Alla inlägg den 14 april 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 april 2016 20:52

                    FÖRSTA STROFEN.


O LEVANDE KÄRLEKSLÅGA


SOM ÖMSINT SÅRAR


MIN SJÄL I HENNES DJUPASTE MEDELPUNKT!


EFTERSOM DU INTE  LÄNGRE ORSAKAR MIG PLÅGA,


SÅ FULLBORDA NU OM DU VILL DITT VERK


OCH RIV SÖNDER DEN VÄV SOM HINDRAR


DETTA LJUVA MÖTE!


                            FÖRKLARING.


1.  Själen känner sig nu helt glödande i den

gudomliga föreningen, och hennes gom badar

i härlighet och kärlek.

Det är ingenting mindre än floder av härlighet,

som flyter fram i hennes innersta väsen 

och de flödar över av ljuvhet.


Hon känner i sitt inre de floder av levande vatten,

vilka Guds Son sade skulle välla fram i sådana

själar ( Joh. 7:38 ).


Eftersom hon så genomgripande förvandlats i

Gud, på ett så sublimt sätt tillhör honom

och så överflödande smyckats med rika gåvor

och dygder, verkar hon nu vara så nära lycksaligheten, att bara en tunn väv skiljer

henne från den. 


Vidare ser själen att denna fina kärlekslåga,

som brinner i henne, varje gång den ansätter henne,

       liksom förhärligar henne med en härlighet,

som är både mild och mäktig, och detta i så hög

grad, att varje gång den intar och ansätter henne,

förefaller det henne, som om den skulle ge henne

det eviga livet och riva sönder

det dödliga livets väv.


Det verkar vara mycket litet som fattas för att

detta skall ske, men det är just på grund

av detta lilla som hon inte blivit helt förhärligad

i sin väsensgrund.

Därför säger hon längtansfullt till lågan,

som är den Helige Ande, att han nu skall riva sönder det dödliga livet genom detta ljuvliga möte

och att verkligen till fullo skall delge henne det somhan verkade vara på väg att ge varje gång

han kom henne nära, nämligen odelad

och fulländad härlighet.


Därör säger hon:


              O LEVANDE KÄRLEKSLÅGA!


2.  För att framhäva sina känslor och den uppskattning, med vilken hon talar i dessa fyra strofer, använder själen i dem alla följande uttryck:

        "O" och "hur", vilka tyder på hängiven

uppskattning.

Varje gång de uttalas, ger de mer insikt i det

inre än vad som kan utsägas genom ord.


"O" används för att uttrycka, att man både längtar

och er mycket och därför använder all sin

övertalningsförmåga.

I denna strof begagnar sig själen av detta utrop

just på grund av dessa båda skäl.


Hon tillkännager nämligen här sin stora längtan

och framhäver den genom att övertala

kärleken att släppa henne fri.


3.  Denna KÄRLEKSLÅGA är hennes Brudgums ande, alltså den Helige Ande.

Själen förnimmer honom nu inom sig, inte bara

som en eld, vilken ständigt förtär och förvandlar henne i mild kärlek, utan också som en eld,

som dessutom brinner i henne och utslungar sin låga, som jag sade.


Varje gång denna låga blossar upp, låter den själen få bada i härlighet och vederkvicker henne i det

gudomliga livtes värme.

De Helige Andes aktivitet i den själ, som förvandlas i kärlek, är sådan, att de inre akter han uppväcker

utslungar lågor, ty de är upptända av kärlek.


När själens vilja förenats med denna låga, älskar hon på ett mycket sublimt sätt, därför att hon blivit

till en kärlek med denna låga.

Dessa själens akter av kärlek är därför mycket

dyrbara och en enda av em förlänar henne större

förtjänster och är mer värd än allt hon gjort under 

hela sitt liv före denna förvandling, hur värdefull detta än må ha varit.


Den skillnad, som finns mellan en vana och en akt, finns också mellan förvandlingen i kärlek

och kärlekslågan, och den kan vi åskådliggöra

genom at tänka på det glödande trästycket

och lågan, som stiger upp från det;

lågan är ju en följd av elden, som brinner där.


4.   Därför kan vi säga om den själ, som befinner

sig i detta tillstånd av kärleksförvandling,

att hennes vansmässiga tillstånd liknar trästyckets,

vilket ständig sätt i brand.

Och denna själs akter liknar lågan, som föds ur

kärlekens eld, och det häftigare, ju mer intensiv

föreningens eld är.


De akter, som utförs av den vilja, som hänryckts och gått upp i den Helige Andes låga, förenas

med denna låga och stiger uppåt.


På samma sätt steg ängeln upp i lågan från

Manuas offer ( Dom. 13:20 ).

I detta tillstånd kan själen därför inte själv utföra

några akter, utan det är den Helige Ande,

som utför dem alla och som driver själen till det.


Därför är själens alla akter gudomliga, eftersom

hon ju drivs av Gud och det är han som handlar.

Varje gång denna låga blossar upp och får själen

att älska med gudomlig smak och värme,

förefaller det henne som om den skänker evigt liv,

eftersom den lyfter upp henne till gudomlig

aktivitet i Gud.


5.   Det är detta språk och dessa alltigenom

brinnande ord, som Gud talar i luttrade och rena

själar, såsom David sade:

"Ditt ord är häftigt brinnade"  (Ps. 119:140 ),

och profeten Jeremia:

"Är icke mina ord som en eld?"  ( 23:29 ).


Och Gud själv säger hos denhelige Johannes

att dessa ord är "ande och liv" ( 6:63 ),

      och så uppfattas de också av dem som har

öron att höra med, och det är som jag sade,

de själar som är rena och förälskade.


De, som inte har en sund gom utan finner smak

i andra ting, kan inte smaka dessa ords ande

och liv; i stället känner de avsmak för dem.


Därför var det så, att ju sublimare ord Guds Son

talade, desto smaklösare verkade de vara för de

orena.

Så var det när han förkunnade den utsökta

och kärleksfulla läran om den heliga eukarstin,

då ju många drog sig undan (Joh 6:60-61; 67 ).


6.  De själar, vilka inte har smak för detta

Guds språk som han talar inom dem, skall

dock inte tro att inte heller andra gör det.


Den helige Petrus smakade detta i sin själ, när han

sade till Kristus:  "Herre, till vem skulle vill gå?

     Du har det eviga livets ord"  ( Joh. 6:68 ).


Och den samaritiska kvinnan glömde både vattnet

och sin kruka för Guds ords ljuvlighet

( Joh. 4:28 ).

Då nu denna själ är så nära Gud, att hon förvandlats till en kärlekslåga, i vilken Fadern och Sonen

och den Helige Ande meddelar sig med henne,

hur kan man då mena att det är otänkbart att hon

får njuta en försmak av det eviga livet?


Visserligen sker det inte på ett fullkomligt sätt,

eftersom detta livets villkor inte tillåter

något sådant.

Men den njutning, somden Helige Ande verkar i henne genom detta uppflammande, är så sublim,

att den får henne att förnimma smaken av det

eviga livet.

Det är av detta skäl som hon kallar lågan LEVANDE, därför nämligen att den i henne har en sådan verkan, at den får henne att leva i Gud

på ett andligt sätt och så erfara Guds eget liv.


Det vara detta David menade när han sade:

"Mitt hjärta och mitt kött fick njuta av den

levande Guden"  ( Ps. 84:3 ).

Hon gör det alltså inte på grund av att lågan

inte alltid skulle vara levande.

    På samma sätt är det inte nödvändigt att säga

att Gud är levande, ty det är han alltid, utan man

säger det för att klargöra hur anden och sinnena,

omformade i Gud, nu på ett levande sätt får

smaka Gud, vilket är att smaka den levande Guden,

alltså Guds liv och evigt liv.


Inte heller kallade David honom DEN LEVANDE

GUDEN av något annat skäl än att han smakade

honom på ett levande, fastän inte fullkomligt,

sätt, utan bara som en glimt av det eviga livet.


I denna låga erfar själen alltså Gud på ett så

levande sätt och smakar honom med så stor

ljuvlighet och mildhet, att hon säger:

"O levande kärlekslåga",


                        SOM ÖMSINT SÅRAR!


7.    Det betyder: som med din glöd vidrör mig ömsint.  Eftersom denna låga är en låga av

gudomligt liv, sårar den själen med ömheten hos

Guds eget liv. 

Den sårar själen så innerligt och upmjukar henne

till den grad, att hon upplöses i kärlek.

Ty det som gäller Bruden i Höga Visan går nu

i uppfyllelse i denna själ:

hon blev så ödmjukad att hon upplöstes,

och därför sade hon där:

"Min själ upplöstes, så snart min Brudgum talade"

 5:6 ).

Guds tal är nämligen detsamma som den verkan

han har i själen. 


8.   Men hur kan man säga att lågan sårar, då det

ju inte längre finns något kvar att såra i själen,

eftersom hon är helt genomglödad av kärlekens

eld?

Det är något underbart att eftersom kärleken aldrig

är overksam utan ständigt i rörelse, så kastar den

liksom lågan ständigt flammar omkring sig.


Och då kärlekens verk består i att tillfoga sår i avsikt att väcka kärlek och behag till liv,

är den närvarande i en sådan själ som en

levande låga, vilken tlilfogar sina sår med de mest ömsinta flammor av finaste kärlek.


Dessa kärleks konster och lekar utförs med följd

och i jubel, som om själen vore i bröllopspalatset.


På så sätt handlade Assuerus med sin hustru Ester

( 2:17 ).

Han visade henne sin nåd, uppenbarade sina

rikedomar och sin stora härlighet, för att i denna

själ skule gå i uppfyllelse det som han sade

i Ordspråksboken:

"Då hade jag dag efter dag min lust och min lek

inför hans ansikte beständigt; jag hade min lek

på hans jordkrest och min lust bland människors

barn"  ( 8:30-31 ), och med det menas; genom att

skänka sig själv till dem.


Dessa kärlekens lekar består alltså i att själen

tillfogas sår, flammor som ömsint berör henne

och plötsligt stiger upp från kärlekens eld,

vilken aldrig är overksam.

       Dessa ting, säger hon, försiggår i och sårar


        MIN SJÄL I HENNES DJUPASTE MEDELPUNKT.


9.   Denna den Helige Andes fest pågår i själens

substans, dit varken sinnenas medelpunkt eller djävulen kan nå.

Därför är det så, att ju djupare in i själen det sker

desto tryggare, mer substantiellt och njutningsrikt

är det.

Det beror på att ju längre in det sker desto renare

är det också; och med större renhet följer även

att Gud meddelar sig på ett mer överflödande rikt,

oftare förekommande och mer genomgripande sätt.


Själens och andens njutning och fröjd är så mycket större, därför att det är Gud somverkar allt detta

i henne, utan att själen gör något av sig själv.


Eftersom själen inte kan utföra något av egen

kraft utan hjälp av kroppens sinnen, från vilka

hon i detta fall är mycket avlägsnad och fri,

så består nu hennes enda sysselsättning

i att ta emot Gud.


Det är bara han, som utan bistånd av sinnena,

kan utföra något i själens grund ochsätta själen

i rörelse där.

Därför är en sådan själs alla rörelser gudomliga.

     Fastän dessa kommer från Gud, kommer de

lika mycket från henne, ty Gud framkallar dem

i och tillsammans med henne, och hon bejakar

och samtycker till dem.


När själen här förklarar att han sårar

"i hennes djupaste medelpunkt", vill hon med det säga, att det i henne finns andra medelpunkter,

som inte ligger så djupt in.


Det är därför bra att veta vad som menas

med detta.   

  

10.   För det första måste man veta, att eftersom

själen är en ande, besitter hon i sitt vara varken

någon höjd eller något större eller mindre djup,

något som utmärker mätbara kroppar.


Och eftersom själen inte har olika delar, 

finns det ingen skillnad mellan det inre och yttre.


Hela hon är ett av ett enda slag, och i henne

finns inte någon mätbar medelpunkt, som skulle

ligga djupare eller mindre djupt.

   Därför kan en del av själen inte vara mer upplyst

än en annan, vilket är fallet med fysiska

kroppar, utan hela själen upplyses lika mycket,

antingen det nu är mer eller mindre.


Så är det också med luften, som upplysse lika

mycket, antingen det nu är mer eller mindre,

eler den inte alls blir upplyst.


11.   När det gäller tingen, kallar vi den punkt

för deras djupaste medelpunkt till vilken deras väsen och kraft liksom deras aktivitets och rörelses styrka kan nå fram; längre än så kan de inte komma.

Så är det med elden eller stenen, vilka besitter den

naturliga kraft och rörelseförmåga, som är

nödvändiga för att de skall kunna nå fram till

medelpunkten i sin omkrets.


De kan inte komma längre än så, men inte heller

undgå att nå fram dit eller förbli kvar i denna

medelpunkt, såvida det inte finns något mäktigt

hinder, som kan leda denna rörelse i motsatt

riktning.

Därför kan vi säga att när stenen på något sätt

ligger i jorden, så befinner den sig i sin medelpunkt,

även om den  inte befinner sig i jordens allra

djupaste del, men den befinner sig inom denna

sin medelpunkts, aktivitets och rörelses omkrets.


Men vi kan ändå inte säga att den nått fram till

det allra djupaste inom sin omkrets, ty det är själva

jordens mitt.

Därför har stenen alltid kraft, styrka och böjelse

till tränga djupare ner i jorden för att så komma

till denna innersta och djupare medelpunkt,

om bara alla hinder avlägsnas.

      

När del väl en gång nått fram dit och inte längre

har någon egen kraft eller böjelse till att röra dit sig ytterligare, kan vi säga att den befinner sig i sin

djupaste medelpunkt.


12.  Själens medelpunkt är Gud.

    När hon nått fram till honom med sitt väsens

hela förmåga och med sin aktivitets och böjelses

samlade krafter, har hon också nått sin innersta och djupaste medelpunkt i Gud.


Då kommer hon att förstå, älska och njuta av Gud

av alla sina krafter.

Innan själen har nått så långt ------- det vill säga

under detta dödliga liv, då hon inte kan nå fram

till Gud med hela sin samlade kraft ------ befinner

hon sig ändå i denna sin medelpunkt, som är

Gud.

Det gör hon tack vare hans nåd och att han vill

meddela sig med henne.

Likväl är hon inte nöjd utan har både mer

rörelseförmåga och styrka till att tränga djupare in.

 

Fastän själen alltså är sin medelpunkt, är hon dock

inte i den allra djupaste medelpunkten, ty hon

kan ju nå fram till det allra djupaste i Gud. 


 



   

   




ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 april 2016 20:51

KAPITEL  25.


HÄR GES EN KORT FÖRKLARING AV DEN

TREDJE STROFEN.


                        TREDJE STROFEN


             BORT I EN NATT AV LYCKA

            

SÅ DOLD ATT INGEN SER MIG ELLER FRÅGAR.


          OCH ANDRA LJUS EJ SMYCKA


          DE BLINDA STEG JAG VÅGAR,


ÄN DET SOM STYR MIG OCH I HJÄRTAT LÅGAR.


                     FÖRKLARING.


1.   Själen fortsätter här den bild och likhet som

förefinnes mellan den naturliga natten

och denna andliga natt.

Hon besjunger och förhärligar de underbara

egenskaper som den andliga natten äger.


Ty det är tack vare kontemplationens natt

som hon har funnit dem och bemäktigt sig dem,

för att fortare och säkrare uppnå sitt mål.

         Hon anger tre av dessa egenskaper.


2.  Den första, säger hon, består däri att Gud

i denna saliga natt har lyckliggjort henne med

en kontemplation som är så ostörd och fördold

och så främmande och obegriplig för den sinnliga delen av henne, att ingenting, varken

sinnevärldens ting eller någon skapad varelse,

kan komma i beröring med henne för att störa

henne för att störa henne eller avleda henne

från kärleksföreningens väg.


3.   Den andra egenskapen somhon talar om

framkallas av det andliga mörkret i denna natt,

där den högre delens alla själskrafter

lägges i mörkret.

Eftersom själen inte ser någonting och inte förmår se någonting, så stannar hon inte heller upp

vid någonting som inte är Gud, utan går direkt

till honom.


Hädanefter är hon fri från alla hämmande former,

bilder och förnimmelser som brukar avhålla

själen från en förblivande förening med Gud.


4.   Den tredje egenskapen har sitt upphov däri,

att själen inte längre stöder sig på någon

speciell upplysning av förståndet och inte heller

på någon yttre andlig ledare, för att finna tröst

och tillfredsställelse på dessa höga vägar.


T all dunkelhet och allt mörker har berövat henne

varje stöd.

I stället övertar den kärlek som brinner inom

henne och som vänder hennes hjärta till den Älskade, ensam initiativet och ldningen av själen

och lyfter henne, utan att hon vet hur, upp

på en ensam väg i flykt hän emot Gud.


Detta är alltså första versen:


          BORT I EN NATT AV LYCKA.  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 april 2016 20:51

KAPITEL.  24.


VI AVSLUTAR FÖRKLARINGEN AV ANDRA STROFEN.


1.   Meningen med denna versrad är följande:

          När den högre delen av min själ hade renats,

såväl som den lägre delen med dess lustar

och själskrafter, då gick jag ut för at söka den

gudomliga kärleksföreningen med Gud.


2.   Vi har redan sagt att den mörka natten för krig

emot själen och bekämpar och renar henne på

två sätt; den angriper först den sinnliga delen

och sedan den andliga delen med deras

sinnen, själskrafter och lidelser.


Och därför är det också på två sätt som själen

uppnår frid och vila, dels beträffande den sinnliga

delen och dels beträffande den andliga med

deras själskrafter och böjelser.


      Det är därför som vi två  gånger har upprepat

denna versrad, den står en gång i första strofen

och en gång i andra strofen, för att beteckna

de två delarna av själarna, den sinnliga

och den andliga.


Ty båda dessa delar måste innan de går ut 

och söker kärleksföreningen med Gud bli omdanade, ordnade och lugnade, så att de

motsvarar det tillstånd av oskuld som Adam ägde.


     Denna versrad som i första strofen avsåg

den lägre, sinnliga delens frid, den avser därför

här i andra strofen den högre, andliga delens frid,

och det är därför den upprepas.


3.  Denna vila och ro i det andliga huset måste

själen göra till sin förblivande och fullkomliga

egendom, så  långt som detta livets förhållanden

tillåter det, och detta måste hon göra genom

de väsensberöringar av g udomlig förening som

vi ovan har talat om.


Gud har framkallat dem inom henne i hemlighet,

utan djävulens, sinnenas eller lidelsernas vetskap,

och dessa har inte förmått störa hans verk;

och vi uprepar det, själen har så småningom

renats, lugnats och stärkts; därför har hon

kunnat på ett bestående sätt och i fullkomlig

vila bli delaktig av den gudomliga föreningen,

som inte är någonting annat än själens trolovning

med Guds Son.   


      Så snart som själen lugnat, stärkt

och återförenat dessa två boningar och alla

deras krafter och förmögenheter, och så snart

som  hon har dämpat dem och bringat dem

till tystnad ifråga om alla högre och lägre ting,

så förenar sig därför den gudomliga Visheten

omedelbart med henne.


Visheten tar henne i besittning genom ett nytt

kärlekens band, och det är då som detta

uppfylles som Visheten säger oss:

"Ty medan djup tystnad omslöt allt och natten under sitt snabba lopp hade nått mitten av sin bana,

då for ditt allsmäktiga ord med hast ned från

din konungatron i himmelen" ( 18:14 ).


Det är också detta som Bruden antyder när

hon  i Höga Visan säger, att knappt hade hon kommit förbi dem som om natten hade slagit henne

och ryckt av henne hennes mantel, så fann hon

honom som hennes själ hade kär ( 3:4; 5:7 ).


4.   Till denna förening kan man inte komma

utan en grundlig rening, och en sådan renhet kan man bara förvärva genom en djupgående frigörelse från allt skapat och en handlingskraftig

självförnelse.

Detta kommer till uttryck däri att Bruden berövades

sin mantel och blev slagen om natten medan

hon gick och sökte sin Brudgum.


Hon kunde inte ta på sig trolovningens nya

mantel som hon längtade efter, utan att ha lagt

av den gamla.


Och därför är det så, att den som vägrar att gå

ut i natten för att söka den Älskade, och som inte

vill förneka sin egenvija och dö bort ifrån sig själv,

utan i stället söker den Älskade på sitt läger,

lättjefullt, såsom Bruden gjorde, han kommer

aldrig att finna honom.


Så säger också denna själ om sig själv, att hon

fann honom när hon i ångestfylld kärlek hade

begett sig ut i mörkret.




 


         

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se