KAPITEL.  12.

OM FÖRDELAR SOM DENNA SINNENAS NATT

FRAMKALLAR I SJÄLEN.

1.   Denna natt eller rening av sinnena är till

stor fördel för själen på grund av de andliga tillgångar

och de vinster hon där skördar, fastän det närmast

tycks henne att allt gott tas ifrån henne.

      Liksom Abraham firade en stor fest när hans

son Isak blev avvänjd  ( 1 Mos. 21:8 ),

så råder det också i himmelen glädje över att Gud

lyfter denna själ ut ur småbarnsstadiet lindor,

sätter ned henne på marken och tillsäger

henne att gå på egna ben, att han avvänjer henne

från modersmjölken och den fina, milda barnmaten

för att i stället ge henne bröd med kanter

på att äta.

       Det råder glädje i himmelen över att hon så

småningom finner smak i de starkas bröd, som

nu börjar räckas henne i den långvariga

torka och det sinnenas mörker,

som den från sinnliga njutningar kontemplaton

som vi har talat om.   

2.   Detta är den första och den största fördelen

som själen vinner i denna torra och dunkla kontemplationens natt:  kännedom om sig själv och sitt eget elände.

          Helt visst ligger all den nåd som Gud ger

själen innesluten i denna självkännedom;

men den torka och tomhet som själskrafterna

befinner sig i, jämfört med den överflödande

rikedom de förut åtnjöt, såväl som den svårighet

som själen erfar att göra det goda,

kommer henne att upptäcka inom sig själv

en låghet och ett elände som hon inte

varseblev under sin lyckas dagar.

       Vi har en slående bild av detta i Andra Moseboken.

Gud ville göar Israels barn ödmjuka och lära dem

att känna sig själva, och därför befallde han dem

att lägga av sina smycken och festdräkter som

de brukade bära i öknen, och han sade till dem:

  

"Lägg nu av dig dina smycken" ( 33:5 ).

Hädanefter skall ni inte längre bära dessa festdräkter, utan ni skall bära vanliga arbetskläder,

så att ni vet vilken behandling ni förtjänar.

     Det är som om han ville säga:

Den dräkt som ni bär är en dräkt för fest och glädje,

den kommer er att  känna en självsäkerhet

som inte passar er låghet.

        Lägg av den, så att ni hädanefter när ni ser

er klädda i en dålig dräkt skall förstå att ni inte

är värda bättre och att ni sålunda vet vilka ni är.

Detta exempel visar själen hur verkligt och allvarligt hennes elände är, vilket hon förut inte visste.

Vid den tiden då hon ännu gick klädd i festdräkt

och fann stor tröst och glädje och stöd i Gud,

var hon mera glad och nöjd och ansåg att hon

bidrog en smula till Guds ära.

Naturligtvis uttryckte hon inte direkt sådana

känslor, men hon var åtminstone ganska böjd

för det genom den tilfresställelse hon fann i

njutningen.

Men nu när hon har tagit på sig arbetskläder,

när hon befinner sig i torka och övergivenhet,

när henne första inre ljus har slocknat,

nu har och äger hon verkligen den utsökta

och nödvändiga dygd som självkännedom är.

Nu är hon inte längre självuppskattande och

självbelåten, ty hon ser att hon av sig själv

ingenting förmår och ingenting uträttar.

 

Men Gud uppskattar mera hennes brist på

självförtroende och hennes sorg över att inte

kunna tjäna honom, än alla hennes verk

och tidigare glädjeämnen, hur upphöjda dessa

än var. 

       Ty i dem lågi själva verket orsaken till många

ofullkomligheter och mycket okunnighet.

Men nu är det ur torkan, vilken betäcker själen

som en klädnad, som detta goda ting som vi

har talat om väller fram, men dessutom också

andra goda ting som vi nu komme ratt behandla,

för att inte tala om mycket annat gott som vi

förbigår med tystnad.

     Alla dessa goda ting framspringer ur

självkännedomen som ur sitt ursprung

och sin källa.

3.   Det första av dessa goda ting, ddet är en

smula mera respekt och blygsamhet i själens

förhållande till Gud, vilket allatid erfordras

när man närmar sig den Högste.

      Men det vara detta som själen inte hade

när hon upplevde rikliga andliga njutningar

och fröjder.

Ty dessa nådebevis uppväckte inom henne

stor djärvhet, och hon visade sigmindre blygsam

och taktfull ännvad som var lämpligt.

    Detta hände t.o.m Mose när han förstod att Gud 

talade till honom från den brinnande busken.

     Sporrad av lockelsen och glädjen tänkte

han inte på annat än att närma sig Gud,

förrän Gud hejdade honom och befallde honom

att ta av sina skor  ( 2 Mos. 3:5 ).

Därigenom kann vi förstå med vilken vördnad

och taktfulhet och andlig utblottning man måste

umgås med Gud.

      Och genom denna akt av lydnad blev Mose

också så klok och försiktig att han inte bara,

fruktade att närma sig Gud, utan rentav undvek

att betrakta honom  ( 2 Mos. 3:6 ).

   Sedan han hade tagit av sig skorna, varmed menas att förkväva sina böjelser och begär,

vann han en så stor insikt om sitt eget elände

inför Gud, att han ansågs vara värd att få

åhöra Guds ord.

      På liknande sätt förberedde Gud Job, när han

ville tala med honom.

Ty det var inte när Job stod på höjden av den ära

och glädje som han själv berättar att han

förut hade åtnjutit i sitt umgänge med Gud,

utan det var när han alldeles naken, övergiven

och t.o.m förföljd av sina vänner, fylld av ångest

och bitterhet, sattes på en gödselhög översållad

av maskar, det var då som Gud den högste

behagade sänka sig ned och tala med honom

ansikte mot ansikte, och öppna för honom

sin vishets djupa brunnar,

så som han aldrig hade gjort under hans välgångs

dagar. 

4.   Just här på dnna punkt är det lämpligt att erina

om en värdefull fördel som kommer av denna

natt eller torka för den sinnliga delen av själen,

eftersom vi redan har kommit in på att tala m den.

Det är denna dunkla sinnenas natt som som

följande ord av profeten besannar sig:

"I mörkret skall ditt ljus lysa"  ( Jes. 58:10 ).

       Gud uplyste själen, och då lär hon känna

inte bara sitt elände och sin låghet, utan hon

upptäcker Guds storhet och upphöjdhet.

Sedan de sinnliga böjelserna, njutningarna

och stöden väl har tagits bort, blir förståndet

fritt och rent nog för att fatta sanningen.

     Ty böjelserna och den sinnliga njutningen

förmörkar och förvirrar anden, också beträffande

andliga ting, under de att sinneskunskapernas trångmål och torka upplyser och ger liv åt

förståndet, efter Jesaja ord:

      

"Trångmålet skall giva förståelse därför"

( 28:19 ).

Detta betyder att trångmålet leder oss till kunskap

om Gud.  

När själen väl har blivit frigjord och avskild från

världen, vilket är nödvändigt för att kunna ta

emot inflytande från ovan, så genomgår

hon kontemplationens dunkla och torra natt,

        och därvid meddelar Gud henne efter hand

på ett övernaturligt sätt sinn gudomliga vishet.

    Detta gjorde han inte tidigare, när själen

upplevde njutningar och glädjeämnen.

5.   Det är detta som samme profet mycket bra

låter oss förstå när han säger:

"Vem är det då som Gud vill lära förstånd?

Och vem skall han lära att förstå hans ord?

Den som avvants från från modersmjölken

och somm tagits bort från modersbröstet"

( Jes. 28:9 ).

Dessa ord låter oss förstå att de rätta och nödvändiga själsförfattningen för att kunna uppta

detta gudomliga inflytande varken är njutandet

av den andliga sötmas första mjölk eller

stödet av sinnesförmögenheternas behagliga

meditaton som också hugnar själen,

utan tvärtom avståendet från det ena och

berövandet av det andra.

     För att kunna lyssna till Gud måste själen helt

stå på egna ben och inte stödja sig på någonting ifråga om sina böjelser och sinneskunskaper.

        Det är detta som profeten Habackuk säger

om sig själv:

"Jag vill stiga upp på min vaktpost ( dvs. hålla 

mig avskild från sinnliga begär ); och ställa mig

på muren ( dvs, meditera med mina sinnen ):

jag vill speja för att se vad som skall sägas till

mig ( dvs. för att förstå vad Gud säger till mig )"

( 2:1 ).    

Sålunda står det fast, at ur denna torra natt

framspringer först självkännedom,

och att dena i sin tur orsakar kunskap om

Gud.  Därför säger den helige Augustinus till

Gud:  "Herre, må jag lära känna mig själv,

så att jag också får kunskap om dig."

   Ty som filosoferna säger, en ytterlighet lär man

bäst känna genom den motsatta ytterligheten.

6.   För att bättre framhäva hur verkningsfull

denna sinnenas natt genom känslotorkan

och frigörelsen från världen är, och visa hur

den verkligen drar in rikligt med gudomligt ljus

över själen som vi har sagt, skall vi använda

Davids auktoritet.

      Denne låter oss i följande ord mycket bra

förstå vilken makt denna natt har att meddela

en djup kunskap om Gud:

"I ett torrt och tillgängligt land, som försmäktar utan vatten, så framträdde jag inför dig i

helgedomen, för att skåda din makt och din ära"

( Ps. 63:3 ).

       Vad som förvånar, det är att David inte säger

att den andliga glädje och de många njutningar

han ofta fick uppleva hade varit förutsättning

och medel att lära känna Guds härlighet,

utan tvärtom torkan och övergivenheten hos

den sinnliga delen av själen, vilket här betecknas

som "ett torrt land" .

      Han säger inte heller att de tankar om Gud

och de meditationer över honom som han

så ofta ägnade sig åt hade varit en väg för honom

till att lära känna och skåda Guds makt,

utan tvärtom hans fullständiga oförmåga att göra

sig ett begrepp om Gud och att överhuvud tränga

framåt genom resonerande meditation medelst

inbillningkraften, vilket han här uttrycket med

ordet "otillgängligt land".

     Sålunda är denna dunkla natt med sin torka

och tomhet det medel vi har för att lära känna

Gud och oss själva.  Men det är här inte fråga om

en så fulländad och överflödande kunskap

är bara början på den andra.

7.   I torkan och tomheten under denna sinnens

natt ökas också själens ödmjukhet.

Denna dygd är motsatsen till den första

kardinalsynden, det andliga högmodet som vi har

talat om.

      Denna ödmjukhet kommer av självkännedomen, och den renar själen från alla de fullkomligheter

ifråga om högmodet som hon brukade råka in i under sin lyckas dagar.

Ty när hon ser sig själv vara så torr och eländig,

så stiger inte ens som en som en första impuls

upp inom henne den tanken att hon skulle vara

bättre än andra eller överträffa dem,

såsom tidigare var fallet.

     

      Tvärtom ser hon att andra människor är

henne överlägsna.

8.   Därav uppstår dåockså kärlek till nästan;

hon uppskatar andra, hom dömer dem inte såsom

tidigare när hon såg sig själv uppfylld av iver

och inte de andra.

         Hon beraktar nu bara sitt eget elände,

och det står så levande inför hennes blick

att hon inte har tid att rikta den på någon

annan.  

Det är detta som David när han befann sig i denna dunkla natt så underbart vackert uttrycker

med dessa ord:

"Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg,

och min smärta förnyades"

( Ps. 39:3 ).

Han uttrycker sig sig så, därför att nådegåvorna

i hans själ är till den grad uttorkade, att han 

inte har ord för det och inte har lust att tala om det,

och dessutom gör honom gör honom medvetandet

om hans eget elände vid sidan av de andras

nåd stum av smärta.

9.   I detta stadium av det andliga livet blir

själen också underdånig och lydig.

Ty när hon ser sig så fattig och eländig lyssnar

hon inte bara gärna till andras undervisning,

utan hon rentav önskar att varenda människa skall

ge henne råd och vägledning om vad hon skall

göra.

      Den känslomässiga inbilskhet som hon ibland

visade under sin lyckas dagar försvinner.

      Slutligen avlägsnas så småningom med

roten alla de ofulkomligheter som vi berörde

när vi talade om den första kardinalsynden,

det andliga högmodet.