Alla inlägg den 4 april 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 4 april 2016 04:17

KAPITEL.  14.


DÄR DEN FÖRSTA STROFENS TRE VERSRADER

ANFÖRES OCH FÖRKLARAS.


1.   Denna lyckliga lott består i det själen nu

bsjunger i de följande verserna:


                JAG GICK UT OSEDD AVV ALLA

                 TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.


     Detta är en l iknelse.

För att kunna förverkliga sin plan har hon på

natten gått ut ur sitt hem, rakt ut i mörkret,

under det att allt hennes husfolk låg och sov

och ingen kunde hindra hennes flykt.


Då själen vil utföra ett så heroiskt och ovanligt

verk som föreningen med hennes gudomlige

Älskade är, så går hon ut ur sitt hus, ty den

Älskade finner man bara därute i ensamheten.


Därför begär Bruden att finna honom ensam när hon

säger: "Vem ger mig dig såsom en min broder,

amad vid min moders bröst, så att jag finge möta

dig därute och finge kyssa dig" 

( Höga V. 8:1 ).

Just så måste den av kärlek gripna själen handla

för att uppnå sitt mål.

På natten när allt hennes husfolk låg och sov

måste hon gå ut, det betyder när själens vanliga handlingssätt och hennes önskningar och begär,

som är hennes husfolk, hade dämpats och bringats till ro medelst denna natt.


Ty detta husfolk stör alltid själen och tillåter

inte att hon gör sig fri från dem, och de hindrar henne alltid från att komma åt nådegåvorna.

        

De är de tjänare som är människans fiender

och om vilka vår Herre i Evangeliet säger:

"Och envar får sitt eget husfolk till fiender"

( Matt. 10:36 ).


Därför måste detta husfolks verksamhet och många

känslor bringas till ro i denna natt, så att de inte

ståri vägen för mottagandet av det övernaturliga

goda som kärleksföreningen med Gud är,

ty så länge de äger sin fulla kraft och verksamhet

kan själen inte förverkliga sin plan.


Denna naturliga verksamhet och dessa naturliga

känslor för ingalunda till hjälp för själen,

utan de utgör tvärtom de hinder som avhåller

henne från att ta emot det andliga goda som

kärleksföreningen är.

     Därför är också hennes naturliga förmåga helt

odugliga i att förskaffa henne detta övernaturliga

goda, som Gud själv ingjuter i själen,

hemligt ooch stilla, utan hennes medverkan.


Det är alltså nödvändigt att alla hennes själskrafter

tystnar och förhåller sig passiva och att de inte

blandar in sin låga verksamhet och sina eländiga

böjelser, om själen skall kunna ta emot

detta Guds ingjutande. 


2.  Det var alltså en "lycklig lott" för själen att Gud

i denna natt lät allt hennes husfolk somna in,

det vill säga alla hennes själskrafter, alla lidelser,

böjelser och begär som lever både i hennes

sinnliga och hennes andliga del.


På det sättet kunde hon gå ut osedd, det vill säga

utanatt hejdas av alla dessa själskrafter etc,,

som var nedsövda och förkvävda under denna

natt där de hade lämnats i mörker,

för att de inte skulle kunna förnimma eller vara

medvetna om någonting påderas låga och

naturliga sätt.


Ty då skulle de ha ställt sig i vägen för själen

och hindrat henne från att gå ut ur sig själv

och ut sin sinnlighets hus.

Men nu kunde hon alltså nå fram till den

fullkomliga kärlekens andliga förening med Gud.


3.   O vilken lycklig lott för själen att ha kunnat

befria sig från sin sinnerlighets hus!


Enligt min åsikt kan själen inte tillfullo fatta

detta utan att själv ha fått göra denna lyckliga

erfarenhet.

Då först ser hon klart i vilket sorgligt slaveri

hon förut befann sig, och i hur mycket elände hennes lidelser och lustar förut försatte henne.


Nu vet hon att andens liv är verklig frihet

och at det innebär an rikedom av oväderliga

skatter.

Vi skall för övrigt visa upp några av dessa när vi

så småningom utvecklar de kommande stroferna.


Och då kommer läsaren att alldeles klart inse

hur rätt själen har när hon betraktar det som en lycklig lott att ha gått igenom den fruktansvärda

natt vi  har talat om.  





 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 4 april 2016 04:17

KAPITEL.  15.


HÄR ÅTERGES OCH FÖRKLARAS DEN

ANDRA STROFEN.


                      ANDRA STROFEN


          JAG VAR IMÖRKER OCH I TRYGGHET

      NÄR JAG GICK UT FÖRKLÄDD PÅHEMLIG STEGE

                   ----------  O LYCKLIGA LOTT-------


           JAG VAR I MÖRKER NÄR JAG SMÖG UT

           OCH HELA MITT HUS LÅG I VILA.



                       FÖRKLARING


1.  I denna strof besjunger själen än en gång

några av egenskaperna hos denna mörka natt

och upprepar de värdefulla fördelar hon vunnnit

genom den.

Detta gör hon för att besvara en tyst invändning,

och påpekar att även om hon i denna natt

och i detta mörker har genomgått alla slags

plågor, ångest, tvivel, fruktan och skräck,

så som vi har beskrivit det, så skall man inte

tro att hon därför har varit i någon större fara

att gå förlorad.


    Tvärtom har denna mörka natt medfört stora

fördelar: i den befriades hon  från sina fiender

och undslapp dem skickligt när de vid varje steg

framåt ställde sig i vägen för henne.


I skydd av nattmörkret bytte hon kläder och förklädde sig genom att ta på sig tre klädnader

i olika färger, såsom vi skall berätta om längre

fram.

Sedan flydde hon ut på en mycket hemlig stege som

ingen i huset kände till, nämligen den  levande trons

stege.

Också detta skall vi senare förklara.

Så förklädd och oigenkännlig gick hon därifrån för att bättre kunna utföra sitt verk.


Och hon hade verkligen inte kunnat vara säkrare, särskilt som hennes begär, böjelser och lidelser i denna rennade natt redan hade slumrat in,

förkvävts och undanröjts.


Ty de hade återfått sin kraft och levat upp på nytt,

så skulle de aldrig ha tillåtit att hon avlägsnade

sig.

Själen fortsätter alltså med denna versrad

som säger:


           JAG VAR I MÖRKER OCH I TRYGGHET. 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 4 april 2016 04:17

KAPITEL.   16.


DET FÖRKLARAS HUR SJÄLEN VANDRAR

FRAMÅT I TRYGGHET, FASTÄN HON BEFINNER

SIG I MÖRKER.


1.   Det mörker som själen här talar om rör,

som vi sagt, hennes sinnliga, inre och andliga begär

och själskrafter, vilka alla i denna natt förlorar sitt

naturliga ljus, ty de måste frigöras för att bli

i stånd att motta det övernaturliga ljuset.


      De sinnliga och de andliga begären är nu

inslumrade och förkvävda, och därför är det

omöjligt för dem att med glädje njuta varken

något gudomligt eller något mänskligt,

vad det än må vara.


Själens böjelser är tillbakahållna och undertryckta,

så att de varken kan röra sig eller finna stöd i någonting.

Inbillningskraften är bunden och förmår inte

längre tänka över något.

Minnet har förlorat sin förmåga, förståndet är höljt

i mörker utan att kunna förstå något,

och till följd därav befinner sig också viljan

i torka och trångmål.


Till slut är alla själskrafter tomma och odugliga,

och till allt detta har liksom ett tjockt och svart moln lägrat sig över själen och håller henne

i ångest och såsom vore hon fjärran från Gud.

      Det är, säger hon, när hon går på detta

sätt höljd i dunkel som hon vandrar

framåt i trygghet.


2.   Orsaken till detta har redan klart angivits.

Ty vanligen råkar själen i svårigheter endast

genom sina egna begär eller genom sitt sinnliga

välbehag, sina resonemang, åsikter eller

böjelser, och då går hon ibland för långt eller

gör för l itet, eller också förirrar hon sig och bringas

ur fattningen.


Med ett ord, hon riktar sig då mot sådant som inte är gagneligt.

Har nu själen hejdats ifråga om alla dessa verksamheter och rörelser, så är det klart att hon

därmed  också går säker för förvillelser.


Därigenom berfriar hon sig inte bara från sig själv,

utan också från sina båda andra fiender,

världen och djävulen, vilka när hennes böjelser

och versamheter har kommit till ro

inte från något håll eller på något sätt

kan föra krig mot henne.


3.  Därav föjler att själen känner sig desto

tryggare ju mer hon vandrar i mörkret och har

utblottats på sin naturliga verksamhet.


Därför säger också profeten:

"Ditt fördärv, o Israel, kommer från dig själv"

( det vill säga från dina verksamheter och från

de inre och sinnliga böjelser som är ordnade),

"under det att din hjälp kommer endast från dig"

( Hos. 13:9 (.


När därför själen på detta sätt bevaras från sina

dåliga anlag, så återstår henne bara att snabbt

ta emot det goda som hennes förening med Gud

skapar i hennes själsförmögenheter och själskrafter, och som gör dem helt himmelska.


Om själen så länge detta mörker varar även för övrigt ger akt på sig själv, så kommer hon

att lägga märke till hur sällan det är som hennes

själskrafter förlorar sig i fåfängliga och onyttiga

ting och hur trygg hon känner sig för äregirighet,

högmod och inbiliskhet, för fåfäng och bedräglig

glädje och mycket annat ont.


Fölaktligen löper själen inte någon risk att gå

förlorad medan hon vandrar den dunkla

trons väg, utan då gör hon tvärtom stora framsteg,

ty i detta tillstånd förvärvar hon sig dygder.


4.   Men här tränger sig genast en fråga fram

och det är följande.

Eftersom de övernaturliga tingen i sig själva är

en källa till allt gott för själen, utövar dragning på

henne och ger henne trygghet, varför lägges

då i denna natt hennes själsfömögenheter

och krafter i mörker även ifråga om dessa goda

ting, så att hon inte heller kan njuta av dem

och syssla med dem som med de andra tingen,

ja till och med mindre?


      Här kommer mitt svar.

I detta tillstånd är det lämpligt att själskrafterna

inte utövar någon varsamhet beträffande de andliga tingen och inte heller få uppleva någon njutning

av dem, eftersom de ännu är orena, lågstående

och högst naturliga; och även om de får någon

upplevelse och njutning av de övernaturliga

och gudomliga tingen, så kan de inte delta i detta

annat än på ett mycket lågt och naturligt sätt,

helt i överensstämmelse med deras låga tillstånd.


Ty, som Filosofen säger, allt som mottages mottages efter den mottagandes egen förmåga.


   Och eftersom dessa naturliga själskrafter

inte har varken renhet, kraft eller förmåga att ta emot och uppleva de övernaturliga tingen så som

de borde, dvs. på ett gudomligt sätt, så kan

de bara göra det på sitt eget sätt, alltså mänskligt

och lågt som vi har sagt.


       Därför är det lämpligast att de försättes

i den dunkla nattens mörker vad de gudomliga

tingen beträffar.

Genom denna avvänjning, rening och förkvävning

frigör de sig från sitt vanliga låga och mänskliga

sätt att handla och ta emot, och då först har de blivit rätt förberedda och danade för att kunna

ta emot och känna och uppleva det gudomliga

och övernaturliga på ett upphöjt och fullkomligt sätt.

          Ty denna mottaglighet kan inte förverkligas

förrän den gamla människan är död.


5.    Om därför dessa andliga ting inte kommer som

ett delgivande från ovan, från ljusets Fader,

till vår fria vilja och våra mänskliga begär,

så kan människan inte heller njuta dem på ett gudomligt och andligt sätt, hur mycket hon

än intresserar sig för Gud och vänder sina

själskrafter till honom och hur stor njutning

hon än tycks finna i honom.


Hon kan då  inte njuta Gud annat än på mänskligt och naturligt liksom hon njuter andra ting.

        Ty nådegåvorna går inte från människan

till Gud, utan från Gud till människan.


Om detta vore rätt plats därför, så skulle vi

också kunna uppvisa hur en mängd människor

är mycket lyckliga över att till Gud rikta alla

sina andliga övningar, lustkänslor och varma

känslor såväl som sin verksamhet, i den tron

att allt detta är övernaturligt och andligt,

när det kanske ändå inte är annat än naturliga

och mänskliga handlingar och känslor.


Eftersom e använder dessa handlingar och känslor

i alla situationer, så överför de dem också till

detgoda med samma naturliga lätthet som de

har att inrikta själsförmögenheter och krafter

emt vilket föremål som helst.


6.   Om vi senare får tillfälle skall vi tala om detta.

Då skall vi också ange vissa tecken varpå man

kan märka när inre rörelser och akter i själen gentemot Gud är enbart naturliga eller enbart

andliga, eller när de är samtidigt andliga

och naturliga.

För stunden får det räcka att veta, att om de inre aktrerna och rörelserna i själen skall kunna på

ett upphöjt och gudomligt sätt beröras av Gud,

så måste de först insövas, försättas i mörker

och neddämpas, ända till dess deras naturliga

förmåga och naturliga versamhet har förintas.


7.   Därför säger jag dig, du andliga själ,

att när du finner att din önskeförmåga ligger

i mörker , dinakänslor i torka och betryck och att dina själskrafter är som förlamade och oförmögna

till allt inre liv, så sörj inte!

         Tvärtom, betrakta detta tillstånd som

ett lycksamt öde: tyGud håller då på att allt

mer och mer befria dig från dig själv!


Han vrider dina ägodelar ur dina händer.

Trots det goda bruk du skulle ha gjort av dem,

så skulle dudock på grund av deras orenhet

och låghet inte ha kunnat handla så rätt,

så fullkomligt och säkert som nu när Gud tar dig vid

handen och leder dig som en blind på mörka vägar

utan att du vet var och varthän, mot ett mål

som du själv aldrig skulle ha funnit,

trots all hjälp av dina ögon och dina fötter.


8.   En annan orsak till att själen inte bara är

i säkerhet när hon sålunda vandrar i mörkret,

utan att hon dessutom samlar en allt större

rikedom av dygder, det är att hennes framsteg

och fullkomlighet oftast kommer till henne från

ett håll som hon minst av allt anar, ja vanligen

på en väg där hon tror sig ha gått förlorad.


        Ty eftersom hon ju inte har någon erfarenhet

av detta nya tillstånd som får henne att gå ut ur

sig själv och som bländar och  förvirrar hennes tidigare handlingssätt, så tror hon snarare

att hon är på väg mot sitt förärv än att hon går

mot sitt mål och förskaffar sig dygder.


         Hon ser nämligen at hon lider avbräck ifråga

om allt som förut var henne bekant och som då

medförde njutning, och att hon i stället går på

vägar som hon inte känner till och inte tycker om.


    När en resande vil bege sig till nya, okända

och outforskade trakter, så måste han ju slå in på

nya vägar som han inte känner och inte vet

något om, varken av sig själv eller genom andras

upplysningar.

Det är ju klart att han inte kan komma in till

denna nya trakt och få veta mer än han förut visste,

annat än genom att gå dessa nya vägar och lämna

dem han känner till.


Det är precis på samma sätt för den som håller

på att utbilda sig i ett yrke eller konstart.

     Han får treva sig fram hela tiden och fortsätter

inte att använda sina första kunskaper, ty om

han inte lämnade dem så skulle han aldrig

komma vidare och göra några framsteg.

      

Så är det också med själen: ju mer hon går

framåt, desto mer tränger hon igenom mörkret

utan att veta vart hon går.


Och det är därför som vi säger att Gud här är

Mästaren som  leder denna blinda själ.

Och nu när hon verkligen förstår denna sanning

kan hon också verkligen glädja sig och säga:

"Jag var i mörker och i trygghet": 


9.  En annan orsak till att själen är i säkerhet

när han vandrar mitt detta mörker, det är att hon

har lidit där.

Ty lidandets väg är både säkrare och nyttigare

än glädjens och handlandets väg,först och främst

därför att när man lider får mann kraft av Gud,

under det att när man handlar och njuter träder

själens svagheter och ofullkomligheter i dagen.

         Vidare också därför att i lidandet utövar

man dygder och samlar så småningom alltflera,

därför att själen renas och blir visare och

försktigare. 


10.   Men det finns också en mera speciell orsak

till att själen är i säkerhet när hon vandrar i mörkret,

och det är det ljus eller den dunkla vishet som vi har talat om.

Denna kontemplationens mörka natt drar själen till sig så helt, innesluter henne så i sig och för henne så nära Gud, att han själv beskyddar henne

och frigör henne från allt som inte är Gud.


Själen är så att säga ställd under behandling för

att återvinna si n hälsa, som är Gud själv.

       Guds Majestät sätter henne på diet, föreskriver

henne avhållsamhet från allt och förintar i henne

smaken för allt skapat.


Det är just så som man gör med en sjuk som vårdas

i sitt hem.

Man lägger honom i ett avsides beläget rum och

tillåter inte att en vindfläkt eller en solstråle

berör honom, och man ser till att varken fotsteg eller buller från husets folk stör honom;

och mann hålle rhonom på den strängaste diet

och ger honom bara de mest utsökta rätter i små

portioner, varvid manmera ser till näringsvärdet

än till dengoda smaken.


11.   Alla dessa egenskaper som rör säkerställandet

och bevarandet av själen, de åstadkommes

inom henne av kontemplationens mörka natt,

därför att hon redan är närmare Gud.

           Ty ju mera själen närmar sig Gud, desto djupare mörker och större dunkel erfar hon

på grund av sin svaghet.

Ju mer någon vänder sina ögon mot solen,

desto mer orsakar dess glans mörker och lidande

för ögonen på grund av deras svaghet,

ofullkomlighet och oförmåga.


       Så är det också med Guds andliga ljus;

det är så intensivt, det övergår förståndet till

den grad, at när det kommer närmare förblindar

det själen och förmörkar henne.


   Därför sade David i psalm 18:

"Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omsöt honom: mörka vatten i tjocka moln"

( v. 12 ).

Dessa mörka vatten i tjocka moln betyder

som vi skall föklara den dunkla  kontemplationen

och den gudomliga Visheten i dessa själar.

        Och själarna märker också mer och meratt det rör sig om något som står nära Gud, att det är

Guds tabernakel där han bor, när han en gång

förenar sig med dem.


Och därför säger den helige Paulus att det som i Gud är högst aljus och klarhet, det är för

människan ett desto djupare mörker ( 1 Kor. 2:14 ),

vilket också David i samma psalm betygar med

      följande ord:   "Av glansen framför honom gingo

molnen fram"  ( Ps. 18:13 ), över det naturliga

förståndet, vars ljus är förmörkat genom hans

töcken, såsom Jesaja säger  ( 5, 30).


12.  O hur jämmerliga är inte villkoren i människolivet, där man svävar i så stor fara och har

så svårt att nå fram till kunskap om sanningen!

       Det som är högsta klarhet och sanning tyckes

oss vara det dunklaste och osäkraste.


   Vi flyr det som är bäst för oss, och det som lyser

oss mest i ögonen, det väljer vi och det srävar

vi efter, fastän det i själva verker är det sämsta

för oss och en ständig fara för själen.


     Vem kan räkna de faror och vedervärdigheter

som människan upplever på jorden!

Och detta därför att det ögonens naturliga ljus

som skall leda oss är det första att blända oss

och att leda oss vilse på vår vandring med Gud!


Om man vill komma fram till den enda säkra vägen

måste man ovillkorligen sluta ögonen och vandra

i mörker för att lyckas undgå husfienderna,

det vill säga våra sinnen och själskrafter.


13.  Själen är alltså väl dold och i gott skydd här

i detta mörka moln som omger Gud.

      Ty eftersom detta moln för Gud själv är ett

tabernakel och en boning, så kommer det att bli

detta också för själen, det kommer att på ett fullkomligt sät att vara hennes trygga borg

och fäste.

      Själen vandrar i mörker, det är sant, men där

är hon väl dold, och hon är skyddad mot sig själv

och mot alla andra faror som kan nå henne

från det skapade, såsom vi har sagt.


    Det är dessa själar som David talar också

i en annan psalm när han säger:

"Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm

mot människors sammangaddning; du döljer

dem i din hydda mot tungornas angrepp" 

( ps. 31:21 ). 


Dessa ord avser alla slags beskydd, ty att vara beskärmd i Guds ansiktes beskärm mot

människors sammangaddning, det är att stärkas

av denna dunkla kontemplationen mot alla de

      angrepp som kan komma från människors sida;

att vara dold i hans hydda mot tungornas angrepp,

      det är att vara översvämmad av dessa

mörka vatten, som David kalalr detta Guds

tabernakel.


    Och eftersom själen har frigjorts från alla sina

böjelser och känsloband och eftersom hennes

själskrafter ligger i mörker, så är hon också befriad

från alla de ofullkomligheter som legat i strid

med hennes ande, liksom från sitt kött och allt

skapat.

Hon kan alltså med all rätt säga att hon vandrar

"mörker och i trygghet".


14.  Det finns ännu en orsak som inte är mindre

viktig än den just anförda och medelst vilken vi

slutgiltigt kan fastslå att denna själ verkligen vandrar i trygghet i mörkret.

        Det är den kraft som omedelbart tillföres

själen från detta mörka och smärtfyllda

täta moln.

Ty även om molnet är mörkt så är det dock vatten,

och därför uppfriskar och stärker det själen

i sådant som är nyttigt för henne, om också

i mörker och smärta.


Själen upptäcker omedelbart inom sig en fast

beslutsamhet att inte göra någonting som hon

vet förolämpar Gud, liksom att inte underlåta

någonting somm hon tror kan bidra till hans ära.


Under inverkan av denna dunkla kärlek upptändes

hon av nitälskan och orolig omsorg om att ta

reda på vad hon skall göra och inte göra för

att behaga honom, och hon frågar sig ständigt

och tänker efter om hon ändå inte har

förolämpat honom.  


Hon handlar därvid med en vida större omsorg och ängslan än tidigare, som vi ovan har sett när

vi talade om själens kärleksångest.

    

Ty här ser ví hur själens alla krafter, alla hennes

böjelser och all hennes förmåga som har frigjorts

från det skapade nu koncentrerar hela sin kraft

och verksamhet på tjänandet av Gud.

      Så går själen ut ur sig själv och alla skapade

ting för att uppnå den ljuvliga och livgivande

kärleksföreningen med Gud,

" i mörker och i trygghet",


  NÄR JAG GICK UT FÖRKLÄDD PÅ HEMLIG STEGE. 







 

  



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards