KAPITEL.  8.

ANDRA LIDANDEN FÖR SJÄLEN I DETTA STADIUM.

1.  Det finns ännu en sak som plågar själen

och gör henne tröstlös.

Eftersom hennes själskrafter och känslor under

denna natt i  så hög grad är bundna, så kan

hon inte såsom tidigare lyfta sitt hjärta och sitt

sinne till Gud.

       Likaså ärdet omöjligt för henne att bedja,

utan hon känner det, liksom en gång i tiden

Jeremia, som om Gud hade satt ett moln framför henne, för att hennes bön inte skulle nå fram

till honom  ( Klag. 3:44 ).

        Jeremia vill därmed säga detsama som han

på följande ställe uttrycker med orden:

"Med huggen sten har han murat för mina vägar"

( Klag. 3:9 ).

     Och när själen någon gång ber, så blir hennes

bön så torr och känslolös, att hon omöjligen

kan tro annat än att Gud inte lyssnar till henne

och inte bryr sig om hennes bön, såsom

samme profet låter förstå med följande ord:

"Men om jag också klagar och ropar, så

avvisar han min bön"  ( Klag. 3:8 ).

        Sannerligen, detta är inte rätta stunden

att samtala med Gud, utan att "sänka sin mun

i stoftet" som Jeremia säger, och vänta och se om det "kanhända ännu finnes något hopp"

( Klag. 3:29 )

och att med tålamod uthärda denna rening.

      Det är Gud som är tillstädes och som utför

sitt verk i själen, och det är därför som själen

ingenting förmår.

Därför är hon helt oförmögen att bedja och

att med någon uppmärksamhet deltaga i gudtänster.

      Ännu mindre kan hon syssla med andra ting

och timliga angelägenheter. 

Ja, hon ibland så förskjunken i sig själv

och hennes minne sviker henne så till den grad,

att långa stunder kan gå då hon inte vet vad hon

gjort eller tänkt, eller vad hon nu gör eller

tänker göra.  Om hon också ville är hon inte'

i stånd att fästa sin uppmärksamhet på

någonting av det hon sysslar med.

2.   När själen befinner sig i detta tillstånd är det

inte bara förståndet som renas från sitt eget

ljus och viljan från sina böjelser, utan också

minnet renas från sina resonemang och kunskaper.

      Själen måste bli liksom förintad vad dessa

själskrafter angår, för att det skall gå  i uppfyllelse

som David sade om sig själv i denna rening:

"Och jag förintades och viste det icke"

( Ps. 73:22 ).

Det icke vetandet betyder den där ovetenheten

och glömskan hos minnet som kommer av den

inre samling vari själen är försänkt under

denna kontemplation.

     Ty för att själen skall bli väl förberedd för den

gudomliga kärleksföreningen och stålsatt med

alla sina krafter på ett gudomligt sätt, så måste

hon först med alla sina krafter försjunka

i kontemplationens himmelska och dunkla ljus,

och sålunda frigöras från alla sina böjelser

och föreställningar beträffande skapade ting.

         Detta tar mer eller mindre lång tid, beroende

på kontemplationens intensitet.

Ju enklare och renare detta gudomliga ljus

faller in i själen, desto mera fördunklar, uttömmer

och förintar det hos henne alla särskilda

föreställningar och böjelser av både högre

och lägre slag.

Och likaså, ju mindre utblottar och fördunklar det

henne.

      Det låter otroligt när man säger att detta

övernaturliga och gudomliga ljus fördunklar själen

mera ju klarae och renare det är, och att ju mindre

klart och rent det är desto mindre dunkelt verkar

det för själen.

     Detta kan vi emellertid först om vi erinar oss

den grundsats uttalad av Filosofen som vi

redan har bevisat och enligt vilken de övernaturliga

tingen är desto dunklare för vårt förstånd,

ju klarae och uppenbarare de är i sig själva. 

3.    För att förstå detta ännu bättre gör vi här

en jämförelse med det vanliga naturliga dagsljuset.

      Vi ser en solstråle som faller in genom

fönstret.  Ju renare och dammfriare det är, desto

mindre syns den; men ju flera dammpartiklar

det finns i luften, detso synligare blir den för

ögat.

Orsaken till detta fenomen är att det inte är ljuset

självt som vi ser, ty ljuset är bara det medel

varmed vi kan se det som det upplyser.

        Vi ser ljuset bara genom det återsken som

det skapar omkring sig, och utan detta återsken

skulle vi inte kunna se det.

Om därför solstrålen gick in genom ett fönster

i ett rum och gick ut genom ett fönster mittemot

utan att den mötte något föremål eller något

dammkorn i luften som kunde återkasta den,

        så skulle rummet inte vara ljusare än förut

och inte heller skulle man se solstrålen. 

     Tvärtom, om vi ser noga efter så är det mörkare

där solstrålen är, därför att den företar något

av det andra ljuset och för att den som sagt inte

kan ses i sig själv, eftersom det inte finns

några synliga föremål som kan återkasta den. 

  

4.   Detta är varken mer eller mindre än vad som

sker när kontemplationens gudomliga stråle faller

in i själen.  Den övergår själens naturliga

fattningsförmåga och lägger henne i mörkret,

och den fråntar henne alla de naturliga föreställningar och böjelser som hon förut hade genom sitt naturliga förstånds ljus.

          Och på det sättet lägger den henne inte bara

i mörker, utan den gör henne också tom på alla

hennes andliga och naturliga krafter och begär.

     Och när hon på det sättet har blivit alldeles

tom och mörk,

då renar och upplyser henne denna stråle med

det gudomliga andliga ljuset, och detta utan

att själen alls märker att hon mottar det.

       I stället förblir hon i mörker, såsom vi sade

om solstrålen, som förblir osynlig när den är

ren och inte möter något föremål, okså när den

kastar sitt ljus rakt in i rummet.

Men när detta andliga ljus som strömmar in i själen

träffar något föremål, hur litet det än är, som

återkastar det, det vill säga någon fråga angående

andlig fullkomlighet eller ofullkomlghet som

det rör sig om att begripa, elle ren bedömning

som måste göras i frågaom falskt eller sant,

strax ser hon det hela och förstår det mycket

klarare än innan hon trädde in i detta mörker.

       På samma sätt hjälper henne det andliga ljus

hon äger att med lätthet märka en ofullkomlighet

som inställer sig.

Det är som med strålen som vi har talat om,

man märker inte att den går tvärs igenom

rummet, men fastän man inte ser själva ljusstrålen,

så kan man sträcka fram handen elle rnågot

annat föremål, och strax ser man handen eller

förmålet och märker att där finns det solljus.

5.   Det andliga ljuset är mycket enkelt och mycket

rent, och det äger en generell karaktär som gör

att det inte sträcker sig till några särskilda

föreställningar av varken naturlig eller gudomliga

art och det binder sig inte vid sådana, ty detta ljus

har ju tömt själskrafterna på och förintat alla dessa

bedrepp.

Och det är därför som det med en helt generell

och lätt kunskapsakt genomtränger alla högre

och lägre ting som erbjuder sig.

        Därför säger Aposteln:

"Anden utrannsakar ju allt,ja ock Guds djuphet"

( 1 Kor. 2:10 ).

Det är om denna generella och enkla vishet

som den Helige Ande genom den Vise säger:   

"Visheten tränger igenom och går in i allt, till

följd av sin renhet"  ( Visheten. 7:24 ).

dvs.  emellertid hon inte är bunden till någon

särskild föreställning eller särskild böjelse. 

     Dtta är en karateristisk egenskap hos den ande

som har renats från alla böjelser och särskilda

föreställningar.

Det är just därför att den inte njuter av och inte

omfattar någonting särskilt, utan förblir tom,

dunkel och mörk, som den är så helt inställd

på att genomtränga allt.

     På det sättet besannas i mystisk mening hos

denna ande det ord av den helige Paulus som

säger:  "Utblottade på allt, men likväl ägande allt" 

( 2 Kor. 6:10 ).

Sådan är den lycksalighet som är reserverad

för en sådan fattigdom i anden.