Alla inlägg den 4 april 2016
KAPITEL. 14.
DÄR DEN FÖRSTA STROFENS TRE VERSRADER
ANFÖRES OCH FÖRKLARAS.
1. Denna lyckliga lott består i det själen nu
bsjunger i de följande verserna:
JAG GICK UT OSEDD AVV ALLA
TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.
Detta är en l iknelse.
För att kunna förverkliga sin plan har hon på
natten gått ut ur sitt hem, rakt ut i mörkret,
under det att allt hennes husfolk låg och sov
och ingen kunde hindra hennes flykt.
Då själen vil utföra ett så heroiskt och ovanligt
verk som föreningen med hennes gudomlige
Älskade är, så går hon ut ur sitt hus, ty den
Älskade finner man bara därute i ensamheten.
Därför begär Bruden att finna honom ensam när hon
säger: "Vem ger mig dig såsom en min broder,
amad vid min moders bröst, så att jag finge möta
dig därute och finge kyssa dig"
( Höga V. 8:1 ).
Just så måste den av kärlek gripna själen handla
för att uppnå sitt mål.
På natten när allt hennes husfolk låg och sov
måste hon gå ut, det betyder när själens vanliga handlingssätt och hennes önskningar och begär,
som är hennes husfolk, hade dämpats och bringats till ro medelst denna natt.
Ty detta husfolk stör alltid själen och tillåter
inte att hon gör sig fri från dem, och de hindrar henne alltid från att komma åt nådegåvorna.
De är de tjänare som är människans fiender
och om vilka vår Herre i Evangeliet säger:
"Och envar får sitt eget husfolk till fiender"
( Matt. 10:36 ).
Därför måste detta husfolks verksamhet och många
känslor bringas till ro i denna natt, så att de inte
ståri vägen för mottagandet av det övernaturliga
goda som kärleksföreningen med Gud är,
ty så länge de äger sin fulla kraft och verksamhet
kan själen inte förverkliga sin plan.
Denna naturliga verksamhet och dessa naturliga
känslor för ingalunda till hjälp för själen,
utan de utgör tvärtom de hinder som avhåller
henne från att ta emot det andliga goda som
kärleksföreningen är.
Därför är också hennes naturliga förmåga helt
odugliga i att förskaffa henne detta övernaturliga
goda, som Gud själv ingjuter i själen,
hemligt ooch stilla, utan hennes medverkan.
Det är alltså nödvändigt att alla hennes själskrafter
tystnar och förhåller sig passiva och att de inte
blandar in sin låga verksamhet och sina eländiga
böjelser, om själen skall kunna ta emot
detta Guds ingjutande.
2. Det var alltså en "lycklig lott" för själen att Gud
i denna natt lät allt hennes husfolk somna in,
det vill säga alla hennes själskrafter, alla lidelser,
böjelser och begär som lever både i hennes
sinnliga och hennes andliga del.
På det sättet kunde hon gå ut osedd, det vill säga
utanatt hejdas av alla dessa själskrafter etc,,
som var nedsövda och förkvävda under denna
natt där de hade lämnats i mörker,
för att de inte skulle kunna förnimma eller vara
medvetna om någonting påderas låga och
naturliga sätt.
Ty då skulle de ha ställt sig i vägen för själen
och hindrat henne från att gå ut ur sig själv
och ut sin sinnlighets hus.
Men nu kunde hon alltså nå fram till den
fullkomliga kärlekens andliga förening med Gud.
3. O vilken lycklig lott för själen att ha kunnat
befria sig från sin sinnerlighets hus!
Enligt min åsikt kan själen inte tillfullo fatta
detta utan att själv ha fått göra denna lyckliga
erfarenhet.
Då först ser hon klart i vilket sorgligt slaveri
hon förut befann sig, och i hur mycket elände hennes lidelser och lustar förut försatte henne.
Nu vet hon att andens liv är verklig frihet
och at det innebär an rikedom av oväderliga
skatter.
Vi skall för övrigt visa upp några av dessa när vi
så småningom utvecklar de kommande stroferna.
Och då kommer läsaren att alldeles klart inse
hur rätt själen har när hon betraktar det som en lycklig lott att ha gått igenom den fruktansvärda
natt vi har talat om.
KAPITEL. 15.
HÄR ÅTERGES OCH FÖRKLARAS DEN
ANDRA STROFEN.
ANDRA STROFEN
JAG VAR IMÖRKER OCH I TRYGGHET
NÄR JAG GICK UT FÖRKLÄDD PÅHEMLIG STEGE
---------- O LYCKLIGA LOTT-------
JAG VAR I MÖRKER NÄR JAG SMÖG UT
OCH HELA MITT HUS LÅG I VILA.
FÖRKLARING
1. I denna strof besjunger själen än en gång
några av egenskaperna hos denna mörka natt
och upprepar de värdefulla fördelar hon vunnnit
genom den.
Detta gör hon för att besvara en tyst invändning,
och påpekar att även om hon i denna natt
och i detta mörker har genomgått alla slags
plågor, ångest, tvivel, fruktan och skräck,
så som vi har beskrivit det, så skall man inte
tro att hon därför har varit i någon större fara
att gå förlorad.
Tvärtom har denna mörka natt medfört stora
fördelar: i den befriades hon från sina fiender
och undslapp dem skickligt när de vid varje steg
framåt ställde sig i vägen för henne.
I skydd av nattmörkret bytte hon kläder och förklädde sig genom att ta på sig tre klädnader
i olika färger, såsom vi skall berätta om längre
fram.
Sedan flydde hon ut på en mycket hemlig stege som
ingen i huset kände till, nämligen den levande trons
stege.
Också detta skall vi senare förklara.
Så förklädd och oigenkännlig gick hon därifrån för att bättre kunna utföra sitt verk.
Och hon hade verkligen inte kunnat vara säkrare, särskilt som hennes begär, böjelser och lidelser i denna rennade natt redan hade slumrat in,
förkvävts och undanröjts.
Ty de hade återfått sin kraft och levat upp på nytt,
så skulle de aldrig ha tillåtit att hon avlägsnade
sig.
Själen fortsätter alltså med denna versrad
som säger:
JAG VAR I MÖRKER OCH I TRYGGHET.
KAPITEL. 16.
DET FÖRKLARAS HUR SJÄLEN VANDRAR
FRAMÅT I TRYGGHET, FASTÄN HON BEFINNER
SIG I MÖRKER.
1. Det mörker som själen här talar om rör,
som vi sagt, hennes sinnliga, inre och andliga begär
och själskrafter, vilka alla i denna natt förlorar sitt
naturliga ljus, ty de måste frigöras för att bli
i stånd att motta det övernaturliga ljuset.
De sinnliga och de andliga begären är nu
inslumrade och förkvävda, och därför är det
omöjligt för dem att med glädje njuta varken
något gudomligt eller något mänskligt,
vad det än må vara.
Själens böjelser är tillbakahållna och undertryckta,
så att de varken kan röra sig eller finna stöd i någonting.
Inbillningskraften är bunden och förmår inte
längre tänka över något.
Minnet har förlorat sin förmåga, förståndet är höljt
i mörker utan att kunna förstå något,
och till följd därav befinner sig också viljan
i torka och trångmål.
Till slut är alla själskrafter tomma och odugliga,
och till allt detta har liksom ett tjockt och svart moln lägrat sig över själen och håller henne
i ångest och såsom vore hon fjärran från Gud.
Det är, säger hon, när hon går på detta
sätt höljd i dunkel som hon vandrar
framåt i trygghet.
2. Orsaken till detta har redan klart angivits.
Ty vanligen råkar själen i svårigheter endast
genom sina egna begär eller genom sitt sinnliga
välbehag, sina resonemang, åsikter eller
böjelser, och då går hon ibland för långt eller
gör för l itet, eller också förirrar hon sig och bringas
ur fattningen.
Med ett ord, hon riktar sig då mot sådant som inte är gagneligt.
Har nu själen hejdats ifråga om alla dessa verksamheter och rörelser, så är det klart att hon
därmed också går säker för förvillelser.
Därigenom berfriar hon sig inte bara från sig själv,
utan också från sina båda andra fiender,
världen och djävulen, vilka när hennes böjelser
och versamheter har kommit till ro
inte från något håll eller på något sätt
kan föra krig mot henne.
3. Därav föjler att själen känner sig desto
tryggare ju mer hon vandrar i mörkret och har
utblottats på sin naturliga verksamhet.
Därför säger också profeten:
"Ditt fördärv, o Israel, kommer från dig själv"
( det vill säga från dina verksamheter och från
de inre och sinnliga böjelser som är ordnade),
"under det att din hjälp kommer endast från dig"
( Hos. 13:9 (.
När därför själen på detta sätt bevaras från sina
dåliga anlag, så återstår henne bara att snabbt
ta emot det goda som hennes förening med Gud
skapar i hennes själsförmögenheter och själskrafter, och som gör dem helt himmelska.
Om själen så länge detta mörker varar även för övrigt ger akt på sig själv, så kommer hon
att lägga märke till hur sällan det är som hennes
själskrafter förlorar sig i fåfängliga och onyttiga
ting och hur trygg hon känner sig för äregirighet,
högmod och inbiliskhet, för fåfäng och bedräglig
glädje och mycket annat ont.
Fölaktligen löper själen inte någon risk att gå
förlorad medan hon vandrar den dunkla
trons väg, utan då gör hon tvärtom stora framsteg,
ty i detta tillstånd förvärvar hon sig dygder.
4. Men här tränger sig genast en fråga fram
och det är följande.
Eftersom de övernaturliga tingen i sig själva är
en källa till allt gott för själen, utövar dragning på
henne och ger henne trygghet, varför lägges
då i denna natt hennes själsfömögenheter
och krafter i mörker även ifråga om dessa goda
ting, så att hon inte heller kan njuta av dem
och syssla med dem som med de andra tingen,
ja till och med mindre?
Här kommer mitt svar.
I detta tillstånd är det lämpligt att själskrafterna
inte utövar någon varsamhet beträffande de andliga tingen och inte heller få uppleva någon njutning
av dem, eftersom de ännu är orena, lågstående
och högst naturliga; och även om de får någon
upplevelse och njutning av de övernaturliga
och gudomliga tingen, så kan de inte delta i detta
annat än på ett mycket lågt och naturligt sätt,
helt i överensstämmelse med deras låga tillstånd.
Ty, som Filosofen säger, allt som mottages mottages efter den mottagandes egen förmåga.
Och eftersom dessa naturliga själskrafter
inte har varken renhet, kraft eller förmåga att ta emot och uppleva de övernaturliga tingen så som
de borde, dvs. på ett gudomligt sätt, så kan
de bara göra det på sitt eget sätt, alltså mänskligt
och lågt som vi har sagt.
Därför är det lämpligast att de försättes
i den dunkla nattens mörker vad de gudomliga
tingen beträffar.
Genom denna avvänjning, rening och förkvävning
frigör de sig från sitt vanliga låga och mänskliga
sätt att handla och ta emot, och då först har de blivit rätt förberedda och danade för att kunna
ta emot och känna och uppleva det gudomliga
och övernaturliga på ett upphöjt och fullkomligt sätt.
Ty denna mottaglighet kan inte förverkligas
förrän den gamla människan är död.
5. Om därför dessa andliga ting inte kommer som
ett delgivande från ovan, från ljusets Fader,
till vår fria vilja och våra mänskliga begär,
så kan människan inte heller njuta dem på ett gudomligt och andligt sätt, hur mycket hon
än intresserar sig för Gud och vänder sina
själskrafter till honom och hur stor njutning
hon än tycks finna i honom.
Hon kan då inte njuta Gud annat än på mänskligt och naturligt liksom hon njuter andra ting.
Ty nådegåvorna går inte från människan
till Gud, utan från Gud till människan.
Om detta vore rätt plats därför, så skulle vi
också kunna uppvisa hur en mängd människor
är mycket lyckliga över att till Gud rikta alla
sina andliga övningar, lustkänslor och varma
känslor såväl som sin verksamhet, i den tron
att allt detta är övernaturligt och andligt,
när det kanske ändå inte är annat än naturliga
och mänskliga handlingar och känslor.
Eftersom e använder dessa handlingar och känslor
i alla situationer, så överför de dem också till
detgoda med samma naturliga lätthet som de
har att inrikta själsförmögenheter och krafter
emt vilket föremål som helst.
6. Om vi senare får tillfälle skall vi tala om detta.
Då skall vi också ange vissa tecken varpå man
kan märka när inre rörelser och akter i själen gentemot Gud är enbart naturliga eller enbart
andliga, eller när de är samtidigt andliga
och naturliga.
För stunden får det räcka att veta, att om de inre aktrerna och rörelserna i själen skall kunna på
ett upphöjt och gudomligt sätt beröras av Gud,
så måste de först insövas, försättas i mörker
och neddämpas, ända till dess deras naturliga
förmåga och naturliga versamhet har förintas.
7. Därför säger jag dig, du andliga själ,
att när du finner att din önskeförmåga ligger
i mörker , dinakänslor i torka och betryck och att dina själskrafter är som förlamade och oförmögna
till allt inre liv, så sörj inte!
Tvärtom, betrakta detta tillstånd som
ett lycksamt öde: tyGud håller då på att allt
mer och mer befria dig från dig själv!
Han vrider dina ägodelar ur dina händer.
Trots det goda bruk du skulle ha gjort av dem,
så skulle dudock på grund av deras orenhet
och låghet inte ha kunnat handla så rätt,
så fullkomligt och säkert som nu när Gud tar dig vid
handen och leder dig som en blind på mörka vägar
utan att du vet var och varthän, mot ett mål
som du själv aldrig skulle ha funnit,
trots all hjälp av dina ögon och dina fötter.
8. En annan orsak till att själen inte bara är
i säkerhet när hon sålunda vandrar i mörkret,
utan att hon dessutom samlar en allt större
rikedom av dygder, det är att hennes framsteg
och fullkomlighet oftast kommer till henne från
ett håll som hon minst av allt anar, ja vanligen
på en väg där hon tror sig ha gått förlorad.
Ty eftersom hon ju inte har någon erfarenhet
av detta nya tillstånd som får henne att gå ut ur
sig själv och som bländar och förvirrar hennes tidigare handlingssätt, så tror hon snarare
att hon är på väg mot sitt förärv än att hon går
mot sitt mål och förskaffar sig dygder.
Hon ser nämligen at hon lider avbräck ifråga
om allt som förut var henne bekant och som då
medförde njutning, och att hon i stället går på
vägar som hon inte känner till och inte tycker om.
När en resande vil bege sig till nya, okända
och outforskade trakter, så måste han ju slå in på
nya vägar som han inte känner och inte vet
något om, varken av sig själv eller genom andras
upplysningar.
Det är ju klart att han inte kan komma in till
denna nya trakt och få veta mer än han förut visste,
annat än genom att gå dessa nya vägar och lämna
dem han känner till.
Det är precis på samma sätt för den som håller
på att utbilda sig i ett yrke eller konstart.
Han får treva sig fram hela tiden och fortsätter
inte att använda sina första kunskaper, ty om
han inte lämnade dem så skulle han aldrig
komma vidare och göra några framsteg.
Så är det också med själen: ju mer hon går
framåt, desto mer tränger hon igenom mörkret
utan att veta vart hon går.
Och det är därför som vi säger att Gud här är
Mästaren som leder denna blinda själ.
Och nu när hon verkligen förstår denna sanning
kan hon också verkligen glädja sig och säga:
"Jag var i mörker och i trygghet":
9. En annan orsak till att själen är i säkerhet
när han vandrar mitt detta mörker, det är att hon
har lidit där.
Ty lidandets väg är både säkrare och nyttigare
än glädjens och handlandets väg,först och främst
därför att när man lider får mann kraft av Gud,
under det att när man handlar och njuter träder
själens svagheter och ofullkomligheter i dagen.
Vidare också därför att i lidandet utövar
man dygder och samlar så småningom alltflera,
därför att själen renas och blir visare och
försktigare.
10. Men det finns också en mera speciell orsak
till att själen är i säkerhet när hon vandrar i mörkret,
och det är det ljus eller den dunkla vishet som vi har talat om.
Denna kontemplationens mörka natt drar själen till sig så helt, innesluter henne så i sig och för henne så nära Gud, att han själv beskyddar henne
och frigör henne från allt som inte är Gud.
Själen är så att säga ställd under behandling för
att återvinna si n hälsa, som är Gud själv.
Guds Majestät sätter henne på diet, föreskriver
henne avhållsamhet från allt och förintar i henne
smaken för allt skapat.
Det är just så som man gör med en sjuk som vårdas
i sitt hem.
Man lägger honom i ett avsides beläget rum och
tillåter inte att en vindfläkt eller en solstråle
berör honom, och man ser till att varken fotsteg eller buller från husets folk stör honom;
och mann hålle rhonom på den strängaste diet
och ger honom bara de mest utsökta rätter i små
portioner, varvid manmera ser till näringsvärdet
än till dengoda smaken.
11. Alla dessa egenskaper som rör säkerställandet
och bevarandet av själen, de åstadkommes
inom henne av kontemplationens mörka natt,
därför att hon redan är närmare Gud.
Ty ju mera själen närmar sig Gud, desto djupare mörker och större dunkel erfar hon
på grund av sin svaghet.
Ju mer någon vänder sina ögon mot solen,
desto mer orsakar dess glans mörker och lidande
för ögonen på grund av deras svaghet,
ofullkomlighet och oförmåga.
Så är det också med Guds andliga ljus;
det är så intensivt, det övergår förståndet till
den grad, at när det kommer närmare förblindar
det själen och förmörkar henne.
Därför sade David i psalm 18:
"Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omsöt honom: mörka vatten i tjocka moln"
( v. 12 ).
Dessa mörka vatten i tjocka moln betyder
som vi skall föklara den dunkla kontemplationen
och den gudomliga Visheten i dessa själar.
Och själarna märker också mer och meratt det rör sig om något som står nära Gud, att det är
Guds tabernakel där han bor, när han en gång
förenar sig med dem.
Och därför säger den helige Paulus att det som i Gud är högst aljus och klarhet, det är för
människan ett desto djupare mörker ( 1 Kor. 2:14 ),
vilket också David i samma psalm betygar med
följande ord: "Av glansen framför honom gingo
molnen fram" ( Ps. 18:13 ), över det naturliga
förståndet, vars ljus är förmörkat genom hans
töcken, såsom Jesaja säger ( 5, 30).
12. O hur jämmerliga är inte villkoren i människolivet, där man svävar i så stor fara och har
så svårt att nå fram till kunskap om sanningen!
Det som är högsta klarhet och sanning tyckes
oss vara det dunklaste och osäkraste.
Vi flyr det som är bäst för oss, och det som lyser
oss mest i ögonen, det väljer vi och det srävar
vi efter, fastän det i själva verker är det sämsta
för oss och en ständig fara för själen.
Vem kan räkna de faror och vedervärdigheter
som människan upplever på jorden!
Och detta därför att det ögonens naturliga ljus
som skall leda oss är det första att blända oss
och att leda oss vilse på vår vandring med Gud!
Om man vill komma fram till den enda säkra vägen
måste man ovillkorligen sluta ögonen och vandra
i mörker för att lyckas undgå husfienderna,
det vill säga våra sinnen och själskrafter.
13. Själen är alltså väl dold och i gott skydd här
i detta mörka moln som omger Gud.
Ty eftersom detta moln för Gud själv är ett
tabernakel och en boning, så kommer det att bli
detta också för själen, det kommer att på ett fullkomligt sät att vara hennes trygga borg
och fäste.
Själen vandrar i mörker, det är sant, men där
är hon väl dold, och hon är skyddad mot sig själv
och mot alla andra faror som kan nå henne
från det skapade, såsom vi har sagt.
Det är dessa själar som David talar också
i en annan psalm när han säger:
"Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm
mot människors sammangaddning; du döljer
dem i din hydda mot tungornas angrepp"
( ps. 31:21 ).
Dessa ord avser alla slags beskydd, ty att vara beskärmd i Guds ansiktes beskärm mot
människors sammangaddning, det är att stärkas
av denna dunkla kontemplationen mot alla de
angrepp som kan komma från människors sida;
att vara dold i hans hydda mot tungornas angrepp,
det är att vara översvämmad av dessa
mörka vatten, som David kalalr detta Guds
tabernakel.
Och eftersom själen har frigjorts från alla sina
böjelser och känsloband och eftersom hennes
själskrafter ligger i mörker, så är hon också befriad
från alla de ofullkomligheter som legat i strid
med hennes ande, liksom från sitt kött och allt
skapat.
Hon kan alltså med all rätt säga att hon vandrar
"mörker och i trygghet".
14. Det finns ännu en orsak som inte är mindre
viktig än den just anförda och medelst vilken vi
slutgiltigt kan fastslå att denna själ verkligen vandrar i trygghet i mörkret.
Det är den kraft som omedelbart tillföres
själen från detta mörka och smärtfyllda
täta moln.
Ty även om molnet är mörkt så är det dock vatten,
och därför uppfriskar och stärker det själen
i sådant som är nyttigt för henne, om också
i mörker och smärta.
Själen upptäcker omedelbart inom sig en fast
beslutsamhet att inte göra någonting som hon
vet förolämpar Gud, liksom att inte underlåta
någonting somm hon tror kan bidra till hans ära.
Under inverkan av denna dunkla kärlek upptändes
hon av nitälskan och orolig omsorg om att ta
reda på vad hon skall göra och inte göra för
att behaga honom, och hon frågar sig ständigt
och tänker efter om hon ändå inte har
förolämpat honom.
Hon handlar därvid med en vida större omsorg och ängslan än tidigare, som vi ovan har sett när
vi talade om själens kärleksångest.
Ty här ser ví hur själens alla krafter, alla hennes
böjelser och all hennes förmåga som har frigjorts
från det skapade nu koncentrerar hela sin kraft
och verksamhet på tjänandet av Gud.
Så går själen ut ur sig själv och alla skapade
ting för att uppnå den ljuvliga och livgivande
kärleksföreningen med Gud,
" i mörker och i trygghet",
NÄR JAG GICK UT FÖRKLÄDD PÅ HEMLIG STEGE.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
|||||||
4 | 5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 | 12 | 13 |
14 | 15 |
16 |
17 | |||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 | |||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|