Direktlänk till inlägg 28 mars 2016

SJÄLENS DUNKLA NATT. ANDRA BOKEN. K. Kapitel. 10.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 mars 2016 05:40

KAPITEL.  10.


GENOM EN LIKNELSE FÖRKLARAR HELT

DENNA RENING AV SJÄLEN.


1.  För att ge större klarhet åt vad jag har sagt

och kommer att säga, måste jag här anmärka

att denna renande och kärleksfulla insikt,

eller det nämnda gudomliga ljuset, renar

själen och förbereder henne till att fullständigt förenas med Gud på samma sätt som elden

gör, när den verkar på träet som den skall förvandla

till eld.


Ty när den matriella elden kommer nära ett

stycke trä, börjar den med att torka ut det genom

att driva ut fuktigheten, och den åstadkommer

att det vatten som finns i trästycket droppvis

rinner ut.

Sedan gör elden trästycket svart och mörkt,

fult och illaluktande, och genom att alltmer

torka ut det drar den ut ur träet och visar upp

alla de otäcka beståndsdelar som står i vägen

för elden.


Och slutligen börjar elden att utifrån antända

träet och hetta upp det, och så förvandlar den

trästycket till eld och gör det lika vackert och 

lysande som den själv är.


Efter denna process har trästycket inte längre

träets passiva och aktiva egenskaper,

det har bara kvar sin storlek och tyngd

som är större än äldens, men i övrigt har träet

redan fått eldens egenskaper och aktiva

krafter.


Det är torrt och det torkar ut, det är varmt

och det värmer, det är lysande och det lyser

upp och det ärmycket lättare än förut.

Alla dessa verkningar frambringar elden.


2.   Men nu skall vi tänka igenom detta på

samma sätt, fastän med kontemplationens

gudomliga eld för ögonen, vilken innan den

förenar sig med själen och  förvandlar henne

til sig själv, allra först renar henne från alla

motverkande beståndsdelar.


      Den driverr ut hennes orenhet, den gör henne

svart och mörk, så att hon tycks vara sämre än  förut, mycket fulare och otäckare än tidigare.

      Denna gudomliga rening driver ut alla dåliga begär, som själen förut inte kunde se därför

att de var så invuxna och fast sammanfogade

med henne.


     Hon kunde helt enkelt inte ana att det fanns

så mycket ont och så många fel inom henne,

men n när det gäller at jaga bort dem och förstöra

dem träder de fram inför hennes ögon.


         Och hon ser dem alldeles klart i det dunkla

juset av den gudomliga kontemplationen,

men deta betyder inte att hon därför skulle ha

blivit sämre vare sig i sig själv eller inför Gud.

       Men när hon ser inom sig sådant som hon

tidigare aldrig såg, så måste hon icke desto mindre

tycka att det ju är tydligt att hon är ovärdig

Guds betraktande blick, och att hon i stället

är värd hans avsky och verkligen 

       har dragit den över sig.

Denna liknelse med elden kan nu hjälpa oss att förstå mycket av det vi just har sagt och det

vi kommer att säga.


3.    FÖR DET FÖRSTA.


Vi kan förstå hur ljuset och den kärlekfulla

visheten som skall förenas med själen och förvandla henne verkligen är samma ljus och

vishet som i början renad eoch förberedde henne.

         Ty den eld som genomtränger träet

och förvandlar det till eld, det är ju som

allifrån början förberedde träet.


4.    FÖR DET ANDRA.


Vi kan lätt inse att de plågor som själen erfar

inte kommer av den gudomliga Visheten.

      TY den Vise säger:

"Med henne kom mig allt gott till del"

( Vish. 7:11 ).

De härrör tvärtom ur svagheten och ofullkomligheten hos själen själv, ty utan denna rening skulle hon aldrig bli i stånd at ta emot detta

gudomliga ljus eller njuta dess ljuvlighet och glädje.

        Själen är som träet, som inte genast kan

förvandlas så snart elden kommer det nära,

utan som måste förberedas så småningom.

        Det är därför som själen måste lida.


     Om denna sanning vittnar också den Vise

i Syraks bok, när han talar om vad han själv har

lidi för att nå visheten och njuta av den:

"Min själ befann sig i dödsnöd och i mitt innersta

var jag upptänd av iver at söka efer henne;

fördenskull förvärvade jag mig ock en dyrbar

skatt"  ( 51:21 ).


5.   FÖR DET TREDJE.


Vi kan i förbigående göra oss en föreställning

om på vilket sätt de själar lider som befinner sig

i skärselden.

Elden skulle inte ha någon verkan på dem även

om den kom dem nära, om de inte var behäftade

med ofullkomligheter och därför i stånd att lida.

         Ofullkomligheterna ger bränsle åt elden,

och när de har brunnit upp slutar elden att brinna

därför att det inte längre finns något brännbart.


Så är det också med själen här på jorden:

så snart hon har renats från sina ofullkomligheter

upphör hon att lida, och det återstår henne bara

njutning.


6.  FÖR DET FJÄRDE.


Vi kan av liknelsen förstå att liksom träet

upptändes fort eller långsamt, beroende på

hur väl det är förberett att ta emot elden,

så upptändes själen å sin sida me roch mer

av kärlek, alltefter som hon befrias och renas

medelst denna kärlekens eld.

     Visserligen märker själen inte alltid att kärleken

brinner inom henne, utan hon känner det bara

emellanåt, när kontemplationen inteverkar

så starkt på henne.

             Ty då har själen tillfälle att se och njuta

av det som sker inom henne.

Hon kände det som om den hand som prövar

henne plötsligen hejdar sig och som om någon

drog järnstycket ut ur smältugnen, för att hon

skall kunna konstatera den förvandling som sker.


      Det är då som själen upptäcka det goda inom sig själv, som var fördolt för hennes lidande.

Likaså kan man när flamman drar sig tillbaka

från träet konstatera hur mycket det glöder.


7.   FÖR DET FEMTE.  


Vikan ur liknelsen vidare sluta oss till vad vi redan

har sagt, nämligen att det är alldeles sant

att själen efter sådana mellantidr av tröst måste

ta på sig nya lidanden som ärintensivare

och djupare än någonsin.

Ty när dessa framsteg har visats upp för henne

och när hon har renats framför allt från sina

yttre ofullkomligheter, så vänder sig kärlekens

eld nu istället inåt, för att rena och förtära vad

som finns kvar.


Därvid blir själens lidande ännu mer djupgående,

genomträngnade och andligt, ju mer hon renas

från de inre, dolda, andliga ofullkomligheter

som har sina djupa rötter i själens innersta

väsen.

Denna rening verkar på själen såsom elden

på träet, ty ju mera elden genomtränger träet,

desto mera kraft och våldsamhet får den

till att förvandla träet ända längst in i och helt

tillägna sig det.


8.   FÖR DET SJÄTTE.


Av liknelsen kan vi också förstå varför själen

anser att all lycka ärförbi för henne och att hon

ärhelt uppfylld av ondska.

Ty så länge hon befinner sig i denna rening

får hon bara bittra upplevelser.

Det är på samma sätt med trästycket som brinner:

varken luft eller något annat kan tränga in

i henne, utan bara denna förtärande eld.

              Men när återigen andra, lugna ögonblick

inträder får hon också större inre njutning,

eftersom reningen redan har ägt rum in på djupet.


9.   FÖR DET SJUNDE.


I dessa ögonblick av vila erfar själen en djup

glädje, så djup, har vi sagt, at det förfaller henne

som om vedermödorna inte mer skulla återkomma.


     Icke desto mindre undgår hon likväl inte

att känna när prövningarna skall återvända,

ty hon märker en kvarlevande ond rot, som ibland

visar sig av sig själv och som inte tillåter

henne att känna någon fullständig glädje.


Ty denna rot tycks hota själen med att utveckla

sin fulla kraft, och under dessa förhållanden

skulle den snart verkligen också göra det.


    Med ett ord, vad som i det innersta av själen

ännu återstår att rena och upplysa kan inte

fullständigt beslöja för den redan renade delens blick.

Det förhåller sig på samma sätt med träet,

det finns en mycket märkbar skillnad mellan den

allra nnesta delen som ännu inte är antänd

och den yttersta delen som redan är det.


      När reningen i det innersta av själen börjar

på nytt, skall man inte bli förvånad över att själen

på nytt börjar tänka att allt gott och lyckligt

för hennes del är förbi och att hon aldrig kommer

att återfå det.

Ty eftersom hon är försänkt i de djupaste lidanden

är allt yttre gott fördolt för henne.


10.  Efter att nu ha framställt denna liknelse

för läsaren och förklarat första versen av den

första strofen, det vill säga denna dunkla natt

och dess fruktansvärda egenskaper, är det bäst

att vi lämnar detta för själen plågsamma ämne

och genast börjar behandla frukterna av hennes

tårar och deras lyckliggörande egenskaper,

vilka hon börjar bejunga i denna andra vers:

     

          AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN.






  






 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se