det som själen här kallar "död" avser hela den gamla människan,

alltså varje bruk av förmögenheterna ---- minnet,

förståndet och viljan ------ i syfte att använda

sig av och ägna sig åt denna världens ting och söka

mätta sina begär med det skapade.


Allt detta hör till det gamla livets verksamhet,

vilket är döden för det nya livet, som är det

andliga livet.

Där kan inte själen leva på ett fullkomligt sätt,

om inte den gamla människan också dör på ett

fullkomligt sätt.


Aposteln förmanar oss ju okså att lägga av oss den

gamla människan och ikläda oss dennya, som är

skapad i enlighet med Gud själv, i rättfärdighet

och helighet  ( Ef 4:22, 24 ).


I detta nya liv, där själen lever när hon nåt denna

fullkomnng av föreningen med Gud, som vi här talar om, har alla hennes begär och hennes förmögenheters verksamheter och böjelser,

vlka i sig själva utgjorde en dödens verksamhet

och ett berövande avdet andliga livet,

nu omvandlats och blivit gudomliga.


34.   Eftersom varje levande varelse lever genom sin

verksamhet, som filosoferna säger, och själens

verksamhet är i Gud tack vare föreningen med honom, så lever hon alltså Guds liv.

         Så har henne sdöd förbytts i liv, det animaliska livet har blivit andligt liv.


Förståndet, som före denna  förening förstod på ett

naturligt sätt genom kraften  och styrkan hos

sitt naturliga ljus ochmed hjälp av de naturliga sinnena, drivs och upplyses nu genom en annan

mycket högre princip:

Guds övernaturliga ljus, ovan sinnenas nivå.


Så har förstånet blivitgudmligt, ty genom föreningen har hennes förstånd Guds blivit ett.


Och viljan, som tidigare älskade på ett begränsat och livlöst sätt, alltså bara genom sin naturliga böjelse, har nu omvandlats till den gudomliga kärlekens liv, ty den älskar nu på ett fulländat sätt med gudomlig böjelse.


Den drivs genom den Helige Andes kraft, där den nu lever ett kärlekens liv.

Genom denna förening har nämligen Guds vilja och själens blivit en enda vilja.


Och minnet, som av sig självt inte varseblev annat

än de skapade tingens gestalter och bländverk,

har genom denna förening omformats, så att det nu

begrundar de eviga åren, som David talar om

( Ps. 77:6 ).


Det naturliga begäret, somm bara hde förmåga ochkraft att smaka de skapade ingens ljuvhet,

vilken leder till döden, har nu omvandlats till gudomlig smak och ljuvlighet.


Det drivs och mättas av en annan princip,

Guds ljuvlighrt, i vilken det är mer levande.

      

Eftersom det är förenat med honom, är det nu bara begär efter Gud.

Till sist är alla de röelser, aktiviteter och böjelser,

som själen förut hade och som stammade från

hennes naturliga livs pricip och styrka, nu döda

med avseende på denna deras egen verksamhet

och böjelse och har genom denna förening omvandlats till gudomliga rörelser och har sitt 

liv i Gud.    


Som en sann Guds dotter drivs nämligen själen nu av Guds Ande i allt, vilket den helige Paulus förkunnar när han säger:

"de som drivs av Guds ande är barn till Gud själv"

( Rom 8:14 ).


I enlighet med vad som sagts är denna själs förstånd, hennes vilja är Guds vilja, henne minne

är Guds eviga minne, hennes ljuvlighet är Guds ljuvlighet.

Vidare är det så, ätt även om denna själs substans inte är Guds substans, eftersom hon inte substantiellt kan förvandlas i honom, är hon ändå

Gud genom delaktighet i Gud, eftrsom hon är  förenad med honom på detta sätt och är helt indragen i honom. 


Deta äger rum i detta det andliga livets fullkomliga tillstånd, fastän det inte är

lika fullkomligt som i det tilkommnade livet.


Följaktligen är själen nu död för allt som var i sig själv.

Därför talar själen i denna vers sant, när hon säger detta som sig själv:

"GENOM ATT DÖDA HARDU FÖRVANDLAT DÖD

TILL LIV".

Likså kan hon här med full rätt instämma i den helige Paulus ord:

"Jag lever, men det är inte längre jag utann Kristus,

som lever i mig" ( Gal. 2:20 ).


Denna själs död är alltså förvandlad till Guds liv

ochApostelns ord när han säger att

"döden är uppslukad av seger"  ( 1 KOr 15:54 )

gäller även henne.

Också det som profeten Hosea säger stämmer.

han talar ju i Guds namn:

"O död, jag kommer att bli din död!"  ( 13:14 ). 


Det är detsamma som om hon hade sagt:

eftersom jag är livet och döden för döden,

kommer döden att uppslukas av livet.


35.   På detta sätt har själen dragits in i det

gudomliga livet.

Hon har blivit främmande för allt världsligt och timligt, ja, för allt naturligt begär.


Hon förts in i kungens gemak, där hon får smaka

och njuta av sin Älskade, samtidigt som hon

minns, att hans kärlek är mer än vin och säger:

"Svart är jag, dock är jag skön, ni Jerusalems döttrar"  ( Höga Visan 1:3-4 ), ty min

naturliga svarta färg förvandlats till den

himmelske kungens skönhet.


36.  I detta tillstånd av så fullkomligt liv lever själen alltid till det inre och yttre som i feststämning

och på sin andes tunga bär hon mycket ofta

på ett stort jubel till Gud, liksom en ny sång,

som alltid är ny och fylld av denglädje och kärlek,

som vetskapen omhennes lyckliga tillstånd föder.


Ibland lever hon i glädje och njutning och uttalar i sin ande dessa ord som Job yttrade:

"Min härlighet skall alltid förnyas och mina dagar skall jag mångfaldiga som palmträdet"  ( 29:20 ).


Det är detsamma som att säga:

Gud som alltid förblir i sig själv på samma sätt

förnyar alla ting.

Den Vise säger också, att eftersom han alltid är förenad med mig i min härlighet  ( Vish. 7:27 ).


Det betyder, att han inte skall låta den återvända till det gamla, så som den var förut, och jag skall

mångfaldiga mina dagar som palmträdet,

alltså lyfta mina förtjänster mot himlen,

liksom palmträdet sträcker sina kvistar mot himlen. 


Förtjänsterna hos den själ som befinner sig i detta

tillstånd är vanligtvis många till antalet och av stort värde, och hon sjunger ofta till Gud i sin ande

och vill uttrycka allt det som David talar om i sin

psalm som börjar så:

"Jagvill upphöja dig, Herre, ty du har tagit emot mig" och särskilt i de två senare verserna,

som lyder:

"Du förvandlade min  klagan i glädje för mig"

och "du rev sönder min botklädnad och omgjordade

mig med fröjd, för att min härlighet skall lovsjunga

dig för evigt!"  ( Ps. 30:1, 12-13 ).


Man får inte förundra sig över att själen så ofta lever i denna glädje, detta jubel, välbehag

och lov av Gud.


Det beror på att hon, förutom den kunskap hon

har om de nådegåvor hon fått lära känna och motta,

här också får erfara att Gud är så angelägen

att överhopa henne med dyrbara, utsökta

och berömmande ord och att upphöja henne med

olika slags nådegåvor.


Därför förefaller det jälen, som om hon inte hade någon annan än henne i hela världen att överhopa med allt detta och som omhan överhuvudtaget

inte hade annat att göra än detta;

ja, det är som om hela han är till bara för henne.


Nu när själen känner på detta sätt, förkunnar

hon liksom bruden Höga visan:

"Min vän är min och jag är hans" ( 2:16 ).


   



 



   



 




 

     



 


        



  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 april 2016 03:06

ANDRA STROFEN.  DEL.  2.


13.  Låt oss nu återvända till det verk, som denna

seraf utför och som består i att i sanning tillfoga

sår och och såra i andens innersta.

      Om Gud ibland tillåter, att en viss verkan av

denna nåd når ut till kroppens sinnen i en

omfattning som svarar mot det inre såret,

så kommer såret och blessyren att också bli

synliga utåt, vilket hände när serafen sårade

den helige Franciskus.


När han hade sårat hans själ av kärlek till de

fem såren, blev verkan därav även synlig på

kroppen; där inpräglade han såren på honom

och sårade honom på samma sätt, som han

också hade inpräglat såren i hans själ och sårat

honom med kärlek.


Gud brukar nämligen vanligtvis inte låta kroppen

bli delaktig av någon nådegåva, som han inte

först förlänat själen, ja, i första hand givit henne.


Därför är det så, att ju större njutning och ju starkare kärlek deta sår orsakar inne i själen,

desto större är också det yttre, kroppsliga sårets

njutning och kärlek.


När det ena växer till, gör även det andra det.

Detta sker eftersom dessa själar är renade 

och förankrade i Gud, och då är det som orsakar

deras förgängliga kött lidande och pina för deras

starka och friska ande något ljuvligt och härligt,

och då är det underbart att få erfarea, att smärtan växer tillika med ljuvligheten.


Detta underbara hade Job fått erfara på et tydligt

sätt i sina sår, när han sade till Gud:

"När du vänder dig till mig, plågar du mig på

ett underbart sätt"  ( 10:16 ).  


Det är ett under och värdigt det överflöd av mildhet

och ljuvhet,  "som Gud har gömt för dem som fruktar honom"  ( Ps. 31:20 ), alltså att de få smaka

större ljuvlighet och njutning ju mer lidande

och kval de får gå igenom.


Men är såret endast tillfogas själen utan att det

förmedlas utåt, kannjutningen vara ännu intensivare

och sublimare, ty köttet håller anden tyglad

och när andens välsignelser förmedlas även till detta, så drar det i tyglarna och lägger betsel

i munnen på denna andens snabba häst och försvagar så dess mäktiga kraft, ty om anden

skulle använda sinstyrka, skulle tyglarna

slitas sönder.


Men ändå tills tyglar slits sönder, fortsätter köttet

att undertrycka andens frihet, vilket också den

Vise säger:  "Ty den förgängliga kroppen tynger

ner själen, och den jordiska boningen undertrycker

andens sinne, som av sig självt begriper

mångahanda ting"  ( Vish. 9:15 ).


14.   Jag säger detta för att man skall förstå,

att den som vill komma till Gud genom att alltid stödja sig på naturlig förmåga och reflektion,

inte kan bli särskilt andlig.


Det finna nämligen några, som menar att de enbart

genom sinnets kraft och aktivitet ---- och detta

är ju något som i sig självt är lågtgående

och inte mer än naturligt ----- skall kunna nå fram

och komma till den övernaturlga andens kraft

och höghet.


Men man uppnår inte detta med mindre än att man

förnkar och lämnar bakom sig de kroppsliga sinnena

med deras aktivitetet.

Det är dock något helt annat när en andlig verkan

frånn anden sprider sig till sinnena, ty när så är fallet härrör det snarare från ett överflöd av ande.


Det är detta vi förklarat i fråga om de sår,

som på grund av den inre  kraften också blev synliga utåt.

Så gick det för den helige Paulus, ty den stora

medkänsla med Kristi pina, som han själv säger

i sitt brev till galaterna:

"Jag bär min Herres Jseu sårmärken på min kropp"

( Gal. 6:17 ).


15.   Vad som nu sagts om brännjärnet och såret

får räcka.  Om de nu är sådana som vi här har

skildrat dem, hur skall vi då tro att den hand,

som håller i detta brännjärn, och denna beröring

kommer att vara?


Själen beskriver detta i den följande versen,

och hon gör det mer genom att lovprisa än genom

att förklara, när hon säger:


      O ÖMMA HAND! O UTSÖKTA BERÖRING! 


16.   Denna hand är, som vi sagt, den barmhärtige

och allsmäktige Fadern.

Detta måste vi förstå på följande sätt:

den ger själenn rika och mäktiga gåvor, när den öppnar sig för att skänka henne nådegåvor,

eftersom den är lika frikostig och givmild som den

är mäktig och rik.


Det är därför själen kallar den "ömma hand",

och det är som om hon sade:

O hand, du är så öm mot denna min själ, som du

rör vid genom att vila ömt på henne!


Du kunde ju lika lätt tillintetgöra hela världen,

om du vilade en aning tungt på den, ty

"jorden bävar bara du skådar på den" 

( Ps. 104:32  ).

och "folken förskingras och förintas och bergen

förnedras"  ( Hab. 3:6 ).


O ömma hand, så upprepar jag, eftersom du rörde

vid Job en aning strängt, vardu för honom hård

och kärv  ( Job.  19:21 ).


Ju älskligare, nådefullare och ömmare du vilar

på och vidrör min själ, desto älskligare och mildare

är du för mig.  Din beröring var lika hård för Job

som den är härlig för mig.

Ty "du dödar och gör levande och det finns ingen

som kan fly från din hand"  ( 5 Mos 32:39 ).


Men du, o gudomliga liv, dödar bara för att ge liv liksom du sårar bara för att bota.

       När du tuktar är din beröring lätt, och det

räcker för att förtära hela världen, men när du

skänker behag är din beröring mycket väl förberedd

och därför är det behag som din ljuvlighet ger

omätlig.

O gudomliga hand, du har sårat mig för att kunna

hela mig och du har dödat allt det i mig, som gjorde

att jag var död och utan Guds liv, i vilket jag nu

får leva.


Detta utförde du med frikostigheten hos den storsinta nåd, som du använde för att vidröra

mig med beröringen av "återskenet från din härlighet och ditt väsens avbild"  ( Hebr. 1:3 ).


Detta är din enfödde Son, genom vilken din beröring

med kraft sträcker sig från världens ena ända till den andra"  ( Vish. 8:1 ), eftersom han är din vishet.


Och denne din enfödde Son, o Faderns barmhärtiga

hand, är den utsökta beröring genom vilken

du rörde vid mig med kraften hos ditt brännjärn

och sårade mig.


17.   O utsökta beröring, Ord, Guds Son, med ditt

gudomliga väsens utsökta finhet genomtränger

du subtilt min själs substans, och samtidigt som

du berör henne på ett utsökt sätt, försänker du henne helt i dig och hänför henne på ett

gudomligt sätt med en njutning och ljuvhet,

som aldrig hörts i Kanaans land eller skådats

i Teman ( Baruk 3:22 ).


O höga, synnerligen och storligen utsökta beröring

av Ordet, ja, detta är du förmig så mycket mer,

som du, efter att ha ryckt loss bergen och brutit

sönderklipporna på berget Horeb med skuggan

av din makt och styrka, som gick framför dig,

gav digt illkänna för profeten på det blidaste

och mäktigaste i den sakta vindens susning

( 1 Kon. 19:11-12 ).


O sakta vind, eftersom du är sakta och utsökt, så säg oss:  hur kan du, Ord, Guds Son, som är så

fruktansvärd och mäktig, vidröra på ett så sakta

och utsökt sätt?


Lycksalig, ja, övermåttan lyckligsalig är den själ,

som du som är så fruktansvärd och mäktig

brör på ett sakta och utsökt sätt!

Förkunna detta för världen!


Nej, säg det ändå inte till världen, ty den vet inte

av någon sakta vind och kommer inte att erfara dig;

den kan varken ta emot dig eller se dig

( Joh. 14:17 ).

Men de, o du som är min Gud och mitt liv, kommer att få se och erfara din sakta beröring, som gör sig

till främling för världen och gör sig saktmodiga och så bringar saktmod i översstämmelse med

saktmod, och därför kommer de också att få erfara och smaka dig.


Du berör dem så mycket saktare, som du blivit helt hemmastadd i dem och br där på ett förborgat sätt, eftersom deras själs substans nu blivit saktmodig, luttrad och renad samt avlägsnad från allt skapat

och från varje beröring och påverkan av de skapade tingen.   

Därför "döljer du dem i ditt anletes gömsle",

vilket är Ordet,  "mot människornas

sammangaddning"  ( Ps. 31:21 ). 


18.   O utsökta beröring, ja, ännu en gång måste jag få säga det och upprepa det gång på gång,

du som är ännu mer utsökt ju starkare

och mäktigare du är!


Eftersom du lösgör och avskiljer själen från alla

andra beröringar från de skapade tingens sida

genom den styrka, som finns i din utsökta finhet,

och tar henne i besittning och förenar henne med dig allena, så lämnar du efter dig en sådan stilla,

kvardröjande verkan i henne, attdet förefaller henne

som om alla andra beröringar från alla andra ting,

antingen de är högre eller lägre, bara är grova

och oäkta.


Det sårar själen bara att behöva se på dessa ting,

och att sysselsätta sig med dem och att komma

i beröring med dem innebär lidande och stor smärta.


19.  Man bör veta, att ju rymligare och mer mottagligt ett ting är, desto mer stilla är det

i sig självt, och ju mer det kan breda ut sig och meddela sig, desto mer subtilt och utsökt;

det är han som är den som är den beröring som

rör vid själen.


Själen är det käril, som tack vare det stora saktmod och den renhet det uppnått i deta tillstånd, har

en erforderliga rymden och mottagligheten.


O utsökta beröring, du kan strömma in i min själ så mycket rikligare och mer överflödande, eftersom

du besitter så mycket mer subsatns och min själ nu besiter så mycket mer renhet!


20.  Man bör också veta, att ju subtilare och mer

utsökt beröringen är och jumer njutning och behag den förmedlar där den berör själen, desto mindre

omfång och format har den.


Denna gudomliga beröring har varken format

och omfång, därför att Ordet som utför den är främmande för varje sätt och vis och fri från allt

vad omfång, form, gestalt och accidens heter,

vilket brukar omge och uppställa gränder och

ändpunkter för substansen.


Så är alltså denna beröring som vi här talar om

outsäglig, eftersom den är substantiell,

det vill säga eftersom den kommer frånn den

gudomliga substansen.


En sista gång måste jag få säga: hur outsägligt utsökt är inte din beröring, o Ord!

Den utförs i själen med ingenting mindre än din

alltigenom enkla substans och ditt lika enkla vara.


Eftersom det är oändligt, är det också oändligt

utsökt, och därför vidrör det också så subtilt

och kärleksfullt, så upphöjt och utsökt, att du


   GER EN SMAK AV DET EVIGA LIVET.


21.   Även om det som själen smakar i denna

Guds beröring inte är av fullkomlig halt, ger det,

som vi nämnde ovan, en viss smak av det

eviga livet.

Det är inte någon orimlighet, om vi tror ------ vilket

vi ju bör göra ---- att denna beröring är substantiell,

det vill säga en beröring av Guds substans i själens

substans.


Ja, det finns många helgon, som redan i detta livet

får erfara det.

Den utsökta njutning, som man erfar vid denna

beröring, är därför omöjlig att uttrycka i ord.

        Jag skulle inte helle rvilja beskriva detta,

ty jag vill undvika, att man skulle få för sig,

att denna erfarenhet inte är större än vad man kan

utsäga.


Det finns helt enkelt inga ord för att förklara dessa Guds sublima verkningar i de själar, som når

fram hit.

Det enda språk, som passar för den som får erfara dessa verkningar, är att själv förstå dem

och erfara dem samt njuta av dem utan att

tala om det.

Själen inser här, att detta på sätt och vis liknar den

sten som denhelige Johannes talar om,

och som skulle ges åt den som vinner seger:

"Och på den stenen skall ett namn stå skrivet,

ett namn som ingen känner mer än dn som

får det"  ( Upp. 2:17 ).


Därför kan man bara säga detta, och man gör så

med rätta: "SOM GER EN SMAK AV DET EVIGA LIVET".

Fastän man i detta livet inte njuter på ett fullkomligt sätt som i härligheten, ger dock denna

beröring trots allt eftersom dét är Guds beröring,

"en smak av det eviga livet".


Därför smakar själen här allt som tillhör Gud,

eftersom han åt henne delar med sig av sin styrka,

vishet, kärlek, skönhet, nåd och godhet

och så vidare.

    Då ju Gud är allt detta, får själen smaka det i en enda beröring av Gud och hon njuter av det

så mycket hennes förmögenheter och hennes

väsen förmår.


22.  Från detta goda, som själen fått, strömmar  ibland den Helige Andes smörjelser över till kroppen, ochh ela den sinnliga substansen,

alla lemmar och ben, ja, själva märgen får njuta.


Det sker med enkänsla av stort behag och stor härlighet, vilken spridder sig ända till händernas och fötternas yttersta leder, och det går inte

alls trögt som det ju brukar göra.


Kroppenn erfar en så stor härlighet i denna själens

härlighet, att den på sittvis prisar Gud, eftersom den i sina ben får erfara det som David talar om:

" Alla mina ben skall säga:  Herre, vem är dig

lik?"  ( Ps. 35:10 ).


Efterrsom nu allt somkan sägas om detta är mindre

vad det i själva verket är, får det räcka med att säga, och det med syftning både på det andliga

och det kroppsliga, att det "GER SMAK AV DET

EVIGA LIVET"


                  OCH BETALAR VARJE SKULD.


23.   Detta säger själen, därför att hon erfar, att den smak av det eviga livet som hon här njuta av,

belöningen för de prövningar hon genomgått för att nå fram till detta tillstånd.


Hon erfar här, at hon inte bara blivit rättmätigt betald och åter gäldad, utan att hon belönats övermåttan stort.

Därför förstår hon mycket väl sanningen i det löfte som Brudgummen ger i Evangeliet

( Mark. 10:30 ), nämligen att han skall ge

"hundrafalt igen".


Det är nämligen så att hon inte genomgått en enda svårighet eller frestelse eller utfört någon botgöring eller något annar verk på denna väg, som inte

vedergälls av hundrafaldig tröst och njutning

i detta livet.


Och så kan själen nu säga med full rätt:

"OCH BETALAR VARJE SKULD".


24.   För att man veta vilka och vilka och hurdana de skulder är som själen här känner, att hon

blivit betald för, bör man veta att på den vanliga vägen kan ingen själ komma till detta höga tillstånd ochtill detta trolovningsens rike utan att förstå

ha gått igenom många plågor och prövningar.


Det står ju i Apostlagärningarna, att "det är genom

många plågor som man måste gå in i himmelriket"

( 14:22 ).

I detta tillstånd är dessa överståndna, ty själen är renad och från och med nu och allt framgent

lider hon inte mer.                       

  

    





Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se