Alla inlägg den 24 mars 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:37

KAPITEL.  14.


1.   Däri består för själen, som vi har sagt,

sinnenas natt eller rening.  Denna natt uppnås

emellertid inte av flertalet, det är vanligen bara

ett litet antal människor som får inträda i den.


Och hos dem som därefter skall få ingå i den

ännu djupare natten, andens natt, för att

så kunna uppnå kärleksföreningen med Gud,

är sinnenas natt beledsagad av svåra vedermödor

och sinnliga frestelser, vilka dock är av olika

stor varaktighet hos olika individer.


Somliga angrips av en Satans ängel

( 2 Kor. 12:7 ), orenhetens ande, som plågar sinnet

med häftiga och avskyvärda frestelser,

anden med onda tankar och inbillningskraften

med så levande föreställningar, att deras

plåga är värre än döden.


2.   Andra gånger kan de som i denna natt

frestas av hädelsens ande, som fyller alla deras

begrepp och tankar med outhärdliga händelser

och inpräntar dem så klart i deras

inbillningskraft att de nästan tvingas att uttala

dem, och detta plågar dem mycket.


3.   Andra gånger kan de gripas av en avskyvärd

ande som av Jesaja kallas förbistringens ande

( 19:14 ), inte för att bringa dem på fall, utan

för att pröva dem.

       Denne fördunklar så deras sinne och fyller

deras omdömesförmåga med tusentals skrupler

och en sådan förvirring och rådlöshet, att de

inte blir tillfredsställda med någonting och inte

heller kan underkasta sitt omdöme andras

råd och åsikter.


Denna prövning är en av de svåraste och hemskaste

i sinnenas natt; den liknar ganska mycket de

plågor som förekommer i andens natt.


4.   Så ser de stormar och prövningar ut som Gud

brukar sända i denna natt till dem som har

för avsikt att senare införa i den andra natten,

även om inte alla uppnår den.

         Det är när de riktigt prövas och örfilas som

de övar och förbereder sig och vänjer sinnena

och själskrafterna vid föreningen med den

gudomliga Vishet som de skall uppnå.


      Ty om själen inte frestas och prövas med

plågor och bedrövelser når sinnena aldrig fram

till denna Vishet.

      Därför säger Syrak:  "Den som inte frestas,

vad vet han?

Den som intet har erfarit vet föga"  ( 34:9-10 ).

       Om denna sanning vittnar också Jeremia

när han säger:  "Du har tuktat mig, Herre;

och jag har kommit till besinning"  ( 31:18 ).

       

Men nu är det så att den tuktan som är mest

lämpad att leda oss in i den gudomliga Visheten,

det är just de inre prövningar som vi talar om.


      Det är de som är mest verksamma ifråga

om att rena sinnena från all den njutning och

tröst som själen till följd av sin naturliga svaghet

har varit så fäst vid.


     När själen sålunda blir riktigt förödmjukad,

så sker detta endast med sikte på den upphöjelse

som vänta henne.


5.   Beträffande varaktigheten av denna fasta

och botgöring för sinnena, så låter den sig inte

så lätt bestämmas.

Alla är inte underkastade samma frestelser

och samma prövningar.

    Gud mäter upp dem i enlighet med sin vilja

och alltefter den  grad av ofullkomlighet som de

skall renas ifrån.


      Men det är också alltefter den grad av kärleksförening han vill höja dem till som

förödmjukelserna blir mer eller mindre grundliga

och varar längre eller kortare tid.


De som är starka och har en stor förmåga att

lida renas intensivare och fortare.


     Svagare naturer däremot prövar han skonsamt

och genom lätta frestelser, och ofta bereder

han dem också sinnliga vederkvickelser för

att de inte skall gå bakåt.

         De stannar därför länge kvar i sinnenas natt

och uppnår först sent den fullkomliga renheten,

ja somliga når den aldrig.

        De befinner sig egentligen aldrig helt inne

i natten och aldrig helt utanför den.


      Deta är själar som inte kommer högre,

men för att bibehålla dem i ödmjukhet och självkännedom prövar Gud dem emellanåt genom

känslotorka och frestelser, och kommer dem

tidvis till hjälp med sin tröst för att de skall

förlora modet och börja söka jordisk hjälp.


      Det finns ännu svagare själar, för vilka Gud

liksom visar sig för att sedan försvinna.

      Så sätter han deras kärlek på prov;

ty utan dessa omvägar skule de aldrig lära sig

att närma sig hnom.


6.   Men hur snabbt Gud än må leda dem framåt,

så måste de själar som skall få nå fram till

kärleksföreningens lycksaliga och upphöjda

tillstånd vanligen stanna ganska länge i

känslotorka och frestelser, såsom erfarenheten

visar.


     Men nu är det tid att börja tala om den

andra Natten.       





Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:37

KAPITEL.  13.


OM DE ÖVRIGA FÖRDELAR SOM SINNENAS

NATT SKAPAR I SJÄLEN.


1.  Själen har vidare sådana ofulkomligheter

som kommer av andlig girighet; hon önskade

än det ena än det andra, och hon var aldrig

nöjd med varken det ena eller den andra

fromhetsövningen på grund av sitt begär

efter den glädje och tillfredsställelse som hon

fann i dem.


Men nu är hon fullständigt förändrad i denna

natt som är så djup och så full av långvarig

känslotorka. 

Eftersom  hon inte längre erfar de

ljuvligheter och njutningar hon var van vid, utan

tvärtom avsmak och motgångar, så fortsätter

hon sina andakter med en sådan måttfullhet,

att hon numera snarare skulle kunna synda

genom att göra för litet på områden det hon förut

syndade genom att göra för mycket.


      Likväl får den själ som har kommit in i denna

natt av Gud oftast både ödmjukhet och beredvillighet att göra det goda av kärlek till Gud,

även utan tillfredsställelse.

Och sålunda frigör hon sig från en mängd saker

som hon förut fann så stor glädje i.


2.   Den torka och motvilja som själen känner vid

sina andliga övningar befriar henne vidare från de

ofullkomligheter som vi har talat om i samband med

den andliga okyskheten.

Ty dessa svagheter härstämmar ju från som vi

redan har nämnt vanligen ur den njutning

som strömmar över från anden till sinnena.


3.   Beträffande de ofullkomligheter som är förknippade med den fjärde kardinalsynden,

det andliga frosseriet, som själen befriar sig från

i denna dunkla natt, kan läsaren gå tillbaka till

vad vi ovan redan har sagt om detta.

          Vi har emellertid inte anfört dem alla,

ty de är otaliga.  Jag kommer alltså inte att tala

om dem här.

Min önskan är i själva verket att med det snaraste

slutföra behandlingen av denna natt för att så

kunna gå över till den andra natten, där vi har

att behandla en mängd viktiga lärdomar

och en djup och svår lära.


     För att  förstå de oräkneliga fördelar som

själen utom de redan nämnda vinner genom att

i denna natt bekämpa det andliga frosseriet,

räcker det att framhålla att hon gör sig fri från

alla de ofullkomligheter vi har talat om, från

mycket annat ont och från avskyvärda laster som

vi inte talat om.

       Sådana har många människor råkat in i,

såsom erfarenheten visar, endast därför

att de inte har tämjt sina lustar beträffande

andligt frosseri.


Ty när Gud leder en själ in i denna torra och dunkla

natt, tyglar han till den  grad henne sbegär och

böjelser att hon inte får vederkvicka sig med

någon som helst lustkänsla eller sinnligt förnimbar

njutning, varken av högre eller lägre slag.

       Och detta genomför han konsekvent ända till

dess att själen ifråga om begär och böjelser

är alldeles förkrossad, omvandlad och överväldigad.

        Ty hennes begär och böjelser har förlorat

sin kraft, och själv liksom förtorkar hon eftersom

hon inte längre kan använda sitt smaksinne,

på samma sätt som mjölken i ett modersbröst

torkar bort när barnet är avvant.


       Och när själens böjelser är undertryckta gör

själen stora framsteg med hjälp av den underbara

andliga nykterhet som vi har talat om, och hon

förvärvar dessutom nya fördelar genom att

hennes lidelser har dämpats.

       Hon lever numera i frid och andlig ro, ty där

det inte finns några begär elle rnågon lystnad

som regerar, där finns det helle ringa bekymmer

längre, utan bara frid och tröst från Gud. 

4.   Därav uppstår en nandra fördel, nämligen den

ständiga känslan av Guds närvaro, och den

beledsagas av fruktan för att gå tillbaka på

den andliga vägen, som vi har sagt.

         Denna fördel är mycket värdefull och inte

minst betydelsefulla mitt i denna känslotorka

och rening av sinnena.

Ty själen berfiar sig från de ofullkomligheter

som förut vidlådde henne till följd av hennes

lidelser och böjelser och som försvagade

och förblindade henne.


5.  Det finns ytterligare en stor fördel i denna natt,

och det är att själen tränar sig i utövndet av alla

dygder på en gång.

Hon tränar sig i tålamod och långmodighet under

den långvariga känslotorkan och övergivenheten,

när hon måste framhärda i sina fromhetsövningar

utan att finna tröst eller tillfredsställelse.


      Hon tränar sig i kärlekne till Gud, ty hon handlar

inte till följd av någon lockelse eller smak för

sina handlingar, utan endast i avsikt att

behaga Gud. 

Likaså utövar hon styrkans dygd, ty mitt i den

svårighet och motvilja som motarbetar hennes

verksamhet hämtar hon kraft t.o.m i sin

svaghet och blir allt kraftfullare.


    Och slutligen påverka sbåde kropp  och själ

av de teologiska dygderna, av kardinaldygderna

och alla de övriga dygderna.


6.   Denna natt skapar alltså de fyra fördelar

som vi har talat om: den lycksaliga friden,

den vanemässiga hågkomsten av Gud med önskan

att behaga honom, renhet och kyskhet i själen

och slutligen utövandet av de dygder vi nämnt.

      Detta fastslog David också, när han själv

befann sig i denna natt.

Ty han säger:  "Min själ vill icke låta trösta sig;

då tänkte jag på Gud och gladde mig,

och jag utgjöt mitt bekymmer och min ande

försmäktade"  ( Ps. 77:4 ).


Strax efteråt tillägger han:  "Om natten efersinnade

jag mitt hjärta, jag övade mig i att göra min ande

klar och ren", det vill säga att jag förjaga

alla böjelser  ( Ps. 77:7 ).


7.   Vad de ofullkomligheter beträffar som hör till

de tre andra andliga lasterna, vreden, avunden

och lättjan, har själen renats från dem och skaffat

sig de motsvarande dygderna.

      Förkrossad och ödmjuk av torka och svårigheter, liksom av andra frestelser och prövningar som Gud har låtit henne undergå

denna natt, blir hon  mild och stilla gentemot Gud,

sig själv och nästan.


      Hon blir inte längre ond på sig själv eller sin nästa, och hon blir inte heller lidelsefullt upprörd

över sina egna fel eller över andras.

Hon är inte längre missbelåten med Gud och kommer inte längre med malplacerade klagomål

mot honom för att han inte genast

gör henne fullkomlig.


8.   Vad avunden beträffar, är hon nu kärleksfull

mot alla människor. Om det finns någon

avund inom  henne, så är det en avund som

inte är syndig såsom tidigare, när honn blev

smärtsamt berörd av andra föredrogs eller

överträffade henne.

         Ty nu när hon ser sig själv så eländig, ger hon

dem gärna företräde.

Och om hon ännu bär avund i hjärtat, jag säger

om, så är det en dygdig avund som består i

att efterlikna andra; och detta är förvisso

ett tecken på stor dygd.


9.    Också olusten och lättjan inför andliga ting

är inte längre syndig som förut.

Denna stämning uppstod då ur de andliga njutningar

som själen emellanåt fick upleva och som hon

längtad efter när hon inte längre hade dem

Men nu uppstår denna håglöshet inte längre ur

lustkänslornas svaghet, ty den har själen

befriats ifrån i reningen av de sinnliga begären,

hon har allt hängivit sig åt Gud. 


10.  Utom de fördelar vi nu har talat om finns det

ett stort antal andra som själen förskaffar sig genom denna rena kontemplation.

        När hon befinner sig mitt uppe i all torka och alla trångmål händer det ibland, just i ett ögonblick

då minst anar det, att Gud ger henne en andlig

glädje, en känsla avv ren kärlek eller en andlig upplysning, som var och en gagnar henne mera

och är mera upphöjd än alla tidigare njutningar.


Men jag måste medge att själen i början inte har

någon känsla därav, därför att det andliga inflytandet här är oerhört fint och inte uppfattas

av sinnena.


11.   Men ett ord, ju mer själen renas från sina

böjelser och sinnliga begär, desto mer uppnår

hon den andliga frihet som så småningom

berikar henne med den Helige Andes

tolv frukter.

        Därigenom befrias hom på ett underbart sätt

ur sina tre fienders händer, djävulen, världens

och hennes eget kötts.

        Ty därmed att hon förkvävt sitt intresse för

den sinnliga glädjen och njutningen hos alla

skapade ting har också djävulen, världen

och sinnligheten förlorat sina vapen och sin

kraft gentemot anden. 


12.   Det är alltså den långvariga känslotorkan

som kommer själen att gå framåt i ren kärlek till Gud. Nu beger hon sig inte längre till verket

driven av den  lust och glädje som hon fann

däri, nu rör hon sig bara av önskan att behaga Gud.


Nu handlar hon inte längre av inbilskhet och

egenkärlek såsom hon kanske hade för vana under

sin lyckas dagar, nu har hon blivit ängslig och

misstrogen mot sig själv, och fri från all

självbelåtenhet.


Så lever hon i den heliga fruktan, som bevarar

och ökar dygderna.


Denna torka utsläcker också naturens starka

begär och temperamentsutbrott, såsom vi

redan har påpekat.

Ty jag upprepar att om Gud inte ibland gav själen

någonnjutning, så skulle det vara ett under ifall

hon genom egna ansträngningar själv kunde

förskaffa sig någon sinnlig glädje eller tröst

i sina verk och andliga övningar.


13.  Det är i djupet av denna torra natt som själen

växer i kärlek till Gud och i brinnande önskan

att förhärliga honom.

Ty allteftersom de uttorkas, dessa sinnlighetens

bröst vid vilka själen klängde sig fast och

tillfredsställde sin aptit, så återstår henne i

denna torka och utblottning till slut bara en

enda stor önskan att tjäna Gud.


Och denna inställning är för Gud mycket

välbehaglig enligt psalmistens ord:

"Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande"

( Ps. 51:19 ).


14.   När därför själen nu går ut ur denna rening

eller dunkla natt, så inser hon klart att hon har

vunnit ala de många och vädefulla fördelar som

vi har tlat om, och i de versrader som vi nu har

förklarat utropar hon därför med all rätt:

"O, lyckliga lott!  ------ gick jag ut osedd av alla".


Därmed vill hon säga:  Jag har befriat mig från de

band och det slaveri somde sinnliga begären

och böjelserna höll mig fången i.


Jag gick ut osedd av alla, dvs. utan att de tre

fiender jag talat om kunde hindra mig.

       Dessa invecklade ju nämligen själen i begär

och njutningar och höll henne fången, så att hon

inte kunde gå ut ur sig själv och nå fram till

den fullkomliga friheten i Guds kärlek.


Menn utan detta hjälpmedel är de vanmäktiga

och oförmögna att bekämpa själen.


15.  Sålunda har ett ständigt förkvävande

effektivt dämpat själens fyra lidelsr, glädjen,

smärtan, hoppet och fruktan.

        Den vanemässiga torkan har sövt ner de

naturliga böjelserna hos sinnligheten.

        Sinnena och själskrafterna har inordnat

sig i en fullständig harmoni genom att upphöra

med sina resonerande förrättningar, vilka som

sagt utgjorde hela befokningen och

bebyggelsen i själens lägre del.


Och det är denna del som själen kallar sitt hus

när hon säger:

                TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.


Detta sinnlighetens hus ligger redan i vila.

Lidelserna är kuvade, begären dämpade, böjelserna

lugnade och nedsövda medelst denna lycksaliga

natt som renar sinnena.


Och själen har  kunnat gå ut ur sitt hus, och hon

börjar nu att vandra andnes väg. 


Det är deras väg som avancerar och deras somm redan kan kallas avancerade, den heter också

upplysningens väg eller den ingjutna

kontemplationens väg.


På denn vägen lär och vederkvicker Gud själv

själen, varvid resonerande meditation och all

sysselsättning ochaktiv medverkan från

själens sida underlåtes.





 

 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:36

KAPITEL.   11.


FÖRKLARING AV TRE AV VERSERNA I

DENNA STROF.


1.   Detta flammande i kärlek förnimmer man

vanligen inte i början, därför att kärleken på

grund av naturens orenhet ännu inte har börjat brinna, eller därför att själen somm sagt

inte förstår sig själv och inte tillåter kärleken

att verka i lugn och ro.


     Men antingen hon detta eller inte, så känner

själen emellanåt en plötslig stark längtan

stiga upp inom sig, och ju mer den växer desto mer

känner sig själen dragen till Gud och  upptänd

av kärlek till honom, utan att veta eller förstå

hur och varifrån denna kärlek och hängivenhet

till Gud kommer.

  

        Denna kärlekseld och uppflamande kan ibland

växa till den grad att hon längtar efter Gud med

en ångestfylld kärlek.

Det är detta som David som befann sig i denna

natt talar om i dessa ord:  "När mitt hjärta ändrades

också min håg och mina känslor", dvs. de övergick

från sinnligt liv till andligt liv genom den känslotorka och den avsaknad av lustkänslor som

vi talar om.  Därför tillägger David:


"Och jag blev tillintetgjord och förstod det icke"

( Ps. 73:21 ).

Ty som vi har sagt vet själen inte vilken väg hon går, hon ser sig bara vara tillintetgjord beträffande

både de övernaturliga och de naturliga erfarenheter

som brukade bereda henne njutning.


   Hon kan bara konstatera att hon är alldeles

upptänd av kärlek och vet inte hur det har gått till.

  

      Och när detta uppflammande i kärlek emellanåt

växer, så blir längtan efter Gud så stor i själen

att kroppens ben tycks förtorka, natruen försvagas

och all hennes värme och kraft tycks tyna

bort för att ge plats åt en levande kärlekströst,

ty själen känner att denna kärlekströst är fylld

av liv. 


      Samma känsla hade också David när han

utropade:  "Min själ törstar efter den levande

Guden"  ( Ps. 42:3 ), vilket betyder:

Levande var den törst som min själ kände.


Och då denna törst är levande, så kan vi säga

att den dödar.

Men måste emellertid lägga märke till att häftigheten hos denna törst inte är ständig

oavbruten utan bara uppträder då och då, 

även om man vanligtvis alltid känner av den

något.


2.  Det bör dock som jag förut sade beaktas

att denna kärlekslängtan inte märks så mycket

i början, utan då erfar själenn bara den känslotorka

och tomhet som vi skall tala om.

     

       Ty istället för denna kärlek som först så

småningom vaknar, känner själen mitt i torkan

och  tomheten hos sina själskrafter samtidigt

enn vanemässig oro och farhåga för att inte

behaga Gud, liksom ångest och fruktan att

inte tjäna honom på rätt sätt.

        Men det är ett behagligt offer för gud när han ser själen i oro och ångest av kärlek till honom.

      

Denna oro och ångest i själen orsakas av den

hemlighetsfulla kontemplationen, och denna varar

ända till dess att sinnet, dvs. den sinnliga delen

av människan, genom denna känslotorka

någorlunda har  renats från sina naturliga böjelser

och känslor.


     Det är först när detta har skett som samma

kontemplation tänder en gudomlig kärlek i anden.

     Men under hela denna tid liknar själen

mest en sjuk som undergår behandling:

allt i lidande i denna dunkla natt, i denna hårdhänta

sinnenas rening, där själen tillfrisknar från

en mängd ofullkomligheter och ivrigt

ägnar sig åt att utöva alla dygder för att så göra

sig värdig den gudomliga kärleken,

vilket vi närmare skall utveckla i förklaringen

av följande versrad:


                   O LYCKLIGA NATT!


3.   Gud försätter själen i denna sinnenas natt för

att rena de lägre sinnena, anpassa dem efter

anden, underkasta dem den och förena dem med

den, och detta genom att föra dem in i mörkret

och ta ifrån dem förmågan till resonemang

och meditation.


       På samma sätt leder Gud senare anden in i andens natt för att rena den och förena den med sig.

Därigenom vinner själen sådana fördelar, även om hon själv inte tycker det, att hon anser det vara en

stor lycka att genom denna saliga natt ha befriats

från de bojor och band vari de lägre sinnena

höll henne fången. 


     Och därför sjunger hon i följande vers:

"o lyckliga lott!"

För att bättre förstå denna vers måste vi lägga märke till de fördelar som själen under denna

natt förskaffar sig och för vilkas skull han anser

det vara en lycklig lott att ha gått igenom

denna natt.

        Dessa fördelar sammanfattar själen i

följande vers:

               GICK JAG UT OSEDD AV ALLA.


4.  Med detta utgående menas befrielsen från

den underkastelse vari själen hölls ifråga om

sin sinnliga del, som tvingade henne att i sitt

sökande efter Gud vara bunden till en så svag,

begränsad och dessutom så farlig verksamhet

som den som utgår från denna sinnliga del.


     Ty råkade själen vid varje steg in i tusentals

ofullkmligheter och dårskaper, såsom vi nyss visade

när talade om de sju kardnalsynderna.


       Alla dessa fel är hon nu fri ifrån, ty denna natt

udanröjer alla njutningar av både högre och lägre

slag, försätter all mediterande verksamhet i mörker

och skapar otaliga andra fördelar ifråga om

förvärvandet av dygder, vilket vi nu skall tala om.


       Det kommer att bli en riklig tröst för den som vandrar denna väg att kunna konstatera,

att något som för själen tycks vara så hårt

och motbjudande och som står så helt i motsats

till andens smak likväl kan vara en källa till

så mycket gott.


       Detta goda framgår därur att själen i sina

känslor och handlingar lösgör sig från alla skapade

ting och vänder sig till de eviga tingen.


Detta bereder stor lycka och sällhet, framför

allt på grund av den stora fördel som ligger i dödandet av alla begär till och böjelser för skapade ting, men också på grund av att det finns så få

som ger sig till tåls och verkligen genomför detta

att träda in genom den trånga port och vandra den

smala väg som leder till livet, som vår

Frälsare säger  ( Matt. 7:14 ).  


     Ty den trånga porten är sinnenas natt, där själen

berövar sig själva alla ting och utblottar sig för

att komma in genom den; därvid stöder hon sig på

tron som utsluter all sinnlig insikt;

för att sedan vandra den smala vägen, varmed menas den andra natten, andens natt.


Och därefter är det på den vägen som anden

vandrar fram emot Gud, och detta sker i renaste

tro, vilket är medlet till förening med Gud.


    Men eftersom denna väg är så smal och mörk

och skräckingivande att det inte finns någon

jämförelse lellan den sinnenas natt som vi nu

talar om och mörkret och prövningarna  i den

andens natt som vi sedan skall tala om,

så följer därav att de som går den vägen

är mycket fåtaligare, men i gengäld är de fördelar

de vinner avsevärt mycket större. 


   Nu skall vi först i korthet tala litet om fördelarna

av sinnenas natt, för att sedan kunna övergå

till att behandla andens natt.




          




  


 


 

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:36

KAPITEL.  12.


OM FÖRDELAR SOM DENNA SINNENAS NATT

FRAMKALLAR I SJÄLEN.


1.   Denna natt eller rening av sinnena är till

stor fördel för själen på grund av de andliga tillgångar

och de vinster hon där skördar, fastän det närmast

tycks henne att allt gott tas ifrån henne.


      Liksom Abraham firade en stor fest när hans

son Isak blev avvänjd  ( 1 Mos. 21:8 ),

så råder det också i himmelen glädje över att Gud

lyfter denna själ ut ur småbarnsstadiet lindor,

sätter ned henne på marken och tillsäger

henne att gå på egna ben, att han avvänjer henne

från modersmjölken och den fina, milda barnmaten

för att i stället ge henne bröd med kanter

på att äta.


       Det råder glädje i himmelen över att hon så

småningom finner smak i de starkas bröd, som

nu börjar räckas henne i den långvariga

torka och det sinnenas mörker,

som den från sinnliga njutningar kontemplaton

som vi har talat om.   


2.   Detta är den första och den största fördelen

som själen vinner i denna torra och dunkla kontemplationens natt:  kännedom om sig själv och sitt eget elände.

          Helt visst ligger all den nåd som Gud ger

själen innesluten i denna självkännedom;

men den torka och tomhet som själskrafterna

befinner sig i, jämfört med den överflödande

rikedom de förut åtnjöt, såväl som den svårighet

som själen erfar att göra det goda,

kommer henne att upptäcka inom sig själv

en låghet och ett elände som hon inte

varseblev under sin lyckas dagar.


       Vi har en slående bild av detta i Andra Moseboken.

Gud ville göar Israels barn ödmjuka och lära dem

att känna sig själva, och därför befallde han dem

att lägga av sina smycken och festdräkter som

de brukade bära i öknen, och han sade till dem:

  

"Lägg nu av dig dina smycken" ( 33:5 ).

Hädanefter skall ni inte längre bära dessa festdräkter, utan ni skall bära vanliga arbetskläder,

så att ni vet vilken behandling ni förtjänar.


     Det är som om han ville säga:

Den dräkt som ni bär är en dräkt för fest och glädje,

den kommer er att  känna en självsäkerhet

som inte passar er låghet.

        Lägg av den, så att ni hädanefter när ni ser

er klädda i en dålig dräkt skall förstå att ni inte

är värda bättre och att ni sålunda vet vilka ni är.


Detta exempel visar själen hur verkligt och allvarligt hennes elände är, vilket hon förut inte visste.

Vid den tiden då hon ännu gick klädd i festdräkt

och fann stor tröst och glädje och stöd i Gud,

var hon mera glad och nöjd och ansåg att hon

bidrog en smula till Guds ära.


Naturligtvis uttryckte hon inte direkt sådana

känslor, men hon var åtminstone ganska böjd

för det genom den tilfresställelse hon fann i

njutningen.

Men nu när hon har tagit på sig arbetskläder,

när hon befinner sig i torka och övergivenhet,

när henne första inre ljus har slocknat,

nu har och äger hon verkligen den utsökta

och nödvändiga dygd som självkännedom är.


Nu är hon inte längre självuppskattande och

självbelåten, ty hon ser att hon av sig själv

ingenting förmår och ingenting uträttar.

 

Men Gud uppskattar mera hennes brist på

självförtroende och hennes sorg över att inte

kunna tjäna honom, än alla hennes verk

och tidigare glädjeämnen, hur upphöjda dessa

än var. 

       Ty i dem lågi själva verket orsaken till många

ofullkomligheter och mycket okunnighet.


Men nu är det ur torkan, vilken betäcker själen

som en klädnad, som detta goda ting som vi

har talat om väller fram, men dessutom också

andra goda ting som vi nu komme ratt behandla,

för att inte tala om mycket annat gott som vi

förbigår med tystnad.


     Alla dessa goda ting framspringer ur

självkännedomen som ur sitt ursprung

och sin källa.


3.   Det första av dessa goda ting, ddet är en

smula mera respekt och blygsamhet i själens

förhållande till Gud, vilket allatid erfordras

när man närmar sig den Högste.


      Men det vara detta som själen inte hade

när hon upplevde rikliga andliga njutningar

och fröjder.

Ty dessa nådebevis uppväckte inom henne

stor djärvhet, och hon visade sigmindre blygsam

och taktfull ännvad som var lämpligt.


    Detta hände t.o.m Mose när han förstod att Gud 

talade till honom från den brinnande busken.

     Sporrad av lockelsen och glädjen tänkte

han inte på annat än att närma sig Gud,

förrän Gud hejdade honom och befallde honom

att ta av sina skor  ( 2 Mos. 3:5 ).


Därigenom kann vi förstå med vilken vördnad

och taktfulhet och andlig utblottning man måste

umgås med Gud.

      Och genom denna akt av lydnad blev Mose

också så klok och försiktig att han inte bara,

fruktade att närma sig Gud, utan rentav undvek

att betrakta honom  ( 2 Mos. 3:6 ).

   Sedan han hade tagit av sig skorna, varmed menas att förkväva sina böjelser och begär,

vann han en så stor insikt om sitt eget elände

inför Gud, att han ansågs vara värd att få

åhöra Guds ord.


      På liknande sätt förberedde Gud Job, när han

ville tala med honom.

Ty det var inte när Job stod på höjden av den ära

och glädje som han själv berättar att han

förut hade åtnjutit i sitt umgänge med Gud,

utan det var när han alldeles naken, övergiven

och t.o.m förföljd av sina vänner, fylld av ångest

och bitterhet, sattes på en gödselhög översållad

av maskar, det var då som Gud den högste

behagade sänka sig ned och tala med honom

ansikte mot ansikte, och öppna för honom

sin vishets djupa brunnar,

så som han aldrig hade gjort under hans välgångs

dagar. 


4.   Just här på dnna punkt är det lämpligt att erina

om en värdefull fördel som kommer av denna

natt eller torka för den sinnliga delen av själen,

eftersom vi redan har kommit in på att tala m den.


Det är denna dunkla sinnenas natt som som

följande ord av profeten besannar sig:

"I mörkret skall ditt ljus lysa"  ( Jes. 58:10 ).

       Gud uplyste själen, och då lär hon känna

inte bara sitt elände och sin låghet, utan hon

upptäcker Guds storhet och upphöjdhet.


Sedan de sinnliga böjelserna, njutningarna

och stöden väl har tagits bort, blir förståndet

fritt och rent nog för att fatta sanningen.

     Ty böjelserna och den sinnliga njutningen

förmörkar och förvirrar anden, också beträffande

andliga ting, under de att sinneskunskapernas trångmål och torka upplyser och ger liv åt

förståndet, efter Jesaja ord:

      

"Trångmålet skall giva förståelse därför"

( 28:19 ).

Detta betyder att trångmålet leder oss till kunskap

om Gud.  

När själen väl har blivit frigjord och avskild från

världen, vilket är nödvändigt för att kunna ta

emot inflytande från ovan, så genomgår

hon kontemplationens dunkla och torra natt,

        och därvid meddelar Gud henne efter hand

på ett övernaturligt sätt sinn gudomliga vishet.


    Detta gjorde han inte tidigare, när själen

upplevde njutningar och glädjeämnen.


5.   Det är detta som samme profet mycket bra

låter oss förstå när han säger:

"Vem är det då som Gud vill lära förstånd?

Och vem skall han lära att förstå hans ord?

Den som avvants från från modersmjölken

och somm tagits bort från modersbröstet"

( Jes. 28:9 ).


Dessa ord låter oss förstå att de rätta och nödvändiga själsförfattningen för att kunna uppta

detta gudomliga inflytande varken är njutandet

av den andliga sötmas första mjölk eller

stödet av sinnesförmögenheternas behagliga

meditaton som också hugnar själen,

utan tvärtom avståendet från det ena och

berövandet av det andra.


     För att kunna lyssna till Gud måste själen helt

stå på egna ben och inte stödja sig på någonting ifråga om sina böjelser och sinneskunskaper.


        Det är detta som profeten Habackuk säger

om sig själv:

"Jag vill stiga upp på min vaktpost ( dvs. hålla 

mig avskild från sinnliga begär ); och ställa mig

på muren ( dvs, meditera med mina sinnen ):

jag vill speja för att se vad som skall sägas till

mig ( dvs. för att förstå vad Gud säger till mig )"

( 2:1 ).    


Sålunda står det fast, at ur denna torra natt

framspringer först självkännedom,

och att dena i sin tur orsakar kunskap om

Gud.  Därför säger den helige Augustinus till

Gud:  "Herre, må jag lära känna mig själv,

så att jag också får kunskap om dig."


   Ty som filosoferna säger, en ytterlighet lär man

bäst känna genom den motsatta ytterligheten.


6.   För att bättre framhäva hur verkningsfull

denna sinnenas natt genom känslotorkan

och frigörelsen från världen är, och visa hur

den verkligen drar in rikligt med gudomligt ljus

över själen som vi har sagt, skall vi använda

Davids auktoritet.


      Denne låter oss i följande ord mycket bra

förstå vilken makt denna natt har att meddela

en djup kunskap om Gud:

"I ett torrt och tillgängligt land, som försmäktar utan vatten, så framträdde jag inför dig i

helgedomen, för att skåda din makt och din ära"

( Ps. 63:3 ).

       Vad som förvånar, det är att David inte säger

att den andliga glädje och de många njutningar

han ofta fick uppleva hade varit förutsättning

och medel att lära känna Guds härlighet,

utan tvärtom torkan och övergivenheten hos

den sinnliga delen av själen, vilket här betecknas

som "ett torrt land" .


      Han säger inte heller att de tankar om Gud

och de meditationer över honom som han

så ofta ägnade sig åt hade varit en väg för honom

till att lära känna och skåda Guds makt,

utan tvärtom hans fullständiga oförmåga att göra

sig ett begrepp om Gud och att överhuvud tränga

framåt genom resonerande meditation medelst

inbillningkraften, vilket han här uttrycket med

ordet "otillgängligt land".


     Sålunda är denna dunkla natt med sin torka

och tomhet det medel vi har för att lära känna

Gud och oss själva.  Men det är här inte fråga om

en så fulländad och överflödande kunskap

är bara början på den andra.


7.   I torkan och tomheten under denna sinnens

natt ökas också själens ödmjukhet.

Denna dygd är motsatsen till den första

kardinalsynden, det andliga högmodet som vi har

talat om.

      Denna ödmjukhet kommer av självkännedomen, och den renar själen från alla de fullkomligheter

ifråga om högmodet som hon brukade råka in i under sin lyckas dagar.

Ty när hon ser sig själv vara så torr och eländig,

så stiger inte ens som en som en första impuls

upp inom henne den tanken att hon skulle vara

bättre än andra eller överträffa dem,

såsom tidigare var fallet.

     

      Tvärtom ser hon att andra människor är

henne överlägsna.


8.   Därav uppstår dåockså kärlek till nästan;

hon uppskatar andra, hom dömer dem inte såsom

tidigare när hon såg sig själv uppfylld av iver

och inte de andra.


         Hon beraktar nu bara sitt eget elände,

och det står så levande inför hennes blick

att hon inte har tid att rikta den på någon

annan.  

Det är detta som David när han befann sig i denna dunkla natt så underbart vackert uttrycker

med dessa ord:

"Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg,

och min smärta förnyades"

( Ps. 39:3 ).

Han uttrycker sig sig så, därför att nådegåvorna

i hans själ är till den grad uttorkade, att han 

inte har ord för det och inte har lust att tala om det,

och dessutom gör honom gör honom medvetandet

om hans eget elände vid sidan av de andras

nåd stum av smärta.


9.   I detta stadium av det andliga livet blir

själen också underdånig och lydig.

Ty när hon ser sig så fattig och eländig lyssnar

hon inte bara gärna till andras undervisning,

utan hon rentav önskar att varenda människa skall

ge henne råd och vägledning om vad hon skall

göra.


      Den känslomässiga inbilskhet som hon ibland

visade under sin lyckas dagar försvinner.


      Slutligen avlägsnas så småningom med

roten alla de ofulkomligheter som vi berörde

när vi talade om den första kardinalsynden,

det andliga högmodet.


            

       

     

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:36

KAPITEL.  10.


HUR SÅDANA SJÄLAR BÖR FÖRHÅLLA

SIG I DENNA DUNKLA NATT.


1.   När själen har nått den tid den långvariga

känslotorkan i sinnenas natt gör sig verkligt kännbar,

utför den förändring som vi har talat om.

         Han drar själen bort från sinnenas liv

och höjer henen till andens liv, det vill säga han

låter henne övergå från meditation till

kontemplation, där det är alldeles omöjligt för

henne att begagna sina själskrafter och att tänka

och meditera över de himmelska tingen.


Vid denna tid genomgår de andliga själarna stora lidanden, inte så mycket på grund av den

långvariga känslotorka de erfar, som på grund

av den fruktan de hyser att gå vilse på vägen

och att ha förlorat alltsitt andliga goda,

eller också därför att de är övertygande om att

Gud har övergivit dem eftersom de inte finner

varken stöd eler tröst i sina andaktövningar.


      De anstränger sig till det yttersta och försöker att som vanligt fästa tankarna vid någon

meditation, och de tror att om de inte gör detta

och känner att de är verksamma, så uträttar

de ingenting.

       Och ändå erfar själen bara en djup avsmak

för allt detta och den största inte motvilja,

och hon skulle mycket hellre vilja stanna kvar

i frid och stillhet och själslig overksamhet.


På detta sätt tröttar hon ut sig utan att hon dock

drar någon nytta därav.

      Genom att envist framhärda i att använda

sitt eget förstånd förlorar hon en anda av frid

och ro som hade.  Hon liknar en människa som

lämnar ett redan fullbordat verk och därefter

börjar utföra det på nytt, eller någon som har gått

ut ur staden och så går tillbaka dit igen,

eller någonsom ger upp sitt jaktbyte och sedan börjar förfölja det på nytt.

Ett sådant beteende är fullständigt onyttigt,

ty de som säger, själen vinner ingenting på att

återvända till sin tidigare metod.


2.   Om de andliga själarna inte vid denna tidpunkt

finner en själasörjare som förstår dem, så går

de tillbaka; antingen lämnar de den rätta vägen

eller också blir de ljumma och till etthinder för sig själva i sina framsteg.

         Genom de många ansträngningar de gör

att följa den tidigare metoden med meditation

och tänkande, plgar de sig och tröttar ut sig,

i tanke att deras försummelser och synder bär

skulden.

Men all denna möda är onyttig.

Ty Gud leder dem ju numera på en helt annan

väg, kontemplationens väg och den är helt olik

den förra, därför att på kontemplationens väg

finns det inte längre någon plats för

inbillningskraften och tänkandet.


3.   Vad de själar som befinner sig i detta tillstånd

däremot skall göra, det är att intal sig tröst

ut i tålamod, och de skall inte göra sig bekymmer

utan lita på Gud, ty han överger inte dem som med

enkelt och uppriktigt hjärta söker honom.


      Och han underlåter inte heller att ge dem

den nödvändiga färdkosten på vägen, ändå till dess

han sedermera lyfter dem upp i kärlekens rena

och klara ljus.

       Detta kommer han att ge dem i den andra

dunkla natten, andens natt, om de nu alls förtjänar

att av Gud bli försatta in i den.


4.   Det rätta beteendet i dnna sinnenas natt består

däri att man inte längre befattar sig med tänkande

och meditation, ty som vi har sagt, den tiden

är förbi.

Själen bör framför allt förbli i frid och ro, även om

det ibland skulle tyckas henne att hon ingenting

uträttar, atthon slösar bort sin tid eller att det

beror på hennes egen ljumhet att hon inte längre

har lust att sysselsätta sig med någonting.


    Det mycket redan detta att hon bevarar sitt

tålamod och framhärdar i kontemplativ bön

utan att göra någonting.

        Det enda som själen här verkligen måste göra,

det är att bevara sigfri och obehindrad från alla

speciella föreställningar och tankar och vila i

stilhet och ro utan minsta bekymmer för vad hon

skall tänka eller meditera.

 

Det är alldeles tillräckligt att lugnt och stilla ha sin uppmärksamhet och kärlek riktade mot Gud,

men utan någon oro, någon verksamhet eller

ens någon större längtan efter att få erfara Gud

eller märka hans närvaro.

 

Ty alla sådana bemödanden oroar och distraherar

själen från den ljuvliga friden, vilan och stillheten

i den kontemplation som hon här njuter.


5.   Trots alla samvetsbetänkligheter hon kan

ha att slösa bort tiden och att det vore bättre

at syssla med något annat, eftersom hon i sin

bön integör något och inte tänker på något,

så bör hon dock ge sig till tåls och vara lugn,

som om det endast var fråga om att känna

välbefinnnade och leva i andens vida frihet.


     Om själen vill vara en smula verksam med sina

själskrafter, så uppnår hon därmed ingenting

annat än att hon förhindrar och förlorar det

goda som Gud genom denna frid och stillhet vile

inprägla i henne.


     Det på samma sätt som när en målare vill

måla eller teckna ett porträtt av en människa

som oupphörligt vänder sig än hit och än dit för

att göra olika skaer; han kan då inte få någoting

färdigt och även hans dittills utförda arbete

går om intet.


Det är detta som händer själen när hon befinner sig

i frid och inre vila och så plötsligt vill utföra

någon akt av kärlek eller intresse: hon disraheras,

förvirras och känner känslotorka och tomhet inom sig.

Ju mer hon söker stöd i något sinnesintryck eller någon föreställning, desto mer kommer hon

att känna avsaknaden av sådana, enn brist som

inte kan ersättas på denna väg.


6.   Därför är det bäst för själen att inte alls

oro sig om hennes själskrafter inställer sin

verksamhet, tvärtom bör hon vara glad om

det sker fort.

       Ty då stör de inte längre den ingjutna kontemplation som Gud leder henne in i,

och Gud kan ge henne ännu mera överflödande

frid.

Han bereder henne till att upptändas och brinna

av den kärlekens ande som denna dunkla

och hemlghetsfulla kontemplation medför

och som fyller själen.


      Ty kontemplation är ingenting annat än ett

mystiskt ingjutande av Gud i själen, ett stilla

och kärleksfullt inströmmande av Gud själv,

som då man inte hindrar det uppträder själen

med kärlekens ande, såsom hon också låter

oss förstå i följande versrad:

         AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN. 


 


      

     



Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:35

KAPITEL.  9.


TECKEN VARAV MAN KAN VETA HURUVIDA

EN ANDLIG SJÄL VERKLIGEN BEFINNER SIG

I DENNA FÖRSTA NATT OCH SINNENAS RENING.


1.  Det händer ofta att en  långvarig känslotorka

inte har sin grund i denna dunkla natt eller

sinnenas rening, utan i synder och ofullkomligheter,

slapphet och ljumhet, eller i ett obalanserat sinne

och i fysisk opasslighet.


      Därför vill jag ange några tecken varav man kan

förstå huruvida denna torka verkligen kommer

sig av sinenas rening eller i stället av något

av de här anförda felen.

Enligt min åsikt finns det tre tydliga tecken.


2.   Det första förefinnes när man inte längre

finner glädje och tröst varken i himmelska

eller jrdiska ting.

Ty när Gud försätter själen i den dunkla natten

för att torka ut de sinnliga begären och rena

hene från dem, så tillåter han inte att hon

finner glädje i någonting alls.


      Därav vet man med ganska stor säkerhet

att denna torka och känsla av motvilja inte

kommer sig av fel och ofullkomligheter som

man nyligen kan ha begått.

Ty om det förhöll sig så, då skulle ändå ens

natur känna någon liten dragning eller böjelse

för sådana ting som inte har med gud att göra.


Ty snart som man i någon ofullkomlighet lämnar

begäret fria tyglar, känner man genast också

en starkare eller lättare böjelse för den,

alltefter det välbehag och nöje som man finer däri.


      Men eftersom motviljan mot både himmelska

och jordiska ting likväl kan komma sig av någon

kroppslig opasslighet elelr av melankoli,

varvid man också tappar lusten för allting,

så behövs också det andra tecknet,

det andra villkoret. 


3.   Det andra tecknet eller vilkoret som är

nödvändigt för att  man skall veta om det verkligen

rör sig om sinnenas renng består däri, att själen

ofta tänker med ångest och oro på Gud,

och tror att hon inte tjänar honom utan går tillbaka,

därför att hon inte känner någon glädje i de

himmelska tingen.


Därav förstår man att denna motvilja och torka

inte beror på kallsinne och ljumhet; ty det

är en egenskap hos ljumheten att den inte

bekymrar sig om de himmelska tingen och inte

hyser någon oro inför dem.


     Därför är det stor skillnad mellan känslotorka

och ljumhet.  Ljumheten yttrar sig i slapphet

hos anden och i tröghet hos viljan och sinnelaget,

och därvid bryr man sig inte längre om att tjäna Gud.

Men i den renade känslotorkan erfar själen som

sagt hela tiden en smärtsam oro för at hon kanske inte tjänar ud så bra som hon borde.

       Även om denna torka ibland kan vara förbunden med melankoli eller andra skröpligheter, såsom

ofta händer, åstadmmer den därför inte i mindre

grad en rening av begären, ty den berövar själen allt sinnligt välbehag och riktar hennes tankar endast

och allenast på Gud.


När känslotorkan däremot uteslutande kommer sig av psykiska besvär, så erfar naturen bara motvilja

och fulständig  utmattning, och själen

känner då inte alls någon längtan efter att tjäna

Gud såsom vid den renande känslotorkan.


       När det är denna som råder, då kan den

sinliga delen hos människan mycket väl vara

alldeles slapp, trög och kraftlös,

medan anden däremot förblir rörlig och stark.


4.    Orsaken till denna renande känslotorka är

den, att Gud till andne överför sinnenas tillgångar och krafter, och då naturen och sinnena i sig

själva inte är i stånd att ta emot andens

tillgångar, så lider de brist och förblir torra

och tomma.

        Ty den sinnliga delen hos människan förmår

ingenting när det gäller rent andliga ting.

      När därför anden känner veerkvickelse,

känner köttet motvilja och visar sig trögt i handling.


Men anden som samtidigt får näring blir allt

starkare, vaksammare och mera uppmärksam

än tidigare på att ingenting skall fattas i tjänandet

av Gud. 

På grund av denna plötsliga ändring känner anden inte från början någon glädje och njutning, utan

bara torka och missnöje, då dess blick alltid bara

har riktats på sådana.

        Ty  den andliga smaken är ännu inte inställd

på en så upphöjd njutning och inte tillräckligt

renad för att kunna ta emot den, utan den kan

bar så småningom anpassa sig medelst denna

dunkla natt och dess torka.


Däför kan den inte njut den andliga sötman,

detta goda, utan känner bara torka och missnöje

därför att den njutning som den förut så lätt

skaffade sig nu är borta.


5.  Sådana själar som Gud börjar leda genom denna

ökens ensamhet, de liknar i viss mån Israels barn,

åt vilka Gud i öknen gav det bröd från himmelen

som innehåller all ljuvlighet, så att var och en

fann just den smak som han sökte 

( Visheten. 16:20-21 ).


Trots detta längtade israeliterna efter goda

och välsmakande köttet och löken som de

hade njutit i Egypten, vida mer än efter det

himmelska brödets ljuvliga smak, ty deras

gom hade vant sig vid dessa njutningar och den

tilltalades av dem.


      De ägde den  himmelska födan i överflöd,

men grät och suckade efter köttgrytorna

( 4 Mos. 11:4-6 ).

Så djupt har vi sjunkit i våra sinnliga begär,

att vi längtar efter vårt elände och känner

motvilja mot himmelens oförlikneliga goda.


6.   Men när denna torka som sagt kommer av att

de sinnliga begären renas i denna natt, så vinner

anden dock handlingskraft och beslutsamhet

tack vare den inre föda som den därigenom

får, även om den i början inte känner någon glädje.


      Denna inre föda utgör början av den dunkla

och för den sinnliga människan torra

kontemplationen, som är något förborgat och

hemlighetsfullt även för den som äger den.

      Förutom den torka och tomhet varmed denna

kontemplation uppfyller den sinnliga människan

förorskar den vanligtvis också en viss böjelse

och längtan i själen efter ensamhet och stillhet,

varvid hon varken kan eller vill tänka

på någonting bestämt.


       Om de själar som befinner sig detta tillstånd

åtminstone förstod att hålla sig lugna och inte

bekymra sig, varken om inre eller yttre verksamhet

eller om att överhuvud företa sig någonting,

så skule de ganska snart få uppleva den

ljuvliga inre vederkvickelsen som finns i denna

stillhet och glömska av allting.


      Denna vederkvickelse är nämligen så ömtålig

och fin, att själen vanligen inte alls känner den när

hon längtar alltför mycket efter den eller särskilt

oroar sig för att få njuta den.

Ty den frambringar som sagt sin verkan i själen

just när denna befinner sig i den djupaste ro

och självförgätenhet.

Den liknar lufte, som genast försvinner när man

vill gripa den med handen.


7.   I denna bemärkelse kan vi fatta de ord som Bruden i Höga visan talar till Brudgummen:

"Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de ha tvingat

mig att fly undan"  ( 6:4 ).

      Ty Gud behandlar själen i detta tillstånd

på ett sådant sätt och leder henne på en väg

som är så olik hennes tidigare väg, att hon

snarare hindrar än befordrar Guds verk

om hon försöker använda sina själskrafter.

Detta är alltså raka motsatsen till vad som tidigare

ägde rum.


          Orsaken är den att själen nu befinner sig

i kontemplationens tillstånd, hon har övergått

från resonerande meditation till de avancerandes

stadium och därmed är det numera Gud som

verkar inom henne.

     Och det gör han på så vis att han binder de

inre själskrafterna genom att undandra förståndet

alltstöd, viljan allinre kraft och minnet allt

resonemang.


Vad själen i detta tillstånd själv kan åstadkomma,

det tjänar som vi redan har sagt bara till att störa den inre friden och det verk som Gud utför

i anden medelst den torka vari han håller sinnena.

       Men liksom denna frid är andlig och utsökt

fin, så fullgöres också dess verk stilla och fint,

och det är fördolt, tillfyllestgörande och fridfullt,

och helt främmande för de tidigare fromma

njutningarna som var pålagda och sinnliga.

          Detta är den  frid som Gud enligt Davids ord

talar in i själen för att göra  henne andlig

( Ps. 85:9 ).

       Och därifrån kommer det tredje tecknet.


8.   Det tredje tecknet som vi har för att kunna

känna igen den sinnenas rening som som vi talar

om består i att man varken kan meditera eller

resonera som förut med hjälp av inbillningskraften,

hur man anstränger sig.


     Ty Gud medelar sig nu inte längr med själen

genom sinnena som förut, och inte heller genom

ett resonemang som samlar och ordnar

kunskaperna, utan nu har han börjat meddela

sig medelst ren ande, varvid det inte längre

existerar något successivt tänkande.


    Gud meddelar sig med själen i den enkla

kontemplationens akt, och till den kan verken de

yttre eller inre sinnena hos den lägre delen av

männskan nå fram.


     Därav kommer det sig att inbilningskraften

och fantasin inte längre kan finna någon

stödjepunkt för att göra något slags betraktelse

och inte lyckas få något fäste varken då

eller efteråt.


9.   Beträffande detta kännetecken måste man

förstå att denna hämning av själskrafterna

liksom deras motvilja inte härrör från någon

indisposition eller något sjukligt sinnelag.


      Ty om det vore så, då skulle själen ju så

snart detta ständigt växlande sinnelag upphör,

med en smula ansträngning genast kunna

återvända till sin tidigare verksamhet och använda

sina själskrafter.

       Men vid reningen av de sinnliga begären

förhåller det sig inte så.  Ty knappt har den

börjat, förrän oförmågan att använda själskrafterna

till meditation ökar mer och mer.

          Det är visserligen santatt denna rening i första början inte hos alla pågår så oavbrutet att inte också en viss sinnlig glädje och vederkvickelse

ibland kan förekomma; ty på grund av sin svaghet

kan de kanske inte utan vidare plötsligt

avskiljas från allt sådant.

 

      Men trots detta fortskrider de dock allt

djupare in i denna natt, och därvid upphör alltmera

sinnenas verksamhet, såvida de är kallade

att gå denna väg.

          Ty med dem som inte går kontemplationens

väg förhåller det sig helt annorlunda.

Hos dem är denna natt av känslotorka hos den

sinnliga delen av människan vanligen inte så

ihållande; ibland förefinnes den, ibland inte;

emelertid kan man inte meditera, andra gånger

kan man det åter lika ra som förut.


Ty Gud leder dem in i denna natt endast för att pröva dem, gör adem ödmjuka ochför att rena de sinliga begären, så att de inte skall änja sig vid ett

lastbart frosseri i andliga ting, men inte för

att leda dem in på andens väg, dvs. fram till

den kontemplation vitalar om.


       Inte alla de som vinnlägger sig om att vandra

på andens väg blir av Gud upphöjda till

kontemplation, inte ens hälften av dem.

Och varför?  Gud ensam vat svaret.

       Men därav kommer det sig att dessa själar

aldrig hel tfrigör sig från fötmågan till

meditation och resonemang, utan bara emellanåt

och i vissa intervaller, som vi sagt.   






Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 17:08

KAPITEL.  8.


DÄR DEN FÖRSTA VERSRADEN AV FÖRSTA STROFEN

FÖRKLARAS.  BÖRJAN PÅ AVHANDLINGEN

OM DEN DUNKLA NATTEN.


1.   Denna natt, som vi kalar kontemplation,

skapar hos andliga människor två olika slag

av mörker elelr rening, motsvarande de två

olika delarna hos människan, den sinnliga

och den andliga.


Den första natten eller den sinnliga reningen,

varigenom själens sinnliga del renas och utblottas,

förbereder den och sätter den i stånd att ingå

kärleksföreningen med Gud.


     Den sinnliga natten är vanlig och förekommer

hos en mängd nybörjare, som vi allra först

skall tala om.  Andens natt däremot förekommer

bara hos mycket få människor, det vill säga

hos sådana som redan har prövats och gjort

framsteg i dygden.

Om dem skall vi senare tala.


2.   Den första natten eller reningen är bitter

och fruktansvärd för den sinnliga människan.

      Den andra natten är utan jämförelse ännu

mycket förskräckligare och fruktansvärdare

för anden, såsom vi sedermera skall förklara.


För att emellertid gå i tur och ordning skall vi

nu först behandla rening, som är den första

natten.

Vi skall i korthet säga några ord om den, därför

att den är så vanligt förekommande att ganska

mycket redan har skrivits om den.

      Sedan kommer vi att mera speciellt uppehålla

oss vid andens natt, som det inte talas så

mycket om, varken i samtal eller böcker,

därför att det inte är många människor som har

någon erfarenhet av den.


3.   Då dessa nybörjares sätt att umgås med Gud

ännu är lågstående och mycket ofullkomligt

och, som vi har sett, till stora delar besmittat

av egenkärlek och själviskhet, så vill Gud

naturligtvis så småningom leda dem framåt.


Han hjälper dem då ut ur deras låga sätt att älska,

från kärlekens nedersta trappsteg till en högre

grad av kärlek till honom.

       Han befriar dem fråndet primitiva tillväga-

gångssättet att använda sinnena och att tänka

och resonera, varvid de söker honom på ett

torftigt och mödsamt sätt, fullt av besvärligheter.


I stället lär han dem att använda anden, varvid de

kommer at få ett mycket rikare och fullkomligare

umgänge med honom och bli mera fria från

sina ofullkomligheter.

        Sedan någon tid har de ju redan övat sig på     

dygdens väg, visat sig trofasta i meditation och bön,

och glädje och njutning som de fått smaka har frigjort dem från många världsliga angelägenheter.


Litet andlig kraft i Gud har de också redan fått

för att kunna tygla sin dragning till de skapade

varelserna och  tingen, och av kärlek till Gud

borde de nu alltså kunna bära någon börda

och uthärda någon  känslotorka utan att vid

första bäst atillfälle göra helt om.


Men en dag när de som bäst njuter välbehaget

och glädjen i de andliga övningarna och tänker

att den gudomliga nådens sol nu strålar mer

än någonsin, då plötsligt fördunklar Gud allt detta ljus, stänger dörrarna för dem och hejdar källan med andens ljuvliga vatten, som de hittills

alltid har fått dricka så ofta de ville.


     Ty medan de ännu var svaga och kraftlösa

var inte några dörrar stängda för dem,

såsom den helige Johannes säger i

Uppenbarelseboken ( 3:8 ).

Nu däremot lämnar Gud dem i mörker, så att de

inte vet åt vilket håll de sklal vända sig med sin

inbillningskraft och sina tankar.


De är alldeles ur stånd att meditera som förut,

då de inre sinnena är helt försjunkna i denna

natt och i en sådan torka, att de andliga tingen

och andaktövningarna som de förut fann en sådan

glädje i nu förefaller dem saftlösa och intetsägande,

ja rentav motbjudande och kvalmiga.


     Ty som vi redan sagt, Gud har sett deras

begynnade tillväxt, och för att stärka dem

och hjälpa dem ur barnskorna lyfter han bort dem

från modersbröstet, placerar dem på marken

och lär dem att gå själva.

Allt detta tycker de är någonting helt och hållet nytt, allt har ju blivit vänt i sin motsats.


4.  Denna förändring inträffar vanligen för

människor som nyligen har dragit sig tillbaka

från världens vimmel och börjat föra ett andligt

liv, snarare än för andra.

Ty de är mer änn andra fjärran från möjligheten

att vända tillbaka, och de styr mycket snabbare

sina begär bort från världsliga ting.

        Och detta erfordras för att få börja inträda

i denna välsignelserika sinnenas natt.

     Vanligen går det inte lång tid sedan de har

börjat, förrän de flesta av dem har gått in

i sinnenas dunkla natt, ty oftast kan man då

iaktta att de råkar in i ett tillstånd av känslotorka.


5.   Detta slag av sinnenas rening är så vanligt

att vi skulle kunna bevisa det genom att citera

de ställen i den heliga Skrift som finns i mängd

på varje sida, särskilt i Psaltaren och hos

Profeterna.

       Men jag vill inte spilla tid på detta; den

som inte själv vill söka upp dem får nöja sig med den allmänna erfarenheten.      


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se