Alla inlägg den 28 mars 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 mars 2016 05:40

KAPITEL.  10.


GENOM EN LIKNELSE FÖRKLARAR HELT

DENNA RENING AV SJÄLEN.


1.  För att ge större klarhet åt vad jag har sagt

och kommer att säga, måste jag här anmärka

att denna renande och kärleksfulla insikt,

eller det nämnda gudomliga ljuset, renar

själen och förbereder henne till att fullständigt förenas med Gud på samma sätt som elden

gör, när den verkar på träet som den skall förvandla

till eld.


Ty när den matriella elden kommer nära ett

stycke trä, börjar den med att torka ut det genom

att driva ut fuktigheten, och den åstadkommer

att det vatten som finns i trästycket droppvis

rinner ut.

Sedan gör elden trästycket svart och mörkt,

fult och illaluktande, och genom att alltmer

torka ut det drar den ut ur träet och visar upp

alla de otäcka beståndsdelar som står i vägen

för elden.


Och slutligen börjar elden att utifrån antända

träet och hetta upp det, och så förvandlar den

trästycket till eld och gör det lika vackert och 

lysande som den själv är.


Efter denna process har trästycket inte längre

träets passiva och aktiva egenskaper,

det har bara kvar sin storlek och tyngd

som är större än äldens, men i övrigt har träet

redan fått eldens egenskaper och aktiva

krafter.


Det är torrt och det torkar ut, det är varmt

och det värmer, det är lysande och det lyser

upp och det ärmycket lättare än förut.

Alla dessa verkningar frambringar elden.


2.   Men nu skall vi tänka igenom detta på

samma sätt, fastän med kontemplationens

gudomliga eld för ögonen, vilken innan den

förenar sig med själen och  förvandlar henne

til sig själv, allra först renar henne från alla

motverkande beståndsdelar.


      Den driverr ut hennes orenhet, den gör henne

svart och mörk, så att hon tycks vara sämre än  förut, mycket fulare och otäckare än tidigare.

      Denna gudomliga rening driver ut alla dåliga begär, som själen förut inte kunde se därför

att de var så invuxna och fast sammanfogade

med henne.


     Hon kunde helt enkelt inte ana att det fanns

så mycket ont och så många fel inom henne,

men n när det gäller at jaga bort dem och förstöra

dem träder de fram inför hennes ögon.


         Och hon ser dem alldeles klart i det dunkla

juset av den gudomliga kontemplationen,

men deta betyder inte att hon därför skulle ha

blivit sämre vare sig i sig själv eller inför Gud.

       Men när hon ser inom sig sådant som hon

tidigare aldrig såg, så måste hon icke desto mindre

tycka att det ju är tydligt att hon är ovärdig

Guds betraktande blick, och att hon i stället

är värd hans avsky och verkligen 

       har dragit den över sig.

Denna liknelse med elden kan nu hjälpa oss att förstå mycket av det vi just har sagt och det

vi kommer att säga.


3.    FÖR DET FÖRSTA.


Vi kan förstå hur ljuset och den kärlekfulla

visheten som skall förenas med själen och förvandla henne verkligen är samma ljus och

vishet som i början renad eoch förberedde henne.

         Ty den eld som genomtränger träet

och förvandlar det till eld, det är ju som

allifrån början förberedde träet.


4.    FÖR DET ANDRA.


Vi kan lätt inse att de plågor som själen erfar

inte kommer av den gudomliga Visheten.

      TY den Vise säger:

"Med henne kom mig allt gott till del"

( Vish. 7:11 ).

De härrör tvärtom ur svagheten och ofullkomligheten hos själen själv, ty utan denna rening skulle hon aldrig bli i stånd at ta emot detta

gudomliga ljus eller njuta dess ljuvlighet och glädje.

        Själen är som träet, som inte genast kan

förvandlas så snart elden kommer det nära,

utan som måste förberedas så småningom.

        Det är därför som själen måste lida.


     Om denna sanning vittnar också den Vise

i Syraks bok, när han talar om vad han själv har

lidi för att nå visheten och njuta av den:

"Min själ befann sig i dödsnöd och i mitt innersta

var jag upptänd av iver at söka efer henne;

fördenskull förvärvade jag mig ock en dyrbar

skatt"  ( 51:21 ).


5.   FÖR DET TREDJE.


Vi kan i förbigående göra oss en föreställning

om på vilket sätt de själar lider som befinner sig

i skärselden.

Elden skulle inte ha någon verkan på dem även

om den kom dem nära, om de inte var behäftade

med ofullkomligheter och därför i stånd att lida.

         Ofullkomligheterna ger bränsle åt elden,

och när de har brunnit upp slutar elden att brinna

därför att det inte längre finns något brännbart.


Så är det också med själen här på jorden:

så snart hon har renats från sina ofullkomligheter

upphör hon att lida, och det återstår henne bara

njutning.


6.  FÖR DET FJÄRDE.


Vi kan av liknelsen förstå att liksom träet

upptändes fort eller långsamt, beroende på

hur väl det är förberett att ta emot elden,

så upptändes själen å sin sida me roch mer

av kärlek, alltefter som hon befrias och renas

medelst denna kärlekens eld.

     Visserligen märker själen inte alltid att kärleken

brinner inom henne, utan hon känner det bara

emellanåt, när kontemplationen inteverkar

så starkt på henne.

             Ty då har själen tillfälle att se och njuta

av det som sker inom henne.

Hon kände det som om den hand som prövar

henne plötsligen hejdar sig och som om någon

drog järnstycket ut ur smältugnen, för att hon

skall kunna konstatera den förvandling som sker.


      Det är då som själen upptäcka det goda inom sig själv, som var fördolt för hennes lidande.

Likaså kan man när flamman drar sig tillbaka

från träet konstatera hur mycket det glöder.


7.   FÖR DET FEMTE.  


Vikan ur liknelsen vidare sluta oss till vad vi redan

har sagt, nämligen att det är alldeles sant

att själen efter sådana mellantidr av tröst måste

ta på sig nya lidanden som ärintensivare

och djupare än någonsin.

Ty när dessa framsteg har visats upp för henne

och när hon har renats framför allt från sina

yttre ofullkomligheter, så vänder sig kärlekens

eld nu istället inåt, för att rena och förtära vad

som finns kvar.


Därvid blir själens lidande ännu mer djupgående,

genomträngnade och andligt, ju mer hon renas

från de inre, dolda, andliga ofullkomligheter

som har sina djupa rötter i själens innersta

väsen.

Denna rening verkar på själen såsom elden

på träet, ty ju mera elden genomtränger träet,

desto mera kraft och våldsamhet får den

till att förvandla träet ända längst in i och helt

tillägna sig det.


8.   FÖR DET SJÄTTE.


Av liknelsen kan vi också förstå varför själen

anser att all lycka ärförbi för henne och att hon

ärhelt uppfylld av ondska.

Ty så länge hon befinner sig i denna rening

får hon bara bittra upplevelser.

Det är på samma sätt med trästycket som brinner:

varken luft eller något annat kan tränga in

i henne, utan bara denna förtärande eld.

              Men när återigen andra, lugna ögonblick

inträder får hon också större inre njutning,

eftersom reningen redan har ägt rum in på djupet.


9.   FÖR DET SJUNDE.


I dessa ögonblick av vila erfar själen en djup

glädje, så djup, har vi sagt, at det förfaller henne

som om vedermödorna inte mer skulla återkomma.


     Icke desto mindre undgår hon likväl inte

att känna när prövningarna skall återvända,

ty hon märker en kvarlevande ond rot, som ibland

visar sig av sig själv och som inte tillåter

henne att känna någon fullständig glädje.


Ty denna rot tycks hota själen med att utveckla

sin fulla kraft, och under dessa förhållanden

skulle den snart verkligen också göra det.


    Med ett ord, vad som i det innersta av själen

ännu återstår att rena och upplysa kan inte

fullständigt beslöja för den redan renade delens blick.

Det förhåller sig på samma sätt med träet,

det finns en mycket märkbar skillnad mellan den

allra nnesta delen som ännu inte är antänd

och den yttersta delen som redan är det.


      När reningen i det innersta av själen börjar

på nytt, skall man inte bli förvånad över att själen

på nytt börjar tänka att allt gott och lyckligt

för hennes del är förbi och att hon aldrig kommer

att återfå det.

Ty eftersom hon är försänkt i de djupaste lidanden

är allt yttre gott fördolt för henne.


10.  Efter att nu ha framställt denna liknelse

för läsaren och förklarat första versen av den

första strofen, det vill säga denna dunkla natt

och dess fruktansvärda egenskaper, är det bäst

att vi lämnar detta för själen plågsamma ämne

och genast börjar behandla frukterna av hennes

tårar och deras lyckliggörande egenskaper,

vilka hon börjar bejunga i denna andra vers:

     

          AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN.






  






Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 mars 2016 05:39

KAPITEL.  9.


PÅ VILKET SÄTT DENNA NATT, ALLT UNDER

DET ATT DEN SKAPAR MÖRKER I ANDEN,

DOCK ÄR ÄGNAD ATT UPPLYSA DEN

             OCH GE DEN KLARHET.


1.   Det återstår oss nu alltså att visa huruledes

denna kontemplations saliggörande natt skapar

mörker i anden endast i avsikt att upplysa

den om allt.


      När denna kontemplation nedtrycker anden

och utblottar den på allt, så är det endast för

att lyfta den och upprätta den,  och när kontemplationen gör anden fattig och fråntar

den allt ägande och alla naturliga böjelser

och känslor, så att det endast för att anden skall

på Guds sätt förberedas till att kunna njuta

och avsmaka alla naturliga och övernaturliga

ting.

Ty anden äger då en frihet som gäller generellt

för allting.


      Se tex. på elementen.

För att dessa skall kunna uppnå förbindelse

med alla sammansatta och enkla naturliga ting,

får de inte ha någon speciell färg, lukt eller

smak, ty bara i så fall kan de anpassa sig till

alla olika smaker, lukter och färger.

       Likadant är det med anden.

Den måste vara enkel och ren och tom på alla

naturliga böjelser, både övergående och

vanemmässiga, så att den fritt och i hela sitt djup

kan uppnå förbindelse med den  gudomliga Visheten.

     

        Först medelst denna renhet förmår anden

i en viss, mycket hög grad av fullkomning känna

den allsidiga smaken hos alla ting.

        Utan denna rening kan anden alls inte

förnimma och smaka den fulla tillfredsställelsen,

hela rikedomen av andliga ljuvligheter.

        Ty en enda kvarblivande böjelse, en enda

öm känsla hos anden för något särskilt,

den måvara övergående eller vansmässig,

räcker för att hindra anden från att förnimma

ljuvligheterna och den innerliga glädjen

hos kärlekens ande, som innehåller all ljuvlighet.


3.  Och det är därför som ett förstånd som skall

förenas med det gudomliga ljuset och i

fullkomlighetens tillstånd självt bli gudomligt

allra först måste få sitt naturliga ljus renat

och tillintetgjort, vilket sker därigenom

att förståndet träder in i mörkret medelst den

dunkla kontemplationnen.  

        I detta mörker måste förståndet stanna hela

den tid som behövs för att jaga bort och förinta

den sedan länge förvärvade kunskapsförmågan

hos själen.

        I dess ställe inträder då den gudomliga

upplysningen, det gudomliga ljuset.

       Eftersom nu den tidigare kunskapsförmågan

var naturlig, så måste det mörker som förståndet

här uthärdar vara ett djupt mörker, fruktansvärt

och oerhört smärtsamt; då det känns i andens

innersta väsen upplevs det som ett substantiellt

mörker.  

Den kärlek som själen i den gudomliga föreningen

skall få motta är gudomlig, och den är följaktligen

mycket andlig, subtil, upphöjd och fint kännnade.

        Den övergår vida alla naturliga och ofullkomliga känslor och böjelser hos viljan,

såväl som alla dess begär.

För att viljan genom kärleksföreningen skall

komma fram till att kunna känna och smaka

denna gudomliga kärlek och glädje som den

på naturlig väg inte är mäktig, erfodras därför

först av allt att den blir renad och fullständigt

utblotad på alla sina böjelser och känslor.


     Viljan måste stanna kvar i all torka och ångest

hela den tid som behövs för att dess naturliga

känslor för både gudomliga och mänskliga ting

skall försvinna.

Så måste viljan i den dunkla kontemplationens

eld renas, utblottas och befrias från alla slags

onda inflytanden, på samma sätt som det

fiskhjärta som Tobias lade på kolelden.


Och när detta väl har skett, då har viljan uppnått

en ren och enkel mottaglighet och hela dess smak är renad och öppen fr att mottaga en höga

och sällsamma beröringen av den gudomliga

kärleken, i vilken den kommer att se sig

omformad till en gudomlig vilja.

      Ty då har alla de övergående och vanemässiga

hinder försvunnit som fanns inom den och som vi har talat om.


4.  Vad behöver själen vidare för att bli skickad

för den gudomliga kärleksföreningen, vartill

hon förbereds genom den dunkla natten?

         Hon måste uppfyllas och utrustas med en

viss förklarad härlighet för att kunna träda

i förbindelse med Gud.

Denna härlighet innesluter i sig otaliga andliga

skatter och ljuvligheter, som på ett övernaturligt sätt övergår all den rikedom själen rent naturligt kan äga och som inte kan upptas av den svaga

och orena naturen.


      Ty så säger Jesaja: "Ty intet öga har sett

och intet öra har hört och intet människohjärta

har anat, vad Gud har förberett åt dem som älska

honom"  ( 64:4 ).


Och därför måste själen först bli tom och fattig

i anden, hon måste lösgöra sig från varje

naturligt stöd, från varje tröst och varje

föreställning ifråga om såväl himmelska som

jordiska ting, så att hon, alldeles tom och fattig

i anden och avklädd den gamla människan,

verkligen blir i stånd att leva detta nya

och saliga liv, som den dunkla natten har

förskaffat henne och som kallas

gudsföreningens tilstånd.  


5.  Vidare måste själen få en vidsträckt och

livgivande gudskunskap och känsla för gudomliga

och mänskliga ting; alltså inte en alldaglig

känsla och inte en naturlig kunskap.

       Ty så högt som anden står över sinnena

och det gudomliga över det mänskliga.

lika  högt står nu hennes betraktelsesätt över vad

det förut var.

        Och det är därför som anden måste renas

och frigöras från den naturliga och alldagliga

sinnesbeskaffenhet ( sinnetskaraktär ),

därigenom att den medelst en renande kontemplationen försättes i djup ångest

och vånda. 

Också minnet måste avskiljas från

allt som tidigare utgjorde ett ämne för förnöjelse

och vila, och känsloförmågan måste bli innerligare

och mera benägen att lämna allt oväsentligt

därhän och glömma det, och då tycker själen

att allt här på jorden verkligen är helt

annorlunda mot vad hon förut tänkte.


Så drar enna natt anden ut ur den vanliga och låga

tänkesättet och fyller den med en gudomlig

insikt, som tycks själen så främmnade och så

olik alla mänskliga betraktelsersätt att hon blir

alldeles utom sig.


     Ibland tycker hon atthon är liksom förhäxad

eller bedövad, hon häpnar över allt vad hon ser

och hör, allt tycks hennes sällsamt och ovanligt,

fastän hon inte gör annat än vad hon brukar göra.


    Orsaken är den att själen själv avviker och avlägsnar sig allt mer och mer från det vanliga

tänke- och synsätter, så att detta har förintats

och blivit helt gudomligt, och därigenom

tillhör hon nu mera det kommande livet

än det närvarande.


6.  Alla dessa bedrövelser och andliga reningsätt

måste själen genomgå för att kunna födas till

andens nya liv medelst detta gudomliga inflytande

       Det är i dessa smärtor som hon föder frälsningens ande, enlgt Jesajas ord:

"Så var det med oss inför dit ansikte, o Herre.

Vi voro också havande och våndades, och vi

födde anden"  ( 26:17-18 ).


      Dessutom är det medelst denna kontemplations

natt som själen förbereder sig till den ro och inre frid, som är så djup och underbar att den enligt den

Heliga Skrift övergår allt förstånd ( Fil. 4:7 ).


     Därför måste den tidigare friden helt avlägsnas

ur själen, ty den var invecklad i ofullkomligheter

och var inte en sann  frid, även om själen trodde

detta därför att den var i enlighet med hennes smak, som ju rådde i hennes sinnen och ande.


      Men jag upprepar att den friden var ofullkomlig.

Själen måste alltså renas , skiljas och avlägsnas

från den, och det var detta som Jeremia upplevde

och begrät i följande ord:

"Ja, du förkastade min själ och tog bort min

frid"  ( Klag. 3:17 ).


7.   Detta är en oerhört smärtsam rening för själen

på grund av all den fruktan, alla de strider och

vanföreställnngar som  hon uplever i sitt inre.

          Anblicken och känslan av hennes eget

elände får henne att tro att hon är förlorad

och att hennes lycka för alltid är förbi.


Därvid uppstår inom henne en sådan smärta

och så djup klagan att hon kan utbrista i ett

andligt ångestskri och i stönanden, som ibland

nå ända fram till läpparna och som uttrycker

sig i tårar när hon har kraft till det.

Men denna lättnad får hon bara sällan erfara.


    David var förtrogen också med detta,

och han förklarar det myket bra i psalmen när

han säger:  "Jag är bedrövad och helt vanmäktig;

jag klagar för mitt hjärtas jämmar skull"

( Ps. 38:9 ).

Detta stönande är uttryck för en djup smärta;

det händer ibland vid en plötslig och intensiv

påminnelse om hennes olycka att själen känner

sig så krossad under tyngden av smärta och sorg,

att jag vet inte hur jag skall beskriva det.

           Man kan inte säga det bättre än om man

lånar dessa ord av den helige mannen Job,

som kände till det av erfarenhet:

"Såsom bruset av stor vatten strömma mina klagorop"   ( 3:24 ).

       På samma sätt som vattnen ibland flödar över

med en sådan kraft att de översvämmar

och uppfyller allting, så överskrider också denna

ångest och smärta i själen alla sina bräddar.

så att själen översvämmas och genomtränges

därav.

Alla hennes känslor och innersta krafter faller

offer för sådana andliga kval och smärtor

att det undandrar sig all beskrivning.


8.   Detta är verkningar som denna natt framkallar

i själen genom att dölja för henne hoppet om

att någonsin få återse dagsljuset.

         Det är om detta som profeten Job säger:

"På natten genomborras min mun av smärtor,

och de som gnaga mig veta ej av vila" ( 30:17 ).


        Med munnen menas här viljan, som

genomborras av dessa smärtor som aldrig upphör

att fräta själen och som aldrig vilar.


Ty de tvivel och farhågor som genomborrar själen

tar aldrig slut.


9.   Denna strid och kamp är fruktansvärd,

därför att den väntade friden måste bli stor;

och den andliga smärtan är så djup och

genomträngande och ren, därför att den kärlek

som själen skall få måste bli djup och ren. 


Ju djupare och värdefullare ett verk skall bli,

desto mera djupgående och omsorgsfult måste

också arbetet för det vara, ty en byggnad blir solid endast om den vilar på en fast grund.

       Därför säger Job:

"Nu vissnar min själ i mig, och mitt innersta

sjuder utan attfå ro"  ( 30:16, 27 ).


      Orsaken är den att själen är kallad att i det

fullkomlighetens tillstånd, dit denna renande natt

leder henne, äga otaliga skatter av gåvor och

dygder.

Både i fråga om sin substans och sina förmögenheter måste honn börja med att rent

allmänt se och känna sig vara långt från alla

dessa skatter, tom och fattig och utblottad

på dem, ja främmande för dem.


     Hon måste anse sig så långt borta ifrån dem

att hon aldrig kommer att kunna nå dem,

och anse att all lycka är förlorad för henne.

      Till detta hänvisar också Jeremia när

han säger:  "Jag visste ej mer vad lycka var"

( Klag. 3:17 ).


10.   Låt oss nu undersöka en svårighet.

Detta kontemplationens ljus är mycket milt

och ljuvligt, själen skulle inte  kunna önska sig

något mera lyckbringande.

Som vi har sagt är det med detta ljus som

hon skall finna allt det goda som väntar i det

fullkomningens tillstånd som hon söker.

 

Men när nu detta ljus strömmar in i själen,

varför börjar det då med attframbringa alla

dessa plågsamma och egendomliga verkningar

som vi har talat om?


11.  Det är lätt att svara på denna fråga genom

att upprepa vad vi redan delvis har förklarat.

        Orsaken är inte att kontemplationen och

det gudomliga inflytandet självt skulle framkalla

plåga, tvärtom bringar det en rikedom av ljuvlighet

och glädje, som själen senare också verkligen

får njuta av.


        Utan orsaken till alla lidanden kommer av

själens svaghet och ofullkomlighet,

liksom också av hennes mottaglighet, som

ställer sig i rak motsats till upptagandet av dessa

nådebevis.

Och det är därför som detta gudomliga ljus

måste förosaka de lidanden som vi har talat om.   


   

  

     

   






 

   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 mars 2016 05:39

KAPITEL.  8.


ANDRA LIDANDEN FÖR SJÄLEN I DETTA STADIUM.


1.  Det finns ännu en sak som plågar själen

och gör henne tröstlös.

Eftersom hennes själskrafter och känslor under

denna natt i  så hög grad är bundna, så kan

hon inte såsom tidigare lyfta sitt hjärta och sitt

sinne till Gud.

       Likaså ärdet omöjligt för henne att bedja,

utan hon känner det, liksom en gång i tiden

Jeremia, som om Gud hade satt ett moln framför henne, för att hennes bön inte skulle nå fram

till honom  ( Klag. 3:44 ).


        Jeremia vill därmed säga detsama som han

på följande ställe uttrycker med orden:

"Med huggen sten har han murat för mina vägar"

( Klag. 3:9 ).


     Och när själen någon gång ber, så blir hennes

bön så torr och känslolös, att hon omöjligen

kan tro annat än att Gud inte lyssnar till henne

och inte bryr sig om hennes bön, såsom

samme profet låter förstå med följande ord:

"Men om jag också klagar och ropar, så

avvisar han min bön"  ( Klag. 3:8 ).


        Sannerligen, detta är inte rätta stunden

att samtala med Gud, utan att "sänka sin mun

i stoftet" som Jeremia säger, och vänta och se om det "kanhända ännu finnes något hopp"

( Klag. 3:29 )

och att med tålamod uthärda denna rening.

      Det är Gud som är tillstädes och som utför

sitt verk i själen, och det är därför som själen

ingenting förmår.

Därför är hon helt oförmögen att bedja och

att med någon uppmärksamhet deltaga i gudtänster.

      Ännu mindre kan hon syssla med andra ting

och timliga angelägenheter. 


Ja, hon ibland så förskjunken i sig själv

och hennes minne sviker henne så till den grad,

att långa stunder kan gå då hon inte vet vad hon

gjort eller tänkt, eller vad hon nu gör eller

tänker göra.  Om hon också ville är hon inte'

i stånd att fästa sin uppmärksamhet på

någonting av det hon sysslar med.


2.   När själen befinner sig i detta tillstånd är det

inte bara förståndet som renas från sitt eget

ljus och viljan från sina böjelser, utan också

minnet renas från sina resonemang och kunskaper.


      Själen måste bli liksom förintad vad dessa

själskrafter angår, för att det skall gå  i uppfyllelse

som David sade om sig själv i denna rening:

"Och jag förintades och viste det icke"

( Ps. 73:22 ).

Det icke vetandet betyder den där ovetenheten

och glömskan hos minnet som kommer av den

inre samling vari själen är försänkt under

denna kontemplation.


     Ty för att själen skall bli väl förberedd för den

gudomliga kärleksföreningen och stålsatt med

alla sina krafter på ett gudomligt sätt, så måste

hon först med alla sina krafter försjunka

i kontemplationens himmelska och dunkla ljus,

och sålunda frigöras från alla sina böjelser

och föreställningar beträffande skapade ting.


         Detta tar mer eller mindre lång tid, beroende

på kontemplationens intensitet.

Ju enklare och renare detta gudomliga ljus

faller in i själen, desto mera fördunklar, uttömmer

och förintar det hos henne alla särskilda

föreställningar och böjelser av både högre

och lägre slag.

Och likaså, ju mindre utblottar och fördunklar det

henne.

      Det låter otroligt när man säger att detta

övernaturliga och gudomliga ljus fördunklar själen

mera ju klarae och renare det är, och att ju mindre

klart och rent det är desto mindre dunkelt verkar

det för själen.


     Detta kan vi emellertid först om vi erinar oss

den grundsats uttalad av Filosofen som vi

redan har bevisat och enligt vilken de övernaturliga

tingen är desto dunklare för vårt förstånd,

ju klarae och uppenbarare de är i sig själva. 


3.    För att förstå detta ännu bättre gör vi här

en jämförelse med det vanliga naturliga dagsljuset.


      Vi ser en solstråle som faller in genom

fönstret.  Ju renare och dammfriare det är, desto

mindre syns den; men ju flera dammpartiklar

det finns i luften, detso synligare blir den för

ögat.

Orsaken till detta fenomen är att det inte är ljuset

självt som vi ser, ty ljuset är bara det medel

varmed vi kan se det som det upplyser.


        Vi ser ljuset bara genom det återsken som

det skapar omkring sig, och utan detta återsken

skulle vi inte kunna se det.

Om därför solstrålen gick in genom ett fönster

i ett rum och gick ut genom ett fönster mittemot

utan att den mötte något föremål eller något

dammkorn i luften som kunde återkasta den,

        så skulle rummet inte vara ljusare än förut

och inte heller skulle man se solstrålen. 


     Tvärtom, om vi ser noga efter så är det mörkare

där solstrålen är, därför att den företar något

av det andra ljuset och för att den som sagt inte

kan ses i sig själv, eftersom det inte finns

några synliga föremål som kan återkasta den. 

  

4.   Detta är varken mer eller mindre än vad som

sker när kontemplationens gudomliga stråle faller

in i själen.  Den övergår själens naturliga

fattningsförmåga och lägger henne i mörkret,

och den fråntar henne alla de naturliga föreställningar och böjelser som hon förut hade genom sitt naturliga förstånds ljus.


          Och på det sättet lägger den henne inte bara

i mörker, utan den gör henne också tom på alla

hennes andliga och naturliga krafter och begär.

     Och när hon på det sättet har blivit alldeles

tom och mörk,

då renar och upplyser henne denna stråle med

det gudomliga andliga ljuset, och detta utan

att själen alls märker att hon mottar det.


       I stället förblir hon i mörker, såsom vi sade

om solstrålen, som förblir osynlig när den är

ren och inte möter något föremål, okså när den

kastar sitt ljus rakt in i rummet.


Men när detta andliga ljus som strömmar in i själen

träffar något föremål, hur litet det än är, som

återkastar det, det vill säga någon fråga angående

andlig fullkomlighet eller ofullkomlghet som

det rör sig om att begripa, elle ren bedömning

som måste göras i frågaom falskt eller sant,

strax ser hon det hela och förstår det mycket

klarare än innan hon trädde in i detta mörker.


       På samma sätt hjälper henne det andliga ljus

hon äger att med lätthet märka en ofullkomlighet

som inställer sig.

Det är som med strålen som vi har talat om,

man märker inte att den går tvärs igenom

rummet, men fastän man inte ser själva ljusstrålen,

så kan man sträcka fram handen elle rnågot

annat föremål, och strax ser man handen eller

förmålet och märker att där finns det solljus.


5.   Det andliga ljuset är mycket enkelt och mycket

rent, och det äger en generell karaktär som gör

att det inte sträcker sig till några särskilda

föreställningar av varken naturlig eller gudomliga

art och det binder sig inte vid sådana, ty detta ljus

har ju tömt själskrafterna på och förintat alla dessa

bedrepp.


Och det är därför som det med en helt generell

och lätt kunskapsakt genomtränger alla högre

och lägre ting som erbjuder sig.

        Därför säger Aposteln:

"Anden utrannsakar ju allt,ja ock Guds djuphet"

( 1 Kor. 2:10 ).

Det är om denna generella och enkla vishet

som den Helige Ande genom den Vise säger:   

"Visheten tränger igenom och går in i allt, till

följd av sin renhet"  ( Visheten. 7:24 ).

dvs.  emellertid hon inte är bunden till någon

särskild föreställning eller särskild böjelse. 


     Dtta är en karateristisk egenskap hos den ande

som har renats från alla böjelser och särskilda

föreställningar.

Det är just därför att den inte njuter av och inte

omfattar någonting särskilt, utan förblir tom,

dunkel och mörk, som den är så helt inställd

på att genomtränga allt.


     På det sättet besannas i mystisk mening hos

denna ande det ord av den helige Paulus som

säger:  "Utblottade på allt, men likväl ägande allt" 

( 2 Kor. 6:10 ).

Sådan är den lycksalighet som är reserverad

för en sådan fattigdom i anden.




Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 mars 2016 05:38

KAPITEL.  7.


FORTSÄTTNING PÅ SAMMA ÄMNE:

ANDRA BEDRÖVELSER OCH ÅNGESTKVAL

I VILJAN.


1.  De bedrövelser och ångestkval som viljan

i detta tillstånd erfar är likaledes omätligt stora;

ibland händer det att de alldeles genomborrar

själen vid en plötslig tanke på allt ont som

trycker henne och osäkerheten om att

kunna få hjälp.

    Därtill kommer sedan minnet av hennes tidigare lyckliga tillstånd.


       Oftast har nämligen de själar vi talar om före

sitt inträde i denna natt fått uppleva otaliga

ljuvligheter i Gud och utfört åtskilligt i hans

tjänst.

Och deras org ökar nu ytterligare av att de ser

sig fråntagna allt detta goda och längre kan

nå det.

Detta betygar också Job av egen erfarenhat med följande ord:  "Jag var en gång så rik, men plötsligt krossade han mig, han grep mig i nacken

och slog mig i smulor.

     Han satte mig upp till ett mål för sina skott,

från alla sidor träffa mig hans pilar, han genom-

borrar mina njurar utan förskoning, min galla

gjuter han ut på jorden.

Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar

emot mig såsom en kämpe.

Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, min kropp

betäckte jag med aska.

       Mitt anlete är svullet avgråt och på mina

ögonlock är dödsskugga lägrad"  ( 16:13-17 ).


2.   Plågorna i denna natt är så mångfaldiga

och så fruktansvärda, och det finns så många ställen i den Heliga Skrift som kan anföras för detta,

att jag int har varken tid eller kraft att skriva ned

dem alla.


Utan tvivel är allt vad man här än säger mycket

litet i förhållande till verkligheten.

Men de anförda ställena låter oss väl åtminstone

ana dessa lidanden.


      För att jag skall komma till ett slut med denna versrad och göra det litet mera förståeligt

hur dena natt verkar i själen, skall jag emellertid

också referera känslorna hos Jeremia i detta

avseende.

     Hans lidande är så svårt att han gjuter rikliga

tårar och talar utförligt om alltsamman på

följande sätt:  "Jag är en man som prövat elände under hans vredes ris.

   Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och ej genom ljus.

Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,

åter och åter.

Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har

krossat benen i mig.

Han har kringskansat och ömvärvt mig med gift

och vedermöda.

      I mörker har han lagt mig såsom de längesedan

döda.  Han har kringmurat mig, så att jag ej

kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

            Hurur jag än klagar och ropar, tilstoppar

han öronen för min bön.

Men huggen sten har han murat för mina vägar,

mina stigar har han gjort svåra.

        En lurande björn är han mot mig, ett lejon

som  ligger i försåt.

Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken,

förödelse lät han gå över mig.

     Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

    Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina

njurar.

Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk, en visa för

dem hela dagen.

Han mättade mig med bittra örter, han gav mig

malört att dricka.  Han lät mina tänder bita sönder

sig på stenar, han höljde mig med aska.


Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid,

jag visste ej mer vad lycka var.

Jag sade:  "Det är ute med min livskraft och med

mitt hopp till Herren.

Tänk på mitt elände och min husvillhet, på

malörten och giftet!

Stadigt tänker min själ därpå och är

bedrövad i mig"  ( Klag. 3:1-20 ).


3.  Med alla dessa klagovisor begråter Jeremia

sina plågor och kval och tecknar därmed på

ett mycket levande sätt de lidanden som

själen undergår i denna andliga natt och rening.  


Om man måste verkligen ha stort medidande

med den själ som Gud inför i denna stormiga

och skräckfyllda natt.

       Visserligen blir hon en dag mycket lycklig

över de stora nådegåvor som därigenom kommar

att tillfalla henne,  när Gud efter Jobs ord

blottar de skatter inom henne som förut höljdes

av mörker, och drar fram dödsskuggan i ljuset

( 12:22 ), ty som David säger, så stort som hennes mörker var, så stort skall också hennes

ljus bliva  ( Ps. 139:12 ).


Men icke desto mindre är det en ofantlig plåga

hon uthärdar, och hon är i hög grad osäker på

om hon någonsin skall befrias därur.


Det är därför som profeten säger att hon tror att hennes elände aldrig ska ta slut.

        Hon anser, säger David, att Gud har kastat

henne ut imörkret såsom de längesedan döda,

        och därför är hennes and efylld av ångest

och hennes hjärta av skräck   ( Ps. 132:3-4


    Földjaktligen är det rätt och riktigt att ha en

vram medkänsla med henne i hennes olyckor

och att tycka synd om henne, ty förutom de

lidanden som kommer av hennes ensamhet och övergivenhet i denna mörka natt har hon därtill

sorgen att inte kunna finn atröst eller stöd varken

i goda böcker eller hos andliga ledare. 

            Förgävas framlägger man för henne

alla de tröstegrunder som hon har i det goda

som dessa plågor medför, hon kan inte

tro på det.

Hon är nämligen mycket starkt genomträngd

och genomsyrad av känslan av detta onda

vari hon klart ser sitt elände, och hon menar

att andra uttrycker sig så därför att de inte

ser vad hon själv ser och känner, och att de

inte förstår henne.

      Och istället för tröst blir hon uppfylld med

ny smärta, eftersom hon anser att allt detta

inte kan avhjälpa hennes onda.

Och så är det verkligen.

       Ty så länge Herren inte har fullbordat hennes

rening så som han vill, så är alla metoder och

hjälpmedel onyttiga och ineffektiva.

       Ja, själen kan i detta tillstånd lika litet

hjälpa sig själv som en fånge som ligger med

händer och fötter bundna i ett mörkt fängelse.


      Hon kan varken röra sig eller se något,

och inte ta emot varken himmelsk eller jordisk

tröst.  Hon måste vänta till dess hennes ande har

blivit så mild, ödmjuk och ren och så klok, enkel

och liten, att den kan bli ett med Guds Ande,

alltefter den grad av kärleksförening som Gud

i barmhärtighet vill ge henne.


          Denna grad står alltid i förhållande till den

större eller mindre skärpa som reningen har,

och till dess längre eller kortare varaktighet.


4.    Men om den skall kunna tas på allvar,

så måste den räcka åtminstone några år,

hur sträng den än är. 

     Emellertid förkommer det intervaller och stunder

av tröst, när denna dunkla kontemplation efter Guds

anordning inverkar inte renande, utan upplysande

och välgörande på själen.

         Själen tycks då lämna sina bojor och sitt

fängelse och känner sig fri och lycklig, hon känner

och njuter glädjen av en fullkomlig frid och en

kärleksfull förtrolighet med Gud, så att hon

umgås med honom lätt och överflödande rikt.


        Allt detta är för själen ett tecken på den

hälsa som reningen har verket i henne, ett förbud

till den väntande rikedomen.

      Ibland är hennes lycka t.o.m så djup att hon

tror att hennes prövningar nu är slut.

      Ty sådan är de andliga tingens natur,

särskilt när det rör sig om de mest upphöjda:

det är att de är underkastade växlingar.


   Ty när prövningarna återkommer känner själen det som om hon aldrig skulle bli fri från de

och hon nu har förlorat allt sitt goda, såsom

vi har sett av de texter vi har talat om.


    Men när hon däremot får tillbaka sitt andliga

goda så känner hon det som om allt ont var slut

och att hon aldrig mer kommer att förlora detta goda.

Det är som David bekänner i den stund då han

är uppfyld därav:  "Jag sade när det gick mig väl:

´´Jag skall aldrig vackla``   ( Ps. 30:7 ).


5.   Det blir så, därför at två motsatser inte samtidigt kan finnas i en och samma ande,

utan den ena förjagar helt naturligt den andra,

         och känslan av den ena utesluter känslan

av den andra.

Men detta är inte på samma sätt fallet i själens

sinnliga del, därför att dess fattningsförmåga

är så mycket svagare.


       Men eftersom andne här ännu inte är renad

och luttrad från de böjelser som dess lägre del

har ådragit sig, så kan den visserligen såsom ande

stå stark och oföränderlig, men eftersom den

är bunden till sin lägre del kan den ändå vara

underkastad förändring och känna sorg.


        Vi ser vilken förändring som senare

försiggick hos David, som ju kände sig omvänd

av otaliga smärtor och lidanden, trots att han

i sina lyckliga dagar hade trott och sagt att aldrig

mer skulle vackla.


        På samma sätt är det med själen.

När hon ser sig äga allt andligt gott i överflöd

och inte lyckas upptäcka den rot av ofullkomlighet

och orenhet som ännu finns kvar inom henne,

så tror hon att hennes prövningar är slut.


6.   Likväl får hon rätt sällan denna tanke,

ty så länge själen inte har gullgjort sin andliga

rening är de glädjeämnen hon får vanligen inte

så överväldigande att de kan dölja den onda rot

som hon har kvar.

Själen har alltjämt i sitt inre en dunkel känsla

av att något fattas, att detär något som ännu

måste göras.

          Denna känsla tillåter henne inte att njuta

helt av den glädje hon får.

      Hon känner inom sig liksom en fiende som

ligger bedövad eller insomnad, och hon är rädd

att han kan vakna och fortsätta sitt verk.


        Och så förhåller det sig verkligen också.

Ty just när själen inte alls tänker på det utan

tror sig alldeles säker, så låter denne fiende henne plötsligt råka in i ett tillstånd som är sju resor

värre än det första, hårdare, mörkare och ännu

mera beklagansvärt, och somm skall räcka länge,

kanske ännu längre än det första.


         Och då kommer hon på nytt att tro allt gott nu

för alltid är förlorat för henne.

Det är inte tillräckligt för henne med erfarenheten

av den lycka som kom henne till del efter

den första prövningen, när hon tänkte att hon inte skulle behöva lida mera.

          I detta nya svåra stadium är hon säker på

att allt är förbi för henne och att honn aldrig

kommer att återfå sin förlorade lycka.

          Och som vi redan har sagt, det är till

följd av andens verkliga övertygelse som denna åsikt hos själen är så djup, att den tillintetgör

varje tanke som motsäger den.


7.   Detta är orsaken till att de själar som befinner

sig i skärselden så starkt tvivlar på att de

någonsin skall få lämna den och nå ett slut på

sina prövningar.

         Naturligtvis äger de habituellt de tre teologiska dygderna tro, hopp och kärlek, men

den aktuella känslan av lidande och avsaknad

av Gud hindrar dem från att njuta det goda och den tröst som dessa dygder utgör.

        Visserligen inser de klart att de själva älskar

Gud, men den tanken tröstar dem inte, därför att inte kan tro att Gud älskar dem och att de

är värda hans kärlek.


        Tvärtom, eftersom de ser sig vara utan Gud

och försänkta i olyckor tänker de att de verkligen

förtjänar att föraktas av Gud och för alltid

förkastas av honom.


       Sålunda ser själen i denna ening att hon älskar

Gud och gärna skulle ge sitt liv tusen gånger för honom. Och denna inställning är helt verklig,

ty hon älskar verkligen Gud mitt uppe i denna

prövning, men likväl ökar detta bara hennes

sorg istället för att ge henne tröst.

         Hon älskar nämligen Gud så mycket att hon inte bryr sig om någoting annat.

Men när hon ser sig så eländig kan hon inte tro

att Gud älskar henne, och inte heller att han

har eller ens kunde få någon orsak att älska henne.

         Hon finner hos sig själv bara en mängd anledningar till att Gud för evigt måste avsky henne, Gud och likaså alla människor.


        Hennes plåga består i att hos sig själv se

alla de orsaker varför hon förtjänar att förkastas

av den Gud som hon älskar så mycket och som

längtar så oändligt efter.


    



Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 mars 2016 05:38

ATT FÖRSTÅ MYSTERIET.


SÖKANDET, MÖTET, AVGÖRANDET.


Mäniskans tillvaro är flyktig.  Ett betydelselöst

fragment av naturen, en betydelselös händelse

i historien  ------ "ett dött liv", som Gregorios av

Nyssa uttrycker det ----- i en värld, präglad av

döden. 

Allt försvinner in i tomheten.

Detta är roten till allt vårt elände, ty i motsats

till djuren vet, människan om att hon skall dö.

Den ångest hon upplever är redan den ett uttryck

för vad hon längtar efter: vara och enhet,

att lära känna Den som Är, den Ende.

Den är ett tecken på hur öppen hon är inför allt

som talar om honom.

Augustinus av Hippo, Västerlandets kyrkofader,

återkommer ständig till denna ångest

och denna nåd.

Hans lärsystem kan kanske ifrågasättas, men låt 

oss lyssna till hans rop:


Bröder, hur länge varar våra år?

De rinner undan dag för dag.

De som har varit är inte längre; de som kommer

har ännu inte blivit till.

De förgångna timmarna har försvunnit,

de senare finns inte ännu men kommer för att

i sin tur försvinna.

Nuet finns bara i den stund då vi talar.

De föregående timmarna har förgått,

de andra finns ännu inte; e kommer,

men bara för att försvinna in i tomheten ....


Ingenting äger någon fasthet i sig självt.

Kroppen har inte något vara, den har inget bestånd.

Den förändras genom åldern,

genom växlingar i tid och rum, genom sjukdomar

och olyckor.

Stjärnorna är inte heller orubbliga.

De förändras i hemlighet medan de kretsar i rymden.

De är inte fasta, de äger inte något vara.

     Inte heller är människans hjärta beständigt.

Hur många tankar och hur stor iver fins där inte,

hur slits det inte mellan sina olika begär!

     Också människans ande växlar och har inte något vara, hur förståndsbegåvad den än är.


Än vill den något, än vill den det inte;

än vet den något, än vet den inte; den kommer

ihåg och den glömmer.

Ingen har varats enhet i sig.

Efter att ha genomgått så mycket lidande, sjukdomar, motgångar och bekymmer, låt oss

vända tillbaka i ödmjukhet till den Ende.

Låt oss träda in i staden vars invånare har del

i Varat självt.


AUGUSTINUS.




Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 mars 2016 05:38

GUD KOMMER MÄNNISKAN TILL MÖTES.


III.  KRISTUS JESUS,

    "HELA UPPENBARELSENS MEDLARE

                OCH FULLÄNDNING.


65.  "Många gånger och på många sätt talade Gud

i forna tider till våra fäder genom profeterna,

men nu vid denna tidens slut har han talat till

oss genom sin Son"  ( Heb. 1:1-2 ).


Kristus, Guds Son som blivit mäniska är Faderns

enda, fullkomliga och slutgiltiga Ord


I honom säger han allt, och det kommer inte att sägas något annat ord än detta.


Den helige Johannes av Korset, liksom otaliga andra, uttrycker detta på ett mycket klargörande

sätt, då han kommenterar Heb. 1:1-2.


      Sedan Gud har givit oss sin Son, som är hans 

Ord, så har Gud inte något mer att ge oss.


Han har ju sagt oss allt på en gång, iett enda slag,

i detta enda ord ..... ty det somhan delvis sade

till profeterna, sade han helt och hållet i sin

Son, i det att han gav oss allt det som är

hans Son.


Därför skulle den som fortfarande skulle vilja

ställa frågor till honom eller önska en vision

eller en uppenbarelse inte bara begå en

dårskap utan också kränka Gud, eftersom han inte fäster blicken på Kristus utan att söka något

annat eller något nytt. 




Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se