Direktlänk till inlägg 28 mars 2016

SJÄLENS DUNKLA NATT. ANDRA BOKEN. H. Kapitel. 7.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 mars 2016 05:38

KAPITEL.  7.


FORTSÄTTNING PÅ SAMMA ÄMNE:

ANDRA BEDRÖVELSER OCH ÅNGESTKVAL

I VILJAN.


1.  De bedrövelser och ångestkval som viljan

i detta tillstånd erfar är likaledes omätligt stora;

ibland händer det att de alldeles genomborrar

själen vid en plötslig tanke på allt ont som

trycker henne och osäkerheten om att

kunna få hjälp.

    Därtill kommer sedan minnet av hennes tidigare lyckliga tillstånd.


       Oftast har nämligen de själar vi talar om före

sitt inträde i denna natt fått uppleva otaliga

ljuvligheter i Gud och utfört åtskilligt i hans

tjänst.

Och deras org ökar nu ytterligare av att de ser

sig fråntagna allt detta goda och längre kan

nå det.

Detta betygar också Job av egen erfarenhat med följande ord:  "Jag var en gång så rik, men plötsligt krossade han mig, han grep mig i nacken

och slog mig i smulor.

     Han satte mig upp till ett mål för sina skott,

från alla sidor träffa mig hans pilar, han genom-

borrar mina njurar utan förskoning, min galla

gjuter han ut på jorden.

Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar

emot mig såsom en kämpe.

Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, min kropp

betäckte jag med aska.

       Mitt anlete är svullet avgråt och på mina

ögonlock är dödsskugga lägrad"  ( 16:13-17 ).


2.   Plågorna i denna natt är så mångfaldiga

och så fruktansvärda, och det finns så många ställen i den Heliga Skrift som kan anföras för detta,

att jag int har varken tid eller kraft att skriva ned

dem alla.


Utan tvivel är allt vad man här än säger mycket

litet i förhållande till verkligheten.

Men de anförda ställena låter oss väl åtminstone

ana dessa lidanden.


      För att jag skall komma till ett slut med denna versrad och göra det litet mera förståeligt

hur dena natt verkar i själen, skall jag emellertid

också referera känslorna hos Jeremia i detta

avseende.

     Hans lidande är så svårt att han gjuter rikliga

tårar och talar utförligt om alltsamman på

följande sätt:  "Jag är en man som prövat elände under hans vredes ris.

   Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och ej genom ljus.

Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,

åter och åter.

Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har

krossat benen i mig.

Han har kringskansat och ömvärvt mig med gift

och vedermöda.

      I mörker har han lagt mig såsom de längesedan

döda.  Han har kringmurat mig, så att jag ej

kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

            Hurur jag än klagar och ropar, tilstoppar

han öronen för min bön.

Men huggen sten har han murat för mina vägar,

mina stigar har han gjort svåra.

        En lurande björn är han mot mig, ett lejon

som  ligger i försåt.

Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken,

förödelse lät han gå över mig.

     Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

    Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina

njurar.

Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk, en visa för

dem hela dagen.

Han mättade mig med bittra örter, han gav mig

malört att dricka.  Han lät mina tänder bita sönder

sig på stenar, han höljde mig med aska.


Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid,

jag visste ej mer vad lycka var.

Jag sade:  "Det är ute med min livskraft och med

mitt hopp till Herren.

Tänk på mitt elände och min husvillhet, på

malörten och giftet!

Stadigt tänker min själ därpå och är

bedrövad i mig"  ( Klag. 3:1-20 ).


3.  Med alla dessa klagovisor begråter Jeremia

sina plågor och kval och tecknar därmed på

ett mycket levande sätt de lidanden som

själen undergår i denna andliga natt och rening.  


Om man måste verkligen ha stort medidande

med den själ som Gud inför i denna stormiga

och skräckfyllda natt.

       Visserligen blir hon en dag mycket lycklig

över de stora nådegåvor som därigenom kommar

att tillfalla henne,  när Gud efter Jobs ord

blottar de skatter inom henne som förut höljdes

av mörker, och drar fram dödsskuggan i ljuset

( 12:22 ), ty som David säger, så stort som hennes mörker var, så stort skall också hennes

ljus bliva  ( Ps. 139:12 ).


Men icke desto mindre är det en ofantlig plåga

hon uthärdar, och hon är i hög grad osäker på

om hon någonsin skall befrias därur.


Det är därför som profeten säger att hon tror att hennes elände aldrig ska ta slut.

        Hon anser, säger David, att Gud har kastat

henne ut imörkret såsom de längesedan döda,

        och därför är hennes and efylld av ångest

och hennes hjärta av skräck   ( Ps. 132:3-4


    Földjaktligen är det rätt och riktigt att ha en

vram medkänsla med henne i hennes olyckor

och att tycka synd om henne, ty förutom de

lidanden som kommer av hennes ensamhet och övergivenhet i denna mörka natt har hon därtill

sorgen att inte kunna finn atröst eller stöd varken

i goda böcker eller hos andliga ledare. 

            Förgävas framlägger man för henne

alla de tröstegrunder som hon har i det goda

som dessa plågor medför, hon kan inte

tro på det.

Hon är nämligen mycket starkt genomträngd

och genomsyrad av känslan av detta onda

vari hon klart ser sitt elände, och hon menar

att andra uttrycker sig så därför att de inte

ser vad hon själv ser och känner, och att de

inte förstår henne.

      Och istället för tröst blir hon uppfylld med

ny smärta, eftersom hon anser att allt detta

inte kan avhjälpa hennes onda.

Och så är det verkligen.

       Ty så länge Herren inte har fullbordat hennes

rening så som han vill, så är alla metoder och

hjälpmedel onyttiga och ineffektiva.

       Ja, själen kan i detta tillstånd lika litet

hjälpa sig själv som en fånge som ligger med

händer och fötter bundna i ett mörkt fängelse.


      Hon kan varken röra sig eller se något,

och inte ta emot varken himmelsk eller jordisk

tröst.  Hon måste vänta till dess hennes ande har

blivit så mild, ödmjuk och ren och så klok, enkel

och liten, att den kan bli ett med Guds Ande,

alltefter den grad av kärleksförening som Gud

i barmhärtighet vill ge henne.


          Denna grad står alltid i förhållande till den

större eller mindre skärpa som reningen har,

och till dess längre eller kortare varaktighet.


4.    Men om den skall kunna tas på allvar,

så måste den räcka åtminstone några år,

hur sträng den än är. 

     Emellertid förkommer det intervaller och stunder

av tröst, när denna dunkla kontemplation efter Guds

anordning inverkar inte renande, utan upplysande

och välgörande på själen.

         Själen tycks då lämna sina bojor och sitt

fängelse och känner sig fri och lycklig, hon känner

och njuter glädjen av en fullkomlig frid och en

kärleksfull förtrolighet med Gud, så att hon

umgås med honom lätt och överflödande rikt.


        Allt detta är för själen ett tecken på den

hälsa som reningen har verket i henne, ett förbud

till den väntande rikedomen.

      Ibland är hennes lycka t.o.m så djup att hon

tror att hennes prövningar nu är slut.

      Ty sådan är de andliga tingens natur,

särskilt när det rör sig om de mest upphöjda:

det är att de är underkastade växlingar.


   Ty när prövningarna återkommer känner själen det som om hon aldrig skulle bli fri från de

och hon nu har förlorat allt sitt goda, såsom

vi har sett av de texter vi har talat om.


    Men när hon däremot får tillbaka sitt andliga

goda så känner hon det som om allt ont var slut

och att hon aldrig mer kommer att förlora detta goda.

Det är som David bekänner i den stund då han

är uppfyld därav:  "Jag sade när det gick mig väl:

´´Jag skall aldrig vackla``   ( Ps. 30:7 ).


5.   Det blir så, därför at två motsatser inte samtidigt kan finnas i en och samma ande,

utan den ena förjagar helt naturligt den andra,

         och känslan av den ena utesluter känslan

av den andra.

Men detta är inte på samma sätt fallet i själens

sinnliga del, därför att dess fattningsförmåga

är så mycket svagare.


       Men eftersom andne här ännu inte är renad

och luttrad från de böjelser som dess lägre del

har ådragit sig, så kan den visserligen såsom ande

stå stark och oföränderlig, men eftersom den

är bunden till sin lägre del kan den ändå vara

underkastad förändring och känna sorg.


        Vi ser vilken förändring som senare

försiggick hos David, som ju kände sig omvänd

av otaliga smärtor och lidanden, trots att han

i sina lyckliga dagar hade trott och sagt att aldrig

mer skulle vackla.


        På samma sätt är det med själen.

När hon ser sig äga allt andligt gott i överflöd

och inte lyckas upptäcka den rot av ofullkomlighet

och orenhet som ännu finns kvar inom henne,

så tror hon att hennes prövningar är slut.


6.   Likväl får hon rätt sällan denna tanke,

ty så länge själen inte har gullgjort sin andliga

rening är de glädjeämnen hon får vanligen inte

så överväldigande att de kan dölja den onda rot

som hon har kvar.

Själen har alltjämt i sitt inre en dunkel känsla

av att något fattas, att detär något som ännu

måste göras.

          Denna känsla tillåter henne inte att njuta

helt av den glädje hon får.

      Hon känner inom sig liksom en fiende som

ligger bedövad eller insomnad, och hon är rädd

att han kan vakna och fortsätta sitt verk.


        Och så förhåller det sig verkligen också.

Ty just när själen inte alls tänker på det utan

tror sig alldeles säker, så låter denne fiende henne plötsligt råka in i ett tillstånd som är sju resor

värre än det första, hårdare, mörkare och ännu

mera beklagansvärt, och somm skall räcka länge,

kanske ännu längre än det första.


         Och då kommer hon på nytt att tro allt gott nu

för alltid är förlorat för henne.

Det är inte tillräckligt för henne med erfarenheten

av den lycka som kom henne till del efter

den första prövningen, när hon tänkte att hon inte skulle behöva lida mera.

          I detta nya svåra stadium är hon säker på

att allt är förbi för henne och att honn aldrig

kommer att återfå sin förlorade lycka.

          Och som vi redan har sagt, det är till

följd av andens verkliga övertygelse som denna åsikt hos själen är så djup, att den tillintetgör

varje tanke som motsäger den.


7.   Detta är orsaken till att de själar som befinner

sig i skärselden så starkt tvivlar på att de

någonsin skall få lämna den och nå ett slut på

sina prövningar.

         Naturligtvis äger de habituellt de tre teologiska dygderna tro, hopp och kärlek, men

den aktuella känslan av lidande och avsaknad

av Gud hindrar dem från att njuta det goda och den tröst som dessa dygder utgör.

        Visserligen inser de klart att de själva älskar

Gud, men den tanken tröstar dem inte, därför att inte kan tro att Gud älskar dem och att de

är värda hans kärlek.


        Tvärtom, eftersom de ser sig vara utan Gud

och försänkta i olyckor tänker de att de verkligen

förtjänar att föraktas av Gud och för alltid

förkastas av honom.


       Sålunda ser själen i denna ening att hon älskar

Gud och gärna skulle ge sitt liv tusen gånger för honom. Och denna inställning är helt verklig,

ty hon älskar verkligen Gud mitt uppe i denna

prövning, men likväl ökar detta bara hennes

sorg istället för att ge henne tröst.

         Hon älskar nämligen Gud så mycket att hon inte bryr sig om någoting annat.

Men när hon ser sig så eländig kan hon inte tro

att Gud älskar henne, och inte heller att han

har eller ens kunde få någon orsak att älska henne.

         Hon finner hos sig själv bara en mängd anledningar till att Gud för evigt måste avsky henne, Gud och likaså alla människor.


        Hennes plåga består i att hos sig själv se

alla de orsaker varför hon förtjänar att förkastas

av den Gud som hon älskar så mycket och som

längtar så oändligt efter.


    



 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se