KAPITEL.  3.

ANDLIGA FULLKOMLIGHETER SOM EN DEL

NYBÖRJARE VANLIGEN GÖR SIG SKYLDIGA

TILL IFRÅGA OM ANDLIG GIRIGHET,

      SOM ÄR DEN ANDRA AV KARDINALSYNDERNA.

1.   Många av dessa nybörjare hänger sig också åt

stor andlig girighet.  Man se rdem nästan

belåtna med det andliga liv som Gud ger dem,

utan de är sorgsna och missnöjda över att de

inte finner den tröst de söker i sina böner

och fromma andaktsövningar.

          De begär oupphörligen andliga råd och regler

för andligt liv, skaffat sig massor av böcker om dessa ting och tillbringar mera tid med dem

än med att praktisera självförnekelse

och fattigdom i anden.

De överlastar sig me dbilder, rosenkransar

och krucifix av många egendomliga och dyrbara

slag, och använder än de ena än de andra,

byter  och byter på nytt, vill absolut ha dem

på ett sätt och därför annorlunda, älskar än

den ena sorten än den andra, därför att den

är ovanligast och dyrast.

           Andra ser man behängda med "Agnus Dei",

reliker eller helgonmedaljonger, liksom

barn med sina leksaker.

         I allt detta fördömer jag hjärtats bundenhet

och det överdrivna intresset för formen,

mångfalden och skönheten hos dessa förmål,

emedan detta handlingssätt står i  rak motsats

till den fattigdom i anden, som endast ser till

andaktens väsen och som använder tingen

bara därför och inte alls bryr sig om denna

mångfald och rikedom.

      Den verkliga andakten kommer från hjärtat

och ser bara till den sanning och det inre

väsen somandaktsförmålen vill framställa,

allt övrig är bara bundenhet, habegär och tecken

på ofullkomlighet.

Och den som vill nå fram till fullkomlighetens

tillsånd, han måste definitivt göra sig fri

från denna böjelse.

2.   Jag känner en perosn som i över tio år

använde ett kord som var grovt tiilyxat av en

välsignad trädgren och sammanfogat med

en bit ståltråd runt omkring.

         Han lade aldrig av det, utan bar det ständigt

med sig, intill den dag då jag tog det ifrån honom;

och detta var en person som dock ägde ett icke

ringa mått av insikt och omdöme.

        Jag har träffat en annan som använde en

rosenkrans gjord av fiskbensknotor,

och alldeles säkert hade hans andakt därför

inte mindre värde inför Gud.

Och en sak är säker, dessa två människor lät

sig inte hejdas i sin andakt av föremålens

form och värde.

       De som  från början vandrar den rätta vägen

fäster sig inte vid synliga hjälpmedel och överlastar sig inte med dem; de bryr sig inte om att veta

mera än vad som behövs för att kunna

handla rätt, och tänker bara på att leva i Guds

vänskap och att vara honom till behag.

        Detta är deras enda traktan.

Allt vad de äger ger de bort med varm hand,

det är dem en glädje att avstå från det av kärlek

till Gud och av hjälpsamhet mot nästan,

vare sig det gäller andliga eller timliga ting.

        Och jag upprepar det, dessa människor

har verkligheten inte något annat i tankarna

än själens fullkomning, som består i att behaga

Gud i allt och sig själv i ingenting.

3.   Själen kan emellertid inte rena sig fullständigt

från en ofullkomligheter vi talar om och inte

från andra heller, förrän Gud försätter henne

i den dunkla nattens passiva rening, somm vi

inom kort skall avhandla.

         Men det är rätt och riktigt att själen å sin

sida först gör allt hon förmår för att rena

och fullkomna sig, så att hon förtjänar att tagas

under denna Guds speciella vård, som botar själen

från allt det elände som hon inte själv kan råda

bot på.

Trots alla ansträngningar kan hon nämligen

inte av egna krafter uppnå den renhet,

som i någon mån skall förbereda henne till

föreningen med Gud i kärlekens fullkomnande.

et behövs att Gud själv lägger hand vid verket

och renar henne i den dunkla elden,

så som vi längre fram skall förklara.