Alla inlägg den 12 april 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 april 2016 20:43

KAPITEL.   23.


DEN FJÄRDE VERSEN FÖRKLARAS, OCH DET

FRAMHÅLLES HUR LYCKLIGT DET ÄR ATT SJÄLEN

HAR KUNNAT GÅ SÅ UNDANGÖMDA SMYGVÄGAR UNDER DENNA NATT, OCH HUR DJÄVULEN

FASTÄN HAN KAN TRÄNGA IN I ANDRA

UPPHÖJDA BONINGAR LIKVÄL INTE TRÄNGER

IN I DENNA.


1.  Detta uttryck  ------  att smyga sig ----- betyder att gå i hemlighet eler i skydd för andras blickar.

När själen alltså säger att hon SMÖG SIG UT

I MÖRKER, så kunde hon inte tydligare låta oss

förstå den fullständiga trygghet som hon talade

om i första versen av denna strof och som hon

fick åtnjuta, när hon tack vare den dunkla

kontemplationen vandrade vägen till

kärleksföreningen med Gud.


När nu själen säger:  "Jag var i mörker när jag

smög ut", så tillkännager hon därmed att hon

var dold för djävulen och beskyddad mot hans

listiga planer och försåt.


2.   Orsaken till att den själ som vandrar

i kontemplationens mörker är fri och skyddad mot djävulens försåt, det är att den ingjutna

kontemplationen mottas i henne på ett passivt 

och hemligt sätt, varvid de inre och yttre sinnena

och själskrafterna hos hennes lägre del

förblir i mörker.


Därav kommer det sig att själen inte bara är dold

för dessa själskrafter och skyddad mot de hinder som deras naturliga svaghet skulle ha kunnat

uppställa, utan att hon också är skyddad

mot djävulen, som inte kan upptäcka vad som sker

inom henne annat än genom dessa själskrafters

förmedling.


     Ju mer dessa gudomliga delgivanden är andliga,

inre och höjda över sinnena, desto mindre 

är djävulen i stånd att förstå dem.


3.   Det är alltså mycket viktigt för själens trygghet

att hennes inre förbindelser med Gud är sådana,

att sinnena hos hennes lägre del förblir i mörker

och inte känner till, ja inte kan känna till dessa

förblindelser.

På så sätt blir inte den sinnliga och lägre delens svaghet till ett hinder för andens frihet 

och andliga förbindelsen kan bli rikligare;

och vidare, eftersom djävulen inte kan tränga

in i denna innersta del  av själen, så vandrar hon

i större trygghet.


Vi kan alltså i detta hänseende förstå följande

ord av Frälsaren, genom att fatta dem i andlig

bemärkelse:  "Låt icke din vänstra hand få veta

vad den högra gör" ( Matt. 6:3 ).


Det är som om han hade sagt:

Låt det som händer till höger, eller i den högre

och andliga delen av själen, få vara okänt för

den vänstra, och se till att den lägre och sinnliga

delen av själen inte får veta om det.

Denna förbindelse bör vara en absolut hemlighet

mellan anden och Gud.


4.  Visserligen inträffar det ofta att dessa andliga

delgivanden till själen, som är så hemliga

och djupa att djävulen inte lyckas fatta deras

natur och egenskaper, emmellanåt skapar

ett sådant lug och en så djup tystnad i den lägre delens sinnen och själskrafter, att han blir

varse att de existerar ochatt själen har fått

motta något utsökt nådebevis.


När han då ser att han inte kan motarbeta dem

därför att de äger rum i djupet av själen,  

så underlåter han ingenting för att uppröra

och förvirra den sinnliga och lägre delen som han

rår på.


Där uppväcker han lidanden, fruktansvärda

hjärnspöken och fasor för att framkalla oro

och förvirring i själens högre och andliga del,

där det goda finns som hon just mottar

och njuter av.


Men ofta när delgivandet av en sådan kontemplation bara strömmar in i anden och med kraft verkar där, går djävulens onda planer

på att förvirra själen om intet.


Tvärtom vinner själen på det, kärleken i henne ökas

och hon upplever rentav en ännu större frid.

    Och det är någonting ganska underbart, så snart

hon känner närvaron av den störande fienden

drar hon sig djupare in i sig själv, in i sitt allra

innersta, utan att vet vad som händer eller gör någoting själv, och därvid känner hon mycket

väl att hon nu befinner sig på en säker tillflyktsort

långt borta från fienden och dold för honom.


På det sättet vinner hon ännu mera av den frid

och glädje som fienden ville beröva henne.


       Och så försvinner alla de fasor som kom till

henne utifrån, själen känner det tydligt.

       Därför gläder hon sig åt att se att hon

i hemlighet och stor trygghet kan njuta

Brudgummens stilla frid och ljuvlighet, som världen

och djävulen varken kan ge eller ta.

      Hon känner av erfarenhet sanningen i det som

Bruden  i höga Visan med anledning av detta säger:

      "Se, sextio hjältar omgiva Salomos bärstol ......

till värn mot nattens faror"  ( 3:7-8).

      Hon är medveten om sin kraft och frid, om

hon också i yttre avseende emellenåt känner

plågorna i sitt kött och sina ben.


5.  Men ibland när de andliga delgivandena

inte strömmar särskilt djupt in anden utan

också brör sinnena, så lyckas djävulen bättre 

att förvirra och störa anden genom sinnenas

förmedling.


    Ibland är dessa plågor ochkval stora, ja outsägliga.

Eftersom det här rör sig om en konfrontation

av ande mot ande, så kan den fasa som den onde

anden förorsakar i den goda anden, dvs.

själen, bli alldeles outhärdlig om han lyckas

med att skapa förvirring i henne.

Också detta låter oss Bruden i Höga Visan förstå,

när hon berättar atthon hade mött något liknande

vid en tidpunkt då hon ville hänge sig åt inre

samling för at njuta en sådan nådegåva:

     "Till valnötslunden gick jag ned,

för attglädja mig åt grönskan i delen, för att se

om vinträden hade slagit ut .....

Jag visste om intet, då råkade min själ i förvirring

på grund av Aminadabs vagnar", dvs.

djävulens  ( 6:10-11 ).


6.  Vid andra tillfällen, när Gud verkar genom

en god ängels förmedling, förkommer det att

djävulen varseblir vissa nådegåvor; ty dem

som Gud ger genom en god ängels förmedling,

dem tillåter Gud ofta att djävulen får kännedom

om.

Detta sker framför allt för at han skall kunna motarbeta dem av alla sina krafter, så som

det i rättvisans namn tillkommer honom

och så att han inte skall kunna åberopa sig på

sin rätt och säga, att han inte fått tillfälle

att försöka besegra själen, såsom han sade om

Job ( Job. 2:4-6 ).

Om det skulle bli så, om Gud inte gav en viss

möjlighet till framgång åt de båda motståndarna,

åt både den goda och den onda ängeln.


Men så blir segern också desto ärofullare,

och den själ som segrar och förblir trogen

i frestelsen får en desto härligare belöning.


7.  Vi måste här alltså påpeka att detta är orsaken

till att Gud tillåter djävulen att inverka på själen

i samma mån och och på samma sätt som

han själv handlar och förfar med henne.

       Om hon t.ex får verkliga visioner genom

en god ängel ------ som är den som vanligen

förmedlar dem, även om man skulle få se Kristus,

efter som Kristus nästan aldrig visar sig personligen

------ så tillåter Gud likaledes den onda ängeln

att framställa falska visioner, och dessa kan

vara så bedrägligt lika de sanna att själen

lätt blir bedragen om hon inte är försktig;

det är har hänt många människor.


Vi har ett exempel i Andra Moseboken.

Det berättas där att alla sanna underverk som Mose

gjorde, skenbart också utfördes av Faraos

trollkarlar.

När Mose lät grodor komma fram så gjorde de

det också, när han förvandlade vatten till blod

så gjorde de likadant ( 7:11-12; 8:7 ). 


8.   Men det är inte bara detta slags kroppsliga

visioner som djävulen gör efter, utan han

blandar sig också i de andliga nådebevis,

som ges av den goda ängeln, när han får kännedom

om dem, såsom vi har sagt.


Ty somJob säger om honom:

"Allt vad högt är ser han" ( Job. 41:25 ),

gör efter och blandar sig i.

Eftersom emellertid dessa andliga delgivanden

i sig själva varken har form eller gestalt,

kan han inter efterbilda dem på samma sätt

som dem som framställes för oss i någon bild

eller figur.


För att därför anfalla själen på samma sätt som

den goda ängeln använder, träder han fram

för henne med sin skräckinjagande ande,

för att bekämpa och förstöra det andliga

med något andligt.


Sker detta vid en tidpunkt när den goda ängeln

just lyfter själen til kontemplationens tillstånd,

så kan själen inte så snabbt fly in i kontemplationens avskildhet och hemliga gömställe

att inte djävulen lägger märke till hene och får henne in i sin cirkel, ochgenom sin närvaro

inger han henne då en bestörtning och en andlig

förvirring som ibland kann vara mycket besvärande

för själen.


Men andra gånger kan hon ögonblickligen tillbakavisa den onde fienden, så att han inte får tid

attinge henne några skräckintryck.

Hon flyr då in i sig själv, stärkt av den goda

ängels verksamma nåd.


9.  Ibland får emellertid djävulen övertaget

och skapar då förvirring och skräck i själen.

         Detta är för henne en plåga som övergår alla andra i detta livet.

Ty eftersom denna kärlek förmedlas från ande

till ande, öppet och ganska frigjort från allt

kroppsligt, är den mera uppskakande än alla

sinnliga smärtor.


Det räcker emellertid inte länge, ty om den gjorde

det och blev långvarig så skulle anden lämna

kroppen, såohyggliga är den plåga som

den onde anden framkallar.

      När allt är över har det kvarlämnat ett minne

som i sig självt är t illräckligt för att orsaka

svår pina.


10.  Allt som vi nu har talat om utspelar sig

passivt i själen, utan att hon själv kan göra

varken eller emot.

Men det är nödvändigt att veta, att när den goda

ängeln tillter djävulen att få övertag över själen

och inge hene sådana känslor av andlig skräck,

så har ängeln för avsikt attrena henne.


Han förbereder henne därigenom till någon stor fest

eller himmelsk nåd.

Ty Gud tillintetgör endast för att ge liv,

och ödmjukar endast för at upphöja.

    Själen behöver inte vänta länge på denna

erfarenhet.

Ju mörkare och hemskare reningen har varit,

desto underbarare och ljuvligare blir den kontemplation hon får, ja ibland så hög,

att själen inte finner ord att beskriva den.



Vad som har gjort mycket till för att förandliga

hennes ande och förbereda den till en så stor

nåd, det är just den skräck som den onde

anden har ingett henne; ty dessa andliga visioner

tillhör mera det himmelska livet än det

jordiska, och när man är en sådan förberedes

man för det kommande livet.


11.  Vad vi här har sagt gäller det fall när Gud

besöker själen genom den goda ängeln,

och när själen, som vi har sagt, inte befinner

sig så helt i mörker och trygghet, att inte

fienden möjligen kan angripa henne.


Men när Gud själv besöker henne, de besannas

den versrad som vi har anfört, ty då är det

i fullständigt mörker ochi skydd för fienden

sommhon mottar de andliga nådebevisen

av Gud.


Skälet därtill är att Guds Majestät verkligen

bor i själen, dit varken någon ängel eller djävulen

kan komma för att ta reda på vad som där

försiggår eller lära känna det innerliga

och hemlighetsfulla umgänge som äger rum

mellan Gud och själen.


Ty detta umgänge är, i den mån det utgår från Gud

själv, fullständigt gudomligt och upphöjt,

och det består i substantiella berörringar,

som innebär en gudomlig förening mellan själen

och Gud.

Eftersom det här rör sig om det högsta stadiet

av bön, så överför en enda av dessa beröringar

mera nåd till själen än allt annat.


12.   Detta är de beröringar om vilka Bruden ber

i början av Höga Visan när hon säger:

"Kyssar give han mig, kyssar av sin mun!" ( 1:1 ).


Eftersom det rör sig om en så innerlig förbindelse

mellan Gud och själen och om en så stor nåd som själen varmt längtar efter, så önskar hon

och uppskattar denna beröring med Gudomen mer än alla andra nådebevis som Gud kunde ge henne.


Därför kände sig Bruden i Höga Visan inte heller

tillfredställd efter alla de nådebevis hon dittills

hade fått besjungit, utanbad om dessa gudomliga

beröringar med följande ord:

"Ack, att du vore såsom en min broder, ammad

vid min moders bröst!


Om jag då mötte dig ensam därute, så finge

jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig

därför"  ( 8:1 ).

Hon låter därmed förstå att hon önskar att Gud

måtte ge henne detta nådebevis ensam därute,

långt borta från alla skapade varelser

och utan deras vetskap.


     Ty detta antyder orden "ensam därute"

och "ammad", det vill säga med den sinnliga delens

böjelser och känslor tillfredsställda.

      Och detta äger rum när själen redan njuter

andens frihet och när varken den sinnliga delen

själv eller djävulen kan utgöra något hinder

för henne; då får hon uppleva den ljuvlighet

och frid som strömmar ur denna nåd.


Då skulle djävulen inte våga angripa henne,

och han skulle inte lyckas därmed, ty han

skulle vara oförmögen att fatta dessa gudomliga

beröringar, som äger rum mellan själens substans

och Guds kärleksfulla substans.


13.  En sådan nådegåva kan ingen uppnå mer

än den själ som har genomgått och fullbordat

en fullständig inre rening och andlig utblottning

och andlig utblottning och frigörelse frånn allt

skapat.

Detta verk sker i hemlighet, som vi redan utförligt

har framställt och som vi ytterligare kommer att framhäva på tal om denna vers.


Som vi har sagt är det alltså i mörker

och avskildhet som själen genom kärleken alltmer

bekräftas i föreningen med Gud, och därför

besjunger hon detta i den nämnda versen med orden:  "Jag var i mörker när jag smög ut."  


14.  När dessa nådebevis meddelas själen i det

fördolda, det vill säga endat i anden, då ser hon,

utn att förstå hur det går till, den högre delen av

sig själv så avlägsen och skild från den lägre och sinnliga delen, att hon inom sig själv varseblir

två delar som är klart åtskilda sinsemellan.


Det tycks henne att de ingenting har att göra

med varandra, så avlägsna och skilda från

varandra är de.

Och isjälva verket förhåller det sig på sätt och vis

just så, ty den verksamhet sm utföres är helt

andlig och har ingenting att göra med

den sinnliga delen.


På detta sätt blir själen så småningom helt

förandligad, och i den förenade kontemplationens

fördoldhet inställer de andliga känslorna

och böjelserna helt sin verksamhet.

Och därför sjunger själen när hon talar om sin högre

del denna sista vers:


             OCH HELA MITT HUS LÅG I VILA.


 


 


 




 


  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 april 2016 20:42

KAPITEL. 22.


VI FÖRKLARAR DEN ANDRA STROFENS

TREDJE VERS.


1.   Det står väl klart att det blev en lycklig lott

för själen att hon lyckades i ett så svårt företag.

      Ty hennes vandring i natten befriade henne

från djävulen, från världen och från hennes egen

sinnerlighet, såsom vi har sagt.

         Därigenom erövrade hon en dyrbar och av

alla efterlängtad andlig frihet, hon steg från

det låga upp till det höga och från att ha varit

jordisk och mänsklig själ till att bli en himmelsk

och gudomlig själ.


    Hon uppnådde att kunna föra sina samtal i himmelen, vilket endast den själ kan som

är i fullkomlighetens tillstånd, såsom jag

kortfattat skall förklara.


2.  Ty det viktigaste har vi redan någorlunda

förklarat, ehuru inte så väl som det skulle behövas för att visa upp vilka rikedomar själen vinner

i detta tillstånd och vilken lycklig lott hon fick

när hon uppnådde det.

Ty vad jag framför allt har föresatt mig att göra

i denna bok, det är att förklara kontemplationens

natt för de många själar som befinner sig i den

men som hittills inte har förstått den riktigt,

såsom jag sade i företalet.


Om de blir förskräckta inför alla vedermödor

och skyggar tillbaka, så kommer de på det sättet att kunna hämta mod igen i det fasta hoppet om

de stora och upphöjda andliga skatter som man vinner i denna natt.


Förutom denna anledning till lycka har själen

en anledning till, som hon talar om i följande vers:


           JAG VAR I MÖRKER NÄR JAG SMÖG UT. 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 april 2016 20:42

KAPITEL.   21.


ORDET "FÖRKLÄDD" FÖRKLARAS, OCH DÄRPÅ

BERÄTTAS DET OM FÖRKLÄDNADENS

OLIKA FÄRGER I DENNA NATT.


1.   Efter att framställt orsakerna till att själen

kallar denna kontemplation en hemlig stege,

återstår det oss nu att förklara ordet FÖRKLÄDD

och att ange skälet till att hon har gått ut

FÖRKLÄDD på denna hemliga stege.


2.  För att förstå det hela måste man först betänka

att ordet FÖRKLÄDA SIG inte betyder annat än

att uppträda i en annan skepnad och dölja sin

egen klädnad och gestalt under någonting annat,

för att därigenom utåt visa den önskan

man i sitt hjärta har att vinna den personens gunst som man älskar, eller också för att dölja sig för fienders blickar och bättre kunna förverkliga

en plan.


Och därvid väljer man alltid den form och färg

på klädnaden som bäst ger uttryck åt hjärtats

känslor eller som bäst döljer oss för våra fiender.

 

3.   När själen nu en gång har träffats av kärleken

till Kristus, sin Brudgum, så är det hennes önskan

att behaga honom och att tillvinna sig hans ynnest.


Och därför går hon ut förklädd i den klädnad som

allra  tydligast ger uttryck åt hennes andes

känslor och som allra bäst skyddar henne mot hennes motståndare och fiender, nämligen

      djävulen, världen och hennes eget kött.


Den dräkt hon bär har tre huvudfärger: vitt,

grönt och rött.

Dessa färger betecknar de tre teologiska dygderna:

tron, hoppet och kärleken.

Det är med dem som hon dels skall tillvinna

sig sin Älskades gunst och ynnest, och dels finna

skydd och fullständig trygghet för sina fiender.


     Ty tron är en underklädnad av så lysande

vithet att den bländar varje förstånds blickar.

När själen stiger fram iklädd tron, så kan djävulen

inte se och inte skada henne, och hon vandrar

då i fullständig trygghet; denna dygd beskyddar

henne mycket mer än alla andra mot djävulen,

      som är hennes mest fruktansvärda

och listiga fiende.


4.  Och den helige Petrus som inte kunde finna

någon bättre sköld mot honom, hann säger därför:

    "Stå honom emot, fasta i tron"   ( 1 Petr. 5:9 ).

För att tillvinna sig både den Älskades gunst och föreningen med honom kan själen inte ikläda

sig något bättre än trons vita klädnad, ty den är

begynnelsen och grundvalen varpå alla

andra dygders klädnader vilar,

Ty, som Aposteln säger, 

"Utan tro är det omöjligt att täckas Gud"

( Hebr. 11:6 ).

Men med tron,, ifall en är levande, är det omöjligt

at inte täckas Gud.

Han säger oss själv genom en profets röst:

"I tron skall jag trolova mig med dig"  ( Hos. 2:20 ).

Det är som om han sade:  Om du, o själ,

vill förena dig med mig och ta mig till Brudgum,

då måste du komma till mig iförd trons inre klädnad.


5.   Själen är iförd denna trons vita klädnad när hon flyr ut i kontemplationens mörka natt och när hon

som vi förut talat om tränger fram igenom

mörker och inre ångest.

Förståndet ger henne inte längre någon ljus

vederkvickelse, varken genom övernaturlig upplysning eftersom himmelen tycks henne stängd

och Gud försvunnen, eller genom naturlig

upplysning eftersom de som undervisar henne

inte längre tillfredsställer henne.

 

Icke desto mindre utstår hon tålmodigt allting

och fortsätter sin vandring fram genom alla

prövningar utan att förtröttas och utan att

förlora tilliten till denn Älskade.

       Och han prövar sin Bruds tro i dessa lidanden

och sorger, så att hon sedan i sanning skall

kunna göra detta ord av David till sitt:

"Efter dina läppars ord höll jag ståndaktigt ut på svåra vägar"  ( Ps. 17:4 ).


6.  Direkt ovanpå denna trns vita klädnad drar

själen på en andra klädnad som är grön, varigenom

som vi redan sagt hoppets dygd betecknas.


Genom den bevarar och skyddar själen sig för sin

andra fiende, världen.

Ty detta fasta hopp till Gud ger själen så stor

styrka och djärvhet och hon lyftes med en sådan

kraft upp till det eviga livets rikedomar, att denna

världens alla ting i förhållande till det som hon hoppas på tyckes henne fadda, öde, livlösa

och värdelösa, så som de ju i själva verket också är.


Här utblottar och frigör sig själen från alla världsliga klädnader och höljen, hon fäster inte längre sitt hjärta vid någonting, hon hoppas

inte på någonting av det som finns eller kommer

att finnas i världen, utan hon lever endast iförd

hoppet på det eviga livet.


Därvid blir hennes hjärta så upphöjt över världen

att världen inte kan nå henne och fasthålla henne,

ja inte ens nå henne med blickarna.


7.  Och så vandrar själen iförd denna gröna

dräkt och klädnad, väl skyddad mot sin andra

fiende, världen.

Ty den helige Paulus kallar hoppet "frälsningens

hjälm"  ( 1 Tess. 5:8 ), och hjälmen är ett vapen

som skyddar hela huvudet och döljer det så väl,

attallt är betäckt med undantag för den springa

som kallas visiret och som man själv behöver

för att kunna se.

        Detta är också umärkande för hoppet,

som döljer själens huvud och alla dess sinnen

på ett sådant sätt, att de inte kan fördjupa

sig i något jordiskt och att de skyddas mot

världens alla pilar.


      Det återstår bara ett visir genom vilket blicken

kan riktas uppåt och ingen annanstans.

Och däri består hoppets egentliga uppgift att rikta

själens ögon enbart mot Gud, såsom David gjorde

       när han sade:  "Mina ögn se alltid till Herren"

( Ps. 25:15 ).

Han hoppas nämligen inte på frälsning från något

annat håll, såsom han säger i en annan psalm:

        "Såsom en tjänarinnas ögon skåda på hennes

härskarinnas hand, så skåda våra ögon upp

till Herren, vår Gud, till dess han varder oss nådig"

( Ps. 123:2 ), oss som ha satt vårt hopp till honom.


8.  Själen är alltså iförd denna gröna dräkt vari henens ögon alltid är vända mot Gud och ingenting

annat, och hon finner inte behag i någonting

utom i honom.

Därför är hon så välbehaglig för den Älskade

att man i sanning kan säga atthon av honom

uppnår allt vad honn hoppas.


Och det är därför som Brudgummen säger till

henne i Höga Visan att hon har tagit hans hjärta

med enenda blick ( 4:9 ).

Utan denna gröna dräkt, somm är hoppet till

Gud allena, kan själen inte våga eftersträva en sådan kärlek; hon skulle inte uppnå någonting,

ty det är bara det fasta hoppet som bevekar

Guds hjärta och besegrar det.


9. Förklädd i denna hoppets dräkt vandrar själen

som sagt sin väg genom denna hemliga

och mörka natt som vi har talat om.

Hon är så utblttad på allt ägande och allt stöd,

att hon riktar alla sina blickar och känslor

till Gud och sänker sin mun i stoftet, för att

kanhända där finna något hopp , såsom

Jeremia säger  ( Klag. 3:29 ).


10.  Över denna vita och gröna dräkt drar nu själen

en annan, en röd, för att fullständiga och fullända

hela förklädnaden och skruden, hon ikläder sig nämligen nu en praktfull högröd toga, som

symboliserar kärleken, den tredje teologiska

dygden.

Denna står inte bara vackert emot de två andra

dygderna, utan den lyfter också själen till en

sådan fullkomning och gör henne så vacker

och ljuvlig inför Gud, att hon rentav vågar säga:

"Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems

döttrar.   Därför älskade mig konungen och förde

mig in i sina gemak"  ( Höga V. 1:4-5 ).


I denna den utgivande kärlekens klädnad

beskyddas själen och döljes för sin tredje fiende,

köttet.

Ty där den verkliga kärleken till Gud härskar,

där har inte längre kärleken till jaget och de

egna intressena något tillträde.

Denna kärlek stärker dessutom de andra dygderna och ger dem liv och kraft för att skydda själen,

och behag och ljuskraft för att glädja den Älskade.


Ty utanden heliga kärleken är ingen dygd vacker inför Gud.

Denna kärlekär den purpurbärstol som Höga Visan

talar om och som själen begagnar för att komma fram till den gyllene bädd där Gud vilar ( 3:10 ).

Klädd i denna purpurklädnad vandar själen när

hon, som vi i den första strofen beskrev,

går ut i den mörka natten, ut ur sig själv och bort

från allt skapat, och upptänd av längtan och kärlek

stiger uppför kontemplationens hemliga stege,

upp till den fullkomliga föreningen med Gud,

hennes längtans mål.


11.  Detta är alltså själens förklädnad när hon,

som hon säger, i trons natt stiger uppför den

hemliga stegen.

Och detta är förklädnadens tre färger, och de utgör

den underbara förberedelsen till själens förening

med Gud genom hennes tre själskrafter:

förståndet, minnet ochviljan.


Tron gör förståndet tmt och blint ifråga om all

naturlig kunskap och bereder det därör till

föreningen med den  gudomliga Visheten.


Hoppet gör minnet tomt och skiljer det från allt ägande av skapade ting, ty som den helige

Paulus säger,  hoppet sträcker sig efter vad man

inte har ( Rom. 8:24 ).

Så avlägsnar hoppet minnet från sådant som det

i detta livet kann äga, och sätter det i besittning

av det som det hoppas på.


Därför förbereder hoppet på Gud minnet till förening

med Gud på ett desto renare sätt, ju djupare

tomhet det lyckas skapa i minnet.


     Det förhåller sig på precis samma sätt med kärleken.

Den renar viljan från alla dessa böjelser och begär

efter vad somm inte ärGud och riktar dem

allesamman hän mot Gud allena.

Så förbereder den denna själskraft och förenar

den med Gud i kärlek.


Med ett ord, förutom att dessa tre dygder har till uppgift att skilja själen från allt som står lägre

än Gud, så har de just därigenom uppgiften

att förena med Gud.


12.  Därför är det så att om själen inte verkligen

har iklätt sig dessa tre dygder, så kan hon omöjligen nå fram till fullkomliga kärleken

till Gud.

För att nå sin längtans mål, dvs. den lyckliga

och glädjerika föreningen med sin Älskade,

måste själen följaktligen nödvändigtvis iföra sig

denna dräkt och förkldnad.


Därför är det nu en stor lycka för henne att ha lyckats ikläda sig denna dräkt och att ha burit

den trofast ända fram till den dag då hon äntligen

har uppnått sitt eftersträvade och efterlängtade

mål, kärleksföreningen.

Och därför tillägger hon genast denna vers:


                    O LYCKLIGA LOTT! 


  




Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se