KAPITEL.  6.

ANDRA LIDANDEN SOM SJÄLEN UTSTÅR

I DENNA NATT.

1.   Det tredje slaget av lidande och plågor som själen i denna natt får utstå har sin orsak i förbindelsen mellan två andra ytterligheter:

det gudomliga och det mänskliga.

      Det gudomliga är den renande kontemplationen,

och det mänskliga är själen själv.

Det gudomliga inströmmar i själen för att

fullkomna och förnya henen så att hon blir gudomlig.

       Det befriar henen från alla de vanemässiga böjelser och egenheter som finns hos den gamla

människan och med vilka hon är helt förenad

och sammansmält.

På ett sådant sätt förkrossar och nedriver Gud

själens andliga substans och inhöljer henne i

ett så djupt och svart mörker, att själen vid

anblicken av sitt elände känner sig förintad

och utslocknad och tror sig prisgiven åt en

fasansfull andlig död.

    Hon känner det som om hon hade uppslukats

av ett stort vidunder och nu ligger i dess dunkla

buk och håller på att smältas, och hon upplever

sådana ångestkval som Jonas i valfiskens buk

( Jon. 2:1 ).

       I denna grav måste hon emellertid stanna,

ända fram till den andliga uppståndelse som

hon hoppas på.

2.   Detta slags plågar, som verkligen överträffar

alla andra, beskrives av David med orden:

"Dödens smärta omvärvde mig ........ dödsrikets

kval omslöto mig .......  I min nöd åkallade jag

Herren och ropade till min Gud"  ( Ps. 18:5-7 ).

       Men vad den ångestfyllda själ lider mest under,

det är tanken att Gud av allt attdöma har förskjutit henne och störtat henne ut i mörkret som en

avskyvärd varelse.

        Denna inre övertygelse att Gud för alltid

har lämnat henne är för henne den största pinan

och den förtjänar all medkänsla.

      Detta har också David starkt upplevat när han säger:  "Jag är övergiven bland de döda, lik de

slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke

mer tänker, och som äro av skilda från din hand.

      Ja du har sänkt mig med underst i graven,

ned i mörkret, ned i djupet.

Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig"  ( Ps. 88:6-8 ).

       Ty sannerligen, när själen befinner sig under

gastkramningen av denna renande kontemplation,

då upplever hon på ett mycket levande sätt

dödsskuggor, dödsstönanden och helveteskval.

       Detta tillstånd består i att känna sig leva

utan Gud, att känna sig straffad och förkastad

av honom som ett offer för hans ovilja och vrde.

Alt detta upplever själen, och därtill kommer

den fruktansvärda ångesten att detta tillstånd

skall vara för evigt.

3.  Hon tror sig dessutom vara lika övergiven

och föraktad av alla människor, men särskilt

av sina vänner.

Därför fortsätter David genast med orden:

"Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån

mig, du har gjort mig till en styggelse för dem"

( Ps. 88:9 ).

Jona kunde ge ett gott vittnesbörd om alla dessa

plågor, han som både kroppsligen och andligen

hade erfarit dem i valfiskens buk.

Och han sade: "Du kastade mig i djupet, mitt

i havet, och strömmen omslöt mig, alla dina

svallande böljor gingo över mig.

Jag tänkte då:  "Jag är bortdriven ifrån dina ögon.

Men jag skall åter få skåda upp mot ditt heliga

tempel.

( Detta säger han därför att Gud då renar själen

för att hon skall kunn se. )

Vatten omvärvde mig in på livet, djupet omslöt

mig, sjögräs snärjde mitt huvud.

Till bergens grund sjönk jag ned, jordens bommar

slöto sig bakom mig för evigt"  ( 2:4-7 ).

Med bommar menas här själens ofullkomligheter,

som hindrar henne från att njuta denna glädjerika

kontemplation.

   

4.  Det fjärde slaget av plågor framkallas i själen

av en annan gullkomlighet hos denna dunkla

kontemplation, nämligen av dess höghet och storhet.

Däri ligger orsaken till att själen börjar upptäcka inom sig själv den motsatta ytterligheten,

hennes eget djupa armod och misär.

    Detta är en av de största plågorna som själen

utstår i denna rening.

Hon känner nämligen inom sig en stor tomhet

och fattigdom på tre slags goda ting somm passar

hennes smak, och det är timliga, naturliga

och andliga goda ting.

         I stället ser hon sig försatt djupt in i de

rakt motsatta onda tingen, i sin ofullkomlighets

elände, i känslotorka och fullständig oförmåga

att med sina själskrafter föreställa sig något och

i den svartaste andliga övergivenhet.

      Ty eftersom Gud här renar själens sinnliga

och andliga substans och hennes inre och yttre

själsförmögenheter, såmåste hon också känna

sig tom, fattig och övergiven i alla dessa delar.

      Och Gud låter henne sedan stanna kvar i denna

tomhet och torka och detta ogenomträngliga mörker.

Ty denna sinnliga delen renas genom torka, själskrafterna genom oförmågan att föreställa

sig någontig och anden genom det djupa mörkret.

      

5.  Allt detta verkar Gud genom denna dunkla

kontemplationen, i vilken själen drabbas inte

bara av den smärtsamma tomheten och frånvaron av vanliga naturliga stöd och föreställnngar,

vilket i och för sig dock är tillräckligt för att inge

    henne en ångest lik den en människa har som

man har hängt upp och sedan håller hängande

i luften, så atthon kan andas, utan Gud renar

henne också därigenom att på samma sätt som

elden förtär rost och slagg hos metaller,

så tillintetgör, upphäver och förstör han inom

henne alla de böjelser och ofullkomliga ovanor

som hon har skaffat sig under loppet av sitt liv.

Men eftersom dessa böjelse och ovanor har slagit

rot djupt inne i själens väsen, så brukar utom den

naturliga och andliga fattigdomen och utblottningen

också svåra kroppsliga och själsliga lidanden tillkomma, för att profeten Hesekiels ord skall

uppfyllas som säger:

"Tänd upp eld, låt köttet bliva förstört och spadet

koka in och benen bliva förbrända"  ( 24:10 ). 

Detta låter oss förstå vilken pina själen egentligen

lider i tomheten och armodet i sin sinnliga

och andliga substans.

Därtill anmärker profeten vidare:

"Och låt den sedan stå tom på eldsglöden, till

dess att den bliver så upphettad att dess koppar

glödgas och orenligheten smältes bort därur

och rosten försvinner"  ( 24:11 ).

Han förklarar därvilken outsäglig plåga själen lider när hon renas kontemplationens eld.

Ty profeten säger att för att renas och berfias från det slagg och de böjelser som hon bär inom sig

måste själen på något sätt förintas och förstöras,

till den grad har dessa lidelser och ofullkomligheter

blivit en andra natur hos henne. 

6.   Därför tjänar denna smältugn till att rena

själen som guld renas i degeln, såsom den

Vise säger:  "Såsom guld i degeln prövade han

dem"  ( Vish. 3:6 ).

Själen känner denna våldsamma destruktion

ända in i sitt innersta väsen, och detta på ett

sådant sätt att hon samtidigt nåstan förgås

av inre armod.

          Vi kan läsa om detta hos David, i den psalm

där han i just detta tillstånd ropar till Gud:

"Fräls mig, Gud, ty vattnen tränga mig inpå livet.

Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är;

jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill

fördränka mig.  Jag har ropat mig trött, min strupe

är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan

eftr min Gud"   ( Ps. 69:2-4 ).

Det är ett tillstånd där Gud djupt förödmjukar

själen för att sedan upphöja henne desto högre.

      Men om han inte själv vakade över de känslor som framkallas genast dövas, så skulle själen

inom kort komma att lämna kroppen.

        Lyckligtvis stiger dessa känslor bara med

långa mellanrum upp i all sin styrka.

        Men ibland är själens plåga sådan att hon

tycker att helvetet öppnar sig framför henne

och att hennes undergång är säker.

        Dessa själar tillhör dem som verkligen stiger

ned i underjorden levande  ( Ps. 55:16 ),

därför att de här renas lika mycket som där,

ty den rening de undergår är detsamma som de

där skulle fullgöra.

Och det är därför som den själ som här genomgår

allt detta antingen inte alls beträder försoningens

ställe, eller också bara mycket kort tid,

eftersom hon här på jorden fullgör mera på

en timme än där på många.