KAPITEL.   11.

FÖRKLARING AV TRE AV VERSERNA I

DENNA STROF.

1.   Detta flammande i kärlek förnimmer man

vanligen inte i början, därför att kärleken på

grund av naturens orenhet ännu inte har börjat brinna, eller därför att själen somm sagt

inte förstår sig själv och inte tillåter kärleken

att verka i lugn och ro.

     Men antingen hon detta eller inte, så känner

själen emellanåt en plötslig stark längtan

stiga upp inom sig, och ju mer den växer desto mer

känner sig själen dragen till Gud och  upptänd

av kärlek till honom, utan att veta eller förstå

hur och varifrån denna kärlek och hängivenhet

till Gud kommer.

  

        Denna kärlekseld och uppflamande kan ibland

växa till den grad att hon längtar efter Gud med

en ångestfylld kärlek.

Det är detta som David som befann sig i denna

natt talar om i dessa ord:  "När mitt hjärta ändrades

också min håg och mina känslor", dvs. de övergick

från sinnligt liv till andligt liv genom den känslotorka och den avsaknad av lustkänslor som

vi talar om.  Därför tillägger David:

"Och jag blev tillintetgjord och förstod det icke"

( Ps. 73:21 ).

Ty som vi har sagt vet själen inte vilken väg hon går, hon ser sig bara vara tillintetgjord beträffande

både de övernaturliga och de naturliga erfarenheter

som brukade bereda henne njutning.

   Hon kan bara konstatera att hon är alldeles

upptänd av kärlek och vet inte hur det har gått till.

  

      Och när detta uppflammande i kärlek emellanåt

växer, så blir längtan efter Gud så stor i själen

att kroppens ben tycks förtorka, natruen försvagas

och all hennes värme och kraft tycks tyna

bort för att ge plats åt en levande kärlekströst,

ty själen känner att denna kärlekströst är fylld

av liv. 

      Samma känsla hade också David när han

utropade:  "Min själ törstar efter den levande

Guden"  ( Ps. 42:3 ), vilket betyder:

Levande var den törst som min själ kände.

Och då denna törst är levande, så kan vi säga

att den dödar.

Men måste emellertid lägga märke till att häftigheten hos denna törst inte är ständig

oavbruten utan bara uppträder då och då, 

även om man vanligtvis alltid känner av den

något.

2.  Det bör dock som jag förut sade beaktas

att denna kärlekslängtan inte märks så mycket

i början, utan då erfar själenn bara den känslotorka

och tomhet som vi skall tala om.

     

       Ty istället för denna kärlek som först så

småningom vaknar, känner själen mitt i torkan

och  tomheten hos sina själskrafter samtidigt

enn vanemässig oro och farhåga för att inte

behaga Gud, liksom ångest och fruktan att

inte tjäna honom på rätt sätt.

        Men det är ett behagligt offer för gud när han ser själen i oro och ångest av kärlek till honom.

      

Denna oro och ångest i själen orsakas av den

hemlighetsfulla kontemplationen, och denna varar

ända till dess att sinnet, dvs. den sinnliga delen

av människan, genom denna känslotorka

någorlunda har  renats från sina naturliga böjelser

och känslor.

     Det är först när detta har skett som samma

kontemplation tänder en gudomlig kärlek i anden.

     Men under hela denna tid liknar själen

mest en sjuk som undergår behandling:

allt i lidande i denna dunkla natt, i denna hårdhänta

sinnenas rening, där själen tillfrisknar från

en mängd ofullkomligheter och ivrigt

ägnar sig åt att utöva alla dygder för att så göra

sig värdig den gudomliga kärleken,

vilket vi närmare skall utveckla i förklaringen

av följande versrad:

                   O LYCKLIGA NATT!

3.   Gud försätter själen i denna sinnenas natt för

att rena de lägre sinnena, anpassa dem efter

anden, underkasta dem den och förena dem med

den, och detta genom att föra dem in i mörkret

och ta ifrån dem förmågan till resonemang

och meditation.

       På samma sätt leder Gud senare anden in i andens natt för att rena den och förena den med sig.

Därigenom vinner själen sådana fördelar, även om hon själv inte tycker det, att hon anser det vara en

stor lycka att genom denna saliga natt ha befriats

från de bojor och band vari de lägre sinnena

höll henne fången. 

     Och därför sjunger hon i följande vers:

"o lyckliga lott!"

För att bättre förstå denna vers måste vi lägga märke till de fördelar som själen under denna

natt förskaffar sig och för vilkas skull han anser

det vara en lycklig lott att ha gått igenom

denna natt.

        Dessa fördelar sammanfattar själen i

följande vers:

               GICK JAG UT OSEDD AV ALLA.

4.  Med detta utgående menas befrielsen från

den underkastelse vari själen hölls ifråga om

sin sinnliga del, som tvingade henne att i sitt

sökande efter Gud vara bunden till en så svag,

begränsad och dessutom så farlig verksamhet

som den som utgår från denna sinnliga del.

     Ty råkade själen vid varje steg in i tusentals

ofullkmligheter och dårskaper, såsom vi nyss visade

när talade om de sju kardnalsynderna.

       Alla dessa fel är hon nu fri ifrån, ty denna natt

udanröjer alla njutningar av både högre och lägre

slag, försätter all mediterande verksamhet i mörker

och skapar otaliga andra fördelar ifråga om

förvärvandet av dygder, vilket vi nu skall tala om.

       Det kommer att bli en riklig tröst för den som vandrar denna väg att kunna konstatera,

att något som för själen tycks vara så hårt

och motbjudande och som står så helt i motsats

till andens smak likväl kan vara en källa till

så mycket gott.

       Detta goda framgår därur att själen i sina

känslor och handlingar lösgör sig från alla skapade

ting och vänder sig till de eviga tingen.

Detta bereder stor lycka och sällhet, framför

allt på grund av den stora fördel som ligger i dödandet av alla begär till och böjelser för skapade ting, men också på grund av att det finns så få

som ger sig till tåls och verkligen genomför detta

att träda in genom den trånga port och vandra den

smala väg som leder till livet, som vår

Frälsare säger  ( Matt. 7:14 ).  

     Ty den trånga porten är sinnenas natt, där själen

berövar sig själva alla ting och utblottar sig för

att komma in genom den; därvid stöder hon sig på

tron som utsluter all sinnlig insikt;

för att sedan vandra den smala vägen, varmed menas den andra natten, andens natt.

Och därefter är det på den vägen som anden

vandrar fram emot Gud, och detta sker i renaste

tro, vilket är medlet till förening med Gud.

    Men eftersom denna väg är så smal och mörk

och skräckingivande att det inte finns någon

jämförelse lellan den sinnenas natt som vi nu

talar om och mörkret och prövningarna  i den

andens natt som vi sedan skall tala om,

så följer därav att de som går den vägen

är mycket fåtaligare, men i gengäld är de fördelar

de vinner avsevärt mycket större. 

   Nu skall vi först i korthet tala litet om fördelarna

av sinnenas natt, för att sedan kunna övergå

till att behandla andens natt.