KAPITEL.  4.

ANDRA OFULLKOMLIGHETER SOM NYBÖRJARE

VANLIGEN GÖR SIG SKYLDIGA TILL IFRÅGA OM

OKYSKHET, DEN TREDJE KARDINALSYNDEN.

1.   Utom de ofullkomligheter som härrör från

var och en av de kardinalsynder jag talar om,

har många nybörjare åtskilliga andra, men dem

utlämnar jag för att inte bli alltför långrandig.

Jag får nöja mig med att beröra några av de mest

betydande, sådana som liksom är orsaken

och upprinnelsen till de övriga.

Beträffande okyskheten är det inte min avsikt

att tala om vilka synder som andliga människor

kan begå på denna punkt, utan bara att syssla

med de ofullkomligheter på området som

bör försvinna i den dunkla natten.

Där finns det många ofullkomligheter som kunde

kallas andlig orenhet, inte därför att det verkligen

rör sig om orenhet, utan därför att andliga

ting framkallar dem.

Ty det händer ofta till och med vid andaktsstunder

att sensuella impulser och reaktioner uppstår

och inträffar utanatt man kanhindra det.

Detta inträffar ibland rentav medan anden är

försjunken i djup bön, eller medan man mottar

Botens och Altarets sakrament.

Dessa känslor beror inte på oss själva, utan de

kommer av någon av följande orsaker.  

2.  Först och främst beror de ofta på den lustkänsla

som vår mänskliga natur erfar vid andliga ting.

Då anden och sinnena erfar den, så får båda

dessa delar av själen just den tillfredsställelse

som är karakteristisk för var och en av dem.

Anden som den högre delen stimuleras av glädjen

och lustkänslan i Gud, och sinnligheten som den

lägre delen stimuleras av sinnligt välbehag

och nöje, ty den är ur stånd att fatta och njuta

på något annat sätt.

Sinnligheten finner helt enkelt de nöje som är avpassat för just den, alltså sinnenas oordnade

välbehag.  Och därför kan själen vad anden

beträffar vara försjunken i djup bön inför Gud,

och å andra sidan samtidigt i sin sinnliga del

känna upproriskhet och erfara känslor av vällust,

och detta passivt och helt mot sin egen vilja.

Detta kan inträffa t.ex när hon mottar kommunionen.  Ty när hon känner glädje 

och tillfredsställelse vid denna handling av kärlek,

därför att det är Herren som ger sig åt oss,

då känner också den sinnliga delen glädje,

men på sitt eget sätt.

Och eftersom båda delarna i  grund och botten

bara är ett enda väsen, så deltar vanligen båda

i vad den ena upplever, men varje del på sitt eget sätt.  Ty, säger Filosofen, allt som mottas,

mottas på den mottagandes sätt.

Och därför är det så, särskilt i detta begynnelse-

stadium men också senare när själen har hunnit

längre på väg, att sinnerligheten somju är

fullkomlig ofta mottar den gudomlige Anden på

ett lika ofullkomligt sätt.

Men när den sinnerliga delen en gång väl har

blivit omgestaltad genom den dunkla nattens

rening, då har den inte längre dessa svagheter.

Ty då är det inte längre den, som mottar den

gudomlige Anden, utan Anden drar den snarare

in i sig, så att den själv mottar allting på

andligt sätt.    

3.   Den andra orsaken till sådana uppror är

djävulen. Han försöker oroa och förvirra själen

när hon ber eller just börjar att be, och då uppväcker han dessa oordnade impulser i naturen. 

Om själen på något sätt överlämnar sig åt dem lider

hon stor skada.  Ty av fruktan för dem och i sin

iver att bekämpa dem kan hon slappas något

litet i sin bön, och det är just vad han vill.

Men han kan också få somliga människor att helt

avstå från bönen.  De tror att denna upproriskhet

inträffar oftare under bönen än eljest, och så

förhåller det sig i viss mån också, ty djävulen

framkallar den hellre då än annars, just för

att få dem att avstå från denna andaktsövning.

Men det är inte allt.  Mycket levande framställer

han för dem de grövsta och skamligaste bilder,

och ofta i nära förbindelse med andliga ting

och personer som gör dem gott, allt för

att terrorisera dem och göra dem modlösa.

Därför vågar de människor som låter sig påverkas

av detta aldrig betrakta eller ens tänka på

någonting vad det än må vara, ty då stöter de

genast på frestelser.

Och hos melankoliskt lagda människor uppstår

dessa impulser så häftigt och våldsamt, att man

måste känna medlidande med dem, deras liv

är verkligen sorgligt.  Detta onda kan hos

människor som är obalanserade nå en så hög grad,

att de själva tycks ha ett intryck av att verkligen

vara besatta av djävulen utan att vara i stånd

att förhindra det.

Några av dem kan likväl driva tillbaka ett sådant

anfall genom att beväpna sig med mod och energi.

När sådan prövningar drabbar människor tll

följd av deras melankoli, så befrias de vanligen

inte därifrån förrän de tillfrisknar från detta

sinnestillstånd, eller förrän de inträder i den

dunkla natten, som steg för steg botar dem

från allt ont.

4.  Den tredje källan till sådana oordnade impulser

och den kamp som därvid uppstår, är i allmänhet

själva den fruktan som människor med dessa

impulser och förställningar redan på för hand bär

inom sig.

Och denna fruktan som drabbar dem vid den

plötsliga erinringen av vad de ser, gör eller

tänker, den åstadkommer att de helt utan egen

skuld lider av sina impulser. 

5.  Det finns också själar av känslig och lättrörd

natur, som knappt har upplevat en liten lustkänsla

i fromhet eller bön förrän de ser sig översvämmade

av okyskhetens anda, som så river dem med sig

och så berusar deras sinnlighet, att de känner

sig liksom dränkta i all smuts och all lockelse

i denna last.

Dessa båda intryck håller sig kvar samtidigt

på ett passivt sätt, och ibland kan man konstatera

att det rentav har förekommit skamliga verkningar

och förödmjukande handlingar.

Orsaken därtill är som sagt deras känsliga

och lättrörda natur, ty vid minsta sinnesrörelse

uppröres även deras blod och övriga kroppsvätskor

och framkallar dessa störningar.

       För övrigt möter dem samma sak när de

råkar ut i vred, sorg eller i smärta.  

6.  Ibland händer det också hos dessa andliga

människor att när de talar om eller övar sig

i andliga ting, så uppstår en sprudlande och livfull

glädje.

Detta inträffar när de i minnet sysselsätter sig

med de personer som är tillstädes.

De gör så med en fåfänglig lustkänsla.

Allt detta har sin upprinnelse i den andliga

okyskheten såsom vi här uppfattar den.

Vanligtvis erfar viljan härvid en känsla av välbehag.

7.  Några av dessa personer underhåller gärna

en självisk och bunden vänskap med andra,

under förebärande av andlighet.

      Men rätt ofta härrör dessa vänskapsband

mer ur sinnlighet än ur trons anda.

      Detta kan man se därav att vid minet av denna

vänskap är det inte tanken på Gud och kärleken

till honom som ökas, utan samvetskvalen.

       Ty om denna vänskap är rent andlig, då växer

också kärleken till Gud med den.

Ju oftare man erinrar sig denna vänskap,

desto oftare erinrar man sig också med vänskapen

med Gud och finner glädje däri.

Alltefter som den ena växer, växer också den

andra.

Guds Ande har nämligen den egenskapen att han

ökar det ena goda samtidigt med det andra,

för så vitt de har likhet och överensstämmelse

sinsemellan.

När däremot en sådan kärlek kommer av den

nämnda felaktiga sinnligheten, så har den helt

motsatta verkningar: ty ju mera den ena kärleken då växer, desto mera förminskas en andra,

och också minnet av den försvinner.

     

Om den sinnliga kärleken växer, ser man genast

att själen kallnar i kärleken till Gud, glömmer

honom mer och mer och känner samvetskval.

Om däremot kärleken till Gud växer i en själ,

så kallnar hon i den sinnliga kärleken

och glömmer den, därför att detta är två helt

motsatta slag av kärlek.

       Ingen av dem kan få den andra att växa,

utan den dominerande utsläcker den andra

och förstör den och vinner därigenom själv

i styrka, som filosoferna säger.

       Därför säger vår Herre i Evangeliet: 

"Det som är fött av kött, det är kött; och det som

är fött av Anden, det är ande"  ( Joh. 3:6 ).

       Det betyder att den kärlek som födes av

sinnerligheten är inställd på Guds Ande

och kommer honom att växa inom oss.

       Datta är den skillnad som finns mellan

dessa två slag av kärlek och som hjälper oss

att hålla dem isär och förstå dem.

8.    När själen går in i den dunkla natten,

blir alla slag av kärlek underkastade förnuftet.

Kärleken tillGud växer och renas, den andra

kärleken tynar av, förstöres och förintas.

       Men i början åstadkommer denna natt

att själen förlorar dem båda ur sikte,

såsom jag senare skall visa.