KAPITEL.  2.

OM NÅGRA ANDLIGA OFULLKOMLIGHETER

IFRÅGA OM HÖGMOD SOM NYBÖRJARNA BEGÅR.

1.   Dessa nybörjare ser sig själv vara uppfyllda

av iver och entusiasm för de andliga tingen

och andaktutövningarna.

Och även om det är sant att sådana upphöjda

ting i sig själva leder till ödmjukhet,

så framkallar dock denna lyckliga sinnesstämning

hos dem i följd av deras ofullkomlighet

rätt ofta ett visst hemligt högmod, som kommer 

dem att känna sig ganska belåtna med sig

själva och med sina handlingar.

      Därav uppstår en viss fåfänga, ibland mycket

stor, och en önskan att få tala om andliga ting

inför andra, ochatt ibland t.o.m vilja undervisa

andra i allt detta i stället för att själva vilja lära sig.

      Och därför fördömer de inom sig andra människor som de märker inte uppfattar

andakten på samma sätt som de själva.

Det händer rentav att de öppet klandrar dem,

på samma sätt som fariseen, som samtidigt

som han prisade Gud berömde sig av sina verk

och föraktade publikanen  ( Luk. 18:11-12 ). 

 

2.   Men rätt ofta är det djävulen som ingjuter denna iver och önskan att företa oss dessa och andra

handlingar, i avsikt att öka vårt högmod och vår

inbilskhet.

Ty djävulen vet mycket väl att alla dessa verk,

alla dessa verk, alla dessa moraliska handlingar

som nybörjarna då företar, de utgör inte någon

förtjänst hos dem, utan förvandling tvärtom'

till stora fel.

        Somliga ger rentav så långt att de inte l

att någon skall verka god och värdefull mer än

de själva, och därför tar de varje tillfälle i akt

att fördöma och undervärdera andra männikskor,

både i ord och handling.

         De ser grandet i sin broders öga men inte

bjälken i sitt eget  ( Matt. 7:3 ); de silar mygg hos

andra och svljer själva kameler ( Matt. 23:24 ).

  

3.   Ibland när deras andliga ledare, dvs. biktfadern

eler superiorn, inte gillar deras anda och åsikter,

så förklarar de att de är oförstådda, ty de vill

att man skall  uppskatta dem och berömma

deras handlingar.

        De säger att biktfadern i fråga inte är andlig,

eftersom han inte gillar deras beteende

och inte går med på deras åsikter. 

Och så fattar de snart en önskan att få en annan

ledare och försöker finna någon som anpassar

sig efter deras smak, ty vanligtvis söker de ut

den som de tror är mest hågad att uppskatta

och berömma allt vad e tänker och gör.

         De flyr som pesten de biktfäder som vill få dem bort från deras vrångheter och led dem

in på den rätta vägen, ja ibland rentav hatar

d dem.  Eftersom de har en så hög tanke om

sig själva påbörjar de mycket och uträttar föga.

        Ibland önskar de att andra skall lägga märke till dera stora andlighet, och då väcker de

uppmärksamhet genom rörleser, suckar

och andra påfallande beteenden.

Allt emellanåt brukar de falla i extas, men alltid

offentligt och aldrig i det fördolda, ty det

är djävulen som förhjälper dem därtill.

         De finner stort behag i att bli sedda i ett sådant tillstånd som de mycket längtar efter.

4.   Många vill stå i särskild gunst och nåd hos

biktfadern, och därur uppstår stor avundsjuka

och rastlöshet.

De känner också motvilja mot att klart bekänna

sina synder av fruktan för att bli mindre  uppskattade av biktfadern, och i sället förskönar

de dem för attföringa det onda och gör sitt bästa

att urskulda sig när de borde anklga sig.

       De kan också förekmma att de söker upp en

annan biktfdaer för att för honom bekänna

de verkligt allvarliga synderna, så att den

ordinarie biktfadern inte skall finna något ont

i dem utan bara gott.

Och de tycker mycket om att ofta underhålla honom med allt det goda de uträttar, och detta i starka

ordalag eller åtminstone så, att deras handlingar skall se riktigt goda ut.

       

       I varje fall skulle det vittna om mera ödmjukhet,

vilket vi srax skall visa, att förbigå alla goda verkmed tystnad och att önska att varken

biktfader eller någon annan skall bry sig om dem.

5.   En del nybörjare betraktar sina fel som 

småsaker, men emellan blir de omåttligt ledsna

övr att behöva se sina egna misslyckanden.

De föreställer sig att de redan borde vara helgon, 

och därför blir de onda på sig själva och otåliga,

vilket är ytterligare en ofullkomlighet.

      De bönfaller Gud om att bli befriade från sina

fel och ofullkomligheter, men inte så mycket av kärlek till Gud, utan fastmer för att slippa ifrån

alla tråkigheter och få leva i fred.

De inser inte att de kanske skulle bli ännu

högmodigare om han verkligen befriade dem

från deras fel.

      De aktar sig noga för att berömma de andra,

under det at de älskar att själva få beröm

och ibland rentav fordrar det.

Och däri liknar de de oförståndiga jungfruarna,

som höll sina släcka lampor i händerna

och bad de andra om olja  ( Matt.  25:8 ).

6.   Somliga faller i många och allvarliga ofullkomligheter och därför in i mycket ont.

Några begår ringare fel, andra låter större.

       Många erfer bara de första impulserna

eller något mera, men det torde knappast finnas någon som i denna första iver går helt fri därifrån.

       De som vid denna tid verkligen vandrar fullkomningens väg handlar däremot på ett helt

annat sätt och i en helt annan sinnesförfattning.

       De gör framsteg i ödmjukhet och ger ett gott

exempel.

Sina egna verk aktar de för intet och är inte

vidare belåtna med sig själva.  De anser alla andra

vara mycket bättre, och ofta känner de en helig

avund och längtar efter at kunna tjäna Gud lika 

bra som de andra.

         Ju större iver de har, desto flera verk utför

de och gläder sig åt, och eftersom de är ödmjuka

så står det alldeles klart för dem hur mycket

de är skyldiga Gud och hur litet de gör för honom.

        Därför kan de arbeta hur mycket som helst

för Guds ära, det blir ändå aldrig tillräckligt för dem.  De har en så hög tanke om vad de i kärlek

och hängivelse skulle vilja göra för honom,

att de tycker att alla deras verk är intet.

        Denna kärlek driver dem, sysselsätter

och fångar dem så, att de inte alls märker om

andra gör något eller inte, eller om de märker 

det så tror de alltid att hålla andra är så mycket

bättre än de.

   

Eftersom de har en så lång tanke om sig själva,

så önskar de att också andra skall ringakta dem,

och rentav klandra dem och förakta dem.

Ja än mer, kommer någon och berömmer dem och hedrar dem för deras handlingar, så kan de inte 

på det, utan tycker att det är konstigt att man

talar väl om dem.

7.   Dessa själar lever i stor frid och djup

ödmjukhet.   De har en varm längtan efter att få

lära sig allt som kan vara nyttigt för dem.

      Och detta är verkligheten en helt annan 

sinnesförfattning än de andra nybörjare hade

som vi har tala tom.

Ty dessa vill alltid lära andra, och om de märker

att man lär dem någonting, så avbryter de alltid

och och tar ordet, somom de redan visste

vad man ville säga.

        De ödmjuka önskar däremot inte ett ögonblick

att få lära andra.

De är helt beredda att gå sin egen väg eller 

att eventuellt slå in på en annan, om någon skulle råda em därtill, ty de är aldrig övertygade

om att det de är som har rätt.

      De gläder sig när man berömmer andra,

och deras enda plåga är att inte kunna tjäna

Gud lika bra som de.

De vill aldrig utbreda sig över sina egna verk,

därför att de aktar dem så ringa att de rentav

är generade öve ratt framlägga dem för sina andliga ledare, de tycker inte att detta är mödan värt.

       Mycket hellre vill de tala om sina fel

och synder än o m sina dygder.

Därför är de snarast böjda för att söka sig till

den biktfader som minst uppskattar deras arbete

och handlingssätt.  

Detta är utmärkande för en ande som är enkel,

ren, rättfram och mycket behaglig för Gud.

        Ty de gudomliga vishetens ande som bor

i ödmjuka själar leder dem till att bevara sina

skatter i sitt innersta och att utåt kungöra

sina dåliga egenskaper.

       Åt de ödmjuka ger Gud denna nåd, tillsammans

med andra dygder, men han undanhåller

den de högmodiga.

8.   De ödmjuka av detta slag skulle gärna ge

sitt hjärteblod för var och en som tjänar Gud,

och uppbjuda alla sina krafter för att hjälpa

dem att tjäna honom.

       De ofullkomligheter de gör sig skyldiga till

bär de med ödmjukhet och med andens saktmod,

med barnslig gudsfruktan och tillit till honom.

       Men de själar som genast från början vandrar

så fullkomligt är efter vad jag vet endast ett

ringa fåtal, och vi skall också vara fult nöjda

att det finns några som inte råkar in i de rakt

motsatta felen.

        Och det är därför som Gud, som vi senare

skall visa, leder in i den dunkla natten dem som

han vill rena från alla dessa ofullkomligheter

och sedan låta stiga uppåt.