Alla inlägg den 17 april 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 april 2016 06:13

ANDRA STROFEN.


O MILDA BRÄNNJÄRN!


O BEHAGFULLA SÅR!


O ÖMMA HAND!  O UTSÖKTA BERÖRING!


SOM GER SMAK AV DET EVIGA LIVET


OCH BETALAR VARJE SKULD.


GENOM ATT DÖDA HAR DU FÖRVANDLAT


DÖD TILL LIV.


FÖRKLARING


1.  I denna strof förklarar själen, hur de tre

personerna i den allraheligaste Treenigheten.


Fadern och Sonen och den Helige Ande, är de som

i henne utför detta föreningens gudomliga verk.

       Därfär är "handne", "brännjärnet" och

"beröringen" till sist väsen ett och detsamma.


Anledningen till att själen benämner dem på detta

vis är att dessa uttryck ger en god beskrivning

av den verkan var och en av dem har.


Brännjärnet är den Helige Ande, handen är Fadern

och beröringen är Sonen.

Själen upphöjer här Fadern, Sonen och den Helige

Ande genom att lovprisa tre stora nådegåvor

och välsignelser, som de verkar i henne.


De har nämligen omvandlat hennes död till liv

genom att förvandla henne i sig.

Den första nådegåvan är det "behagfulla såret"

ch detta tillskriver hon den Helige Ande och kallar

honom därför "brännjärn".


Den andra är en smak av det eviga livet, och det

tillskriver hon Sonen och kallar honom därför

en "utsökt beröring".


Det tredje är att Gud har förvandlat henne i sig,

och det är en gåva genom vilken all "skuld"

blivit helt betald för själen.

         Denna någegåva tillskriver hon Fadern,

som därför kallas "ömma hand".


Även om själen här nämner dem alla tre, på grund

av verkningarnas olika egenskaper, är det bara

en hon talar till, när hon säger:

"Du har förvandlat död till liv", ty de verkar alla

tillsammans som en enda, och så tillskriver

hon en allt och alla allt.  Versen lyder som följer:


              O MILDA BRÄNNJÄRN!


2.   Detta brännjärn är här, som vi nämnde,

den helige Ande, ty Herren, vår Gud, är som Mose

i Deuteronomium "en förtärande eld" 

( 5 Mos. 4:24 ), vilket betyder en eld av kärlek.


Eftersom denna är oändligt kraftfull, kan den

på ett ofattbart sätt förtära och i sig förvandla

den själ, som den vidrör.

       Men denna eld intar och sätter varje själ

i brand alltefter hennes förberedelse: en sätter

den mer i brand, en annan mindre, och detta

så mycket sant när och hur den vill.


När den vill röra vid själen häftigt, om det så bara

är en aning, uppnår glöden i henne en så hög grad

av kärlek, att den förefaller henne brinna intensivare än all värdens glöd, ty den är själv

en oändlig kärlekseld.


Det är därför själen i denna förening kakkar den

Helige Ande för ett "brännjärn".

           Eftersom elden i brännjärnet brinner

intensivare och häftigare och har större verkan än

 övriga eldhärar, kallar själen den akt, som denna

förening åstadkomer, för ett brännjärn i jämförelse

med dessa, därför att den kommer från en kärlekseld, som är mer glödande än alla andra.


Då nu denna gudomliga eld i detta fallhar förvandlat själen i sig, käner hon inte bara brännjärnet,

utan honn harsjälv helt och hållet blivit till

et brännjärn av häftig eld.


3.  Det är något underbart och värt att nämna,

at fastän detta är Gud så häftiga och förtärande

eld, somm skulle kunna förtära tusen världar lättare än en eld på denna jorden skulle förtära

ett halmstrå, så förtär och förstör den inte den själ,

i vilken den brinner på detta sätt.


Den vållar henne inte ens något obehag, utan den

gudomliggör henne  i stället och fyller henne med

behag alltefter mttet av styrkan hos hennes kärlek

genom att milt glöd aoch brinna i henne.


Det förhåller sig så tack vare den renhet

och fullkomlighet, med vilken anden briner i den

Helige Ande.

Så var det också i Apostlagärningarna, när denna

eld med stor kraft kom över lärljungarna

och upptände dem ( 2:3 ), vilka, som den helige

Gregorius sade "brann inombords av en mild

kärlek".

Det är också detta Kyrkan menar, när hon just

angående deta säger:  "Eld kom fråm himlen,

men den förbrände inte utan spred ljus, den

förtärde inte utan lyste upp".


Efterrsom som Guds avsikt med dessa meddelanden

är att lyfta upp själen, gör han henne inte trött eller

plågar henne utan vidgar henne istället och skänker henne behag.

Inte heller förmörkar eller förvandlar henne till

aska, som elden gör med kolet, utan lyser upp

och berikar henne.

Det är alltså därför själen kallar honom ett

"milt brännjärn".


4.   Den lycksaliga själ, som har den stora glädjen

att nå fram till detta brännjärn, vet allt, gör allt

vad hon vill och lyckas med allt.

       Ingen förmår något gentemot henne och ingenting bekommer henne.


Det är om denna själ Aposteln talar:

"En andlig människa bedömer allt, men själv kan

hon inte bedömas av någon"  ( 1 Kor. 2:15 ).


Och likså när han säger: "Anden utforskar allt,

till och med djupen i Gud"  ( 1 Kor. 2:110 ).


Det är nämligen kärlekens egenskap, att utröna

allt det goda hos den Älskade.


5.   O er härlighet är stor, ni själar, som förtjänar

att komma till denna högsta eld!

        Det är säkert, att även om den inte förtär er,

ty den besitter ju en oändlig kraft att förtära

och tillintetgöra er, så fulländar den er på oändligt

sätt i härligheten.


Ni får inte förundra er över att Gud för några själar

så högt som hit.

Solen utmärker sig ju också genom några av sina

underbara verkningar; som den Helige Ande säger

så upptänder den bergen, det vill säga helgonen,

på tre sätt  ( Syr. 43:4 ).


Då nu detta brännjärn är så milt, som vi här förklarat, hur full av behag får vi då  inte tro

att den själ skall bli, som vidrörs av detta?


Själen som vill tala om detta, gör det ändå

inte utan döljer det med vördnad i sitt hjärta.

       Det enda sätt, på vilket hon uttrycker sin tacksamhet med munnen, är när hon säger

"O, alltså " o milda brännjärn!"


                O BEHAGFULLA SÅR! 


6.   Efter det att själen har talat till brännjärnet, vänder hon sig nu till såret orsakat av brännjärnet.

      Då ju brännjärnet, som vi sade, är milt, måste

också såret rent logiskt stå i överensstämmelse

med brännjärnet.


Därför är såret, som orsakats av ett milt brännjärn,

ett behagfullt sår.

Vidare blir det ett sår av mild kärlek, eftersom det

är ett brännjärn av kärlek, och så blir det

behagfullt och milt.


7.   För att förstå hur det sår är beskaffat, till

vilket själenhär talar, måste man veta, att brännjärnet från den matriella elden alltid orsakar

ett sår, där det tryks in.


Det har vidare  den egenskapen att om det trycks

mot ett sår, som inte orsakats av eld, så omvandlar

det detta till tt sår orsakat av eld.

         Antingen nu en själ är sårad av andra sår,

somkommer från synder och annat elände,

eller hon är frisk, så tillfogar detta brännjärn

av kärlek ett såar av kärlek i den själ den vidrör,

och det genast.


Så blir de sår, som orsakats av andra ting,

förvandlade till kärlekssår.

          Men det finns enn skillnad mellan detta

kärleksfulla brännjärn och den matriella elden.


Såret, som uppkommer genom den matriella elden,

kan nämligen inte botas av denna utan bara med hjälp av andra mediciner, medan däremot det sår,

som detta brännjärn av kärlek tillfogar, inte kan

läkas av någon annan medicin, utan det är samma

brännjärn, som tillfogar såret, som också läker

det och genom att läka det sårar det.


Ty vrje gång brännjärnet av kärlek vidrör kärleksåret, skapar det ett djupare kärleksår

och på så sätt läker ochbotar det så mycket mer

ju mer det sårar.


Den älskande är alltså friskare ju mer sårad han är. 

       Det helande som kärleken utför är att såra

om och om igen och göra såret djupare, ända

till dess att såret är så strt, att hela själen

förvandlas till ett enda kärlekssår.  


När själen nu på detta sätt är helt genomglödad

ochhar blivit et enda sår av kärlek, är hon helt

frisk i kärlek, ty hon är förvandlad i kärlek.


Det är på så vis man skall förstå det sår som själen,

helt sårad, och helt frisk, här talar om.


Fastän själen alltså är helt sårad och helt frisk,

upphör ändå inte bränjärnet av kärlek att utföra

sin  uppgift, vilken består i att vidröra och såra henne med kärlek.


Eftersom brännjärnet nu är helt och hållet behagligt och helt hälsosamt, är dess uppgift att uppfylla

såret med behag, just så som en duktig läkare

brukar göra.


Det är av denna anledningen själen här säger:

"O BEHAGFULLA SÅR!"

Därför, o sår, är du så mycket behagfullare ju sublimare och ädlare den kärlekseld är som förorsakade dig.

Den helige Ande har verat detta i sjlen bara för

att behaga henne, och eftersom denna hans önskan

och vilja at behga henne är så stor, kommer också såret att bli stort, ja, själens välbehag kommer

verkligen att bli stort.


8.   O lycksaliga sår, tillfogat av honom som bara

vet att bota!

O lyckobringade och högt lycksaliga sår, som

orsakades bara för att behaga, utmärkande för den

plåga du åstadkommer är att den skänker den sårade själen behag och njutning.


Du är stort, o njutningsrika sår, ty han som

tillfogade dig är stor!

Det behag du ger är stort, eftersom kärlekselden

är oändlig och uppfyller dig med behag alltefter

din förmåga och storhet.


O behagfulla sår, ju mer brännmärkt vidrört själens

substans i dess oändliga medelpunkt, desto mer

uppfyllt av sublimt behag blir du!


Detta gjorde brännjärnet genom att sätta allt i brand, för att uppfylla allt med behag, som kunde

uppfyllas med behag.


Vi kan förstå, att detta brännjärn och detta sår

är det högsta, som i detta tillstånd är möjligt.


Gud kan nämligen sätta sitt brännjärn på själen

på många andra sätt, vilka skijer sig från detta

och som inte heller når en så hög nivå,

men här rör det sig om en beröring av Gudomen

i själen, ja, enbart av den utan någon intellektuell

eller bildmässig form och gestalt.


9.   Det finns emellertid ett annat sätt att

genomglödga själen på, nämligen med hjälp

av en intellektuell form, vilket brukar vara mycket

sublimt och går till på följande sätt.


Det kan hända att när själen är  upptänd i Guds kärlek ------ fastän hon måhända inte är så förädlad som i det fll vi nyss talade om, men det är

synnerligen lämpligt att hon är det, för attdet skall passa in på det som jag vill säga ------ hon då

känner hur en seraf ansätter henne med en pil

eller med ett upplyftat spjut, som är helt övertänt

med kärlekens eld.


Denna seraf genomborrar och genomglödgar på ett

sublimt sätt denna själ, som redan är upptänd som

glödande kol, eller rättare sagt brinner som en låga.


När själen så genomglödgas och genomborras

av denna pil, flammar själens låga upp snabbt

och häftigt liksom elden i en brinnande ugn eller äsja gör när någon rör om i den och försöker

sätta elden i rörelse för att få lågan att flamma upp.


Därför erfar själen såret på ett övermåttan njutningsrikt sätt, när hon såras av detta brinnnade spjut. 

Förutom att hon är helt gripen av stor

ljuvlighet vid den häftiga och kraftfulla rörelse, som serafen orsakar, en rörelse som får henne att

känna stor glöd, som om hon upplöstes i kärlek,

så erfar hon även det härliga såret och den ört,

som tjänar till att upphetta järnet på ett livgivande sätt.  

Hon känner det, som om det vore en levande punkt

i andens substans, ja, i den genomborrade själens hjärta.


10.    Vem kan på tillbörligt sätt tala om denna sårets innersta punkt, som tycks bli inristad längst in i andens hjärta? 

Där känner själen också, hur utsökt denna njutning är.

Hon förnimmer nämligen där liksom ett mycket litet

senapskorn, som är intensivt levande och upptänt och som sprider en levande och blossande

eld av kärlek runt omkring sig.


Denna eld, som föds ur den levande punktens substans och kraft, där örtens substans och kraft

finns, erfars genom att den på ett subtilt sätt rinner

genom själens alla andliga och substantiella ådror, alltefter hennes förmåga och styrka.


Själen erfar därvid, hur denna glöd får ny kraft

och växer till och hur hennes kärlek blir så fullkomna di denna glöd, att det förefaller som

om hon inom sig hade hav av kärleksful eld,

som når fram till de himmelska och jordiska

sfärernas alla höjder och djup och uppfyller allt

med kärlek.


För själen verkar det här, som om hela universium

vore ett enda hav av kärlek, i vilket hon har blivit nersänkt. 

Eftersom hon, som vi sagt, erfar denna kärlekens

levande punkt och medelpunkt inom sig,

kan hon inte se något slut eller någon gräns

för denna kärlek.


11.   Det finns ingenting mer att säga om det,

som själen här får njuta, än att hon erfar hur träffande himmelriket i Evangliet liknas vid

ett senapskorn  ( Matt 13:31 ), vilket på grund

av sin stora värme växer upp till ett stort träd,

fatsän det är så litet.

Själen ser här, att hon blivit till en ofantlig

kärlekseld, som föds ur denna glödande punkt

i andens hjärta.  


12.   Det är bara få själar, som når så långt

som hit.  Men några har gjort det, särskilt de vilkas

dygd och ande måste ges vidare åt deras barn

i kommande led.


Avv andens förstlingsgåvor ger Gud i rikt

och mäktigt mått åt grundarna, och han gör det

alltefter den större eller mindre efterföljelse deras

lära och andlighet kommer att få.           



 




  

 

  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 april 2016 06:13

FÖRSTA STROFEN.  DEL.  3.


26.  Det är detta själen vill klargöra, när hon i denna

vers säger:  "EFTERSOM DU INTE LÄNGRE ORSAKAR

MIG PLÅGA"; ja, det är som om hon helt kortfattat

ville säga detta:  Inte endast därför att du inte

längre är som ett mörker för mig, utan också på

grund av att du är mitt förstånds gudomliga ljus,

kan jag nu betrakta dig.


Och det är inte bara så att du nu inte får min

svaghet att bli ännu större, utan du är i stället

själva styrkan hos min vilja, med vilken jag

kan älska dig och njuta av dig, därför att jag

helt omvandlats i gudomlig kärlek.


Du orsakar inte heller lidande och betryck mer

i min själs substans, utan du är snarare min själs

härlighet, behag och rymd.Det som sades i

Höga Visan kannu okså sägas om mig:

"Vem är det som kommer från öknen, stödd på

sin Vän och överlödande av ljuvligheter,

spridande kärlek överallt?"  ( 8:5 ).


Eftersom det är på det viset,


     SÅ FULLBORDA NU OM DU VILL DITT VERK.


27.   Det betyder, fullborda nu fullkomligt den

andliga förmälningen med mig genom den

saliggörande anblicken av dig.

Det är detta själen ber om.

    Ty även om det är sant att själen i detta upphöjda

tillstånd har blivit mycket mer samstämmig

med Gud och fått mycket större tilfredsställelse

ju mer hon förvandlats i kärlek ----- och hon kan

inte förmå sig att be om någonting för egen del

utan bara för den Älskade, ty "kärleken söker

inte sitt, utan bara den älskades bästa" som den

helige Paulus säger ( 1 Kor. 13:5 ) -----

           så suckar hon ändå, fast på ett ljuvt

och kärleksfullt sätt, över det som ännu fattas

henne, innan hon fullständigt kan ta i besittning

sit barnaskap hos Gud  ( jfr Rom. 8:23 ).  


Själen lever ju ännu i hoppet och kan där inte

undgå att känna tomhet.

       När detta själens förhärligande fullbordas,

skall också hennes begär bringas till frid.


Hur innerligt förenat detta begär än är med Gud härnere, så kommer det aldrig att vara helt

tillfresställt eller i frid, förrän hans härlighet

blir uppenbar  ( Ps. 17:15 ),

och det i synnerhet som det nu fått erfara denna

härlighets ljuvhet och behag, vilket här är fallet.


Denna erfarenhet är sådan, att om Gud inte hade skonat köttet och skyddat det naturliga livet

med sin högra hand ----- som han gjorde med

Moses på berget, för att denne skulle kunna se

hans härlighet utan att dö  ( 2 Mos. 33:22 ) ------

så skulle det förtäras och förgås av en enda

av dessa härlighetens flammor.

Det beror på att den lägre delen  inte kan ta emot

en så intensiv ochupphöjd härlighetseld.


28.   Därav kommer det sig, att detta begär

och dess önskningar här inte åtföljs av lidande,

ty själen är här inte i stånd att lida, utan hon

framför sina önskningar med mild och ljuvlig

längtan, eftersom det nu råder samstämmighet

mellan hennes ande och hennes sinnen.


På grund av detta säger hon i denna vers:

"FULLBORDA NU OM DU VILL", ty själens vilja

och begär har blivit så ett med Gud, att hon tycker

att hennes härlighet består i att hans vilja sker.


Men så stora är dessa glimtar av härlighet

och kärlek, som i dessa beröringar skymtar fram

vid porten till själens hus ------ de stannar där och kan inte komma i n, eftersom det jordiska huset

är för trångt och därför intekan rymma demm helt

---- at det snarare skulle vara ett tecken på ringa

kärlek att inte be om att få stga in i denna

fullkomliga och fulländade kärlek.


Dessutom ser själen, att den Helige Ande i detta

Brudgummens ljuvliga och kraftfulla meddelande

uppväcker och lockar henne till sig med denna

omätliga härlighet, som han framställer inför

hennes ögon på ett underbart sätt och med

innerlig hängivenhet.


Han säger till hennes ande detsamma som han sade till Bruden i Höga Visan, och hon återger

detta på följande sätt:

"Hör, min Brudgum säger till mig: Stå upp, ja,

skynda dig min älskade, min duva, du min sköna,

och kom hitut.


Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden

och har gått sin kos.

Blommorna visar sig på marken, tiden har kommit då vinträden skärs, och tuturduvan låter höra

sin röst i vårt land.


Fikonträdets rukter börjar mogna, vinträden

står redan i blom, de sprider sin doft.

Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.


Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle,

låt mig se ditt ansikte, låt mina öron få höra

din röst, ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte

är så vackert"  ( 2:10-14 ).


Själen förnimmer och förstår allt detta mycket

klart och tydligt, ien sublim känsla av härlighet,

och det är den Helige Ande, som visar henne

detta i dessa milda och ömsinta flammor,

och han längtar efter att att låta henne träda in i

denna härlighet.


Det på grund av denna påverkan som hon här

svarar och säger:   "FULLBORDA NU OM DU VILL."


Själen ber i dessa ord Brudgummen om de två saker han lärde oss be om i Evangeliet:

"Tilllkomme ditt rike" och "ske din vilja" 

( Matt. 6:10 .

Det är som om hon sade: "FULLBORDA NU" vilket betyder: ge mig ditt rike; och "OM DU VILL",

vilket betyder: eter din vilja.


29.   Och för att det skall kunna ske:


       RIV SÖNDER DEN VÄV SOM HINDRAR

       DETTA LJUVLIGA MÖTE!


Det är denna väv, som hindrar detta stora från

att ske.

Att komma till Gud är nämligen lätt, när väl

hindren är övervunna och de vävar sönderrivna,

vilka förhindrar föreningen mellan själen och Gud.


Vi kan säga, att de vävar, som kan förhindra

denna förening och som måste rivas sönder,

för att den skall komma till stånd och för att själen

fullkomligt skal få äga Gud, är av tre slag:

den timliga väven som omfattar alla skapade

varelser; den naturliga som inbegriper de rent

naturliga verksamheterna och böjelserna;

vidare den tredje, den sinnliga, som endast

omfattar själens förbindelse med kroppen.


Det är om detta sinnliga och animaliska liv som

den helige Paulus säger följande;

"Vi vet att om vårt jordiska hus bryts ned,

så har vi en byggnad från Gud i himmelen"

( 2 Kor. 5:1 ).

Dessa två första vävar måste nödvändigtvis rivas

sönde, för att själen skall kunna nå fram till

föreningen med Gud, där man förnekat och gjort

avkall på allt världens goda, där man späkt alla

naturliga begär och kärleksband och där själens

naturliga verksamheter blivit gudomliggjorda.


Allt detta har skett i själen och dessa vävar har

rivits sönder genom lågans plågsamma besök,

när den ännu orsakade själen smärta.


I den andliga rening, som vi tidigare talat om,

rev ju själen sönder dessa två första vävar helt

och hållet och kom då fram till attförena sig med

Gud på så sätt som hon är här.


Därför återstår nu bara att riva sönder den tredje

väven, det sinnliga livets väv.

Det är denna anledning hon här säger "väv"

och inte "vävar", ty det finns inte mer än denna

väv att riva sönder.

Eftersom den nu är så fin, tunn och förandligad

genom denna förening med Gud, vidrör lågan

inte själen på et bryskt sätt som den gjorde

när det gällde de andra vävarna, utan på ett härligt

och ljuvligt sätt.


Det är därför hon här talar om ett "ljuvligt möte",

ty det blir verkligen så mycket ljuvligare

och härligare för henne ju mer det verkar som om

livets väv skulle rivas sönder.


30.  Man måste veta, att för de själar som nått detta

tillstånd gäller, att deras naturliga död tillorsak

och sätt mycket skiljer sig från andras, även om

den i fråga om naturliga omständigheter liknar

dessa andras död.


Det förhåller sig nämligen så, att om andra dör

av sjukdom eller hög ålder, så rycks de förnämndas

själar bar abort genom en kärlekens hänryckning;

de dör i et kärleksmöte, även om de nu dör

antingen av sjukdom eller hög ålder.


Dessa kärleksmöten är sublimare, mäktigare

och dyrbarare än de tidigare, eftersom de kunde

riva sönder väven och så föra bort den juvel,

som själen är.

Därför är dessa själars död mycket blid och ljuvlig,

ja, än ljuvligare än det andliga livet var för dem under hela deras levnad.


De dör ju i de mest sublima hänryckningar och i

härliga kärleksmöten och liknar i detta svanen,

som sjunger vackrast när den skall dö.


Det är därför David säger att "de heligas död är dyrt aktad i Herrens ögon"  ( Ps. 116:15 ).


Själens alla rikedomar samlas här ihop till ett

och själens floder av kärlek löper här ut i havet.

       Dessa floder är här så breda och uppdämda,

att de nu liknar hav.

Hennes första och sista skatter samlas ihop,

för att de skall åtfölja den rättfärdige, när han

beger sig till sitt rike, och lovsång hörs från jordens

yttersta ändar, vilket som Jesaj säger är

"den rättfärdiges härlighet"  ( 24:16 ).


31. Själen, som här är medveten om vilket överflöd

av rikedom hon mottagit, ser vid tiden för dessa

härliga möten, att hon är mycet nära att ge sig

av för att ta sitt rike i besittning helt och hållet.


Hon ser nämligen här hur ren, rik och full av dygder

hon är och därigenom väl beredd för detta.


Gud låter i detta tillstånd själen få se hur skön hon

är och han anförtror henne de gåvor och dygder

han skänkt henne, ty allt blir till kärlek och

lovprisning utan minsta spår av högmod eller fåfänga.


Det finns ju inte längre någon ofullkomlighetens

surdeg kvar som fördärvar degen ( jfr 1 Kor. 5:6 ).

       

När nu själen ser, att ingenting annat fattas henne

än att denna det naturliga livets tunna väv

rivs sönder och att det är på grund av den hon

känner sig insnärjd, fängslad och hindrad i sin frihet, och eftersom hon "längtar efter att bli fri

och få vara hos Kristus"  ( Fil. 1:23 ),

sörjer hon över att ett så svagt och simpelt liv

skall hindra det andra starka och ädla livet.


Hon ber därför att detta svag liv skal rivas sönder

och säger:  "RIV SÖNDER DEN VÄV SOM HINDRAR

DETTA LJUVLIGA MÖTE!


32.   Själen  talar om "väv" av tre orsaker.

Fördet första på grnd av den förbindelse, som finns

mellan anden och köttet; för det andra därför att

den skiljer Gud och själen åt; för det tredje är en väv inte så tät och genomtränglig att inte ett klart ljus kan skina genom den.


I detta t illstånd verkar nämligen denna förbindelse vara som en mycket tunn väv, eftersom den redan

är så förandligad, genomlyst och förfinad,

att Gudomen inte kan undgå att skina igenom den.


När själen så får erfara det tillkommande livets kraft, inser hon också hur svagt detta nuvarande

liv är och väven förefaller därför vara mycket tunn, ja, lika tunn som spindelväv.


Så säger även David att "våra levnadsår skall betraktas som spindelväv"  (Ps. 90:9 ).


Detta liv är faktiskt ännu mycket mindre värt för den själ, som upphöjts på detta sätt, ty eftersom

hon blivit delaktig av Guds sätt att erfara,


erfar hon allt så som Gud gör, honom vilken

"tusen år är som en dag som förgick igår"

( Ps. 90:4 ), med Davids ord, eller för att tala

med Jesaja: honom för vilken "folken allsammans

är såsom ett intet" ( 40:17 ).


Det är just vad dessa ting betyder för själen,

de är alltså alla ett intet för henne och hon

är i sina egna ögon själv intet.

Hennes Gud, bara han, är allt för henne.


33.  Här måste emellertid denna fråga ställas:

Varför ber själen här om att denna väv skall

"rivas sönder" och inte "klippas av" eller "förstöras,

när det ju kan tyckas, som att allt detta är en

och samma sak?


Vi kan säga att det finns fyra skäl för detta:

för det första används detta uttryck i syfte att

tala med största möjliga skärpa; det är lämpligare

i fråga om ett möte att säga riva sönder än klippa

av eller förstöra.


För det andra därför att kärleken tycker om att 

ge prov på kärlekens styrka och den kraftfulla

och våldsamma beröringen förverkligas mer

genom att riva sönder än genom att klippa av

och förstöra.


För det tredje beror det på att kärleken ivrigt önskar, att själva akten skall vara mycket kort och så fullbordas hastigare.

Den har nämligen större kraft och värde ju

hastigare den sker och ju andligare den är,

ty kraften är mäktigare när den är samlad än när den är splittrad.


Kärleken tränger sig in på samma sätt som  formen inpräglas i materien, och det sker alltid på ett ögonblick.

Innan detta sker, har inte någon akt kommit til stånd utan bara förberedelser för denna.


Så utförs de andliga akterna i själen liksom på ett enda ögonlick, eftersom de är ingjutna av Gud.

         Men de, som sjlen utför av sig själv, bör hellre kallas förberedande önskningar och efterföljande böjelser, vilka dock aldrig når fram till att bli fullkomliga akter av kärlek eller kontemplation

utom ibland då Gud, som jag har sagt, mycket hastigt formar och fullkomnar dem  anden.


Därför sade den Vise att "bönens slut är bättre än dess början"  ( Pred. 7:9 ).  


Vidare säger man ofta, att den korta bönen tränger igenom himlarna  ( jfr Syr. 35:21 ).

      Därför kan en själ, som redan är förberedd

utföra många fler och intensivare akter, och det

på kortare tid, än den oförberedda själen kan göra på längre tid.


En sådan själ brukar till och med, just tack vare att hon är så väl förberedd, blir kvar i en dylik akt

av kärlek eller kontemplationen under en lång tid.


Men för den själ, som inte har dena förberedelse,

går allt ut på att förbereda anden.

        Och även efter en sådan förberedelse brukar ju elden hejda sig utan att tränga in i trästycket,

antingen på grund av dess stora fuktighet eller därför att dett finns så lite hetta, som förbereder

det, eller av båda dessa anledningar.


I den förberedda själen däremot tränger kärlekens

akt in direkt, därför att gnistan vid varje beröring

antänder det torra fnösket.


Det är därför den förälskade själen föredrar det

snabba sönderrivandet framför det långsamma

sättet att klipp aav eller förstöra.


För det fjärde beror på att livets väv förstörs fortare

om det sker just genom att rivas sönder, ty detta  kräver inte att förmålet skall vara färdigt eller

fullbordat eller något liknande, vilket alltid

är fallet när det är tal om att klippa av eller förstöra.


Dessa båda sätt fordrar mer omsorg, medan man för

att riva sönder denna livets äv inte väntar,

till dess den tycks ha uppnått mognad elle rnågot

annat dyligt.


34.   Det är detta som den förälskade själen längtar

efter, ty hon står inte ut med att vänta på att hennes liv skall förstöras på ett naturligt sätt

eller klippas av vid en viss tidpunkt.


Det är styrkan hos kärleken och den förberedelse

själen iakttar hos sig själv, som får henne att önska

och be om att henes liv skall rivas sönder genom något övernaturligt kärleksmöte eller någon

övernaturlig kärlekens hänryckning.


Själen vet nämligen här mycket väl, att det är

utmärkande för Gud attföra de själar till sig som

han älskar högt, innan deras tid är inne.


Så gör han dem fullkomliga på kort tid, något som de bara långt om länge skulle ha kunnat uppnå om de följt sin egen takt. 

         Det är om detta den Vise säger;

"Den som var Gud till behag blev älskad av honom,

eftersom han levde mitt ibland syndare, togs

han bort; han rycktes undan, för att ondskan inte skulle förvilla hans förstånd eller böjelsen

dåra hans själ. 

Han blev tidigt fullkomnad och hade så genomlevt

många tidsåldrar, ty hans själ behagade Gud,

och därför förde denne skyndsamt bort honom"

( Vish. 4:10-14 ).


Av dessa den Vises ord förstår man hur rätt

och förnuftigt det är av själen at använda sig

av detta uttryck "riva sönder", efter som det här

är den Helige Ande som använder dessa två

uttryck "rycka undan" och"skyndsamt".


Och dessa uttryck betecknar jut något som inte

har det minsta med uppskov att göra.

              Att Gud "skyndsamt" förde bort honom

syftar på den  hast, med vilken han på kort tid

fullkomnade den rättfärdiges kärlek.


Vidare syftar "rycka undan" på hur Gud tar honom

till sig, innan hans naturliga levnadslopp är till

ända.


Därför är det mycket viktigt för själen att i detta

livet öva kärlekens akter, för att hon skall fullkomnas på kort tid och varken nu eller i det

tillkommnade livet behöva vänta länge,

innna hon får se Gud.


35.  Nu kan vi också se varför själen kallas detta

den Helige Andes sätt att ansätta henne i det inre

för ett "möte", hellre än att beskriva det på något annat sätt. 

De beror på att när själen, som vi sagt, i Gud känner

en oändlig längtan efter att hennes livskall upphöra och detta inte sker därför att tidpunkten för

hennes fullkomning ännu inte kommit,

så förstår hon, att han ansätter henne på detta gudomliga och härliga sätt i form av möten för att fullkomna och lyfta henne upp över köttet.


På dessa mötenytterst tjänar till att rena själen

och få henne att lämna köttet, är det verkligen möten med vilka han ständigt genomtränger

och gudomliggör själens substans och gör henne gudomlig.

Han tar henne här så helt i besittning,  högt ovan allt vara, att honn dras in i Guds vara.


Anledningen till att detta kan ske är att Gud kom

själen till mötes ochgenomborrade henne i

den Helige ande på ett levande sätt.

         Och den Helige Andes meddelanden till själen

är mycket ivriga, när de är så brinnande som de är

här i detta möte.


Själen kallar detta möte för "ljuvligt", därför

att hon på ett levande sätt får njuta av Gud.

        Det betyder dock inte att många beröringar

och möten, som hon mottar i detta tillstånd inte är ljuvliga även de.

Men ändå intar detta möte en särställning och är

sublimare än de övriga.


Men ändå intar detta möte en särställnng och är sublimare än de övriga.


De är ju Gud som gör detta i själen, som vi sagt,

för att snabbt göra henne fri och förhärliga henne.

          På så sätt växer det ut vingar hos själen

och hon kan säga:  "Riv sönder denn väv"

och så vidare.


36.  För att nu sammanfatta hela strofen så är det

som om själen sade:  O den Helige Andes låga,

som så innerligt och ömsint genomborrra min själs

substans och sätter den i brand med din härliga glöd!

Du är nu så älskligt tillmötesgående, att du visar den önskan du har att ge mig dig själv i det eviga

livet!

När jag tidigare med kärlekens ängslan och vånda bad dig, at du skulle lösgöra migfrån min kropp

och ta mig med dig, nådde mina böner inte dina öron.

Mitt sinne och min ande led av min stora svaghet

och orenhet samt av den brist på styrka min

kärlek hade.

Min själ var en enda stor längtan efter dig, därför

att den otåliga kärleken inte lät mig anpassa

mig tillräckligt mycket till detta livets förhållanden,

där du ville att jag skulle fortsätta att leva.


De tidigare hänryckningarna av kärlek räckte

inte till, ty de varen sådan beskaffenhet, att de

kunde utverka det som jag längtade efter.

     Men nu har jag blivit så styrkt i kärleken, att mitt

sinne och min ande inte längre som förr bara försvagas av mötet med dig utan tvärtom får all

sin kraft från dig, så att   "mitt hjärta och mitt kött

<span style="font-size: x-large; fon

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 april 2016 06:12

FÖRSTA STROFEN  DEL . 2.


13.   Det skall framhållas, att kärleken är den böjelse,

stryka och kraft, som själen har för att komma till Gud.

Det är nämligen genom kärleken hon har, desto djupare tränger hon i Gud och desto mer finner hon i honom sin medelpunkt.


Vi kan alltså säga, att ju fler grader av kärlek till Gud själen kan uppnå, desto fler medelpunkter kan hon få i Gud, den ena djupare än den andra, ty den starkaste kärleken är också den förenar mest.


På detta sätt kan vi förstå vad Guds Son menade, när han sade att det fanns "många boningar i hans Faders hus"  ( Joh. 14:2 ).


För att nu själen skall befinna sig i sin medelpunkt, vilken, som vi sagt, är Gud, räcker det med att hon har en grad av kärlek, ty genom en enda grad förenas hon med honom av nåd.


Om hon har två grader av kärlek, kommer hon att förenas med honom och finna sin medelpunkt i honom i en annan medelpunkt längre in. 


Skulle hon ha tre grader av kärlek, når hon på liknande sätt en tredja medelpunkt i honom. Når hon upp till den högsta graden av kärlek, kommer Guds kärlek att såra själen i hennes innersta och djupaste medelpunkt, vilket innebär att han  förvandlar och upplyser henne i hela hennes väsen, förmåga och kraft.


Detta sker alltefter själens möjlighet att ta emot och det går ändå därhän, att hon kommer att likna Gud.  På samma sätt är det också med ljuset, som lyser på en ren och klar kristall; ju fler grader av ljus kristallen får ta emot, desto mer ljus samlar sig i den och desto mer lysande blir den i sin tur.


Och den kan bli så starkt belyst, att den själv förfaller vara bara ljus, på grund av att den tar emot ett så överflödande ljus.


Därför blir det möjligt att skilja kristallen från ljuset; den är ju så upplyst alltefter sin förmåga att ta emot ljuset, att den kommer att likna ljuset. 


14.   När själen alltså här säger att kärlekslågan

sårar "i hennes djupaste medelpunkt", menas med det att i den mån den når in i själva själens substans, kraft, och styrka, är det den Helige Ande

som sårar och ansätter henne där.


Men att själen säger så, betyder inte att hon vill

hävda, att detta sker på ett så substantiellt

och genomgripande sätt som det gör i det saliga

skådandet av Gud i de tillkmmande livet.

Även om själen i detta livet skulle uppnå det

höga tillstånd av fullkomlighet som vi talat om,

kommer hon inte att uppnå härlighetens fullkomliga

tillstånd och skulle helle raldrig kunna det.


Men det kan dock hända, att Gud någon enstaka gång skänker henne någon nådegåva, som liknar

detta.  Själen säger emellertid detta för att beskriva

den överflödande och oändligt rika njutning

och härlighet, som hon får erfara genom att den Helige Ande på detta sätt meddelar sig med henne.


Denna njutning är desto större och ljuvligare ju kraftigare och mer substantiellt själen förvandlas och finner sin medelpunkt i Gud.

Eftersom detta är det djupaste till vilket man i detta

livet kan komma ----- även om inte, som vi sade,

är så fullkomligt som i det tillkommande livet ------

kallar själen det för "den djupaste medelpunkten".


Fastän själen kanske redan i detta livet kan få del av kärlekens vana på ett lika fullkomligt sätt som

i det tillkommande, så blir varken dess aktivitet eller frukt lika fulkomlig.


Dock växer denna kärlekens frukt och aktivitet

så mycket i detta tillstånd, att det mycket liknar

tillståndet i det tillkommande livet och det i så

hög grad, att det verkligen förefaller själen vara

på detta sätt, och så vågar hon säga det som man

bara vågar säga om det tillkommande livet,

alltså; "I MIN SJÄLS DJUPASTE MEDELPUNKT".


15.  Eftersom de ovanliga ting och sällsynta erfarenheter, vilka vi tillskriver själen i detta tillstånd, är underbarare och mindre trovärdiga,

betvivlar jag inte att det finns somliga, som

på grund av att de varken har kunskap eller egen

erfarenhet av detta, inte ommer att tro på dem

eller att anse dem överdrivna eller mena att de

inte alls är så sublima som de i själva verket är.


Men jag svarar alla dem att "himlaljusets Fader"

( Jak. 1:17 ), vars hand inte är för kort

( Jes. 59:1 ), överflödande och utan avseende

till personen  ( Ef. 6:9 )´, strömmar in överallt,

där han finner öppenhet, liksom solstrålen gör.


Också den visar sig alltid med fröjd för människorna

på alla möjliga vägar och stigar.

Han tvekar eller ringaktar inte att "ha sin lust bland människors barn och i samförstånd leva bland dem på jordens rund"  ( Ords. 8:31 ).


Det förefaller inte alls otroligt att för en själ, som redan granskats, prövats och luttrats i vedermödornas, prövningarnas och allehanda frestelsers eld och därigenom befunnits vara trogna

i kärleken, i detta livet går i uppfyllelse det som

Guds Son lovade, nämligen "att om någon älskade

honom, skulle den Allraheligaste Treenigheten

komma och ta sin boning hos dennne"

( Joh. 14:23 ).


Detta sker genom att förståndet blir upplyst

på ett gudomligt sätt genom Sonens vishet,

genom att viljan finner sin lust i den Helige Ande och genom att Fadern mäktigt och kraftfullt

sluter henne till sig i sin ljuvliga och bottenlösa

omfamning.


16.  Om Gud verkar på detta sätt i vissa själar,

och det är verkligen sant att han gör det, då kan

vi vara säkra på, att den själ vi talar om inte blir eftersatt i fråga om dessa nådegåvor från Gud.


Det vi säger om den Helige Andes verkan i henne

är nämligen något mycket större än det som händer

i meddelandet av och förvandligen i kärlek.

       Detta senare är att likna vid kol som glöder

i jämförelse med det förra, vilket, som vi sagt

är kol där det inte bara glöder, utan där också

elden brinner så intensivt, att kolet utsänder

en levande låga.


Så kan dessa två slag av förening ------ föreningen

enbart av kärlek och föreningen där kärleken

är brinnande ------ i viss mån jämföras med det

som Jesaja säger om "Guds eld, som är på Sion,

och Guds ugn, som är i Jerusalem"  ( 31:9 ).

    


Det första betecknar den stridande Kyrkan,

i vilken kärlekens eld inte brinner helt och fullt,

och det andra betecknar FRIDENS ANBLICK,

alltså den  triumferande Kyrkan, där denna

kärlekens eld är som en ugn, upphettad av den

fullkomliga kärleken.

Även om nu denna själ, som vi sagt, inte nått fram till en sådan fullkomlighet som i himlen,

är ändå denna förening som en brinnnade ugn

i jämförelse med den vanliga föreningen.


Den är en strålande anblick, som är så mycket fridfullare, härligare och ömmare eftersom

lågan lyser klarare och intensivare än elden i kolet.


17.   Då själen sålunda erfar, att denna levande

kärlekslåga på ett livfullt sätt förmedlar allt gott

till henne, eftersom denna gudomliga kärlek

för med sig allt, säger hon:

"O LEVANDE KÄRLEKSLÅGA SOM ÖMSINT SÅRAR!"


och med det menar hon: O upptända kärlek, som med dina kärleksfulla rörelser på ett underbart sätt

förhärligar mig!

Du gör det i lika hög grad som min själ förmår

ta emot det och bära det, vilket betyder att du

skänker mig gudomligt vetande efter måttet av mitt

förstånds förmåga och kompetens och att du skänker mig kärlek i enlighet med min viljas

hela styrka. 


Och du bereder mig njutning i min själs substans

genom de härliga flöden, som din gudomliga

beröring och substantiella förening utgör,

och der sker alltefter mit väsens renhet och mitt

minnes förmåga och rymd.


Det är detta som händer ( ja, mer än man kan

och förmår beskriva ), när denna kälekslåga

flammar upp i själen.

I den mån själen är helt renad i sin substans och i sina förmögenheter ----- minne, förståndet

och vilja ------ försänker den gudomliga substansen själen i sig själv genom sin gudomliga låga på

ett djupt, fint och sublimt sätt.


Det kan den göra därför att den, som den Vise säger,  "går in i allt till följd av sin renhet"

( Vish. 7:24 ).

Medan själen så försänkts i visheten, utsänder

den Helige Ande sin låga, som dallrar så härligt,

och eftersom detta är så ljuvligt, säger själen:


         EFTERSOM DU INTE LÄNGRE ORSAKAR

       MIG PLÅGA.


18.   Och det betyder: då du inte längre ansätter,

plågar eller tröttar ut mig som du gjorde förut.

         Man måste nämligen veta, att när själen befann sig i ett tillstånd av andlig rening,

det vill säga när hon började träda in i kontemplationen, var i nte denna Guds låga alls

så ljuv och mild för henne som den nu är i

föreningens tillstånd.

Vi måste stanna vid detta en stund för att kunna

förklara det. 


19. Man bör veta, att innan denna gudomliga

kärlekseld tränger in och förenar sig med själens

substans genom en fullständig och fulländad

luttring och renhet, så tillfogar denna låga,

som är den Helige Ande, själen sår i det att den

förstör och förtär alla brister i hennes dåliga vanor.


Detta är den Helige Andes verkan, genom vilken han bereder själen för den gudomliga föreningen

och kärleksförvandlingen i Gud.

Det är nämligen ------ och det måste man också veta

------- en och samma kärlekseld; den som senare

förenar sig med och förhärligar själen är detsamma,

som tidigare ansatte och renade henne.


På samma sätt är det med elden, som när den tränger in i trästycket, först ansätter och sårar

det med sin låga.

Därigenom torkar lågan ut träet och driver ut dess dåliga egenskaper ända tills lågans hetta förberett

det, så at elden helt kan tränga in i det och förvandla det till sig.


Andliga författare kallar detta RENINGENS VÄG.

På denna väg får själen gå igenom mycket

och hon lider av svåra plågor i anden, vilka ofta

också strömmar över till sinnena, ty denna låga

orsakar henne stor plåga.


I denna förberedande rening är lågan inte alls klar  för själen utan dunkel, och om den överhuvudtaget

sprider något ljus, är det bara för att hon skall

se och förnimma sitt elände och sina brister.


Den är inte heller ljuv för henne utan smärtsam,

ty även om den ibland skulle förmedla kärlekens

hetta, orsakar detta henne samtidigt både

lidande och nöd; och den bereder henne inte heller

njutning utan ger henne bara torka.


Även om Gud i sin välvilja då och då ger själen

verdervickelse för att styrka och uppmuntra

henne, så får hon dyrt betala för den med andra prövningar, både före och efteråt.


Lågan är inte vederkvickande för henne

och skänker inte frid utan är i stället förtärande

och brysk, därför att den plågar och tröttar

ut henne med anblicken av henne själv sådan

hon är.


Därför är den inte angenäm för henne utan får henne snarare att känna sig eländig och bitter

i det andliga ljus, som kommer från denna

självkännedom.

Jeremia säger om detta att "Gud sände eld i hennes

ben och undervisade henne"  ( Klag. 1:13 ),

och David säger i sin tur att "han prövade henne

i elden"  ( Ps. 17:3 ).


20.  Därför lider själen på detta stadium av stort

mörker i förståndet, av stor torka och plåga

i sin vilja, och i minnet lider hon av en smärtsam

insikt i sitt eget elände.


Det beror på att hennes andliga ögon är mycket

klarseende i denna självkännedom.

I sin substans lider själenn av övergivenhet

och den yttersta fattigdom, av torka och köld

och ibland även av hetta.


Hon finne rinte lindring i något och inte heller någon

enda tanke som kan trösta henne.

Det är rentav omöjligt för henne att ens höja sitt

hjärta till Gud, så stor plåga orsakar denna låga henne.


Så beskriver Job det som Gud gjorde med honom

i denna prövning:

"Du förvandlades för mig till en grym fiende"

( 30:21 ).

När själen får lida av allt detta samtidigt, tycker

hon i sanning att det verkar som om Gud är missnöjd med henne och handlar grymt mot henne.


21.  Man kan omöjligt skildra de lidanden,

som själen genomgår under denna tid.

Det är inte mycket som skiljer dem från skärseldens lidanden, och jag vet inte, hur jag här skall

kunna göra detta stora betryck begripligt och inte

heller hur svårt det är som själen erfar och genomgår, om jag inte får använda Jeremias ord

angående detta:


"Jag är en man, som får skåda mitt elände under

hans vredes ris. 

Mig har han hotat och låtit vandra genom mörker

och inte genom ljus.

Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,

åter och åter.

Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har

krossat benen i mig.

Han har kringskansat och omvärvt mig med galla

och vedermöda.

I mörker har han lagt mig såsom de för evigt döda.


Han har kringmurat mig, så att jag inte kommer ut,

han har lagt på mig tunga fjättrar.

Ja, än mer, ty hur jag än klagar och bönfaller

tillstoppar han öronen för min bön.


Med huggen sten har han murat för mina vägar;

mina stigar och steg har han gjort svåra"

( Klag. 3:1-9 ).


Allt detta säger alltså Jeremia, ja, i fortsättningen

säger han ännu mycket mer.

      Eftersom nu Gud på detta sätt tar själen under

behandling och botar henne från hennes många

sjukdomar för att göra henne helt frisk,

måste hon nödvändigtvis lida på grund av dessa

sina sjukdomar under en sådan kur och rening.


Han lägger nämligen här hennes hjärta på glöden

för att driva ut alla onda andar och jaga dem

på flykten  ( Tob. 6:8 ).


På samma sätt kommer själens alla sjukdomar

fram i ljuset; de ställs inför själens ögon,

för att hon skall se dem och kunna bli botad.


22.   Därför ser och känner själen nu i den gudomliga eldens ljus och hetta de svagheter

och det elände, som tidigare var så rotade i henne

och så väl dolda där, att hon inte kunde se eller

känna dem.

Det är som med fuktigheten, som fanns i trästycket; den förblev okänd, ända tills elden trängde in i

träet och fick det att svettas, ryka och knastra.


Det är  just så den ofullkomliga själen reagerar

på lågans beröring.

Nu förhåller det sig på följande sätt., och det är

sannerligen förunderligt, att det i själen vid denna

tid finns motsatser, som reser sig mot Guds,

vilka ansätter själen.


Det är ju som filosoferna säger: en motsats framhäver en annan när de ställs invid varandra.

Dessa motsatser bekämpar varandra i själen

genom att en del försöker driva bort de andra

för att så kunna härska i henne.


Med detta menas å ena sidan Guds egenskaper

och dygder, vilka är alltigenom fullkomliga,

och å andra sidan själens vanor och egenskaper,

som är alltigenom ofullkomliga.


Det innebär att ett lidande för själen att ha dessa

motsater inom sig.

När denna låga, som är otroligt lysande, ansätter

själen, lyser dess ljus i själens mörker, som är

otroligt mörk.


Hon förnimmer då klart sitt eget naturliga mörker,

att det är fullt av fördärv och att det sätter sig upp

mot det övernaturliga ljuset.

Det är inte möjligt för henne att förnimma detta

övernaturliga ljuset, eftersom hon inte har det

inom sig, vilket är fallet med hennes eget mörker,

och mörkret inte innefattar ljuset

( Joh. 1:5 ).

Själen kommer nu att få erfara detta sitt mörker i

samma grad som ljuset ansätter det.

Själarna kan nämligen inte uppfatta sitt mörker,

om inte detta gudomliga ljus ansätter det,

och det sker ändå till dess att ljuset drivit ut mörkret.


När själen så blivit helt genomlyst och förvandlad,

kommer hon attfå se ljuset inom sig,

eftersom hennes andlig aögon blivit renat och styrkt av det gudomliga ljuset.


Ett oändligt ljus är nämligen fullständigt mörker

för en oren och svag blick, därför att dess

utomordentliga skärpa förblindar synförmågan.

Så orsakade också denna låga en plga för

förståndets blick.


23.  Lågan är i sig själv i högsta grad full av kärlek

och ömhet och den ansätter viljan på ett mycket

kärleksfullt sätt, men viljan är i sig själv i högsta

grad torr och hård.


När nu lågan kärleksfullt och ömsint ansätter viljan,

knner den sin naturliga hårdhet och torka gentemot

Gud.

Hårdhet erfar man nämligen just samman med ömhet och torka samman med kärlek.

Viljan kan inte alls erfara hur kärleksfull och ömsint

lågan är, eftersom dess egen hårdehet och torka

hindrar den från att göra det.


Det är först när dessa drivits ut ur viljan ----- ty deras

motsatser, omhet och  kärlek, kan inte samtidigt rymmas där ----- som denna kommer att kunna

göra det, och då skall Guds kärlek och ömhet

härska där.

Lågan var alltså plågsam för viljan, därför att den

fick viljan att förnimma sin hårdhet och torka

och lida av detta.

Eftersom nu denna låga är omätlig och ytterst

vittgående och viljan begränsad och trång,

känner viljan denna sin begränsning och  trånghet

i samma mån som lågan ansätter den.


Det kommer att förbli så, ända tills lågan tränger in

i den och utvidgar den, så stt det blir möjligt för den att öppna sig och ta emot lågan.


Vidare förhåller det sig så, att eftersom denna låga

är utsökt och ljuvlig och viljans andliga gom

blivit vanställd av sina förvirrade lidelsers vätskor,

så framstår lågan för viljan som bitter och fadd.


Därför kan den inte smaka Guds kärleks ljuvliga

föda.

På så sätt erfar viljan också sitt betryck och sin

avsaknad av aptit inför denna ytterst vittfamnande

och allra ljuvligaste låga och kan inte alls känna

dess smak, ty den erfar inte lågan inom sig,

det enda den erfar är det som den har inom sig,

nämligen sitt eget elände.


Och till sist, eftersom denna låga är uppfylld

av oändliga rikedomar och är full av godhet

och behag och själen i sig själv är ytterst fattig

och inte äger något gott eller något som kan

tillfredsställa henne, så inser och erfar hon klart

och tydligt sitt elände, sin fattigdom och ondska

vid sidan av dessa  rikedomar, denna godhet

och detta behag, som lågan är full av.


Hon kan inte förnimma dem, därför att ondskan

inte förstår sig på godheten och fattigdomen

inte förstår sig på rikedomen och så vidare.


Det kommer att förbli på det viset, ända till dess

att lågan har renat själen helt och hållet

och genom förvandlingen berikat, förhärligat

och berett henne njutning.

Så förstår vi att lågan förut förorsakade själen

plåga på ett sätt, som trotsar all beskrivning.


Det var dessa motsatser som inom henne kämpade

om herraväldet: Gud, som innefattar all

fullkomlighet, stred mot själens ofullkomliga vanor.


Det skedde för att Gud, i det han förvandlade henne i sig, skulle göra henne mild och fridsam

och lysa upp henne, så som elden gör med

trästycket när den trängt in där. 


24.   Det är endast i några få själar som denna rening äger rum på et så intensivt sätt, ja,

bara i dem vilka Herren vill lyfta upp till en högre grad av förening.

Han förbereder nämligen varje själ genom en mer

eller mindre kraftig rening, som överensstämmer

med en grad av förening han vill lyfta henne upp

till och som även motsvarar hennes orenhet

och ofullkomlighet.


Detta lidande påminner om skärseldens.

Liksom andarna renas där för att de skall kunna

se Gud genom det klara skådandet i det

tillkommande livet, så renas också själarna här på sitt sätt för att kunna förvandlas i honom genom

kärleken redan i detta livet.


25.   I SJÄLENS DUNKLA NATT I BESTIGNINGEN

BERGET KARMEL behandlade vi denna reningens

intensitet, hur den ibland är större, ibland

mindre, och när den berör förståndet,

viljan respektive minnet samt även själens substans, men likaså när den avser själen som helhet.


Vi beskrev där också reningen av den sinnliga

delen och hur man skall kunna veta när den berör

antingen denna eller den andliga delen samt vid

vilken tidpunkt och etapp eller på vilket stadium av den andliga vägen det börjar inträffa.


Jag säger därför ingenting vidare om detta, eftersom det inte tjänar syftet med denna framställning.  Det räcker med att veta, att den

Gud som nu vill komma in i själen genom att förena

sig med henne och förvandla henne i kärlek,

&

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se