"SJÄLVBIOGRAFISKA SKRIFTER"

AV LILLA THERESE.

1.   Hur reagerar du på Thereses språk?

TIDIGASTE MINNEN.

  Gud väckte mitt förstånd mycket tdigt

och inpräglade barndomens upplevelser så

djupt i mitt minne, att det förefaller mig som om

de saker jag skall berätta hade hänt i går.

Säkerligen ville Jesus i sin kärlek låta mig

lära känna den oförlikneliga mor somm han givit

mig, men som han gärna med det snaraste ville kröna i himmelen.

Hela mitt liv har den gode Guden omhägnat 

mig med KÄRLEK, mina första minnen är präglade

av leenden och ömma smekningar!

Men han inte endast omgav mig med mycken KÄRLEK, utan ingöt den också i mitt hjärta

så att det blev ömt och kängsligt;

sålunda höll jag mycket av pappa och mamma

och visade dem min ömhet på tusen sätt,

ty jag var mycket meddelsam.

Sid. 21.

Beder denna bön varje dag:

FÖR FÖRÄLDRARNA:

  I dina händer, Gud, anbefaller jag mina föräldrar.

Jag vill alltid lyda dem och aldrig bedröva dem.

       Beskydda och välsigna dem.

Vedergäll dem allt det goda, de gjort för mig.

Ge du själv far och mor den lön som de för alla

sina mödor och uppoffringar förtjänat.

Gör dem lyckliga här på jorden och låt dem en gång få skåda din härlighet. Amen. 

OLIKA CITAT UR THERESE MAMMAS BREV:

Therese frågade mig häromdagen om hon skulle

få komma till himmelen.

Jag svarade att det skulle hon om hon var snäll.

Då sade hon: Men om jag inte är snäll, så kommer

jag til helvetet ..... fast jag vet nog vad jag skall

göra, jag flyger med dig, som skall till himmelen,

hur skulle då Gud kunna få tag i mig ------ du håller

mig väl riktigt hårt i famnen?

Jag såg på hennes ögon att hon verkligen trodde

att den gode Guden inte kunde göra henne

något, om hon var i sin mors famn .... Sid. 22.

Jag var stolt över mina två äldre systrar, men den

som var mitt IDEAL i barndomen var Pauline ....

Jag hörde ofta sägas att Pauline säkert skulle bli

    NUNNA och då tänkte jag utan att veta vad det

betydde; "JAG SKALL också bli NUNNA.

Det är ett av mina tidigaste minnen.

Hennes beslutsamhet och målmedvetenhet;

kan jag själv återspeglas på mitt egna liv.

Konventera till den katolska läran.

 

Ta steget in i karmeliternas inre liv.

Läsa deras djupsinniga kontemplativa liv.

2.   Är det några speciella perioder eller

händelser i hennes liv som gjort särskilt

intryck på dig.    Varför???

Sid. 30. 

Detta lilla drag från min barndom är en sammanfattning av hela mitt liv.

Senare, då jag fått en inblick i fullkomligheten,

förstod jag att om man eftersträvar att bli

   ETT HELGON måste man lida mycket, alltid söka

ett fullkomliga och glömma sig själv,

jag förstod att fanns åtskilliga grader av

fullkomlighet och att varje själ är fri att bevara

       Herrens maningar, att göra litet eller mycket

för honom, det gäller kort sagt att VÄLJA mellan

de offer han begär.

Då utbrast jag liksom i barndomen:

"Min Gud JAG VÄLJER ALLT!

Jag vill inte vara HELGON BARA TILL HÄLFTEN,

jag är inte rädd för att lida för dig, det enda jag fruktar är att behålla min VILJA -------

tag den, ty jag VÄLJER ALLT vad du vill!.......  

När jag läser dessa enkla så innehållsrika rader:

Det är den vägen jag i mitt hjärta vill vandra.  

Vilket så tydligt återspeglas i Johannes av

Korsets böcker.

Bestigningen av berget karmel.

Själens dunkla natt.

Levande kärlekslågan.

Andlig sång.

I sitt liv får bemötas av med-människor av

samma personliga kemi.

Vilket kan forma och förändra ens tale

och tankesätt. 

3.   På vad sätt kan du inspireras av

Lilla Therese i ditt liv??

Lilla Teresias intresse för vackra blommor.

    Jag tyckte om att odla blommor i den trädgård

som pappa hade ett mig, och roade mig med att bygga små altaren i en fördjupning i trädgårdsmuren.

När allt var klart , sprang jag och hämtade pappa,

som måste blunda och inte öppna ögonen

förrän jag gav honom lov.

Han gjorde allt vad jag ville och lät sig ledas till

min lila trädgård, och då ropade jag:

"Öppna ögonen pappa!

Han öppnade dem, och för att glädja mig föll han

i extastisk beundran inför det som jag tog

för ett mästerverk!

Jag skulle inte kunna sluta om jag ville beskriva de

otaliga små händelser av det slaget som hopats

i mitt minne ..... Hur skulle jag kunna skildra

all den ömhet som pappa slösade på sin

"lilla drottning"?

Det finns saker som hjärtat känner men som inte

kan återges i ord eller ens i tanka´.......   

Det var härliga dagar då min "älskade kung"

tog mig med på fiske.

    Jag tyckte så mycket om landet, blommorna

och fåglarna!

Ibland försökte jag fiska med mitt lilla metspö,

men jag satt hellre ENSAM i gräset bland

blmmorna.

Där försjönk jag i djupa tankar, och utan att veta

vad meditation innebar hängav jag mig åt

verklig inre bön.    Sid. 37.

Lilla Teresias biktfader.

Det var också en onsdag som abbe Duccellier

kom på besök.

Jag var mycket stolt över att ta emot MIN BIKTFADER, ty kort innan hade jag biktat för

första gången.

Vilket underbart minne det är för mig!

Jag avlade min bikt som en STOR FLICKA och mottog hans välsigenelse med STOR ANDAKT,

ty du hade sagt att i det ögonblicket skulle

       JESUSBARNETS TÅRAR rena min själ.

sid. 40.

Lilla Teresias skyddshelogon.

När predikanten abbe Ducellier predikade:

sade något om den heliga Teresa brukade pappa

viska till mig:

"Hör noga på, lilla drottning, han talar om ditt

skyddshelgon.

sid. 41.

4.   Nämn några nyckelord som du tycker sammanfatta Therese lära.

HENNES TID MELLAN  4-14 år.

Något som roade mig var att leka med lilla Marie,

om jag händelsevis var ensam med henne, ty när

nte Celine Maudelonde var med och drog henne in i VANLIGA LEKAR lät hon mig bestämma, och då hittade jag på en alldeles ny lek.

Marie och Therese blev två EREMITER, som bara hade en enkel hydda och ett litet sädesfält

och några grönskaker att odla.

Deras liv förflöt i oavlåtlig kontemplation, den ena

EREMITEN avlöste nämligen den andra i bönen,

när denna måste ägna sig åt aktivt liv.

Allt genomfördes i en sådan sämja och tystnad och på ett så religiöst sätt att det var fulländat.

När moster kom och hämtade oss för promenaden fortsatte vi leken på gatan.

De två emeriterna bad rosenkransen tillsammans, men för att inte visa sin andakt för någon taktlös publik räknade de bönerna och på fingrarna.

En dag hände emellertid att den yngsta eremiten,

som hade fått en kaka, förgick sig och gjorde

ett stort korstecken innan hon började äta den,

vilket kom världsliga åskådare att skratta....

Sid. 50-51.

Jag kommer att alltid minnas, min älskade moder,

hur ömt du tröstade mig.

Sedan berättade du om livet i Karmel, som syntes mig så vackert!

När jag sedan gick igenom allt du hade sagt,

kände jag att Karmel var den ÖKEN där den gode

Guden ville att också jag skulle dölja mig ....

Jag kände det så starkt att det inte fanns minsta tvivel i mitt hjärta:

det var inte ett lättpåverkat barns dröm, utan

VISSHETEN om en gudomlig kallelse.

Jag ville inte gå in i Karmel för PAULINES skull,

utan för Jesus ........

Jag tänkte MYCKET som inte kan återges i ord men

som ingav min själ en djup frid.  

Sid. 54.

Thereses saknad efter Paulines inträde i Karmel.

Ja, det var en HÄRLIG DAG i min svåra prövning,

men den försvann snabbt.

Snart måste jag stiga upp i vagnen som skulle köra mig långt från Pauline, långt ifrån mitt älskade

Karmel.

När jag kom hem till Les Buissonnets måste jag

gå och lägga mig, fastän jag försäkrade att jag var fullständigt botad och inte längre behövde någon vård.

Tyvärr var jag ännu bara i början av prövnigen!

Nästa dag fick jag rediciv, och sjukdomen blev så allvarlig att jag mänskligt att döma inte skulle

kunna bli frisk igen ......

Jag vet inte hur jag skall beskriva denna besynnerliga sjukdom.

     Jag är nu övertygad om att det var ett djävulens

verk, men ännu långt efter tillfrisknandet trodde jag mig ha blivit sjuk med flit, och den tanken var ett

VERLIGT MATYRIUM för min själ.

Detta talade jag om för Marie, som med sin vanliga

GODHET lugnade mig så gott hon kunde, sedan biktade jag det, och även min biktfader, försökte

lugna mig och sade att man omöjligen kunde

låtsas vara sjuk som jag varit.

Gud, som utan tvivel ville rena mg och framför allt göra mig ÖDMJUK, lät mig känna detta inre    MATYRIUM ända till mitt inträde i Karmel,

då vår andlige rådgivare liksom med handen avbördade mig alla mina tvivel, och sedan dess

har jag varit fullkomligt lugn.

Sid. 58.

Då Therese inte funnit någon hjälp på jorden,

vände hon sig till sin MOder i himmelen och bad henne av hela sitt hjärta att äntligen ha medlidande med henne.

Plötsligt föreföll mig den heliga Jungfrun VACKER; så VACKER att jag aldrig förr sett något så vackert.

Hennes ansikte uttryckte en outsäglig godhet och ömhet, men det som trängde till djupet av min själ

var DEN HELIGA JUNGFRUNS UNDERBARA LEENDE.

Då försvann al min smärta och två stora tårar bröt fram i mina ögon och rann långsamt nedför kinderna, men det var tårar av oblandad glädje ....

O, tänkte jag, den heliga Junfrun har lett mot mig,

vad jag är lycklig, men jag skall aldrig säga det till

någon, ty då kommer min LYCKA ATT FÖRSVINNA.

Utan ansträngning sänkte jag ögonen och fick

syn på Marie, som kärleksfullt betraktade mig.

Hon såg rörd ut och tycktes ana något om den nåd den heliga Jungfrun hade bevisat mig.

Det var hennes gripande böner jag hade att tacka för nåden att Himmelens drottning hade lett mot mig.

När hon såg hur jag oväntat tittade på madonnabilden, sade hon till sig sälv:

"Therese är botad"!

Ja, den lilla blomman skulle pånyttfödas till livet, den LJUSSTRÅLE som hade värmt henne skulle fortsätta sina välgärningar.

Den verkade inte plötsligt utan sakta och varsamt

och fick blomman att växa och bli så stark att

den fem år senare kunde slå ut på det bördiga

berget Karmel.

Sid. 61. 

THERESES;  HELGONTANKAR.

När jag läste berättelserna om de franska hjältinnorna och deras patriotiska bragder, särskilt de om JEANNE d´ARC, kände jag stark längtan

att efterlikna dem.

Jag tyckte mig känna samma iver som hade besjälat dem, samma himmelska inspiration.

Då fick jag en nåd som jag alltid betraktat som

en av mitt livs största, ty i den åldern mottog jag

ännu inte INSIKTER så som nu, de gives mig i överflöd.

Jag trodde att jag var född för ÄRAN, men när ag sökte medlet att uppnå den, ingav Herren

mig de känslor jag just nämnt.

Han lät mig också förstå att min ÄRA inte skulle

synas för människorna, utan den skulle bestå

i att bli ett stort HELGON  !!!!..

Denna önskan kan väl verka förmäten om man tänker på hur svag och ofullkomlig jag var

och fortfarande är trots sju år i klostret.

Likväl hyser jag alltjämt samma djärva förtröstan att bli ett stort helgon, ty jag räknar inte med egna förtjänster, eftersom jag inte har EN ENDA,

utan hoppas på Honom som är Stykan

och Heligheten.

Han nöjer sig med mina svaga bemödanden,

han ensam kommer att lyfta mig upp till sig

och göra mig HELIG genom att överhölja mig med

sina oändliga förtjänster.

Jag betänkte inte då att man måste lida mycket för

att nå helighet, menn Gud påvisade det genom

att sända mig de prövningar som jag berättat om....

Sid. 65.

 

     

     

 

KAPITEL.   20.

DE FEM ÅTERSTÅENDE STEGEN FRAMSTÄLLES.

1.  DET SJÄTTE STEGET åstadkommer att själen

på lätt fot ilar mot Gud och ofta förnimmer

hans tydliga närvaro.

Utan att förtröttas löper hoppet fram emot honom,

och stärkt av kärleken ilar det med lätthet framåt.

      Det är om detta sjätte steg som Jesaja

har sagt:  "De heliga som bida efter Herren hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna.

Så hasta de åstad utan att uppgivas,

de färdas framåt utan att bliva trötta"  ( 40:31 ),

       såsom de gjorde på det femte steget.

Till detta sjätte steg hänför sig likaså denna

text av David:

"Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar,

så trängtar min själ efter dig, o Gud" ( Ps. 42:2 ).

    Ty enhjprt som törstar löper mycket hastigt och lätt till vattnet.

Den lätthet som själen äger på detta steg,

den får hon däravat kärleken redan har vidgats

inom henne och att hon nu nästan helt har renats från synd, såsom följande psalm låter

oss förstå:

"Fri frånmissgärningar löpte jag fram emot dig"

( Ps. 59:5 ),

liksom denna andra psalm:

"Jag löpte dina buds vägar, då du vidgade

mitt hjärta"   ( Ps. 119:32 ).

Och därför övergår själen genast från det sjätte steget till det följande. 

2.   DET SJUNDE STEGET på denna mystiska stege ger själen en helig djärvhet.

På deta stadium får inget sunt förnuft kärleken

att vänta och inget råd får kärleken att dra sig

tillbaka.

Inte heller kan den hejdas av någon skamkänsla.

        Ty al den nåd som Gud har givit själen kommer

henne att handla med stor djärvhet.

Därav följer det som Aposteln säger:

"Kärleken tror allting, den hoppas allting,

den förmår allting"  ( 1 Kor. 13:7 ).

      På detta bergstod Moses, när han talade till

Gud och sade att Gud skulle förlåta sitt folk

eller också utplåna hans namn ur livets bok

( 2 Mos. 32:32 ).

Sådana själar uppnår av Gud allt vad de i sitt hjärtas glädje ber honom om.

       Därför sade David:

"Hav din lust Herren, då skall han giva dig vad

ditt hjärta begär"  ( Ps. 37:4 ).

   Det är först när hon väl har anlänt till detta steg

som Bruden i Höga Visan tillåter sig att säga:

"Kyssar give hanmig, kyssar av sin mun!"  ( 1:1 ).

    Men i varje fall måste man här noga betänka

att själen inte får tillåta sig en sådan djärvhet

om hon inte inom sig känner att "Konungens spira med välvilja riktas emot henne"  ( Est. 8:4 ).

    Ty annars skulle hon falla ned från alla de steg

hon dittills hade bestigit och på vilka hon alltid endast genom ödmjukhet kan hålla sig kvar.

     Ur den djärvhet och frihet som Gud på det sjunde steget har givit själen för att hon med kärlekens

hela kraft och utan fruktan skall kunna umgås med

Gud, därur följer nu det åttonde steget.

     Där gripes hon avde Älskade och förenas med

honom på följande sätt.  

3.   DET ÅTTONDE STEGET på kärlekens stege

binder själen och förenar henne oupplösligt med den Älskade, såsomm Bruden i Höga visan

beskriver det med följande ord:

"Jag fannhonomsom min själ har kär; jag tog

honom fatt och jag släppte honom icke"

( 3:4 ).

På detta stadium av föreningen är själens begär

tillfredsställt, men med avbrott; många själar

uppnåt visserligen föreningen för kort tid,

men snart glider de åter tillbaka.

     Om inte så vore, utom om själen kunde stanna kvar på detta stadium, då skule hon besitta ett slags härlighetens tillstånd redan här på jorden.

Och därför kanhon bara för mycket korta stunder

stanna kvar där.

Profeten Daniel, somm var en begärens man, fick

av Gud befallning att stanna kvar på detta berg när

Gud sade till honom:

"Håll dig kvar på ditt steg, ty du är en begärens

man"  ( 10:11 ).

På detta steg följer så det nionde, och det är där som de fullkomliga själarna befinner sig, såsom

vi nu skall förklara.

4.   DET NIONDE STEGET i kärleken gör att själen brinner för Gud i en stilla hänryckning.

Detta är det steg där de fullkomliga står,

de som brinner i ljuvlig kärlek till Gud.

     Den helige Ande delger dem denna kärlek,

och den är helt uppfylld av stilla ljuvlighet 

och glädje på grund av deras förening med Gud.

         Därför sade den helige Gregorius, att i den stnd då den Helige Ande synligen nedstig

över Apostlarna var de allesamman upptända i sitt

inte av en hänryckt kärlek. 

     De nådegåvor och gudomliga rikedomar som själen på detta steg får njuta kan inte med ord beskrivas.

Även om man skrev många böcker därom, så skulle

ändå det mesta återstå att säga.

       Av denna orsak, och också därför att vi senare får anledning att tala därom, vill jag nu inte säga mera om detta steg.

Jag tillägger bara att därpå följer det tionde steget på denna kärleksens stege, men det steget tillhör

inte längre detta livet.

5.  DET TIONDE OCH SISTA STEGET på denna hemliga kärleksstege gör själen helt och hållet

lik Gud, i kraft avv den klara vision av Gud

som hon genast och på ett omedelbart sätt får

njuta, när hon lämnar kroppen efter att i detta

livet har uppnått de tionde steget.

Sådana själar är fåtaliga; eftersom kärleken

i dem  har utfört en fullständig rening behöver

de inte genomgå skärselden.

Och det var därför som den helige Matteus sade:

"Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud"

( Matt. 5:8 ).

Som vi nyss har sagt är detta seende, denna

vision, orsaken till att själen blir helt och hållet

lik Gud, enligt detta ord av den helige Johannes:

       "Det veta vi, att vi skola bliva honom lika"

( 1 Joh. 3:2 ).

Detta uttryck betyder inte att själen skulle bli lika

mäktig som Gud, ty det äromöjligt, utan att allt det som själen är, det skall bli likt Gud.

Därför kallas hon, och hon kommer verkligen

också att vara, Gud genom delaktighet.

6.   Detta är alltså den hemliga stege som själen

talar om.

Den är på de översta trappstegen visserligen inte

längre så hemlig för henne, ty kärleken åstadkommer inom henne så stora verkningar

att den avslöjar en mängd underbara  ting för

henne.

Men när hon väl har nått det sista steget och den

klara visionen, detta sistasteg där Gud vlar såsom

vi har sagt, då finns det därefter ingenting som

är fördolt för själen, ty då är hon fullkomlig

lik Gud.

     Därför också vår Frälsare sagt:

"Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något"  ( Joh. 16:23 ).

Men ändå fram till den dagen finns det för själen,

hur upphöjd hon än må vara, alltjämt mycket

som är fördolt, och detta i propotion till vad som ännu fattas henne för att hon skall vara

fullständigt lik den gudomliga Väsendet.

På detta sätt går själen sålunda genom denna gudsvishet och hemlighetsfulla kärlek ut ur

alla ting och ut ur sig själv och stiger upp till

Gud.

Ty kärleken är som elden, den stiger alltid mot

höjden, i längtan efter att nå centrum av sin sfär. 

 

VI BÖRJAR FÖRKLARINGEN AV DE TIO

TRAPPSTEGEN PÅ DEN GUDOMLIGA

KÄRLEKENS MYSTISKA STEGE ENLIGT

DEN HELIGE BERNHARD OCH DEN HELIGE TOMAS.

DE FEM FÖRSTA FRAMSTÄLLES.

1.  Det finns som vi sade tio trappsteg på den

kärlekens stege på vilken själen steg för steg

stiger upp till Gud.

      DET FÖRSTA STEGET i kärleken ger själen

en sjukdom som är hälsosam.

På detta berg stod Bruden i Höga Visan när

hon sade:

"Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, om

I finnen min vän, så sägen honom att jag

är sjuk av kärlek!"  ( 5:8 ).

      Men denna sjukdom är inte till döds,

utan till Guds förhärligande.

Ty i denna sjukdom dör själen bort från synden

och från allt som inte är Gud, och detta sker

genom kärleken till Gud själv, såsom David

betygar när han säger:

"Min ande förgås"  ( Ps. 143:7 )  i fråga om allt skapat för din frälsnings skull.  

      Liksom den sjuke förlorar aptiten och förändrar

färg, så förlorar också själen på detta kärlekens

trappsteg all smak och lust för alla ting här på

jorden.

Som en älskande förändrar den färg och det

utseende hon hade i sitt förgångna liv.

Men själen faller inte i denna vanmakt om hon

inte från ovan får motta ett övermått av kärlek,

såsom det uttryckes i följande vera av David:

      "Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud;

ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du"

( Ps. 68:10 ).

       Denna sjukdom, denna vanmakt ifråga om allt

skapat är utgångspunkten, är det första steget

som leder till Gud.

Vi har redan förklarat det, när vi talade om den

förintelse själen befinner sig i när hon börjar

att stiga uppför denna stege av renande

kontemplation.  Ty då finner själen inte stöd

i någonting, har inte smak för och finner inte tröst

eller vila i någonting, vad det än må vara.

Därför lämnar hon dett asteg och stiger

genast upp till nästa.

2.   På DET ANDRA STEGET söker själen oavlåtligt

sin Gud.

Och därför sade Bruden i Höga Visan, när hon hade sökt sin Älskade och inte hade funnit honom

på hans läger och när hon försmäktade av kärlek:

     "Jag vill stå upp och söka honom som min själ

har kär"  ( 3:2 ).

Det är detta som själen oavlåtligen gör,

och David tillråder också detta i följande ord:

"Frågen efter Herren och hans makt, söken hans

ansikte beständigt"  ( Ps. 105:4 ),

och stanna inte upp förrän ni finner honom.

      Så gjorde Bruden, när hon frågade väktarna

var hennes Älskade fanns och sedan snabbt

gick vidare och lät dem står där ( Höga V. 3:3-4 ).

      Så handlade också Maria Magdalena, som inte

ens brydde sig om ängeln vid graven ( Joh. 20:12 ).

      På detta andra steg känne rsjälen sig så berusad av kärlek att hon söker sin Älskade

överallt, i allt hon tänker drömmer hon om den

Älskade  och i allt vad hon säger och gör talar hon om honom och sysselsätter sig med honom.

Antingen hon äter, sover eller vakar eller utför

något argete, så vilar hennes tankar på den

Älskade, såsom vi sade när vi beskrev

kärlekens häftiga längtan.

          Men här på detta andra steg håller själen

redan på att tillfriskna och hämta nya krafter,

och hon förbereder sig till att snabbt stiga upp till

det tredje steget genom någon ny rening

 kontemplationen, såsom vi senare skall tala om.

      Detta steg ger följande verkningar i själen.

3.    DET TREDJE STEGET på kärlekens stege sätter

själen i verksamhet och fyller henne med iver

så att hon inte förtröttas.

       Den kunglige profeten talar om detta när han

säger:  "Säl är den man som fruktar Herren

och har sin lust i hans bud"  ( Ps. 112:1 ).

     Men om nu redan fruktan, som är kärlekens

dotter, skapar en sådan lust, vad skall då inte kärleken själv kunna frambringa?

När själen har nått detta steg, anser hon de stora

ting vara ringa som hon utför för den Älskade,

det stora antalet verk tycker hon vara litet

och den långa tid hon anväder i att tjäna Gud

tycker hon är kort, så brinnande är den kärlekseld

som har upptänt henne.

       Sålunda tyckte Jakob när han hade tjänat sju år

att sju år till var "allenast några dagar",

så upptänd var han av kärlek  ( 1 Mos. 29:30 ).

Men om nu Jakobs kärlek till en skapad varelse

hade en sådan kraft, vad förmår då inte kärleken

till Skaparen, när den väl har bemäktigat sig

själen på detta tredje steg?

Själen så brinnande i sin kärlek till Gud, att hon

är förtvivlad och djupt bekymrad när hon ser

hur litet hon gör för Gud, och det skulle vara

henne en glädje att offra sig tusen gånger

för honom om hon kunde.

Och därför tycker hon sig vara onyttig i allt hon

gör, hela hennes liv tycker hon är misslyckat.

      Av detta uppstår i henne en annan underbar

verkan, den inre övertygelsen att hon är den sämsta

av alla skapade varelser, för det första därför

att kärleken lär henne hur mycket hon borde

göra för Gud, och för det andra därför att hon

märker att de många verk hon utför för Gud

är felaktiga och ofullkomliga.

     De orsakar henne allesamman bara skam

och plåga, därför att hon inser hur eländigt

hennes handlingssätt är gentemot en så upphöjd

Konung.

På detta tredje steg ligger ingenting henne mera

fjärran än fåfäng ärelystnad, inbilskhet

och fördömande av andra.

         Detta är de verkningar som tillsammans

med många liknnade frambringas på det tredje

steget.

Och därför hämta själen mod och kraft att stiga upp till nästa steg. 

4.   DET FJÄRDE STEGET på denna kärleksstege

är det där själen för den Älskade utstår ett lidande

som aldrig tröttar henne.

     Ty, säger den helige Augustinus, de största

och besvärligaste och tyngsta bördor är ett

intet för den som älskar.

Bruden i Höga Visan befann sig på detta trappsteg

när hon längtade efter att vara på det sista

och till Brudgummen:

"Hav mig såsom ensignetring vid ditt hjärta,

såsom en signetring på din arm.

Ty kärleken är stark som döden, dess trängtan

obetvinglig såsom dödsriket" ( 8:6 ).

       Anden får här en sådan styrka, att den med

lätthet gör sig till herre över köttet och inte

fäster mera avseende vid det än tädet gör vid ett

av sina blad.

    Själen söker här på intet sätt tröst och njutning,

varken i Gud eller i något skapat, och hon varken

önskar eller begär några nådebevis av Gud,

därför att hon klart inser att hon redan har fått

så många.

     Alla hennes önskningar samlas i en enda,

nämligen att försöka behaga Gud på något sätt

och tjäna honom, kosta vad det kosta vill,

såsom han förtjänar och såsom hon är skyldig

att göra efter alla de välgärningar hon har mottagit.

Därför säger hon med hjärta och ande:

O min Herre och Gud, hur många finns det inte

som bara söker tröst och njutning i dig och ber

om välsignelser och välgärningar!

      Men hur få är inte de som försöker att glädja dig

och själva ge dig någonting somkan kosta dem

ett offer eller några egna intressen!

Felet är inte ditt, o min Gud, ty du står alltid redo

att ge oss nya välgärningar, utann det är vårt,

som inte använder dem i din tjänst för att förmå

dig att fortsätta att ge oss dem.

      Denna grad av kärlek är mycket hög.

Själen är så upptänd av kärlek att hon oavlåtligt

drages till Gud, och därför kommer han

också ofta och på et mycket vanligt sätt

till henne för att ge henne glädje.

Guds Majestät besöker henne och ger henne

ljuvliga och stimulerande glädjestunder.

      Den oändliga kärlek som Kristus, Ordet,

hyser för själen tillåter honom inte att se henne

lida utan att trösta henne.

     

Det är detta som han säger oss genom dessa

Jeremias ord:

"Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms

kärlek ....... huru du följde mig i öknen"  ( 2:2 ).

     Ur andlig synpunkt betyder denna öken den

inre frigörelse från allt skapat som den själ

har nått som inte stannar up vid något

och inte vilar sig i något.

        Det fjärde steg eldar själen så och upptänder

i henne en sådan längtan efter Gud, att han låter

henne stiga upp till det femte steg, och det

är detta som nu följer.

5.  DET FEMTE STEGET på denna kärleksstege

kommer själen att längta efter Gud och söka honom

med en helig otålighet.

       Den kärlek som sporrar Bruden att söka den Älskade och förenas med honom är så brinnande

at varje dröjsmål hur litet det än må vara tyckes

henne långt och plåtsamt och outhärdligt.

     Alltid tror hon att hon äntligen har funnit

den Älskade, och när hon ser sig besviken i sina

förhoppningar, vilket händer nästan varje

ögonblick, så försmäktar hon av kärlek som

psalmisten uttrycker det och säger:

"Min själ längtar och trängtar i Herrens gårdar"

( Ps. 84:3 ).

        På detta stadium måste den älskande själen

antingen få se den hon älskar eller också dö.

     Så kände Rakel det när hon längtade efter att få barn och sade till Jakob:

"Skaffa mig barn, eljest dör jag"  ( 1 Mos. 30:1 ).

     Dessa själar är lika uthungrade som de hundar

som stryker omkring i Guds stad  ( Ps. 59:15 ).

    Men försmäktande av hunger får själen på detta

steg näring av kärleken.

        Och sådan hunger, sådan mättnad,

och därför kan hon stiga upp til det sjätte steget,

vilket frambringar de verkningar vi strax skall beskriva.

 

   

KAPITEL   18.

DET FÖRKLARAS HUR DENNA HEMLIGA VISHET

OCKSÅ ÄR EN STEGE.

1.  Det återstår oss nu att förklara det andra ordet,

nämligen hur denna vishet också är en STEGE.

    Och då är det värt att veta att det finns många

orsaker till att vi kan kalla denna hemliga

kontemplation en stege.

Allra först, liksom man stiger uppför en stege

och tränger in i en fästning för att bemäktiga sig

förråd, skatter och andra föremål som finns där,

just så stiger själen genom denna hemliga

kontemplation, utan att förstå hur, uppåt ändå

till den himmelska kunskapen och till ägandet

av de de himmelska rikedomarna och skatterna.

      Det är detta som den kunglige profeten klart

låter oss förstå när han säger:

"Salig är den man som i dig har sin starkhet,

den vilkens håg står till att stiga upp genom

tåredalen, hän mot det mål han har föresatt sig;

den som har givit befallningen, han giver

också sin välsignelse; så stiga de från

kraft till kraft och såsom från ett trappsteg

till ett annat, till dess de få skåda

härskarornas Gud på Sion"  ( Ps. 84:6-8 ).

Detta betyderatt de skall komma att äga skatterna

i Sions borg, det vill säga den eviga saligheten.

 

2.  I andra hand kalalr vi den hemliga kontemplationen för en STEGE därför att liksom

pinnarna på stegen tjänar både till att stiga upp

och och att stiga ned, så använder denna hemliga

kontemplation samma nådebevis ochljus både till

att lyfta själen til Gud och at ödmjuka henne

i sig själv.

Ty alla nådebevis som verkligen kommer från Gud har det karakteristiska draget att de både

ödmjukar själen och lyfter henne på samma gång.

      På denna väg är nedstigande detsamma som

uppstigande, och uppstigande detsamma som

nedstigande.

Ty den som ödmjukar sig skall bliva upphöjd

och den som upphöjer sig skall bliva ödmjukad

( Luk. 14:11 ).

Utom att ödmjukhetens dygd är något stort för

den själ som övar sig däri, så låter Gud henne oftast

siga uppför denna stege för att hon skall gå

nedför den, och låter henne gå nedför den för att hon skall stiga uppför den, därför att detta

ord av den Vise skall fullbordas:

           "Före fall går högmod i mannens hjärta,

och ödmjukhet går för ära"  ( Ords. 18:12 ).

3.   Och om vi nu ser på detta ur naturlig synpunkt

och alldeles bortser från den andliga synpunkten,

så kan själen om hon lägger märke till det klart

se hur det alltid går upp och ner på denna väg,

och hur den lycka hon njuter snart följes

av någon storm eller prövning; man skulle rentav kunna säga att hon får lugn bara för att förberedas

och stärkas till kommnade prövningar,

men å andra sidan ser själen också att efter olycka och plåga kommer det en överflödande lycka

och frid.

Därför tycker själen ibland att det ser ut som om det vore för att hon skall få uppleva en riktig

festglädje som hon först måste genomgå

enn vigilie eller fast.

Sådan är alltså denn vanliga utvecklingsgången

inom detta tillstånd av kontemplation.

Själen har ännu inte nåt fram till det slutliga

lugna vilandet.

Hon befinner sig aldrig i samma läge, hon är hela

tiden i färd med att än stiga uppåt och än nedåt.

4.   Orsaken till denna växling är den, att eftersom 

fullkomlighetens tillstånd består i ren kärlek

till Gud och förakt för sig själv och inte kan existera utan dessa två villkor, så måste Gud

nödvändigtvis börja med att öva själen i än det

ena och det andra.

Han låter henne alltså smaka denna kärlek

och ana dess härlighet, och sedan prövar han henne

genom att ödmjuka henne.

Och detta får pågå ända till dess att hon slutligen

har förvärvat sig fullkomliga vanor och upphör med

detta uppstigande och nedstigande.

Då har hon nått ända upp och förenas med Gud,

som är det högsta målet på toppen av den

mystiska stegen.

Det är vid honom hon håller sig fast och i honom

hon finner vila.

Denna kontemplationens stege som har sitt

himlafäste i Gud är avbildad i den stege som Jakob såg i sin dröm och på vilken änglarna steg ned

från Gud till människan och upp från människan 

till Gud, som fanns vid toppen av stegen

( 1 Mos. 28:12 ).

Denna dröm ägde rum på natten när Jakob hade

somnat, säger den Heliga Skrift, för att vi skall

förstå hur hemlig denna väg eller uppstigning

är som leder till Gud, och hur olik alla

människotankar den är.

Och detta är lätt att förstå.

Ty vanligen tycker vi människor att det som är bäst för oss, självförgölmmandet och självutplåningen,

är det värsta som kan hända oss; under det att sådant som däremot har ringa värde,

glädjeämnen och njutningar, där vi oftast förlorar

mer än vi vinner, det tycker vi är en stor

lycka. 

5.   Låt oss nu tala litet mera märgfullt och närmare

bestämma karaktären avv den hemliga

kontemplationens mystiska stege.

       Huvudorsaken till att kontemplationen kallas

en mystisk stege, det är att den är ett kärleksvetande, en ingjuten kunskap om

och kärlek till Gud, och att samtidigt som den lyser

in i själen, upptänder den kärleken inom henne för att lyfta henne steg för steg ända upp till Gud,

hennes Skapare.

Ty det är kärleken ensam som binder själen vid Gud

och förenar henne med honom.

Men för klarhetens skall vi här ange de olika

trappstegen på denna gudomliga stege genom

att kortfattat antyda vilka kännetecken

och verkningar de har, och på det sättet kommer

själen att kunna gissa sig till vilket steg hon själv

har uppnått.

      Vi skall särskilja dem genom deras verkningar,

och därvid följer vi den helige Bernhard och den helige Tomas.

Det vore för övrigt omöjligt för oss att lära känna

dem sådana de är i sig själva, med endast våra

naturliga förutsättningar.

Denna stege är som vi har sagt en kärlekens stege,

och den är så hemlig att Gud ensam kan

mäta och känna vikten och värdet hos denna kärlek.

 

  

KAPITEL.  17.

DEN ANDRA VERSEN ÅTERGES. DET FÖRKLARAS

HUR DENNA DUNKLA KONTEMPLATION ÄR HEMLIG.

1.  För att rätt förstå denna versrad är det lämpligt

att ge en förklaring till tre ord i den.

     De två orden HEMLIG STEGE betecknar den

kontemplationens mörka natt som vi sysslar med;

det tredje ordet, dvs. ordet FÖRKLÄDD, hänför

sig till själen och betecknar henne sätt att vara

i denna natt.

Och främst måste vi vet att i denna vers kallar själen den dunkla kontemplationen varigenom

hon når kärleksföreningen för en HEMLIG STEGE,

och detta på grund av två egenskaper den har:

       den är en stege, och den är hemlig.

Dessa två egenskaper skall vi behandla var

för sig.

2.   Först kallas den dunkla kontemplationen hemlig.

Som vi ovan har sagt är detta den mystiska

teologin som teologerna kallar hemlig vishet

och som enligt den helige Tomas meddelas

och ingjutes i själen medelst kärleken.

      Dett asker hemligt och utan att förståndets

naturliga verksamhet och de andra själskrafterna

vet något om det.

Alla själskrafterna är nämligen totalt oförmögna

att åstadkomma något sådant, utan det är

den Helige Ande som ingjuter och ordnar

kontemplationen i själen, som Bruden i

Höga Visan ( 2:4 ) säger: detta utan att själen,

som det eller vet hur det har gått till.

       Det är därför som denna kontemplation

kallas hemlig.

I själva verket är det inte bara själen som inte

förstår den, utan ingen förstår den, inte ens

djävulen.

Det är den gudomlige Mästaren som undervisar

själen, han finna på ett substantiellt sätt inom

henne där, dit varken djävulen eller den

naturliga kunskapsförmågan eller förståndet

kan tränga in.

3.  Den dunkla kontemplationen kallas hemlig

också på grund av de verkningar den har i själen

        Den är hemlig inte bara när själen befinner

sig i reningens mörker och smärta och den

hemliga visheten renar henne på ett sådant sätt

att hon inte vet vad hon skall säga om den,

utan den är hemlig också efteråt när själen

är upplyst och visheten meddelas henne på ett

klarare sätt; även då förblir den så hemlig

att själen kan urskilja den eller ge den något namn.

       För örigt känne rsjälen alls inte något begär

att överhuvud taget tala om sin dunkla kontemplation, och inte heller finner hon någon

lämlig form eller likhet eller något medel som

kunde ge ett adekvat uttryck för en så upphöjd

nåd och en så oändligt fin andlig förnimmelse.

       Och även om själen verkligen skulle gripas

av en riktigt varm önskan att förklara sin

kontemplation och därför försökte använda

alla möjliga uttryck, så skulle den ändå förbli

en hemlighet för omvärlden och någonting

outsägligt.

     Eftersom denna inre vishet är så enkel,

så almän och så andlig, kan den nte inträda i

förståndet som någon föreställning eller någon

symbolisk bild som vore fattbar för sinnena.

       Och eftersom den ännu aldrig har upptagits

genom sinnena och inbillningskraften och dessa

aldrig har iakttagit dess form och väsen,

så förmår de inte heller ge någon upplysning

därom eller göra sig en föreställning därom

så att de kunde uttrycka sig riktigt, även om själen

alldeles tydligt märker att hon känner och erfar

denna livgivande och mystiska vishet.

         Själen liknar alldeles en person som ser en sak för första gången och som aldrig förut har sett något liknande: han förstår den och njuter av den,

och likväl kan han inte benämna den och inte säga

vad den är för någonting, trots alla sina ansträngningar och trots att det i så fal rör sig om en sak som han kan förnimma med sinnena.

            Desto omöjligare är det då för själen att

tala om något som hon inte kan förnimma

med sinnena.

Detta är en utmärkande egenskap i Guds tal.

           När det är mycket förtroligt och andligt

och översinnligt, så hejdar det med ens harmonien

och all förmåga hos sinnena, både de yttre

och d einre, och bringar dem till tystnad.

4.   Vihar bevis och exempel på detta i den

Heliga Skrift.

Jeremia visar oss sin oförmåga att uppenbara

vad Gud har sagt tillhonom och att utåt tala om det,

när han efter att ha lyssnat till Gud inte kan

svara honom något annat än: A, A, A,  ( 1:6 ).

        Denna inre oförmåga, dvs, de inre sinnenas

och inbillningskraftena oförmåga, samtidigt med den yttre oförmågan att tala uppvisas av Mose,

när denna befann sig inför den brinnnade

busken  ( 2 Mos. 4:10 ).  

Han svarade Gud att efter detta Guds tal kunde

han själv inte längre tala, och att han inte heller

vågade lyfta sina ögon genom den inre inbillningskraften, såsom Apostlagärningarna

berättar  ( 7:32 ).

       Ty han tyckte att inbillningskraften stod

alldeles främmande för Gud, att den inte kunde

bilda sig något begrepp om vad han uppfattade

av Gud, ja att den inte ens var i stånd att alls

uppfatta någon unskap om Gud.

            Då nu denna vishet är Guds tal till själen,

närmare bestämt en ren ande som talar till

en annan ren ande, så förmår inte sinnena som

ju står lägre än anden att uppfatta detta tal,

utan det förblir en hemlighet för dem.

         Sinnena förstår det inte, de kan inte återge

det med ord och har inte ens något intresse

för det, eftersom de inte förnimmer det.

5.   Härigenom kan vi förstå varför somliga

personer som går denna väg, rättsinniga och litet

blyga, och som så gärna skulle vilja avlägga

räkenskap för sina andliga ledare över vad som

sker i deras själ, inte vet hur de skall uttrycka sig

och inte kan säga det.

      Därför känner de stor motvilja mot att tala öppet

i detta ämne, särskilt när kontemplationen är

en smula enklare och själen knappast själv

märker den.

Det enda de kan säga är att de är nöjda och belåtna

och lyckliga, at de förnimmer Gud och att de tror at de är på rätt väg.

 

          Men att uttrycka vad själen upplever, det

är inte ena att tänka på, annat än i allmänna

ordalag sådana som dem vi har anfört.

Det förhåller sig inte på samma sätt när det gäller

mera speciella nådebevis såsom visioner,

direkta gudsupplevelser och liknande.

      Ty vanligen ges dessa nådebevis i någon

sinnligt förnimbar form, och då är det som denna

förnimbara form eller någon annan liknande som

man kan tala.

       Men då beror förmågan atttala därom inte

på den rena kontemplationen, ty den förblir

obeskrivlig som vi har sagt, och det är därför

den kallas hemlig.

6.  Men det är inte bara därför som den mystiska

visheten kallas hemlig och verkligen är det,

utan det är  också därför att den besitter egenskapen att i sig dölja själen.

         Utom de verkningar som den normalt

frambringar bemäktigar den sig ibland själen på

ett sådant sätt och döljer henne så helt i sitt

outgrundliga djup, att själen tydligt märker

hur långt borta från alla skapade varelser hon

befinner sig och avskild från dem.

      Själen känner det då som om hon vore ställd

i en djup och ofantligt stor ödmark dit ingen

mänsklig varelse har tillträde, det är som en oändlig

öken utan gränser åt något håll.

Och djupare och ofantligare och ödsligare den

är, desto behagligare, attraktivare och ljuvligare

är den för själen.

Ju mera själen ser sig upphöjd över alla skapade

varelser på jorden, desto mera känner hon

sig invigd i hemligheten.

I detta outgrundliga djup av vishet förädlas själen

och växer till genom att dricka ur själva källorna till

kärlekens vetande.

Då upptäcker hon inte bara hur låga de mänskliga

förhållandena ter sig i jämförelse med et gudomliga

vetandet och kännandet, utan hon ser också hur dåliga, otillräckliga och odugliga alla de ord

och uttryck är som man använder för att här på

jorden kunna tala om gudomliga ting.

         Likaså inser hon hur omöjligt det är att på

naturlig väg lära känna och förnimma hurdana

de gudomliga tingen är i sig själva, hur upphöjt

och andligt man än förmår tala därom.

För detta är det nödvändigt att själen får se

allting i belysningen av den mystiska teologi

som vi talar om.

Det är endast mitt uppe i dess strålglans som själen

fattar som själen fattar denn sanning som man

inte kan återge med vanliga mänskliga uttryck

och ännu mindre förklara.

Därför är det med all rätt som själen kallar den

HEMLIG.

7.   Dengudomliga kontemplationen äger denna

egenskap att vara hemlig och att övergå vår

normala fattningsförmåga, inte bara därför att den

är övernaturlig, utan vidare därför att den är den

väg som leder till fullkomligheterna i föreningen

med Gud.

Men eftersom dessa fullkomligheter inte är kända

på mänskligt sätt, så måste man söka sig fram 

till dem genom ett mänskligt icke-vetande

och ett gudomligt icke-vetande.

Enligt mystikens språk som vi här använder,

är de gudomliga tingen och fullkomligheterna

inte kända och fattade sådana som de är i sig

själva medan man söker dem och övar sig i dem,

utan först när man redan har funnit dem och har

erfarenhet av dem.

         I detta sammanhang säger profeten Baruk

om den gudomliga Visheten:

"Ingen finnes, som känner hennes vägar,

och ingen som aktar på henens stigar"

( 3:31 ).

När den kunglige profeten talar till Gud om denna väg uttrycker han sig så:

"Ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade

och bävade, genom havet gick din väg, din stig

genom stora vatten, och dina fotspår fann

man icke"  ( Ps. 77:19-20 ).

8.   Dessa ord hänför sig andligen till det ämne

vi behandlar.

        Ty det ljus som Guds ljungeldar lyser upp

jorden med, därmed menas det ljus som den

gudomliga kontemplationen sprider

i själskrafterna: att jorden darrar och bävar, 

därmed menas den rening som själen då undgår.

         När det säges att den väg på vilken själen

vandrar framm emot Gud är havet, och att hennes

fotspår därför inte återfinnes, så utsäges därmed

att den väg som leder till Gud är lika hemlig

och dold för själens sinnliga del, som en väg

på havet, vars stigar och fotspår man ju inte kan se, är för det kroppsliga sinnet. 

Likaså är det utmärkande för de vägar som Gud

följer när han drar till sig själarna och fullkomnar

dem genom att förena dem me dsin Vishet,

att de förblir okända.

              Därför står också i Jobs bok, när detta

Guds handlingssätt prisas, följande ord skrivna:

"Förstår du de vida vägar som molnen följa

och har du det fullkomliga vetandet"  ( 37:16 ).

Därmed hänsyftas på de vägar och stigar som Gud följer för att förhärliga själarna och fullkomna dem

i sin Vishet, dessa själar som här liknas vid

moln.

Av allt detta kan vi se att denna kontemplation

som leder själen till Gud är en hemlig vishet.