KAPITEL  2.

NÅGRA OFULKOMLIGHETER HOS DEM SOM

BEFINNER SIG PÅ DE AVANCERADES STADIUM.

1.  Det finns två slags ofullkomligheter hos dem som

befinner sig på de avancerades stadium,

de första är habituella eller vanemässiga,

de andra aktuella eller övergående.

    De vanemässiga är de ofullkomliga ömma

känslor och ofullkomliga vanor vilkas rötter

fortfarande har stannat kvar i anden,

dit sinnenas rening inte har kunnat nå.

       Mellan dessa två reningar är det samma skillnad som det ärmellan att ta bort ett träd

med rötterna och att såga av en gren, eller

mellan att tabort en ny fläck och en gammal

ingrodd.

Som redan har sagt är sinnenas rening bara porten och början till den kontemplation som leder

till andens rening, och som vi också har sagt,

dess mål är mera att anpassa sinnena efter

anden än att förena anden med Gud.

      Men den gamla människans fel stannar ännu kvar i anden, även om man inte märker det och ser det.  Och det är därför som anden inte kan nå fram

till den gudomliga föreningens renhet,

om man inte först utplånar dessa fel med den andra

nattens såpa och starka lut.

2.   De som står på de avancerades stadium

har som vanemässig ofullkomlighet också den andliga tröghet och naturliga hårdhet som varje

människa ådrar sig genom synden.

De är ofta förströdda och ger sig ibland hän åt yttre

känsloutbrott.

Och därför måste de genom plågorna och verdermöderna i andens natt upplysas,

renas och få hjälp att samla tankarna.

Alla som ännu inte har passerat detta de avancerades stadium är underkastade dessa

vanemässiga ofullkmligheter som, det

upprepar vi, är oförenliga med kärleksföreningens

fullkomliga tillstånd.

3.  Alla råkar inte på samma sätt in i aktuella

dvs. övergående ofullkomligheter.

Men somliga uppfattar de andliga skatterna

så ytligt och för sinnena fattbart, att de råkar

i större svårigheter och faror än dem som vi

talade om i början.

De mottar en mängd meddelanden och  tankar i

sinnen och ande, ofta har de dessutom synliga

och andliga visioner.

      På detta stadium har de ofta också varma

glädjekänslor, varvid djävulen och den egna

fantasin i de flesta fall framkallar allehanda

bländverk i själen.

       Han bibringar henne dessa förnimmelser

med så stor tjuskraft att han lätt bedårar och bedrar henne, ifall hon inte uppbjuder hela sin

försiktighet och vinnlägger sig om att vara

tillfreds med tron och med hjälp av den värja sig

mot dessa visioner och förnimmelser.

     Så går djävulen alltså tillväga och får många

att tro på falska visioner och falska profetior,

så är det som han inger dem förmätenheten

att tro at Gud och helgonen talar till dem

när det för det mesta bara rör sig om deras

egen inbillning.

          Djävulen brukar vidare uppfylla dem med

inbilskhet och högmod, och lockade av sin

fåfänga och sitt övermod låter sig dessa

människor gärna ses i yttre situationer som

ser mycket heliga ut, såsom vid hänryckningar

och andra yttre företeelser.

       Så blir de förmätna gentemot Gud och förlorar

den heliga fruktan, som är nyckeln till alla

dygder och deras skyddsvärn.

       Somliga hopar en sådan mängd falskheter

och bedrägerier och blir till slut så förhärdade,

att deras återgång till dygdens och denna sanna

andans rena väg är högst tvivelaktig.

     Men att de överhuvudtaget har  råkat in i detta

elände, det beror på att de i begynnelsen, när

de började att avancera på de övernaturliga vägarna, med allför stor säkerhet hängav sig

åt deta slags kunskaper och andliga förnimmelser.

4.   Det är mycket som kunde sägas om dessa

ofullkomligheter, men eftersom de är desto mer

obotliga ju mer man anser dem vara andliga,

så föredrar jag att inte säga någonting alls.

      Men för att visa hur nödvändig andens natt

eller rening är för dem somm skall få stiga

högre, vill jag bara tillägga, att hur duktiga

dessa avancerande än må vara, så finns det ändå

inte en enda av dem som har många av dessa

naturliga känslor och ofulkomliga vanor kavr,

      vilka som sagt absolut måste avlägsnas

om man vill uppnå den gudomliga föreningen.

5.   Dessutom måste man som vi ovan har sagt

också tänka på att i den mån den lägre delen

av människan blir indragen i dessa meddelanden,

         kan dessa aldrig bli så intensiva, så rena

och så starka som behövs för att kunna leda

till en förening med Gud.

Därför måste den själ som vil uppnå förening

inträda i den andra natten, andens natt.

     I den naten blir både sinena och anden helt

och hållet utblottade på alla dessa förnimmelser

och sinnliga känslor, själen vandrar i dunkel

och ren tro, och denna tro är det lämpligaste

och bäst avpassade medlet för själens

förening med Gud.

       Som Hosea säger: "Jag skall trolova dig

med mig", dvs. jag skal förena dig med mig",

"i tro"   ( 2:20 ).