Direktlänk till inlägg 13 mars 2016
KAPITEL. 31.
DÄR DE SUBSTANTIELLA ORDEN BEHANDLAS
SOM MEDDELAS ANDEN I DET INRE.
DEN SKILLNAD PÅVISAS SOM FÖRELIGGER
MELLAN DESSA ORD OCH DE FORMELLA
ORDEN, LIKASÅ DEN FÖRDEL DE MEDFÖR
SAMT DEN UNDERGIVENHET OCH VÖRDNAD
SOM SJÄLEN BÖR KÄNNA INFÖR DEM.
1. Den tredje kategorin av inre ord har vi
kallat de substantiella.
Fastän de också är formella, eftersom de inpräglas
i själen på ett mycket tydligt sätt, så skiljer de
sig dock från dessa genom att de åstadkommer
en stark och djup, substantiell, verkan, vilket inte de ord gör som bara är formella.
Även om det är sant att alla substantiella
ord samtidigt är formella, så följer därav inte
att alla formella ord också skulle vara substantiella,
utan som vi har sagt, bara de ord som substantiellt
och väsentligt inpräntar i själen just det somm de utsäger.
Detta skulle ske till exempel om vår Herre
sade till en själ: "Var god", och hon då genast
blev verkligt god. Eller om han sade till henne"
"Älska mig", och hon då genast ägde och kände
inom sig kärlekens själva väsen, det vill säga
den sanna kärleken till Gud.
Eller också, om han såg att honn var i stor
ångest och han därför sade:
"Var inte rädd", och hon då plötsligt kände sig
uppfylld av mod och frid.
Ty, som den Vise säger, Guds "ord" är
mäktigt" ( Pred. 8:4 ).
Det skapar verkligen i själen det som det utsäger.
Detta är vad David syftar på i psalmen:
"Herren låter höra sin röst, en röst full av kraft"
( Ps. 68:34 ).
Det visade han också för Abraham, när han sade
till honom"Vandra inför mig och var fullkomlig"
( 1 Mos. 17:1 ).
Och genast blev Abraham fulkomlig och upphörde
inte att i vörnad hålla sig inför Guds ansikte.
På liknande sätt uppenbarar Gud makten
hos sitt ord också i evangeliet, han sade bara
ett enda ord och genast tillfrisknade de sjuka
och stod de död åter upp.
Det är av samma slag som de substantiella
orden är, som hann riktar till somliga själar.
De är av en sådan etydelse och av ett sådant
värde att de förmår ge själen liv och kraft
och oförlikneliga andliga skatter.
Ibland kan ett enda sådant ord ge en själ större
andliga värden än allt vad hon under hela sitt liv
själv har åstadkommit av gott.
2. När själen hör ett ord av detta slag skall hon
inte göra någonting själv, inte önska något,
inte frukta något.
Inte heller skall hon bry sig om att fulgöra vad de
utsäger. Ty Gud riktar aldrig sådana substantiella
ord till en själ för att hon skall sätta dem i verket,
utan därför att han själv vill förverkliga dem
i henne.
Och det är detta som skiljer dem från de
formella orden och de successiva orden.
Därför säger jag också att här gäller det inte
för själen att vilja och inte vilja, ty hennes
samtycke är inte nödvändigt för att Gud skall
handla, likväl som hennes motstånd inte skulle
räcka till att hindra den verkan som Gud skapar.
Utan ödmjukt och undergivet bör hon bara överlämna sig åt honom.
Själen behöver ingalunda värja sig för sådana
nådebevis, ty deras effekt är redan en verklighet
inom henne, nämligen en fullhet av gudomlig nåd.
Och hon mottar den passivt och bidrar på
intet sätt själv.
Inte heller behöver hon frukta någon villfarelse,
ty här kan varken förståndet eller djävulen komma
emellan.
Den onde anden lyckas aldrig att på passivt sätt
åstadkomma en substantiell verkan i en själ,
det vill säga att varaktigt inprägla i henne verkan
av sitt ord.
Jag undantar det fall då själen har gett sig åt djävulen genom en frivillig pakt, så att han äger herravälde över henne.
Ty då kan han åstadkomma sådana verkningar
i henne, naturligtvis inte goda, utan mycket
ondskefulla verkningar.
Eftersom en sådann själ är förenad med djävulen genom frivilligt fördärv, är det mycket
lätt för honom att inprägla i henne effekten
av fördärvbringande ord och uttryck.
Erfarenheten visar oss att han påverkar
till och med de goda själarna genom otaliga
märktiga suggsstioner och skapar egendomliga
verkningar i dem.
Men när själarna är onda är hani stånd att fullborda
det onda i dem.
Någon förmåga att inprägla i själarna något ont
som kunde sammansmälta med de goda
verkningar vi har talat om, det har han emellertid
inte.
Ty hans ord är fullständigt ojämförbara
med Guds ord, de är allesammans som om de inte
fanns, vid sidan av Guds ord, och deras verkan
är ingen, vid sidan av den verkan som Guds ord
ger.
Därför säger Gud till oss genom Jeremia:
"Vilken likhet finns det mellan halmen och säden?
Är inte mitt ord såsom eld, eller likt hammare
som krossar klipporna?" ( 23:28-29 ).
Dessa substantiella ord är alltså mäktigt
hjälpmedel till förening mellan själen och Gud.
Ju mera invärtes de är, desto mera griper de in
i hennes väsen och desto mera gott skapar de.
Lycklig den själ till vilken Gud uttalar
dem! "Tala Herre, din tjänare hör" ( 1 Sam. 3:10 ).