Alla inlägg den 26 mars 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 20:30

KAPITEL.  6.


ANDRA LIDANDEN SOM SJÄLEN UTSTÅR

I DENNA NATT.


1.   Det tredje slaget av lidande och plågor som själen i denna natt får utstå har sin orsak i förbindelsen mellan två andra ytterligheter:

det gudomliga och det mänskliga.


      Det gudomliga är den renande kontemplationen,

och det mänskliga är själen själv.

Det gudomliga inströmmar i själen för att

fullkomna och förnya henen så att hon blir gudomlig.

       Det befriar henen från alla de vanemässiga böjelser och egenheter som finns hos den gamla

människan och med vilka hon är helt förenad

och sammansmält.

På ett sådant sätt förkrossar och nedriver Gud

själens andliga substans och inhöljer henne i

ett så djupt och svart mörker, att själen vid

anblicken av sitt elände känner sig förintad

och utslocknad och tror sig prisgiven åt en

fasansfull andlig död.


    Hon känner det som om hon hade uppslukats

av ett stort vidunder och nu ligger i dess dunkla

buk och håller på att smältas, och hon upplever

sådana ångestkval som Jonas i valfiskens buk

( Jon. 2:1 ).

       I denna grav måste hon emellertid stanna,

ända fram till den andliga uppståndelse som

hon hoppas på.


2.   Detta slags plågar, som verkligen överträffar

alla andra, beskrives av David med orden:

"Dödens smärta omvärvde mig ........ dödsrikets

kval omslöto mig .......  I min nöd åkallade jag

Herren och ropade till min Gud"  ( Ps. 18:5-7 ).


       Men vad den ångestfyllda själ lider mest under,

det är tanken att Gud av allt attdöma har förskjutit henne och störtat henne ut i mörkret som en

avskyvärd varelse.

        Denna inre övertygelse att Gud för alltid

har lämnat henne är för henne den största pinan

och den förtjänar all medkänsla.


      Detta har också David starkt upplevat när han säger:  "Jag är övergiven bland de döda, lik de

slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke

mer tänker, och som äro av skilda från din hand.


      Ja du har sänkt mig med underst i graven,

ned i mörkret, ned i djupet.

Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig"  ( Ps. 88:6-8 ).


       Ty sannerligen, när själen befinner sig under

gastkramningen av denna renande kontemplation,

då upplever hon på ett mycket levande sätt

dödsskuggor, dödsstönanden och helveteskval.


       Detta tillstånd består i att känna sig leva

utan Gud, att känna sig straffad och förkastad

av honom som ett offer för hans ovilja och vrde.

Alt detta upplever själen, och därtill kommer

den fruktansvärda ångesten att detta tillstånd

skall vara för evigt.


3.  Hon tror sig dessutom vara lika övergiven

och föraktad av alla människor, men särskilt

av sina vänner.

Därför fortsätter David genast med orden:

"Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån

mig, du har gjort mig till en styggelse för dem"

( Ps. 88:9 ).

Jona kunde ge ett gott vittnesbörd om alla dessa

plågor, han som både kroppsligen och andligen

hade erfarit dem i valfiskens buk.


Och han sade: "Du kastade mig i djupet, mitt

i havet, och strömmen omslöt mig, alla dina

svallande böljor gingo över mig.

Jag tänkte då:  "Jag är bortdriven ifrån dina ögon.

Men jag skall åter få skåda upp mot ditt heliga

tempel.

( Detta säger han därför att Gud då renar själen

för att hon skall kunn se. )

Vatten omvärvde mig in på livet, djupet omslöt

mig, sjögräs snärjde mitt huvud.

Till bergens grund sjönk jag ned, jordens bommar

slöto sig bakom mig för evigt"  ( 2:4-7 ).


Med bommar menas här själens ofullkomligheter,

som hindrar henne från att njuta denna glädjerika

kontemplation.

   

4.  Det fjärde slaget av plågor framkallas i själen

av en annan gullkomlighet hos denna dunkla

kontemplation, nämligen av dess höghet och storhet.

Däri ligger orsaken till att själen börjar upptäcka inom sig själv den motsatta ytterligheten,

hennes eget djupa armod och misär.

    Detta är en av de största plågorna som själen

utstår i denna rening.


Hon känner nämligen inom sig en stor tomhet

och fattigdom på tre slags goda ting somm passar

hennes smak, och det är timliga, naturliga

och andliga goda ting.

         I stället ser hon sig försatt djupt in i de

rakt motsatta onda tingen, i sin ofullkomlighets

elände, i känslotorka och fullständig oförmåga

att med sina själskrafter föreställa sig något och

i den svartaste andliga övergivenhet.


      Ty eftersom Gud här renar själens sinnliga

och andliga substans och hennes inre och yttre

själsförmögenheter, såmåste hon också känna

sig tom, fattig och övergiven i alla dessa delar.


      Och Gud låter henne sedan stanna kvar i denna

tomhet och torka och detta ogenomträngliga mörker.

Ty denna sinnliga delen renas genom torka, själskrafterna genom oförmågan att föreställa

sig någontig och anden genom det djupa mörkret.

      

5.  Allt detta verkar Gud genom denna dunkla

kontemplationen, i vilken själen drabbas inte

bara av den smärtsamma tomheten och frånvaron av vanliga naturliga stöd och föreställnngar,

vilket i och för sig dock är tillräckligt för att inge

    henne en ångest lik den en människa har som

man har hängt upp och sedan håller hängande

i luften, så atthon kan andas, utan Gud renar

henne också därigenom att på samma sätt som

elden förtär rost och slagg hos metaller,

så tillintetgör, upphäver och förstör han inom

henne alla de böjelser och ofullkomliga ovanor

som hon har skaffat sig under loppet av sitt liv.


Men eftersom dessa böjelse och ovanor har slagit

rot djupt inne i själens väsen, så brukar utom den

naturliga och andliga fattigdomen och utblottningen

också svåra kroppsliga och själsliga lidanden tillkomma, för att profeten Hesekiels ord skall

uppfyllas som säger:

"Tänd upp eld, låt köttet bliva förstört och spadet

koka in och benen bliva förbrända"  ( 24:10 ). 


Detta låter oss förstå vilken pina själen egentligen

lider i tomheten och armodet i sin sinnliga

och andliga substans.

Därtill anmärker profeten vidare:

"Och låt den sedan stå tom på eldsglöden, till

dess att den bliver så upphettad att dess koppar

glödgas och orenligheten smältes bort därur

och rosten försvinner"  ( 24:11 ).


Han förklarar därvilken outsäglig plåga själen lider när hon renas kontemplationens eld.

Ty profeten säger att för att renas och berfias från det slagg och de böjelser som hon bär inom sig

måste själen på något sätt förintas och förstöras,

till den grad har dessa lidelser och ofullkomligheter

blivit en andra natur hos henne. 


6.   Därför tjänar denna smältugn till att rena

själen som guld renas i degeln, såsom den

Vise säger:  "Såsom guld i degeln prövade han

dem"  ( Vish. 3:6 ).

Själen känner denna våldsamma destruktion

ända in i sitt innersta väsen, och detta på ett

sådant sätt att hon samtidigt nåstan förgås

av inre armod.


          Vi kan läsa om detta hos David, i den psalm

där han i just detta tillstånd ropar till Gud:

"Fräls mig, Gud, ty vattnen tränga mig inpå livet.

Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är;

jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill

fördränka mig.  Jag har ropat mig trött, min strupe

är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan

eftr min Gud"   ( Ps. 69:2-4 ).


Det är ett tillstånd där Gud djupt förödmjukar

själen för att sedan upphöja henne desto högre.

      Men om han inte själv vakade över de känslor som framkallas genast dövas, så skulle själen

inom kort komma att lämna kroppen.

        Lyckligtvis stiger dessa känslor bara med

långa mellanrum upp i all sin styrka.

        Men ibland är själens plåga sådan att hon

tycker att helvetet öppnar sig framför henne

och att hennes undergång är säker.


        Dessa själar tillhör dem som verkligen stiger

ned i underjorden levande  ( Ps. 55:16 ),

därför att de här renas lika mycket som där,

ty den rening de undergår är detsamma som de

där skulle fullgöra.

Och det är därför som den själ som här genomgår

allt detta antingen inte alls beträder försoningens

ställe, eller också bara mycket kort tid,

eftersom hon här på jorden fullgör mera på

en timme än där på många.

 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 20:30

KAPITEL.  5.


VI BÖRJAR MED DEN FÖRSTA VERSEN DÄR DET

FÖRKLARAS HUR DENNA DUNKLA

KONTEMPLATION INTE BARA ÄR EN NATT FÖR

     SJÄLEN UTAN OCKSÅ EN PINA OCHEN PLÅGA.


1.  Denna dunkla natt är en inverkan från Gud

på själen som renar henne från okunnighet

och hennes vanemässiga ofullkomligheter,

både de naturliga och de andliga.


     De kontemplativa kallar denna inverkan

för ingjuten kontemplation eller mystisk teologi.

        I denna undervisar Gud själen och lär henne

kärlekens fulländning, utan att honn själv

samverkar eller ens förstår hur denna ingjutna

kontemplation försiggår.


      Det är nämligen Guds älskande Vishet

som frambringar två huvudverkningar i själen,

ty han bereder henne för kärleksföreningen

med sig genom sin Vishets renande och upplysande

verkan.

       Samma älskande Vishet är det som genom

sin upplysning renar de saliga andarna och som

här på jorden renar och upplyser själen.


2.  Men här uppstår frågan varför detta gudomliga

ljus, som vi säger upplyser själen och renar henne

från hennes okunnighet, av själen kallas

för en dunkel natt?


     Svaret är att det finns två skäl till att den

gudomliga Visheten både är en mörk natt för

själen och en pina och plåga.

       

Det första skälet är själva upphöjdheten hos

den gudomliga Visheten, som övergår själens

fattningsförmåga och som därför blir som ett

mörker för henne.


Det andra skälet är själens ringhet och orenhet,

vilket gör att detta ljus för henne är plågsamt,

smärtfyllt och dunkelt.


3.  Till bevis för det första skälet kan vi erinra

om en av Filosofens lärosatser som säger,

att ju klarare och mera uppenbara de gudomliga

tingen i sig själva är, desto dunklare och mera

       förborgade är de naturenligt för själen.


    Det är på samma sätt med det naturliga

ljuset: ju starkare det är, desto mera bländar

det och fördunklar nattugglans pupill;

ju orubbligare någon stirrar in i solen, desto

mera förmörkas hans synförmåga,

ja han kan rentav bli helt blind, ty detta ljus

övertäffar i styrka det svaga ögat.


   På samma sätt förhåller sig när kontemplationens

gudomliga ljus kommer in i en själ som ännu

inte är fullständigt upplyst, då förorsakar det

andligt mörker i henne.

      Ty det inte bara överträffar hennes naturliga

kunskapsförmåga, utan det fördunklar också

själva förståndsakten, ja berövar henne den.


      Därför kallar den helige Dionysius och andra

mystiska teologer denna ingjutna kontemplation

för en stråle av mörker.


      Det gäller för den själ som ännu inte är upplyst

och renad, ty denna kontemplations stora och

övernaturliga ljus överväldigar och utsläcker själens naturliga kunskapsförmåga.


     Därför säger också David:  "Moln och töcken

omgiva Gud"  ( Ps. 97:2 ).


I verkligheten är det inte så, men det verkar

så för vårt svaga förstånd, som bländas och

fördunklas av detta omätliga ljus därför att det

inte kan fatta någonting så upphöjt.


       Detta förklarar David med följande ord:

"Av glansen framför hnom veko molnen undan"

( Ps. 18:13 ), de moln som som ligger mellan

Gud och vårt förstånd.

       Detta är skälet till att, när Gud ingjuter

något av sig själv i en själ som ännu inte

är förvandlad, denna lysande stråle av hans

hemlighetsfulla vishet förosakar ett djupt

mörker i förståndet.


4.   Och att denna dunkla kontemplation i början

också är plågsam för själen, det är också

klart.

Ty eftersom denna gudomliga, ingjutna kontemplation innebär en rikedom av den allra

högsta upphöjdhet, men den mottagande själen,

som ännu inte har renats, innehåller ett helt hav

av det yttersta elände, så följer därav att dessa två motsatser inte kan bestå tillsammans i ett

enda subjekt, vilket här är själen, och därför

måste själen naturnödvändigt plågas och lida.


     Ty hon är det slagfält där de två motsatserna

kämpar mot varandra, eftersom kontemplationen

kommer att rena henne från hennes ofullkomligheter.

Detta skall vi bevisa genom slutledning på

följande sätt.


5.   Vad det första beräffar, så är det säkert att

kontemplationen genom sitt upphöjda ljus

förorsakar den mottagande själen stor plåga.


    Ty denna kontemplations upplysning och vishet

är oerhört klar och ren, men den mottagande

själen mörk och oren.

        Ty liksom ögon som till följd av dåliga

vätskor är sjuka och orena känner smärta vid

ett hastigt inströmmande klart ljus, så är själens

plåga till följd av hennes orenhet oerhört svår,

       om hon verkligen gripes av detta gudomliga ljus.

       Ty när detta rena ljus inströmmar i själen,

så är det för att jaga bort ofullkomligheterna

därifrån.

Och då känner sig själen så oren och eländig,

att hon tycker att Gud uppreser sig emot

henne och hon emot honom.


      Eftersom hon då verkligen tror att Gud har

förkastat henne, är hon så sorgsen och olycklig

att hon genomgår en av de mest smärtsamma

prövningar av dem som Job fick utstå.

         Ty han sade: "Varför har du sänt mig till

ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?"  ( 7:20 ).


      Ty fastän själen då befinner sig i mörker ser

hon klart sin egen orenhet tack vare detta

strålande rena ljus, och honn inser klart att hon

inte är värdig varken Gud eller någon skapad

varelse.

Men vad som bedrövar henne mest, det är tanken

att hon aldrig kommer att bli värdig Gud och att

det hädanefter är slut med all l ycka för henne.


      Ty hennes förstånd ärhelt försänkt i medvetandet och känslan av hennes egna synder

och elände.

Här upptäcker honn det alltsammans i detta

gudomliga och dunkla ljus, och hon förstår

tydligt och klart att hon av sig själv inte kan vänta

annat.

       Det är denna betydelse vi kan ge åt följande

ord av David: "Du staffar människan för hennes

missgärning och låter hennes själ förtorka

och försmäkta, liksom spindeln förtorkar

genom att spinna sitt nät"  ( Ps. 39:12 ).


6.   Den andra plågan för en själ på detta stadium

kommer av hennes naturliga, moraliska och

andliga svaghet.

      Ty då den gudomliga kontemplationen griper

själen med en viss styrka för att stärka och

alltmer behärska henne, så lider hon i sin

svaghet så svårt atthon nästan blir förtvivlad.


       Detta sker särskilt vid de tillfällen då den

griper henne med stor kraft.

       Då är sinnet och andne så att säga pressade

till jorden genom en ofantlig, osynlig tyngd,

och de råkar i sådan ångest att de skulle emotse

döden som en befrielse och nåd.


       Profeten Job som av egen erfarenhet kände

till detta tillstånd sade:  "Jag skulle vilja att Gud

inte kämpade mot mig i sin fulla kraft,

så att han inte nedtryckte mig med tyngden

av sin storhet"  ( 23:6 ).


7.   Ty under mäktigheten av detta tryck och denna

tyngd känner sig själen så fullständigt renons på

all nåd, att hon tycker ------- och hon med all rätt

-------- att allt som hon förut fann stöd i nu har

försvunnit med allt annat, och att ingen har

förbarmande med henne.


        Här säger Job:  "Haven misskund, haven

misskund med mig, I mina vänner, ty Guds hand

har hemsökt mig"  ( 19:21 ).


        Det är verkligen ett förhållande som är värt

all beundran och allt medlidande, detta att själen

är så svag och oren att hon känner Herrens hand så tung och fientlig, när den ju i själva verket

är så mild och ljuvlig och han inte alls låter den

tynga eller vila på henne; han bara berör henne,

och det gör han av medlidande och för att

bevisa henne nåd, inta alls för att bestraffa henne. 






Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 20:29

KAPITEL.  3.


OBSERVATION OM DET SOM FÖLJER.


1.   De andliga människorna har alltså gjort framsteg

under den tid som de har tillbringat med att

nära sina sinnen med ljuvliga medelanden.

         Och därvid blir den sinnliga delen

så lockad och fängslad av de njutningar som härrör

från den andliga delen, att den förenar sig med anden och anpassar sig helt efter den.


     Båda delarna av själen njuter nämligen

var på sitt sätt en och samma andliga föda,

och som en och samma individ och som

samma person dricker de ur samma källa.

        När dessa båda delar har förenats och så

att säga utgör ett, är de väl förberedda för

den hårda och plågsamma rening av anden

som väntar dem.


     Det är i den som de två delarna av själen,

den andliga och den sinnliga, komer att bli

fullständigt renade, ty den ena delens rening

kan aldrig helt förverkligas utan den andras,

och sinnenas rening blir inte verkligt allvarlig

om inte andens rening också har påbörjats.


         Därför kan ochbör den sinnenas natt

som vi har behandlat snarare kallas en viss

förbättring av lidelserna eller en uppbromsning

av dem, än en rening i egentlig bemärkelse.


      Orsaken till dtta är att alla ofullkomligheter

och oordnade beteenden i den sinnliga delen har sina rötter i anden och får sin kraft därifrån;

det är där som de goda eller dåliga vanorna bildas.


Och så länge dessa vanor hos anden inte har avlägsnats, komer alla uppror och laster hos

sinnena aldrig att kunna fullständigt undanröjas.


2.   I den natt som vi nu skall tala om renas både

den sinnliga och den andliga delen på en gång.

     Det var också i det syftet som den sinnliga delen

i förväg måste undergå den första nattens

omgestaltande verksamhet och tilgodogöra

sig det därur uppstående lugnet, för att den

sedan i förening med anden skulle kunna renas

samtidigt med den, och båda tillsammnas med större ståndaktighet skulle kunna ta på sig

sina lidanden.


3.  Icke desto mindre har de som avancerat

ett umgänge med Gud som alltjämt är mycket lågtstående.

Deras andes guld är ännu inte renat och lysande;

de tänker på Gud som barn, talar om Gud som barn ,

      deras kunskaper och omdömen om Gud är

som barns, i den helige Paulus´ mening

( 1 Kor. 13:11 ).


Ty de har ännu inte uppnått fullkomningen,

själens förening med Gud, i vilken de så att säga

som vuxna utför stora ting i anden, så att deras

verk och själskrafter verkar mera gudomliga

än mänskliga, såsom vi senare skall skildra.


    Gud vill verkligen avkläda dem den gamla människan och kläda dem den nya människan

som är skapad efter Gud genom sinnets förnyelse,

som Aposteln skriver  ( Kol. 3:10 ).

         Gud för in utblottningen i deras själskrafter

och känslor och sinnen, både de andliga och

de sinnliga, både de yttre och inre.

  

    Han uppfyller förståndet med mörker, viljan

med torka, minnet med tomhet.

    Han sänker själens känslor ned i den djupaste

misär, bitterhet och ångest.

    Och han tar ifrån henne den lustkänsla

och glädje som hon förut erfor i religösa ting.

     Ty detta borttagande av lust och sinnlig glädje

är en av de grundbetingelser som erfordras

i anden, för att den skall bli i stånd att uppta

och med sig förena den andens andliga form,

som är kärleksföreningen med Gud. 


        Allt detta verkar Gud i själen medelst rena

och dunkla kontemplationen, såsom den

första strofen låter oss förstå.

       Visserligen har denna strof redan i början

av första natten förklarats på tillämpligt sätt,

menn själen bör dock förstå att tillämpa den

framför allt på denna andra natt, andens natt,

som utgör den viktigaste delen av själens

rening.  Det är i detta syfte som vi åter

skall erinra oss den och på nytt förklara den. 



 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 20:29

KAPITEL   4.


VI UPPREPAR DEN FÖRSTA STROFEN OCH

      FÖRKLARAR DEN.



                   FÖRSTA STROFEN


                 UT I DEN MÖRKA NATTEN

           AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN

             --------- O LYCKLIGA LOTT!  --------

               GICK JAG OSEDD AV ALLA

               TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.


                          FÖRKLARING  


1.   Låt oss nu tilämpa denna strof på reningen,

på kontemplationen, utblottningen eller

fattigdomem i anden, ty allt detta betyder

nästan samma sak.

         Vi kan fförklara den på samma sätt som

själen själv uttrycker sig.


       Det var i fattigdom och hjälplöshet och

utblottning av min själs alla tankar, dvs. i mitt

förstånds mörker, i min viljas ängslan, i mitt minnes

bedrövelse och sorg, som jag gick ut; och jag

     överlämnade mig blint åt den ena rena tron,

som är en mörk natt för alla mina natuliga

själskrafter; endast min vilja, plågad av sorg

och smärta, var uppfylld av längtan efter

Guds kärlek.


Och jag gick ut ur mig själv, det betyder att jag

lämnade mitt eländiga sätt att fatta Gud,

mitt ynkliga sätt att älska honom, mitt torftiga

och inskränkta sätt att njuta honom,

och detta utan att sinnligheten eller djävulen

kunde hindra mig.


2.   Detta blev till en stor lycka för mig och en

härlig lott. 

Ty mina själsförmögenheter, mina böjelser och känsloband som orsakade att jag hade en så

låg uppfattning av Gud och en så torftig

erfarenhet av honom, förintades och lades till

vila och då övergav jag mitt fattiga, mänskliga

beteende och handlingssätt och övergick till

ettg udomligt beteene och handlingssätt.


    Detta betyder att mitt förstånd gick ut ur sig självt, och från att ha varit mänskligt och naturligt

blev det nu gudomligt.

         Det förenade sig med Gud medelst denna rening; det är därför inte längre i kraft av sin

naturliga förmåga som förståndet fattar,

utan i kraft av den gudomliga Vishet som det

förenade sig med.


          Också min vilja gick ut ur sig själv och gjorde sig gudomlig. 

      Förenad med den gudomliga kärleken älskar den

inte längre med sitt inskränkta, naturliga förmåga,

utan med den Helige Andes kraft och renhet.

      Och därför handlar viljan i förhållande till

Gud inte längre på mänskligt sätt.  


      Samma sak kan sägas om minnet, vars alla

hågkomster numera har förvandlats till tankar

om den eviga härligheten.


      Med ett ord, själens alla krafter och känslor

blir denna natt och genom den gamla människans

rening fullständigt omvandlade till gudomliga

anlag och glädjekällor.

          Här följer nu versen:

                           UT I DEN MÖRKA NATTEN.

  



          

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 05:39

KAPITEL  2.


NÅGRA OFULKOMLIGHETER HOS DEM SOM

BEFINNER SIG PÅ DE AVANCERADES STADIUM.


1.  Det finns två slags ofullkomligheter hos dem som

befinner sig på de avancerades stadium,

de första är habituella eller vanemässiga,

de andra aktuella eller övergående.


    De vanemässiga är de ofullkomliga ömma

känslor och ofullkomliga vanor vilkas rötter

fortfarande har stannat kvar i anden,

dit sinnenas rening inte har kunnat nå.


       Mellan dessa två reningar är det samma skillnad som det ärmellan att ta bort ett träd

med rötterna och att såga av en gren, eller

mellan att tabort en ny fläck och en gammal

ingrodd.

Som redan har sagt är sinnenas rening bara porten och början till den kontemplation som leder

till andens rening, och som vi också har sagt,

dess mål är mera att anpassa sinnena efter

anden än att förena anden med Gud.


      Men den gamla människans fel stannar ännu kvar i anden, även om man inte märker det och ser det.  Och det är därför som anden inte kan nå fram

till den gudomliga föreningens renhet,

om man inte först utplånar dessa fel med den andra

nattens såpa och starka lut.


2.   De som står på de avancerades stadium

har som vanemässig ofullkomlighet också den andliga tröghet och naturliga hårdhet som varje

människa ådrar sig genom synden.


De är ofta förströdda och ger sig ibland hän åt yttre

känsloutbrott.

Och därför måste de genom plågorna och verdermöderna i andens natt upplysas,

renas och få hjälp att samla tankarna.


Alla som ännu inte har passerat detta de avancerades stadium är underkastade dessa

vanemässiga ofullkmligheter som, det

upprepar vi, är oförenliga med kärleksföreningens

fullkomliga tillstånd.


3.  Alla råkar inte på samma sätt in i aktuella

dvs. övergående ofullkomligheter.

Men somliga uppfattar de andliga skatterna

så ytligt och för sinnena fattbart, att de råkar

i större svårigheter och faror än dem som vi

talade om i början.

De mottar en mängd meddelanden och  tankar i

sinnen och ande, ofta har de dessutom synliga

och andliga visioner.


      På detta stadium har de ofta också varma

glädjekänslor, varvid djävulen och den egna

fantasin i de flesta fall framkallar allehanda

bländverk i själen.

       Han bibringar henne dessa förnimmelser

med så stor tjuskraft att han lätt bedårar och bedrar henne, ifall hon inte uppbjuder hela sin

försiktighet och vinnlägger sig om att vara

tillfreds med tron och med hjälp av den värja sig

mot dessa visioner och förnimmelser.


     Så går djävulen alltså tillväga och får många

att tro på falska visioner och falska profetior,

så är det som han inger dem förmätenheten

att tro at Gud och helgonen talar till dem

när det för det mesta bara rör sig om deras

egen inbillning.

          Djävulen brukar vidare uppfylla dem med

inbilskhet och högmod, och lockade av sin

fåfänga och sitt övermod låter sig dessa

människor gärna ses i yttre situationer som

ser mycket heliga ut, såsom vid hänryckningar

och andra yttre företeelser.

       Så blir de förmätna gentemot Gud och förlorar

den heliga fruktan, som är nyckeln till alla

dygder och deras skyddsvärn.

       Somliga hopar en sådan mängd falskheter

och bedrägerier och blir till slut så förhärdade,

att deras återgång till dygdens och denna sanna

andans rena väg är högst tvivelaktig.


     Men att de överhuvudtaget har  råkat in i detta

elände, det beror på att de i begynnelsen, när

de började att avancera på de övernaturliga vägarna, med allför stor säkerhet hängav sig

åt deta slags kunskaper och andliga förnimmelser.


4.   Det är mycket som kunde sägas om dessa

ofullkomligheter, men eftersom de är desto mer

obotliga ju mer man anser dem vara andliga,

så föredrar jag att inte säga någonting alls.

      Men för att visa hur nödvändig andens natt

eller rening är för dem somm skall få stiga

högre, vill jag bara tillägga, att hur duktiga

dessa avancerande än må vara, så finns det ändå

inte en enda av dem som har många av dessa

naturliga känslor och ofulkomliga vanor kavr,

      vilka som sagt absolut måste avlägsnas

om man vill uppnå den gudomliga föreningen.


5.   Dessutom måste man som vi ovan har sagt

också tänka på att i den mån den lägre delen

av människan blir indragen i dessa meddelanden,

         kan dessa aldrig bli så intensiva, så rena

och så starka som behövs för att kunna leda

till en förening med Gud.

Därför måste den själ som vil uppnå förening

inträda i den andra natten, andens natt.


     I den naten blir både sinena och anden helt

och hållet utblottade på alla dessa förnimmelser

och sinnliga känslor, själen vandrar i dunkel

och ren tro, och denna tro är det lämpligaste

och bäst avpassade medlet för själens

förening med Gud.

       Som Hosea säger: "Jag skall trolova dig

med mig", dvs. jag skal förena dig med mig",

"i tro"   ( 2:20 ).


  


   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 05:39

KAPITEL  1.


VI BÖRJAR ATT TALA OM ANDENS NATT

OCH VISAR VID VILKEN TIDPUNKT DEN INTRÄDER.


1.   Här har vi nu alltså den själ som Gud vill

lyfta ännu högre upp.

Men när hon väl har genomgått den långvariga

känslotorka och de mödor som utgör den första

reningen eller sinnenas natt,

så leder Guds Majestät henne ingalunda genast

in i andens natt.


      Utan vanligen förflyter det lång tid, ja rentav

flera år efter att hon har lämnat nybörjarnas

stadium, under vilka hon måste utveckla sig

på det stadium där de står som håller på

att avancera.

Liksom en som just har kommit ut ur ett trångt

fängelse, så hänger sig denna själ åt de

gudomliga tingen med mycket större frihet

och tillfresställelse än förut, innan hon träden

in i den dunkla natten.


Hennes inbillningsförmåga och övriga själskrafter

är inte längre bundna till den resonerande

meditationen och till vissa föreskrifter för det

andliga livet.

Utan att göra sig möda med meditation finner hon

i sin ande omedelbart en stilla och älskande

kontemplation och andlig glädje.

Trots detta har emellertid själens rening ännu

inte fullbordats.

Det viktigaste fattas, andens rening, och utan

den kan sinnenas rening, hur djup den är har

varit, inte fullbordas och inte vara fullständg,

och detta på grund av det nära sambandet

emellan det sinnliga och det andliga i människan,

vilka tillsammans utgör en person.


Och just därför att själens rening ännu inte

är fullbordad inställer sig emellanåt vissa bekymmer, perioder av torka, mörker och själskval

som ofta är mycket intensivare än de förgående.


Ty de är samtidigt emellertid inte så länge

som själva natten sedan gör.

Ty när hon har upplevt några stunder, kanske timmar eller dagar, av denna inre storm eller natt,

återfår hon genast sitt vanliga sinneslugn.


På detta sätt renar Gud många själar som inte

kommer att stiga upp till någon så hög nivå

av kärlek som de andra; periodvis för han dem

in i den andliga reningen eller kontemplationens

natt, och låter under kortare tider solen gå ned

och sedan upp för dem.


      Det är så som Davids ord besannas:

"Han sänder sitt hagel", det vill säga sin kontemplation, "så som smulor"  ( Ps. 147:17 ).

      Dessa små mumsbitar av kontemplation

är ändå inte på långt när så verkningsfulla som

den ohyggliga kontemplationens natt som vi nu

skall tala om, vari Gud leder in i själen i avsikt

att lyfta henne ända upp till förening

med honom själv.


2.  Den känsla av lycka och glädje som de

avancerande lätt och flödande rikt upplever

i anden, den strömmar nu från anden över

till sinnena på ett mycket starkare och

kännbarare sätt än tidigare före sinnenas rening.


Ty eftersom sinnena nu är mera renade så

äger de större förmåga att åtminstone på sitt

speciella sätt smaka andens lycka.

      

Eftersom emellertid själens sinnliga del ytterst

ändå är svag och oförmögen att uthärda andens

starka intryck, så följer därav att dessa själar

som befinner sig på de avancerades stadium

och som undergår ett sådant överstrmmande

från anden till sinnena, de får också uppleva

otaliga svaghetstillstånd i sin sinnliga del,

         lidanden, störningar i matsmältningen

och till följd därav också andliga trötthetstillstånd.


      Det är detta som den Vise uttrycker på

följande sätt:  "Ty den skröpliga kroppen tynger

ned själen"  ( Vish. 9:15 ).

        Och därför kan dessa meddelanden från Gud

aldrig bli så  mäktiga, djupgående och andliga

som skulle behöva för den gudomliga föreningen

med Gud, detta till följd av svagheten och

skröpligheten hos den sinnliga delen, som ju

deltar i dessa meddelanden.


     Och det är detta som förklarar dessa hänryckningar och extaser och försträckningar

av lederna som alltid förekommer där förbindelserna med Gud inte är helt och hållet

andliga, det vill säga inte kommer bara anden till del, såsom det det sker hos de fullkomliga.


De fullkomliga har redanrenats även i denna andra

natt, andens natt, och hos dem har alla hänryckningar, extaser och kroppliga, pprörda sinnesstämningar tagit slut.


     De njuter andens frihet utan att denna förmörkar

eller plågar den sinnliga delen.

    

3.   För att emellertid riktigt förstå hur nödvändigt

det är för de avancerade att inträda i denna andens natt, skall vi här anföra några av de ofullkomligheter och faror som hotar dem. 


 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 05:38

FULLKOMLIGHETS GRADER.


1.   Begå inte någon synd för allt i världen,

ja, begå inte någon förlåtlig synd med vett

och vilja eller någon ofullkomlighet,

när ni vet att det är en sådan.


2.    Sök alltid vandra i Guds närvaro,

antingen denna närvaro är verklig eller ni

föreställer er den eller det rör sig om en

förenande närvaro, allt i enlighet med de

verk ni utför.


3.   Gör ingenting och säg ingenting av vikt,

som inte Kristus skulle ha sagt eller gjort,

om han hade befunnit sig i de omständigheter,

där jag befinner mig, och hade haft den ålder

och hälsa som jag har.


4.   Sträva i allting efter Guds större ära

och härlighet.


5.   Försumma inte den inre bönen för någon

annan sysslas skull, ty det är den som är

själens näring.


6.   Försumma inte samvetsrannsakan på grund

av era sysslor och gör någon botgöring

för varje felsteg.


7.   Känn stor sorg över all förspilld tid och över

den tid, som går förbi utan att ni älskar Gud.


8.   Ha Gud som mål i alla ting, både höga och låga,

ty på annat sätt kommer ni inte att växa i fullkomlighet och förtjänst.


9.   Underlåt aldrig att bedja, och när ni får erfara

torka och svårigheter, framhärda då desto mer

i bönen, ty ofta vill Gud se vad som ryms i er själ,

och det kommer inte till uttryck när allt går

lätt och ledigt.


10.  I himmelen och på jorden alltid det lägsta

och den ringaste platsen och ställningen.


11.  Lägg er aldrig i det, som ni inte fått er

ålagt och håll inte envist fast vid något,

även om ni skulle ha rätt.

Och angående det som man ålägger er,

lägg då inte vantarna på allt ( som man brukar

säga ), när man bara ger er ett finger.


Somliga misstar sig här, eftersom de menar

sig vara förpliktade att göra det som inte alls

åligger dem, vilket de skulle förstå bara de

begrundade saken lite bättre.


12.  Lägg er inte i andras angelägenheter,

vare sig det är något gott eller dåligt,

ty förutom att ni löper fara att synda blir

deta orsak till förströelser och ringa andlighet.


13.   Sök alltid bikta er med god kännedom

om ert elände samt på ett klart och renhjärtat sätt.


14.   Även om de ting, som er plikt och er ställning

förehåller er att göra, är svåra och tråkiga

för er, får ni inte förtröttas att utföra dem,

ty det skall inte alltid förbli så, och Gud,

som prövar själenn genom att låta det se ut,

som om hans bud är fullt av vedermöda,

skall snart låta er få erfara välsignelse

och vinning.


15.  Kom alltid ihåg, att allt som händer er,

antingen det nu är lyckosamt eller obehagligt,

kommer från Gud.

På så sätt skall ni inte bli övermodig i det ena

fallet och modlös i det andra.


16.   Kom alltid ihåg, att ni inte kommit hit av något

anat själ än för att bli helig, och låt därför

ingenting råda i er själ som inte leder fram

till helighet.


17.   Föredra alltid att göra andra nöjda framför

er själva, på så sätt kommer ni inte att bli avundsjuka på er nästa eller bli egensinnig.


        Detta gäller i de fall, då fullkomligheten

kräver det, ty Gud vredgas mycket på dem,

som inte föredrar det som behagar honom

framför det som är människorna till behag.


SOLI DEO HONOR ET GLORIA

( Gud allena tillkommer äran och härligheten ). 


Citat ur LEVANDE KÄRLEKENS LÅGA


Sid.  223-224.      JOHANNES AV KORSET.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se