Direktlänk till inlägg 26 mars 2016

SJÄLENS DUNKLA NATT. ANDRA BOKEN. E. Kapitel. 5.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 20:30

KAPITEL.  5.


VI BÖRJAR MED DEN FÖRSTA VERSEN DÄR DET

FÖRKLARAS HUR DENNA DUNKLA

KONTEMPLATION INTE BARA ÄR EN NATT FÖR

     SJÄLEN UTAN OCKSÅ EN PINA OCHEN PLÅGA.


1.  Denna dunkla natt är en inverkan från Gud

på själen som renar henne från okunnighet

och hennes vanemässiga ofullkomligheter,

både de naturliga och de andliga.


     De kontemplativa kallar denna inverkan

för ingjuten kontemplation eller mystisk teologi.

        I denna undervisar Gud själen och lär henne

kärlekens fulländning, utan att honn själv

samverkar eller ens förstår hur denna ingjutna

kontemplation försiggår.


      Det är nämligen Guds älskande Vishet

som frambringar två huvudverkningar i själen,

ty han bereder henne för kärleksföreningen

med sig genom sin Vishets renande och upplysande

verkan.

       Samma älskande Vishet är det som genom

sin upplysning renar de saliga andarna och som

här på jorden renar och upplyser själen.


2.  Men här uppstår frågan varför detta gudomliga

ljus, som vi säger upplyser själen och renar henne

från hennes okunnighet, av själen kallas

för en dunkel natt?


     Svaret är att det finns två skäl till att den

gudomliga Visheten både är en mörk natt för

själen och en pina och plåga.

       

Det första skälet är själva upphöjdheten hos

den gudomliga Visheten, som övergår själens

fattningsförmåga och som därför blir som ett

mörker för henne.


Det andra skälet är själens ringhet och orenhet,

vilket gör att detta ljus för henne är plågsamt,

smärtfyllt och dunkelt.


3.  Till bevis för det första skälet kan vi erinra

om en av Filosofens lärosatser som säger,

att ju klarare och mera uppenbara de gudomliga

tingen i sig själva är, desto dunklare och mera

       förborgade är de naturenligt för själen.


    Det är på samma sätt med det naturliga

ljuset: ju starkare det är, desto mera bländar

det och fördunklar nattugglans pupill;

ju orubbligare någon stirrar in i solen, desto

mera förmörkas hans synförmåga,

ja han kan rentav bli helt blind, ty detta ljus

övertäffar i styrka det svaga ögat.


   På samma sätt förhåller sig när kontemplationens

gudomliga ljus kommer in i en själ som ännu

inte är fullständigt upplyst, då förorsakar det

andligt mörker i henne.

      Ty det inte bara överträffar hennes naturliga

kunskapsförmåga, utan det fördunklar också

själva förståndsakten, ja berövar henne den.


      Därför kallar den helige Dionysius och andra

mystiska teologer denna ingjutna kontemplation

för en stråle av mörker.


      Det gäller för den själ som ännu inte är upplyst

och renad, ty denna kontemplations stora och

övernaturliga ljus överväldigar och utsläcker själens naturliga kunskapsförmåga.


     Därför säger också David:  "Moln och töcken

omgiva Gud"  ( Ps. 97:2 ).


I verkligheten är det inte så, men det verkar

så för vårt svaga förstånd, som bländas och

fördunklas av detta omätliga ljus därför att det

inte kan fatta någonting så upphöjt.


       Detta förklarar David med följande ord:

"Av glansen framför hnom veko molnen undan"

( Ps. 18:13 ), de moln som som ligger mellan

Gud och vårt förstånd.

       Detta är skälet till att, när Gud ingjuter

något av sig själv i en själ som ännu inte

är förvandlad, denna lysande stråle av hans

hemlighetsfulla vishet förosakar ett djupt

mörker i förståndet.


4.   Och att denna dunkla kontemplation i början

också är plågsam för själen, det är också

klart.

Ty eftersom denna gudomliga, ingjutna kontemplation innebär en rikedom av den allra

högsta upphöjdhet, men den mottagande själen,

som ännu inte har renats, innehåller ett helt hav

av det yttersta elände, så följer därav att dessa två motsatser inte kan bestå tillsammans i ett

enda subjekt, vilket här är själen, och därför

måste själen naturnödvändigt plågas och lida.


     Ty hon är det slagfält där de två motsatserna

kämpar mot varandra, eftersom kontemplationen

kommer att rena henne från hennes ofullkomligheter.

Detta skall vi bevisa genom slutledning på

följande sätt.


5.   Vad det första beräffar, så är det säkert att

kontemplationen genom sitt upphöjda ljus

förorsakar den mottagande själen stor plåga.


    Ty denna kontemplations upplysning och vishet

är oerhört klar och ren, men den mottagande

själen mörk och oren.

        Ty liksom ögon som till följd av dåliga

vätskor är sjuka och orena känner smärta vid

ett hastigt inströmmande klart ljus, så är själens

plåga till följd av hennes orenhet oerhört svår,

       om hon verkligen gripes av detta gudomliga ljus.

       Ty när detta rena ljus inströmmar i själen,

så är det för att jaga bort ofullkomligheterna

därifrån.

Och då känner sig själen så oren och eländig,

att hon tycker att Gud uppreser sig emot

henne och hon emot honom.


      Eftersom hon då verkligen tror att Gud har

förkastat henne, är hon så sorgsen och olycklig

att hon genomgår en av de mest smärtsamma

prövningar av dem som Job fick utstå.

         Ty han sade: "Varför har du sänt mig till

ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?"  ( 7:20 ).


      Ty fastän själen då befinner sig i mörker ser

hon klart sin egen orenhet tack vare detta

strålande rena ljus, och honn inser klart att hon

inte är värdig varken Gud eller någon skapad

varelse.

Men vad som bedrövar henne mest, det är tanken

att hon aldrig kommer att bli värdig Gud och att

det hädanefter är slut med all l ycka för henne.


      Ty hennes förstånd ärhelt försänkt i medvetandet och känslan av hennes egna synder

och elände.

Här upptäcker honn det alltsammans i detta

gudomliga och dunkla ljus, och hon förstår

tydligt och klart att hon av sig själv inte kan vänta

annat.

       Det är denna betydelse vi kan ge åt följande

ord av David: "Du staffar människan för hennes

missgärning och låter hennes själ förtorka

och försmäkta, liksom spindeln förtorkar

genom att spinna sitt nät"  ( Ps. 39:12 ).


6.   Den andra plågan för en själ på detta stadium

kommer av hennes naturliga, moraliska och

andliga svaghet.

      Ty då den gudomliga kontemplationen griper

själen med en viss styrka för att stärka och

alltmer behärska henne, så lider hon i sin

svaghet så svårt atthon nästan blir förtvivlad.


       Detta sker särskilt vid de tillfällen då den

griper henne med stor kraft.

       Då är sinnet och andne så att säga pressade

till jorden genom en ofantlig, osynlig tyngd,

och de råkar i sådan ångest att de skulle emotse

döden som en befrielse och nåd.


       Profeten Job som av egen erfarenhet kände

till detta tillstånd sade:  "Jag skulle vilja att Gud

inte kämpade mot mig i sin fulla kraft,

så att han inte nedtryckte mig med tyngden

av sin storhet"  ( 23:6 ).


7.   Ty under mäktigheten av detta tryck och denna

tyngd känner sig själen så fullständigt renons på

all nåd, att hon tycker ------- och hon med all rätt

-------- att allt som hon förut fann stöd i nu har

försvunnit med allt annat, och att ingen har

förbarmande med henne.


        Här säger Job:  "Haven misskund, haven

misskund med mig, I mina vänner, ty Guds hand

har hemsökt mig"  ( 19:21 ).


        Det är verkligen ett förhållande som är värt

all beundran och allt medlidande, detta att själen

är så svag och oren att hon känner Herrens hand så tung och fientlig, när den ju i själva verket

är så mild och ljuvlig och han inte alls låter den

tynga eller vila på henne; han bara berör henne,

och det gör han av medlidande och för att

bevisa henne nåd, inta alls för att bestraffa henne. 






 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se