Alla inlägg den 28 mars 2016
KAPITEL. 10.
GENOM EN LIKNELSE FÖRKLARAR HELT
DENNA RENING AV SJÄLEN.
1. För att ge större klarhet åt vad jag har sagt
och kommer att säga, måste jag här anmärka
att denna renande och kärleksfulla insikt,
eller det nämnda gudomliga ljuset, renar
själen och förbereder henne till att fullständigt förenas med Gud på samma sätt som elden
gör, när den verkar på träet som den skall förvandla
till eld.
Ty när den matriella elden kommer nära ett
stycke trä, börjar den med att torka ut det genom
att driva ut fuktigheten, och den åstadkommer
att det vatten som finns i trästycket droppvis
rinner ut.
Sedan gör elden trästycket svart och mörkt,
fult och illaluktande, och genom att alltmer
torka ut det drar den ut ur träet och visar upp
alla de otäcka beståndsdelar som står i vägen
för elden.
Och slutligen börjar elden att utifrån antända
träet och hetta upp det, och så förvandlar den
trästycket till eld och gör det lika vackert och
lysande som den själv är.
Efter denna process har trästycket inte längre
träets passiva och aktiva egenskaper,
det har bara kvar sin storlek och tyngd
som är större än äldens, men i övrigt har träet
redan fått eldens egenskaper och aktiva
krafter.
Det är torrt och det torkar ut, det är varmt
och det värmer, det är lysande och det lyser
upp och det ärmycket lättare än förut.
Alla dessa verkningar frambringar elden.
2. Men nu skall vi tänka igenom detta på
samma sätt, fastän med kontemplationens
gudomliga eld för ögonen, vilken innan den
förenar sig med själen och förvandlar henne
til sig själv, allra först renar henne från alla
motverkande beståndsdelar.
Den driverr ut hennes orenhet, den gör henne
svart och mörk, så att hon tycks vara sämre än förut, mycket fulare och otäckare än tidigare.
Denna gudomliga rening driver ut alla dåliga begär, som själen förut inte kunde se därför
att de var så invuxna och fast sammanfogade
med henne.
Hon kunde helt enkelt inte ana att det fanns
så mycket ont och så många fel inom henne,
men n när det gäller at jaga bort dem och förstöra
dem träder de fram inför hennes ögon.
Och hon ser dem alldeles klart i det dunkla
juset av den gudomliga kontemplationen,
men deta betyder inte att hon därför skulle ha
blivit sämre vare sig i sig själv eller inför Gud.
Men när hon ser inom sig sådant som hon
tidigare aldrig såg, så måste hon icke desto mindre
tycka att det ju är tydligt att hon är ovärdig
Guds betraktande blick, och att hon i stället
är värd hans avsky och verkligen
har dragit den över sig.
Denna liknelse med elden kan nu hjälpa oss att förstå mycket av det vi just har sagt och det
vi kommer att säga.
3. FÖR DET FÖRSTA.
Vi kan förstå hur ljuset och den kärlekfulla
visheten som skall förenas med själen och förvandla henne verkligen är samma ljus och
vishet som i början renad eoch förberedde henne.
Ty den eld som genomtränger träet
och förvandlar det till eld, det är ju som
allifrån början förberedde träet.
4. FÖR DET ANDRA.
Vi kan lätt inse att de plågor som själen erfar
inte kommer av den gudomliga Visheten.
TY den Vise säger:
"Med henne kom mig allt gott till del"
( Vish. 7:11 ).
De härrör tvärtom ur svagheten och ofullkomligheten hos själen själv, ty utan denna rening skulle hon aldrig bli i stånd at ta emot detta
gudomliga ljus eller njuta dess ljuvlighet och glädje.
Själen är som träet, som inte genast kan
förvandlas så snart elden kommer det nära,
utan som måste förberedas så småningom.
Det är därför som själen måste lida.
Om denna sanning vittnar också den Vise
i Syraks bok, när han talar om vad han själv har
lidi för att nå visheten och njuta av den:
"Min själ befann sig i dödsnöd och i mitt innersta
var jag upptänd av iver at söka efer henne;
fördenskull förvärvade jag mig ock en dyrbar
skatt" ( 51:21 ).
5. FÖR DET TREDJE.
Vi kan i förbigående göra oss en föreställning
om på vilket sätt de själar lider som befinner sig
i skärselden.
Elden skulle inte ha någon verkan på dem även
om den kom dem nära, om de inte var behäftade
med ofullkomligheter och därför i stånd att lida.
Ofullkomligheterna ger bränsle åt elden,
och när de har brunnit upp slutar elden att brinna
därför att det inte längre finns något brännbart.
Så är det också med själen här på jorden:
så snart hon har renats från sina ofullkomligheter
upphör hon att lida, och det återstår henne bara
njutning.
6. FÖR DET FJÄRDE.
Vi kan av liknelsen förstå att liksom träet
upptändes fort eller långsamt, beroende på
hur väl det är förberett att ta emot elden,
så upptändes själen å sin sida me roch mer
av kärlek, alltefter som hon befrias och renas
medelst denna kärlekens eld.
Visserligen märker själen inte alltid att kärleken
brinner inom henne, utan hon känner det bara
emellanåt, när kontemplationen inteverkar
så starkt på henne.
Ty då har själen tillfälle att se och njuta
av det som sker inom henne.
Hon kände det som om den hand som prövar
henne plötsligen hejdar sig och som om någon
drog järnstycket ut ur smältugnen, för att hon
skall kunna konstatera den förvandling som sker.
Det är då som själen upptäcka det goda inom sig själv, som var fördolt för hennes lidande.
Likaså kan man när flamman drar sig tillbaka
från träet konstatera hur mycket det glöder.
7. FÖR DET FEMTE.
Vikan ur liknelsen vidare sluta oss till vad vi redan
har sagt, nämligen att det är alldeles sant
att själen efter sådana mellantidr av tröst måste
ta på sig nya lidanden som ärintensivare
och djupare än någonsin.
Ty när dessa framsteg har visats upp för henne
och när hon har renats framför allt från sina
yttre ofullkomligheter, så vänder sig kärlekens
eld nu istället inåt, för att rena och förtära vad
som finns kvar.
Därvid blir själens lidande ännu mer djupgående,
genomträngnade och andligt, ju mer hon renas
från de inre, dolda, andliga ofullkomligheter
som har sina djupa rötter i själens innersta
väsen.
Denna rening verkar på själen såsom elden
på träet, ty ju mera elden genomtränger träet,
desto mera kraft och våldsamhet får den
till att förvandla träet ända längst in i och helt
tillägna sig det.
8. FÖR DET SJÄTTE.
Av liknelsen kan vi också förstå varför själen
anser att all lycka ärförbi för henne och att hon
ärhelt uppfylld av ondska.
Ty så länge hon befinner sig i denna rening
får hon bara bittra upplevelser.
Det är på samma sätt med trästycket som brinner:
varken luft eller något annat kan tränga in
i henne, utan bara denna förtärande eld.
Men när återigen andra, lugna ögonblick
inträder får hon också större inre njutning,
eftersom reningen redan har ägt rum in på djupet.
9. FÖR DET SJUNDE.
I dessa ögonblick av vila erfar själen en djup
glädje, så djup, har vi sagt, at det förfaller henne
som om vedermödorna inte mer skulla återkomma.
Icke desto mindre undgår hon likväl inte
att känna när prövningarna skall återvända,
ty hon märker en kvarlevande ond rot, som ibland
visar sig av sig själv och som inte tillåter
henne att känna någon fullständig glädje.
Ty denna rot tycks hota själen med att utveckla
sin fulla kraft, och under dessa förhållanden
skulle den snart verkligen också göra det.
Med ett ord, vad som i det innersta av själen
ännu återstår att rena och upplysa kan inte
fullständigt beslöja för den redan renade delens blick.
Det förhåller sig på samma sätt med träet,
det finns en mycket märkbar skillnad mellan den
allra nnesta delen som ännu inte är antänd
och den yttersta delen som redan är det.
När reningen i det innersta av själen börjar
på nytt, skall man inte bli förvånad över att själen
på nytt börjar tänka att allt gott och lyckligt
för hennes del är förbi och att hon aldrig kommer
att återfå det.
Ty eftersom hon är försänkt i de djupaste lidanden
är allt yttre gott fördolt för henne.
10. Efter att nu ha framställt denna liknelse
för läsaren och förklarat första versen av den
första strofen, det vill säga denna dunkla natt
och dess fruktansvärda egenskaper, är det bäst
att vi lämnar detta för själen plågsamma ämne
och genast börjar behandla frukterna av hennes
tårar och deras lyckliggörande egenskaper,
vilka hon börjar bejunga i denna andra vers:
AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN.
KAPITEL. 9.
PÅ VILKET SÄTT DENNA NATT, ALLT UNDER
DET ATT DEN SKAPAR MÖRKER I ANDEN,
DOCK ÄR ÄGNAD ATT UPPLYSA DEN
OCH GE DEN KLARHET.
1. Det återstår oss nu alltså att visa huruledes
denna kontemplations saliggörande natt skapar
mörker i anden endast i avsikt att upplysa
den om allt.
När denna kontemplation nedtrycker anden
och utblottar den på allt, så är det endast för
att lyfta den och upprätta den, och när kontemplationen gör anden fattig och fråntar
den allt ägande och alla naturliga böjelser
och känslor, så att det endast för att anden skall
på Guds sätt förberedas till att kunna njuta
och avsmaka alla naturliga och övernaturliga
ting.
Ty anden äger då en frihet som gäller generellt
för allting.
Se tex. på elementen.
För att dessa skall kunna uppnå förbindelse
med alla sammansatta och enkla naturliga ting,
får de inte ha någon speciell färg, lukt eller
smak, ty bara i så fall kan de anpassa sig till
alla olika smaker, lukter och färger.
Likadant är det med anden.
Den måste vara enkel och ren och tom på alla
naturliga böjelser, både övergående och
vanemmässiga, så att den fritt och i hela sitt djup
kan uppnå förbindelse med den gudomliga Visheten.
Först medelst denna renhet förmår anden
i en viss, mycket hög grad av fullkomning känna
den allsidiga smaken hos alla ting.
Utan denna rening kan anden alls inte
förnimma och smaka den fulla tillfredsställelsen,
hela rikedomen av andliga ljuvligheter.
Ty en enda kvarblivande böjelse, en enda
öm känsla hos anden för något särskilt,
den måvara övergående eller vansmässig,
räcker för att hindra anden från att förnimma
ljuvligheterna och den innerliga glädjen
hos kärlekens ande, som innehåller all ljuvlighet.
3. Och det är därför som ett förstånd som skall
förenas med det gudomliga ljuset och i
fullkomlighetens tillstånd självt bli gudomligt
allra först måste få sitt naturliga ljus renat
och tillintetgjort, vilket sker därigenom
att förståndet träder in i mörkret medelst den
dunkla kontemplationnen.
I detta mörker måste förståndet stanna hela
den tid som behövs för att jaga bort och förinta
den sedan länge förvärvade kunskapsförmågan
hos själen.
I dess ställe inträder då den gudomliga
upplysningen, det gudomliga ljuset.
Eftersom nu den tidigare kunskapsförmågan
var naturlig, så måste det mörker som förståndet
här uthärdar vara ett djupt mörker, fruktansvärt
och oerhört smärtsamt; då det känns i andens
innersta väsen upplevs det som ett substantiellt
mörker.
Den kärlek som själen i den gudomliga föreningen
skall få motta är gudomlig, och den är följaktligen
mycket andlig, subtil, upphöjd och fint kännnade.
Den övergår vida alla naturliga och ofullkomliga känslor och böjelser hos viljan,
såväl som alla dess begär.
För att viljan genom kärleksföreningen skall
komma fram till att kunna känna och smaka
denna gudomliga kärlek och glädje som den
på naturlig väg inte är mäktig, erfodras därför
först av allt att den blir renad och fullständigt
utblotad på alla sina böjelser och känslor.
Viljan måste stanna kvar i all torka och ångest
hela den tid som behövs för att dess naturliga
känslor för både gudomliga och mänskliga ting
skall försvinna.
Så måste viljan i den dunkla kontemplationens
eld renas, utblottas och befrias från alla slags
onda inflytanden, på samma sätt som det
fiskhjärta som Tobias lade på kolelden.
Och när detta väl har skett, då har viljan uppnått
en ren och enkel mottaglighet och hela dess smak är renad och öppen fr att mottaga en höga
och sällsamma beröringen av den gudomliga
kärleken, i vilken den kommer att se sig
omformad till en gudomlig vilja.
Ty då har alla de övergående och vanemässiga
hinder försvunnit som fanns inom den och som vi har talat om.
4. Vad behöver själen vidare för att bli skickad
för den gudomliga kärleksföreningen, vartill
hon förbereds genom den dunkla natten?
Hon måste uppfyllas och utrustas med en
viss förklarad härlighet för att kunna träda
i förbindelse med Gud.
Denna härlighet innesluter i sig otaliga andliga
skatter och ljuvligheter, som på ett övernaturligt sätt övergår all den rikedom själen rent naturligt kan äga och som inte kan upptas av den svaga
och orena naturen.
Ty så säger Jesaja: "Ty intet öga har sett
och intet öra har hört och intet människohjärta
har anat, vad Gud har förberett åt dem som älska
honom" ( 64:4 ).
Och därför måste själen först bli tom och fattig
i anden, hon måste lösgöra sig från varje
naturligt stöd, från varje tröst och varje
föreställning ifråga om såväl himmelska som
jordiska ting, så att hon, alldeles tom och fattig
i anden och avklädd den gamla människan,
verkligen blir i stånd att leva detta nya
och saliga liv, som den dunkla natten har
förskaffat henne och som kallas
gudsföreningens tilstånd.
5. Vidare måste själen få en vidsträckt och
livgivande gudskunskap och känsla för gudomliga
och mänskliga ting; alltså inte en alldaglig
känsla och inte en naturlig kunskap.
Ty så högt som anden står över sinnena
och det gudomliga över det mänskliga.
lika högt står nu hennes betraktelsesätt över vad
det förut var.
Och det är därför som anden måste renas
och frigöras från den naturliga och alldagliga
sinnesbeskaffenhet ( sinnetskaraktär ),
därigenom att den medelst en renande kontemplationen försättes i djup ångest
och vånda.
Också minnet måste avskiljas från
allt som tidigare utgjorde ett ämne för förnöjelse
och vila, och känsloförmågan måste bli innerligare
och mera benägen att lämna allt oväsentligt
därhän och glömma det, och då tycker själen
att allt här på jorden verkligen är helt
annorlunda mot vad hon förut tänkte.
Så drar enna natt anden ut ur den vanliga och låga
tänkesättet och fyller den med en gudomlig
insikt, som tycks själen så främmnade och så
olik alla mänskliga betraktelsersätt att hon blir
alldeles utom sig.
Ibland tycker hon atthon är liksom förhäxad
eller bedövad, hon häpnar över allt vad hon ser
och hör, allt tycks hennes sällsamt och ovanligt,
fastän hon inte gör annat än vad hon brukar göra.
Orsaken är den att själen själv avviker och avlägsnar sig allt mer och mer från det vanliga
tänke- och synsätter, så att detta har förintats
och blivit helt gudomligt, och därigenom
tillhör hon nu mera det kommande livet
än det närvarande.
6. Alla dessa bedrövelser och andliga reningsätt
måste själen genomgå för att kunna födas till
andens nya liv medelst detta gudomliga inflytande
Det är i dessa smärtor som hon föder frälsningens ande, enlgt Jesajas ord:
"Så var det med oss inför dit ansikte, o Herre.
Vi voro också havande och våndades, och vi
födde anden" ( 26:17-18 ).
Dessutom är det medelst denna kontemplations
natt som själen förbereder sig till den ro och inre frid, som är så djup och underbar att den enligt den
Heliga Skrift övergår allt förstånd ( Fil. 4:7 ).
Därför måste den tidigare friden helt avlägsnas
ur själen, ty den var invecklad i ofullkomligheter
och var inte en sann frid, även om själen trodde
detta därför att den var i enlighet med hennes smak, som ju rådde i hennes sinnen och ande.
Men jag upprepar att den friden var ofullkomlig.
Själen måste alltså renas , skiljas och avlägsnas
från den, och det var detta som Jeremia upplevde
och begrät i följande ord:
"Ja, du förkastade min själ och tog bort min
frid" ( Klag. 3:17 ).
7. Detta är en oerhört smärtsam rening för själen
på grund av all den fruktan, alla de strider och
vanföreställnngar som hon uplever i sitt inre.
Anblicken och känslan av hennes eget
elände får henne att tro att hon är förlorad
och att hennes lycka för alltid är förbi.
Därvid uppstår inom henne en sådan smärta
och så djup klagan att hon kan utbrista i ett
andligt ångestskri och i stönanden, som ibland
nå ända fram till läpparna och som uttrycker
sig i tårar när hon har kraft till det.
Men denna lättnad får hon bara sällan erfara.
David var förtrogen också med detta,
och han förklarar det myket bra i psalmen när
han säger: "Jag är bedrövad och helt vanmäktig;
jag klagar för mitt hjärtas jämmar skull"
( Ps. 38:9 ).
Detta stönande är uttryck för en djup smärta;
det händer ibland vid en plötslig och intensiv
påminnelse om hennes olycka att själen känner
sig så krossad under tyngden av smärta och sorg,
att jag vet inte hur jag skall beskriva det.
Man kan inte säga det bättre än om man
lånar dessa ord av den helige mannen Job,
som kände till det av erfarenhet:
"Såsom bruset av stor vatten strömma mina klagorop" ( 3:24 ).
På samma sätt som vattnen ibland flödar över
med en sådan kraft att de översvämmar
och uppfyller allting, så överskrider också denna
ångest och smärta i själen alla sina bräddar.
så att själen översvämmas och genomtränges
därav.
Alla hennes känslor och innersta krafter faller
offer för sådana andliga kval och smärtor
att det undandrar sig all beskrivning.
8. Detta är verkningar som denna natt framkallar
i själen genom att dölja för henne hoppet om
att någonsin få återse dagsljuset.
Det är om detta som profeten Job säger:
"På natten genomborras min mun av smärtor,
och de som gnaga mig veta ej av vila" ( 30:17 ).
Med munnen menas här viljan, som
genomborras av dessa smärtor som aldrig upphör
att fräta själen och som aldrig vilar.
Ty de tvivel och farhågor som genomborrar själen
tar aldrig slut.
9. Denna strid och kamp är fruktansvärd,
därför att den väntade friden måste bli stor;
och den andliga smärtan är så djup och
genomträngande och ren, därför att den kärlek
som själen skall få måste bli djup och ren.
Ju djupare och värdefullare ett verk skall bli,
desto mera djupgående och omsorgsfult måste
också arbetet för det vara, ty en byggnad blir solid endast om den vilar på en fast grund.
Därför säger Job:
"Nu vissnar min själ i mig, och mitt innersta
sjuder utan attfå ro" ( 30:16, 27 ).
Orsaken är den att själen är kallad att i det
fullkomlighetens tillstånd, dit denna renande natt
leder henne, äga otaliga skatter av gåvor och
dygder.
Både i fråga om sin substans och sina förmögenheter måste honn börja med att rent
allmänt se och känna sig vara långt från alla
dessa skatter, tom och fattig och utblottad
på dem, ja främmande för dem.
Hon måste anse sig så långt borta ifrån dem
att hon aldrig kommer att kunna nå dem,
och anse att all lycka är förlorad för henne.
Till detta hänvisar också Jeremia när
han säger: "Jag visste ej mer vad lycka var"
( Klag. 3:17 ).
10. Låt oss nu undersöka en svårighet.
Detta kontemplationens ljus är mycket milt
och ljuvligt, själen skulle inte kunna önska sig
något mera lyckbringande.
Som vi har sagt är det med detta ljus som
hon skall finna allt det goda som väntar i det
fullkomningens tillstånd som hon söker.
Men när nu detta ljus strömmar in i själen,
varför börjar det då med attframbringa alla
dessa plågsamma och egendomliga verkningar
som vi har talat om?
11. Det är lätt att svara på denna fråga genom
att upprepa vad vi redan delvis har förklarat.
Orsaken är inte att kontemplationen och
det gudomliga inflytandet självt skulle framkalla
plåga, tvärtom bringar det en rikedom av ljuvlighet
och glädje, som själen senare också verkligen
får njuta av.
Utan orsaken till alla lidanden kommer av
själens svaghet och ofullkomlighet,
liksom också av hennes mottaglighet, som
ställer sig i rak motsats till upptagandet av dessa
nådebevis.
Och det är därför som detta gudomliga ljus
måste förosaka de lidanden som vi har talat om.
KAPITEL. 8.
ANDRA LIDANDEN FÖR SJÄLEN I DETTA STADIUM.
1. Det finns ännu en sak som plågar själen
och gör henne tröstlös.
Eftersom hennes själskrafter och känslor under
denna natt i så hög grad är bundna, så kan
hon inte såsom tidigare lyfta sitt hjärta och sitt
sinne till Gud.
Likaså ärdet omöjligt för henne att bedja,
utan hon känner det, liksom en gång i tiden
Jeremia, som om Gud hade satt ett moln framför henne, för att hennes bön inte skulle nå fram
till honom ( Klag. 3:44 ).
Jeremia vill därmed säga detsama som han
på följande ställe uttrycker med orden:
"Med huggen sten har han murat för mina vägar"
( Klag. 3:9 ).
Och när själen någon gång ber, så blir hennes
bön så torr och känslolös, att hon omöjligen
kan tro annat än att Gud inte lyssnar till henne
och inte bryr sig om hennes bön, såsom
samme profet låter förstå med följande ord:
"Men om jag också klagar och ropar, så
avvisar han min bön" ( Klag. 3:8 ).
Sannerligen, detta är inte rätta stunden
att samtala med Gud, utan att "sänka sin mun
i stoftet" som Jeremia säger, och vänta och se om det "kanhända ännu finnes något hopp"
( Klag. 3:29 )
och att med tålamod uthärda denna rening.
Det är Gud som är tillstädes och som utför
sitt verk i själen, och det är därför som själen
ingenting förmår.
Därför är hon helt oförmögen att bedja och
att med någon uppmärksamhet deltaga i gudtänster.
Ännu mindre kan hon syssla med andra ting
och timliga angelägenheter.
Ja, hon ibland så förskjunken i sig själv
och hennes minne sviker henne så till den grad,
att långa stunder kan gå då hon inte vet vad hon
gjort eller tänkt, eller vad hon nu gör eller
tänker göra. Om hon också ville är hon inte'
i stånd att fästa sin uppmärksamhet på
någonting av det hon sysslar med.
2. När själen befinner sig i detta tillstånd är det
inte bara förståndet som renas från sitt eget
ljus och viljan från sina böjelser, utan också
minnet renas från sina resonemang och kunskaper.
Själen måste bli liksom förintad vad dessa
själskrafter angår, för att det skall gå i uppfyllelse
som David sade om sig själv i denna rening:
"Och jag förintades och viste det icke"
( Ps. 73:22 ).
Det icke vetandet betyder den där ovetenheten
och glömskan hos minnet som kommer av den
inre samling vari själen är försänkt under
denna kontemplation.
Ty för att själen skall bli väl förberedd för den
gudomliga kärleksföreningen och stålsatt med
alla sina krafter på ett gudomligt sätt, så måste
hon först med alla sina krafter försjunka
i kontemplationens himmelska och dunkla ljus,
och sålunda frigöras från alla sina böjelser
och föreställningar beträffande skapade ting.
Detta tar mer eller mindre lång tid, beroende
på kontemplationens intensitet.
Ju enklare och renare detta gudomliga ljus
faller in i själen, desto mera fördunklar, uttömmer
och förintar det hos henne alla särskilda
föreställningar och böjelser av både högre
och lägre slag.
Och likaså, ju mindre utblottar och fördunklar det
henne.
Det låter otroligt när man säger att detta
övernaturliga och gudomliga ljus fördunklar själen
mera ju klarae och renare det är, och att ju mindre
klart och rent det är desto mindre dunkelt verkar
det för själen.
Detta kan vi emellertid först om vi erinar oss
den grundsats uttalad av Filosofen som vi
redan har bevisat och enligt vilken de övernaturliga
tingen är desto dunklare för vårt förstånd,
ju klarae och uppenbarare de är i sig själva.
3. För att förstå detta ännu bättre gör vi här
en jämförelse med det vanliga naturliga dagsljuset.
Vi ser en solstråle som faller in genom
fönstret. Ju renare och dammfriare det är, desto
mindre syns den; men ju flera dammpartiklar
det finns i luften, detso synligare blir den för
ögat.
Orsaken till detta fenomen är att det inte är ljuset
självt som vi ser, ty ljuset är bara det medel
varmed vi kan se det som det upplyser.
Vi ser ljuset bara genom det återsken som
det skapar omkring sig, och utan detta återsken
skulle vi inte kunna se det.
Om därför solstrålen gick in genom ett fönster
i ett rum och gick ut genom ett fönster mittemot
utan att den mötte något föremål eller något
dammkorn i luften som kunde återkasta den,
så skulle rummet inte vara ljusare än förut
och inte heller skulle man se solstrålen.
Tvärtom, om vi ser noga efter så är det mörkare
där solstrålen är, därför att den företar något
av det andra ljuset och för att den som sagt inte
kan ses i sig själv, eftersom det inte finns
några synliga föremål som kan återkasta den.
4. Detta är varken mer eller mindre än vad som
sker när kontemplationens gudomliga stråle faller
in i själen. Den övergår själens naturliga
fattningsförmåga och lägger henne i mörkret,
och den fråntar henne alla de naturliga föreställningar och böjelser som hon förut hade genom sitt naturliga förstånds ljus.
Och på det sättet lägger den henne inte bara
i mörker, utan den gör henne också tom på alla
hennes andliga och naturliga krafter och begär.
Och när hon på det sättet har blivit alldeles
tom och mörk,
då renar och upplyser henne denna stråle med
det gudomliga andliga ljuset, och detta utan
att själen alls märker att hon mottar det.
I stället förblir hon i mörker, såsom vi sade
om solstrålen, som förblir osynlig när den är
ren och inte möter något föremål, okså när den
kastar sitt ljus rakt in i rummet.
Men när detta andliga ljus som strömmar in i själen
träffar något föremål, hur litet det än är, som
återkastar det, det vill säga någon fråga angående
andlig fullkomlighet eller ofullkomlghet som
det rör sig om att begripa, elle ren bedömning
som måste göras i frågaom falskt eller sant,
strax ser hon det hela och förstår det mycket
klarare än innan hon trädde in i detta mörker.
På samma sätt hjälper henne det andliga ljus
hon äger att med lätthet märka en ofullkomlighet
som inställer sig.
Det är som med strålen som vi har talat om,
man märker inte att den går tvärs igenom
rummet, men fastän man inte ser själva ljusstrålen,
så kan man sträcka fram handen elle rnågot
annat föremål, och strax ser man handen eller
förmålet och märker att där finns det solljus.
5. Det andliga ljuset är mycket enkelt och mycket
rent, och det äger en generell karaktär som gör
att det inte sträcker sig till några särskilda
föreställningar av varken naturlig eller gudomliga
art och det binder sig inte vid sådana, ty detta ljus
har ju tömt själskrafterna på och förintat alla dessa
bedrepp.
Och det är därför som det med en helt generell
och lätt kunskapsakt genomtränger alla högre
och lägre ting som erbjuder sig.
Därför säger Aposteln:
"Anden utrannsakar ju allt,ja ock Guds djuphet"
( 1 Kor. 2:10 ).
Det är om denna generella och enkla vishet
som den Helige Ande genom den Vise säger:
"Visheten tränger igenom och går in i allt, till
följd av sin renhet" ( Visheten. 7:24 ).
dvs. emellertid hon inte är bunden till någon
särskild föreställning eller särskild böjelse.
Dtta är en karateristisk egenskap hos den ande
som har renats från alla böjelser och särskilda
föreställningar.
Det är just därför att den inte njuter av och inte
omfattar någonting särskilt, utan förblir tom,
dunkel och mörk, som den är så helt inställd
på att genomtränga allt.
På det sättet besannas i mystisk mening hos
denna ande det ord av den helige Paulus som
säger: "Utblottade på allt, men likväl ägande allt"
( 2 Kor. 6:10 ).
Sådan är den lycksalighet som är reserverad
för en sådan fattigdom i anden.
KAPITEL. 7.
FORTSÄTTNING PÅ SAMMA ÄMNE:
ANDRA BEDRÖVELSER OCH ÅNGESTKVAL
I VILJAN.
1. De bedrövelser och ångestkval som viljan
i detta tillstånd erfar är likaledes omätligt stora;
ibland händer det att de alldeles genomborrar
själen vid en plötslig tanke på allt ont som
trycker henne och osäkerheten om att
kunna få hjälp.
Därtill kommer sedan minnet av hennes tidigare lyckliga tillstånd.
Oftast har nämligen de själar vi talar om före
sitt inträde i denna natt fått uppleva otaliga
ljuvligheter i Gud och utfört åtskilligt i hans
tjänst.
Och deras org ökar nu ytterligare av att de ser
sig fråntagna allt detta goda och längre kan
nå det.
Detta betygar också Job av egen erfarenhat med följande ord: "Jag var en gång så rik, men plötsligt krossade han mig, han grep mig i nacken
och slog mig i smulor.
Han satte mig upp till ett mål för sina skott,
från alla sidor träffa mig hans pilar, han genom-
borrar mina njurar utan förskoning, min galla
gjuter han ut på jorden.
Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar
emot mig såsom en kämpe.
Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, min kropp
betäckte jag med aska.
Mitt anlete är svullet avgråt och på mina
ögonlock är dödsskugga lägrad" ( 16:13-17 ).
2. Plågorna i denna natt är så mångfaldiga
och så fruktansvärda, och det finns så många ställen i den Heliga Skrift som kan anföras för detta,
att jag int har varken tid eller kraft att skriva ned
dem alla.
Utan tvivel är allt vad man här än säger mycket
litet i förhållande till verkligheten.
Men de anförda ställena låter oss väl åtminstone
ana dessa lidanden.
För att jag skall komma till ett slut med denna versrad och göra det litet mera förståeligt
hur dena natt verkar i själen, skall jag emellertid
också referera känslorna hos Jeremia i detta
avseende.
Hans lidande är så svårt att han gjuter rikliga
tårar och talar utförligt om alltsamman på
följande sätt: "Jag är en man som prövat elände under hans vredes ris.
Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och ej genom ljus.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,
åter och åter.
Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har
krossat benen i mig.
Han har kringskansat och ömvärvt mig med gift
och vedermöda.
I mörker har han lagt mig såsom de längesedan
döda. Han har kringmurat mig, så att jag ej
kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
Hurur jag än klagar och ropar, tilstoppar
han öronen för min bön.
Men huggen sten har han murat för mina vägar,
mina stigar har han gjort svåra.
En lurande björn är han mot mig, ett lejon
som ligger i försåt.
Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken,
förödelse lät han gå över mig.
Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina
njurar.
Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk, en visa för
dem hela dagen.
Han mättade mig med bittra örter, han gav mig
malört att dricka. Han lät mina tänder bita sönder
sig på stenar, han höljde mig med aska.
Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid,
jag visste ej mer vad lycka var.
Jag sade: "Det är ute med min livskraft och med
mitt hopp till Herren.
Tänk på mitt elände och min husvillhet, på
malörten och giftet!
Stadigt tänker min själ därpå och är
bedrövad i mig" ( Klag. 3:1-20 ).
3. Med alla dessa klagovisor begråter Jeremia
sina plågor och kval och tecknar därmed på
ett mycket levande sätt de lidanden som
själen undergår i denna andliga natt och rening.
Om man måste verkligen ha stort medidande
med den själ som Gud inför i denna stormiga
och skräckfyllda natt.
Visserligen blir hon en dag mycket lycklig
över de stora nådegåvor som därigenom kommar
att tillfalla henne, när Gud efter Jobs ord
blottar de skatter inom henne som förut höljdes
av mörker, och drar fram dödsskuggan i ljuset
( 12:22 ), ty som David säger, så stort som hennes mörker var, så stort skall också hennes
ljus bliva ( Ps. 139:12 ).
Men icke desto mindre är det en ofantlig plåga
hon uthärdar, och hon är i hög grad osäker på
om hon någonsin skall befrias därur.
Det är därför som profeten säger att hon tror att hennes elände aldrig ska ta slut.
Hon anser, säger David, att Gud har kastat
henne ut imörkret såsom de längesedan döda,
och därför är hennes and efylld av ångest
och hennes hjärta av skräck ( Ps. 132:3-4
Földjaktligen är det rätt och riktigt att ha en
vram medkänsla med henne i hennes olyckor
och att tycka synd om henne, ty förutom de
lidanden som kommer av hennes ensamhet och övergivenhet i denna mörka natt har hon därtill
sorgen att inte kunna finn atröst eller stöd varken
i goda böcker eller hos andliga ledare.
Förgävas framlägger man för henne
alla de tröstegrunder som hon har i det goda
som dessa plågor medför, hon kan inte
tro på det.
Hon är nämligen mycket starkt genomträngd
och genomsyrad av känslan av detta onda
vari hon klart ser sitt elände, och hon menar
att andra uttrycker sig så därför att de inte
ser vad hon själv ser och känner, och att de
inte förstår henne.
Och istället för tröst blir hon uppfylld med
ny smärta, eftersom hon anser att allt detta
inte kan avhjälpa hennes onda.
Och så är det verkligen.
Ty så länge Herren inte har fullbordat hennes
rening så som han vill, så är alla metoder och
hjälpmedel onyttiga och ineffektiva.
Ja, själen kan i detta tillstånd lika litet
hjälpa sig själv som en fånge som ligger med
händer och fötter bundna i ett mörkt fängelse.
Hon kan varken röra sig eller se något,
och inte ta emot varken himmelsk eller jordisk
tröst. Hon måste vänta till dess hennes ande har
blivit så mild, ödmjuk och ren och så klok, enkel
och liten, att den kan bli ett med Guds Ande,
alltefter den grad av kärleksförening som Gud
i barmhärtighet vill ge henne.
Denna grad står alltid i förhållande till den
större eller mindre skärpa som reningen har,
och till dess längre eller kortare varaktighet.
4. Men om den skall kunna tas på allvar,
så måste den räcka åtminstone några år,
hur sträng den än är.
Emellertid förkommer det intervaller och stunder
av tröst, när denna dunkla kontemplation efter Guds
anordning inverkar inte renande, utan upplysande
och välgörande på själen.
Själen tycks då lämna sina bojor och sitt
fängelse och känner sig fri och lycklig, hon känner
och njuter glädjen av en fullkomlig frid och en
kärleksfull förtrolighet med Gud, så att hon
umgås med honom lätt och överflödande rikt.
Allt detta är för själen ett tecken på den
hälsa som reningen har verket i henne, ett förbud
till den väntande rikedomen.
Ibland är hennes lycka t.o.m så djup att hon
tror att hennes prövningar nu är slut.
Ty sådan är de andliga tingens natur,
särskilt när det rör sig om de mest upphöjda:
det är att de är underkastade växlingar.
Ty när prövningarna återkommer känner själen det som om hon aldrig skulle bli fri från de
och hon nu har förlorat allt sitt goda, såsom
vi har sett av de texter vi har talat om.
Men när hon däremot får tillbaka sitt andliga
goda så känner hon det som om allt ont var slut
och att hon aldrig mer kommer att förlora detta goda.
Det är som David bekänner i den stund då han
är uppfyld därav: "Jag sade när det gick mig väl:
´´Jag skall aldrig vackla`` ( Ps. 30:7 ).
5. Det blir så, därför at två motsatser inte samtidigt kan finnas i en och samma ande,
utan den ena förjagar helt naturligt den andra,
och känslan av den ena utesluter känslan
av den andra.
Men detta är inte på samma sätt fallet i själens
sinnliga del, därför att dess fattningsförmåga
är så mycket svagare.
Men eftersom andne här ännu inte är renad
och luttrad från de böjelser som dess lägre del
har ådragit sig, så kan den visserligen såsom ande
stå stark och oföränderlig, men eftersom den
är bunden till sin lägre del kan den ändå vara
underkastad förändring och känna sorg.
Vi ser vilken förändring som senare
försiggick hos David, som ju kände sig omvänd
av otaliga smärtor och lidanden, trots att han
i sina lyckliga dagar hade trott och sagt att aldrig
mer skulle vackla.
På samma sätt är det med själen.
När hon ser sig äga allt andligt gott i överflöd
och inte lyckas upptäcka den rot av ofullkomlighet
och orenhet som ännu finns kvar inom henne,
så tror hon att hennes prövningar är slut.
6. Likväl får hon rätt sällan denna tanke,
ty så länge själen inte har gullgjort sin andliga
rening är de glädjeämnen hon får vanligen inte
så överväldigande att de kan dölja den onda rot
som hon har kvar.
Själen har alltjämt i sitt inre en dunkel känsla
av att något fattas, att detär något som ännu
måste göras.
Denna känsla tillåter henne inte att njuta
helt av den glädje hon får.
Hon känner inom sig liksom en fiende som
ligger bedövad eller insomnad, och hon är rädd
att han kan vakna och fortsätta sitt verk.
Och så förhåller det sig verkligen också.
Ty just när själen inte alls tänker på det utan
tror sig alldeles säker, så låter denne fiende henne plötsligt råka in i ett tillstånd som är sju resor
värre än det första, hårdare, mörkare och ännu
mera beklagansvärt, och somm skall räcka länge,
kanske ännu längre än det första.
Och då kommer hon på nytt att tro allt gott nu
för alltid är förlorat för henne.
Det är inte tillräckligt för henne med erfarenheten
av den lycka som kom henne till del efter
den första prövningen, när hon tänkte att hon inte skulle behöva lida mera.
I detta nya svåra stadium är hon säker på
att allt är förbi för henne och att honn aldrig
kommer att återfå sin förlorade lycka.
Och som vi redan har sagt, det är till
följd av andens verkliga övertygelse som denna åsikt hos själen är så djup, att den tillintetgör
varje tanke som motsäger den.
7. Detta är orsaken till att de själar som befinner
sig i skärselden så starkt tvivlar på att de
någonsin skall få lämna den och nå ett slut på
sina prövningar.
Naturligtvis äger de habituellt de tre teologiska dygderna tro, hopp och kärlek, men
den aktuella känslan av lidande och avsaknad
av Gud hindrar dem från att njuta det goda och den tröst som dessa dygder utgör.
Visserligen inser de klart att de själva älskar
Gud, men den tanken tröstar dem inte, därför att inte kan tro att Gud älskar dem och att de
är värda hans kärlek.
Tvärtom, eftersom de ser sig vara utan Gud
och försänkta i olyckor tänker de att de verkligen
förtjänar att föraktas av Gud och för alltid
förkastas av honom.
Sålunda ser själen i denna ening att hon älskar
Gud och gärna skulle ge sitt liv tusen gånger för honom. Och denna inställning är helt verklig,
ty hon älskar verkligen Gud mitt uppe i denna
prövning, men likväl ökar detta bara hennes
sorg istället för att ge henne tröst.
Hon älskar nämligen Gud så mycket att hon inte bryr sig om någoting annat.
Men när hon ser sig så eländig kan hon inte tro
att Gud älskar henne, och inte heller att han
har eller ens kunde få någon orsak att älska henne.
Hon finner hos sig själv bara en mängd anledningar till att Gud för evigt måste avsky henne, Gud och likaså alla människor.
Hennes plåga består i att hos sig själv se
alla de orsaker varför hon förtjänar att förkastas
av den Gud som hon älskar så mycket och som
längtar så oändligt efter.
ATT FÖRSTÅ MYSTERIET.
SÖKANDET, MÖTET, AVGÖRANDET.
Mäniskans tillvaro är flyktig. Ett betydelselöst
fragment av naturen, en betydelselös händelse
i historien ------ "ett dött liv", som Gregorios av
Nyssa uttrycker det ----- i en värld, präglad av
döden.
Allt försvinner in i tomheten.
Detta är roten till allt vårt elände, ty i motsats
till djuren vet, människan om att hon skall dö.
Den ångest hon upplever är redan den ett uttryck
för vad hon längtar efter: vara och enhet,
att lära känna Den som Är, den Ende.
Den är ett tecken på hur öppen hon är inför allt
som talar om honom.
Augustinus av Hippo, Västerlandets kyrkofader,
återkommer ständig till denna ångest
och denna nåd.
Hans lärsystem kan kanske ifrågasättas, men låt
oss lyssna till hans rop:
Bröder, hur länge varar våra år?
De rinner undan dag för dag.
De som har varit är inte längre; de som kommer
har ännu inte blivit till.
De förgångna timmarna har försvunnit,
de senare finns inte ännu men kommer för att
i sin tur försvinna.
Nuet finns bara i den stund då vi talar.
De föregående timmarna har förgått,
de andra finns ännu inte; e kommer,
men bara för att försvinna in i tomheten ....
Ingenting äger någon fasthet i sig självt.
Kroppen har inte något vara, den har inget bestånd.
Den förändras genom åldern,
genom växlingar i tid och rum, genom sjukdomar
och olyckor.
Stjärnorna är inte heller orubbliga.
De förändras i hemlighet medan de kretsar i rymden.
De är inte fasta, de äger inte något vara.
Inte heller är människans hjärta beständigt.
Hur många tankar och hur stor iver fins där inte,
hur slits det inte mellan sina olika begär!
Också människans ande växlar och har inte något vara, hur förståndsbegåvad den än är.
Än vill den något, än vill den det inte;
än vet den något, än vet den inte; den kommer
ihåg och den glömmer.
Ingen har varats enhet i sig.
Efter att ha genomgått så mycket lidande, sjukdomar, motgångar och bekymmer, låt oss
vända tillbaka i ödmjukhet till den Ende.
Låt oss träda in i staden vars invånare har del
i Varat självt.
AUGUSTINUS.
GUD KOMMER MÄNNISKAN TILL MÖTES.
III. KRISTUS JESUS,
"HELA UPPENBARELSENS MEDLARE
OCH FULLÄNDNING.
65. "Många gånger och på många sätt talade Gud
i forna tider till våra fäder genom profeterna,
men nu vid denna tidens slut har han talat till
oss genom sin Son" ( Heb. 1:1-2 ).
Kristus, Guds Son som blivit mäniska är Faderns
enda, fullkomliga och slutgiltiga Ord
I honom säger han allt, och det kommer inte att sägas något annat ord än detta.
Den helige Johannes av Korset, liksom otaliga andra, uttrycker detta på ett mycket klargörande
sätt, då han kommenterar Heb. 1:1-2.
Sedan Gud har givit oss sin Son, som är hans
Ord, så har Gud inte något mer att ge oss.
Han har ju sagt oss allt på en gång, iett enda slag,
i detta enda ord ..... ty det somhan delvis sade
till profeterna, sade han helt och hållet i sin
Son, i det att han gav oss allt det som är
hans Son.
Därför skulle den som fortfarande skulle vilja
ställa frågor till honom eller önska en vision
eller en uppenbarelse inte bara begå en
dårskap utan också kränka Gud, eftersom han inte fäster blicken på Kristus utan att söka något
annat eller något nytt.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 | |||
14 |
15 | 16 |
17 |
18 |
19 |
20 | |||
21 |
22 |
23 |
24 | 25 |
26 | 27 |
|||
28 | 29 |
30 |
31 |
||||||
|