KAPITEL.  9.

PÅ VILKET SÄTT DENNA NATT, ALLT UNDER

DET ATT DEN SKAPAR MÖRKER I ANDEN,

DOCK ÄR ÄGNAD ATT UPPLYSA DEN

             OCH GE DEN KLARHET.

1.   Det återstår oss nu alltså att visa huruledes

denna kontemplations saliggörande natt skapar

mörker i anden endast i avsikt att upplysa

den om allt.

      När denna kontemplation nedtrycker anden

och utblottar den på allt, så är det endast för

att lyfta den och upprätta den,  och när kontemplationen gör anden fattig och fråntar

den allt ägande och alla naturliga böjelser

och känslor, så att det endast för att anden skall

på Guds sätt förberedas till att kunna njuta

och avsmaka alla naturliga och övernaturliga

ting.

Ty anden äger då en frihet som gäller generellt

för allting.

      Se tex. på elementen.

För att dessa skall kunna uppnå förbindelse

med alla sammansatta och enkla naturliga ting,

får de inte ha någon speciell färg, lukt eller

smak, ty bara i så fall kan de anpassa sig till

alla olika smaker, lukter och färger.

       Likadant är det med anden.

Den måste vara enkel och ren och tom på alla

naturliga böjelser, både övergående och

vanemmässiga, så att den fritt och i hela sitt djup

kan uppnå förbindelse med den  gudomliga Visheten.

     

        Först medelst denna renhet förmår anden

i en viss, mycket hög grad av fullkomning känna

den allsidiga smaken hos alla ting.

        Utan denna rening kan anden alls inte

förnimma och smaka den fulla tillfredsställelsen,

hela rikedomen av andliga ljuvligheter.

        Ty en enda kvarblivande böjelse, en enda

öm känsla hos anden för något särskilt,

den måvara övergående eller vansmässig,

räcker för att hindra anden från att förnimma

ljuvligheterna och den innerliga glädjen

hos kärlekens ande, som innehåller all ljuvlighet.

3.  Och det är därför som ett förstånd som skall

förenas med det gudomliga ljuset och i

fullkomlighetens tillstånd självt bli gudomligt

allra först måste få sitt naturliga ljus renat

och tillintetgjort, vilket sker därigenom

att förståndet träder in i mörkret medelst den

dunkla kontemplationnen.  

        I detta mörker måste förståndet stanna hela

den tid som behövs för att jaga bort och förinta

den sedan länge förvärvade kunskapsförmågan

hos själen.

        I dess ställe inträder då den gudomliga

upplysningen, det gudomliga ljuset.

       Eftersom nu den tidigare kunskapsförmågan

var naturlig, så måste det mörker som förståndet

här uthärdar vara ett djupt mörker, fruktansvärt

och oerhört smärtsamt; då det känns i andens

innersta väsen upplevs det som ett substantiellt

mörker.  

Den kärlek som själen i den gudomliga föreningen

skall få motta är gudomlig, och den är följaktligen

mycket andlig, subtil, upphöjd och fint kännnade.

        Den övergår vida alla naturliga och ofullkomliga känslor och böjelser hos viljan,

såväl som alla dess begär.

För att viljan genom kärleksföreningen skall

komma fram till att kunna känna och smaka

denna gudomliga kärlek och glädje som den

på naturlig väg inte är mäktig, erfodras därför

först av allt att den blir renad och fullständigt

utblotad på alla sina böjelser och känslor.

     Viljan måste stanna kvar i all torka och ångest

hela den tid som behövs för att dess naturliga

känslor för både gudomliga och mänskliga ting

skall försvinna.

Så måste viljan i den dunkla kontemplationens

eld renas, utblottas och befrias från alla slags

onda inflytanden, på samma sätt som det

fiskhjärta som Tobias lade på kolelden.

Och när detta väl har skett, då har viljan uppnått

en ren och enkel mottaglighet och hela dess smak är renad och öppen fr att mottaga en höga

och sällsamma beröringen av den gudomliga

kärleken, i vilken den kommer att se sig

omformad till en gudomlig vilja.

      Ty då har alla de övergående och vanemässiga

hinder försvunnit som fanns inom den och som vi har talat om.

4.  Vad behöver själen vidare för att bli skickad

för den gudomliga kärleksföreningen, vartill

hon förbereds genom den dunkla natten?

         Hon måste uppfyllas och utrustas med en

viss förklarad härlighet för att kunna träda

i förbindelse med Gud.

Denna härlighet innesluter i sig otaliga andliga

skatter och ljuvligheter, som på ett övernaturligt sätt övergår all den rikedom själen rent naturligt kan äga och som inte kan upptas av den svaga

och orena naturen.

      Ty så säger Jesaja: "Ty intet öga har sett

och intet öra har hört och intet människohjärta

har anat, vad Gud har förberett åt dem som älska

honom"  ( 64:4 ).

Och därför måste själen först bli tom och fattig

i anden, hon måste lösgöra sig från varje

naturligt stöd, från varje tröst och varje

föreställning ifråga om såväl himmelska som

jordiska ting, så att hon, alldeles tom och fattig

i anden och avklädd den gamla människan,

verkligen blir i stånd att leva detta nya

och saliga liv, som den dunkla natten har

förskaffat henne och som kallas

gudsföreningens tilstånd.  

5.  Vidare måste själen få en vidsträckt och

livgivande gudskunskap och känsla för gudomliga

och mänskliga ting; alltså inte en alldaglig

känsla och inte en naturlig kunskap.

       Ty så högt som anden står över sinnena

och det gudomliga över det mänskliga.

lika  högt står nu hennes betraktelsesätt över vad

det förut var.

        Och det är därför som anden måste renas

och frigöras från den naturliga och alldagliga

sinnesbeskaffenhet ( sinnetskaraktär ),

därigenom att den medelst en renande kontemplationen försättes i djup ångest

och vånda. 

Också minnet måste avskiljas från

allt som tidigare utgjorde ett ämne för förnöjelse

och vila, och känsloförmågan måste bli innerligare

och mera benägen att lämna allt oväsentligt

därhän och glömma det, och då tycker själen

att allt här på jorden verkligen är helt

annorlunda mot vad hon förut tänkte.

Så drar enna natt anden ut ur den vanliga och låga

tänkesättet och fyller den med en gudomlig

insikt, som tycks själen så främmnade och så

olik alla mänskliga betraktelsersätt att hon blir

alldeles utom sig.

     Ibland tycker hon atthon är liksom förhäxad

eller bedövad, hon häpnar över allt vad hon ser

och hör, allt tycks hennes sällsamt och ovanligt,

fastän hon inte gör annat än vad hon brukar göra.

    Orsaken är den att själen själv avviker och avlägsnar sig allt mer och mer från det vanliga

tänke- och synsätter, så att detta har förintats

och blivit helt gudomligt, och därigenom

tillhör hon nu mera det kommande livet

än det närvarande.

6.  Alla dessa bedrövelser och andliga reningsätt

måste själen genomgå för att kunna födas till

andens nya liv medelst detta gudomliga inflytande

       Det är i dessa smärtor som hon föder frälsningens ande, enlgt Jesajas ord:

"Så var det med oss inför dit ansikte, o Herre.

Vi voro också havande och våndades, och vi

födde anden"  ( 26:17-18 ).

      Dessutom är det medelst denna kontemplations

natt som själen förbereder sig till den ro och inre frid, som är så djup och underbar att den enligt den

Heliga Skrift övergår allt förstånd ( Fil. 4:7 ).

     Därför måste den tidigare friden helt avlägsnas

ur själen, ty den var invecklad i ofullkomligheter

och var inte en sann  frid, även om själen trodde

detta därför att den var i enlighet med hennes smak, som ju rådde i hennes sinnen och ande.

      Men jag upprepar att den friden var ofullkomlig.

Själen måste alltså renas , skiljas och avlägsnas

från den, och det var detta som Jeremia upplevde

och begrät i följande ord:

"Ja, du förkastade min själ och tog bort min

frid"  ( Klag. 3:17 ).

7.   Detta är en oerhört smärtsam rening för själen

på grund av all den fruktan, alla de strider och

vanföreställnngar som  hon uplever i sitt inre.

          Anblicken och känslan av hennes eget

elände får henne att tro att hon är förlorad

och att hennes lycka för alltid är förbi.

Därvid uppstår inom henne en sådan smärta

och så djup klagan att hon kan utbrista i ett

andligt ångestskri och i stönanden, som ibland

nå ända fram till läpparna och som uttrycker

sig i tårar när hon har kraft till det.

Men denna lättnad får hon bara sällan erfara.

    David var förtrogen också med detta,

och han förklarar det myket bra i psalmen när

han säger:  "Jag är bedrövad och helt vanmäktig;

jag klagar för mitt hjärtas jämmar skull"

( Ps. 38:9 ).

Detta stönande är uttryck för en djup smärta;

det händer ibland vid en plötslig och intensiv

påminnelse om hennes olycka att själen känner

sig så krossad under tyngden av smärta och sorg,

att jag vet inte hur jag skall beskriva det.

           Man kan inte säga det bättre än om man

lånar dessa ord av den helige mannen Job,

som kände till det av erfarenhet:

"Såsom bruset av stor vatten strömma mina klagorop"   ( 3:24 ).

       På samma sätt som vattnen ibland flödar över

med en sådan kraft att de översvämmar

och uppfyller allting, så överskrider också denna

ångest och smärta i själen alla sina bräddar.

så att själen översvämmas och genomtränges

därav.

Alla hennes känslor och innersta krafter faller

offer för sådana andliga kval och smärtor

att det undandrar sig all beskrivning.

8.   Detta är verkningar som denna natt framkallar

i själen genom att dölja för henne hoppet om

att någonsin få återse dagsljuset.

         Det är om detta som profeten Job säger:

"På natten genomborras min mun av smärtor,

och de som gnaga mig veta ej av vila" ( 30:17 ).

        Med munnen menas här viljan, som

genomborras av dessa smärtor som aldrig upphör

att fräta själen och som aldrig vilar.

Ty de tvivel och farhågor som genomborrar själen

tar aldrig slut.

9.   Denna strid och kamp är fruktansvärd,

därför att den väntade friden måste bli stor;

och den andliga smärtan är så djup och

genomträngande och ren, därför att den kärlek

som själen skall få måste bli djup och ren. 

Ju djupare och värdefullare ett verk skall bli,

desto mera djupgående och omsorgsfult måste

också arbetet för det vara, ty en byggnad blir solid endast om den vilar på en fast grund.

       Därför säger Job:

"Nu vissnar min själ i mig, och mitt innersta

sjuder utan attfå ro"  ( 30:16, 27 ).

      Orsaken är den att själen är kallad att i det

fullkomlighetens tillstånd, dit denna renande natt

leder henne, äga otaliga skatter av gåvor och

dygder.

Både i fråga om sin substans och sina förmögenheter måste honn börja med att rent

allmänt se och känna sig vara långt från alla

dessa skatter, tom och fattig och utblottad

på dem, ja främmande för dem.

     Hon måste anse sig så långt borta ifrån dem

att hon aldrig kommer att kunna nå dem,

och anse att all lycka är förlorad för henne.

      Till detta hänvisar också Jeremia när

han säger:  "Jag visste ej mer vad lycka var"

( Klag. 3:17 ).

10.   Låt oss nu undersöka en svårighet.

Detta kontemplationens ljus är mycket milt

och ljuvligt, själen skulle inte  kunna önska sig

något mera lyckbringande.

Som vi har sagt är det med detta ljus som

hon skall finna allt det goda som väntar i det

fullkomningens tillstånd som hon söker.

 

Men när nu detta ljus strömmar in i själen,

varför börjar det då med attframbringa alla

dessa plågsamma och egendomliga verkningar

som vi har talat om?

11.  Det är lätt att svara på denna fråga genom

att upprepa vad vi redan delvis har förklarat.

        Orsaken är inte att kontemplationen och

det gudomliga inflytandet självt skulle framkalla

plåga, tvärtom bringar det en rikedom av ljuvlighet

och glädje, som själen senare också verkligen

får njuta av.

        Utan orsaken till alla lidanden kommer av

själens svaghet och ofullkomlighet,

liksom också av hennes mottaglighet, som

ställer sig i rak motsats till upptagandet av dessa

nådebevis.

Och det är därför som detta gudomliga ljus

måste förosaka de lidanden som vi har talat om.